Några närbilder också från asteroiden Vesta

Rymdsonden DAWN närmar sig alltmer asteroiden Vestas yta. Den har ändrat omloppsbana från Survey Orbit till High Altitude Mapping Orbit (HAMO) och ska så småningom ner på Low Altitude Mapping Orbit (LAMO).


(Bildkälla: NASA)

DAWN vill inte heller vara sämre än MESSENGER! Så här kommer ett par fina bilder som tagits under veckan på asteroiden Vestas kraterfyllda yta.


(Bildkälla: NASA)


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://dawn.jpl.nasa.gov/

Rymdsonden MESSENGER har klarat av sin andra "heta" årstid

Rymdsonden MESSENGER har nu framgångsrikt kretsat kring planeten Merkurius i snart ett halvår. Solsidan av planeten är mycket het i och med Merkurius närhet till solen. Den blir extra het när Merkurius befinner sig som närmast solen. Planetens kraftigt excentriska bana runt solen gör att dess avstånd från solen varierar mellan ca 46 och 70 miljoner kilometer. När planeten är som närmast solen och Messenger är på solsidan uppnår sondens värmesköld temperaturer på 350 grader. Det är dessa perioder i solens närhet som kallas för den heta årstiden. Messenger har nu klarat av två sådana heta säsonger och upplevt Merkurius sommarhetta. Ytterligare två heta årstider återstår under Messenger-uppdragets första år. Sonden har så här långt stått pall för de påfrestningar som värmen innebär.

Det görs emellanåt små justeringar i sondens omloppsbana runt planeten. Manövreringen är komplicerad, om än inte lika komplicerad som för rymdsonden DAWN som kretsar kring en oregelbundet formad asteroid. Det som gör det svårt är de enorma variationerna i rymdvädret kring Merkurius. Påfrestningarna är som sagt stora och NASA har varit lite försiktiga i början av Messengers uppdrag. För att spara energi stängde man av flertalet instrument under långa perioder. Nu har sonden åter närmat sig planetytan och flyger på ett avstånd av endast 200 kilometer. Det ger möjligheter till många fina bilder.


Bilden visar Merkurius sydpol (Bildkälla: NASA)


Detaljbild av stor krater (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://messenger.jhuapl.edu/news_room/details.php?id=181

JAPAN analyserar asteroidstoft och försöker också återfå kontrollen över förlorad rymdsond

Den japanska rymdmyndigheten JAXA har stolt kunnat presentera resultatet av analyser av det asteroidstoft som rymdsonden HAYABUSA lyckades få med sig från asteroiden Itokawa ner till jorden. Det var inga stora mängder materia precis, men några gram asteroidmateria räcker långt för omfattande analyser. Jag beskrev det hela i en tidigare artikel, men såg häromdagen en fin bild på den lilla stoftbiten. Den pryder ansedda tidskriften Science omslag.


Omslaget på tidskriften Science

SpaceDaily skriver också idag om att JAXA försöker få kontroll på rymdsonden AKATSUKI, som var ämnad att färdas mot Venus, men istället hamnade i omloppsbana runt solen. Lyckade försök att tända raketmotorerna har gjorts och förnyade försök görs under september månad för att så småningom få sonden i rätt kurs igen. Om allt lyckas så kan rymdsonden tänkas kretsa runt Venus i november 2015. Låt oss hoppas att det hela lyckas. Venus är ju, som jag skrev i en artikel nyligen, en lite bortglömd planet i rymdsondernas utforskning av solsystemet.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Japan_test_fires_Venus_probe_engine_999.html

Läs också : http://www.jaxa.jp/press/2011/08/20110826_hayabusa_e.html

Ingen uppskjutning av GRAIL idag. Nytt försök imorgon.

Det såg länge ut som om det skulle bli en uppskjutning av rymdsonden GRAIL idag, men icke. Kraftig vind i de övre luftlagren gjorde att man avbröt det hela. Det blir nytt försök imorgon kl 14.33 eller kl 15.12. Om det inte går imorgon heller så gör man nya försök de följande dagarna.

Rymdsonden GRAIL, som består av två likadana rymdsonder, beskrev jag lite översiktligt igår. I GRAIL:s uppdrag ingår också att försöka ge svar på om månen egentligen är resultatet av att två månar krockat i vad som kallas the big splat. Det finns forskning som tyder på att det har funnits två månar runt jorden. I en artikel i tidskriften Science för några veckor sedan beskrevs hur en kollision mellan jorden och en himlakropp av Mars storlek för 4 miljarder år sedan skapade dessa två månar. Måne nummer två var betydligt mindre än vår nuvarande måne. Vart tog då den andra månen vägen? Forskarna tror att den hamnade vid någon av de s.k Lagrange-punkterna i jorden-månen-systemet. Varför syns den då inte på vår stjärnhimmel? Man tror att den helt enkelt inte stannat på denna plats utan kanske åter kolliderat med månen, fast med så låg hastighet att den helt enkelt sammansmälte med månen och bl a skapade de bergiga högländerna på månens "baksida".

Ja, vi får väl se om GRAIL kan finna några bevis för denna spännande teori. Hur som helst så är det mycket stora skillnader mellan framsidan och baksidan av månen och mer exakta mätningar av gravitationskrafterna och observationer av skillnader i geologi mellan olika delar av månen kan ge nya fakta om månens utveckling.

Läs mer på: http://science.nasa.gov/science-news/science-at-nasa/2011/07sep_twomoons/

Läs också: http://news.ucsc.edu/2011/08/big-splat.html