onsdag 31 juli 2013

Senaste nytt om Pluto

Robert Cumming har intervjuat Anders Johansen, planetforskare vid Lunds Universitet, på Populär Astronomis websida. Anders har varit på en Plutokonferens i Maryland, USA, och beskriver senaste nytt kring utforskningen av Pluto. Intresset för denna före detta planet är i stigande. Dels har vi en rymdsond, New Horizons, på väg mot Pluto, dels sker det en hel del intressanta upptäckter vad gäller Pluto.

Pluto är som sagt en före detta planet. Det är nämligen så att Internationella Astronomiska Unionen hösten 2006 degraderade Pluto från planet till dvärgplanet. Orsaken till degraderingen var att flera s.k plutoider (Eris, Makemake och Haumea) hade upptäckts åren dessförinnan. Pluto fick helt enkelt ge namn åt en ny planetklass bestående av lite mindre planetliknande objekt. I januari 2006, bara några månader innan IAU fattade beslut om att Pluto inte längre är en planet, sändes rymdsonden New Horizons mot Pluto. NASA:s projektledning för New Horizons-projektet har under senare år drivit frågan om huruvida IAU-beslutet är logiskt eller inte. Sista ordet är nog inte sagt i denna frågan.


Datorgenererad bild av Pluto utifrån Hubble-bilder (Bildkälla: NASA)


Vad hände i övrigt på Pluto-konferensen? Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har skrivit lite om det. Några av de mest intressanta frågorna, som kanske New Horizons kan ge svar på är:


  • Finns det fler månar kring Pluto än de fem som hittills upptäckts?
  • Hur är det egentligen med Plutos stora måne Charon vad gäller dess sammansättning och geologi m.m? 
  • Var är Plutos nord- respektive sydpol? Lustigt nog är detta oklart idag, vilket försvårar kartläggningen av Pluto.

En stjärnas rotationshastighet har uppmätts för första gången

Forskare har för första gången lyckats mäta rotationshastigheten hos en annan stjärna än solen. Det är den solliknande stjärnan HD52265 som studerats med hjälp av data från det franska CoRoT-teleskopet. Forskarna fann att stjärnan roterar ca 2,3 gånger snabbare än solen. Man kunde också bestämma rotationsaxelns lutning och dessutom säkerställa existensen av en exoplanet kring stjärnan. Den teknik man använt går ut på att studera vibrationerna hos denna stjärna som befinner sig 90 ljusår från oss. Stjärnor som solen för varm plasma från stjärnans inre mot ytan där det kyls och sedan sjunker ner i stjärnans inre. Dessa konvektionsrörelser skapar tryckvågor som får stjärnans inre att vibrera. Läs mer om forskningsstudien på NASA:s websida.


(Bildkälla: MPI for Solar System Research/Mark A. Garlick)

tisdag 30 juli 2013

Wow, vilka bilder på Saturnusmånar!!

Rymdsonden Cassini gör en aldrig besviken. Nu har sonden återigen tagit spektakulära bilder av några av Saturnus månar. Vad sägs om bilderna nedan? Den första visar månarna Mimas och Pandora (Mimas är den större av månarna) med Saturnusringarna under månarna.


(Bildkälla: NASA)


Bilden nedan visar Titan med Saturnusringarna i förgrunden. Även månen Enceladus är med på bilden (den svarta pricken som täcker delar av Titan). Fantastisk bild!


(Bildkälla: NASA)

Laserkommunikation med rymdsonder i framtiden

Alla rymdsonder samlar in enorma mängder data och tar sammantaget tiotusentals bilder varje år. Det ställer stora krav på den utrustning som ska lagra informationen och sedan skicka den vidare till jorden. Vi vill ju gärna ha senaste nytt från rymdsondernas observationer så fort som möjligt och helst i realtid. Nu har ESA utvecklat ett system som möjliggör avancerad laserkommunikation mellan rymdsonder och jorden. Datahastigheten kommer att öka dramatiskt med det nya systemet. Systemet ska testas i månsonden LADEE som sänds upp redan i september i år. ESA:s markstation på Teneriffa samt två NASA-anläggningar kommer att kommunicera med sonden.


ESA:s markstation på Teneriffa (Bildkälla: ESA)

Var är alla rymdsonder just nu?

Armchair Astronautics är en utmärkt websida. Månatligen uppdaterar Olaf Frohn sidan med en statusrapport avseende alla de rymdsonder som utforskar vårt solsystem. Bilden nedan visar vilka rymdsonder som för tillfället kretsar kring solsystemets himlakroppar samt vilka som planeras sändas upp de närmaste åren (klicka på bilden för att förstora den). Det är onekligen fascinerande att vi har så många rymdsonder i aktion just nu.


(Bildkälla Olaf Frohn, Armchair Astronautics)

Solsystemet i logaritmisk skala

Websidan Armchair Astronautics har en snygg bild på solsystemet i logaritmisk skala. I bildens högerkant syns också våra närmaste grannstjärnor. Solsystemets himlakroppar är proportionellt fördelade i denna skala (klicka på bilden för att förstora den).


(Källa: Armchair Astronautics)

måndag 29 juli 2013

Nu blir det snart bergsklättring för Marsfordonet Opportunity

De två Marsfordonen Opportunity och Curiosity är på väg mot varsitt berg. Opportunity ska klättra upp för sluttningarna på det som NASA kallar för Solander Point, medan Curiosity ska en bit upp för berget Aeolis Mons (eller Mount Sharp som NASA döpt berget till). Om Curiosity skrev jag häromdagen och här kommer ett inlägg om Opportunitys fortsatta färd. UniverseToday har en intressant artikel på sin websida om Opportunitys bergsklättring.

Fordonet har så sakteliga närmat sig bergets fot och står nu 200 meter från stigningen. Det här blir första gången på de tio år som Opportunity kört omkring på Mars som den ska upp för en lite brantare backe. Det blir intressant att se hur det går. Fordonet ska klara stigningar på 12-15 grader så den har utan tvekan bergsklättringskapacitet. Det område som nu ska studeras ser ut att ha flödat av vatten och forskarna hoppas finna några av "livets byggstenar", dvs ämnen som krävs för att liv ska kunna uppstå, i marken. Rymdsonden MRO har, med sina känsliga instrument, identifierat tecken på mineraler som innehåller vatten i området. Bilden nedan visar Opportunitys rutt sedan landsättningen på Mars 2004 (klicka på bilden för att förstora den).


(Bildkälla: NASA, Ken Kramer)


Som bilden visar så står Opportunity just nu vid kraterkanten till Endeavour-kratern. Här finns som sagt Solander Point, som är en av många bergknallar på kraterkanten. Forskarna tror att det kan bli en finfin utsikt från toppen på kullen och ner mot kratern. Där Opportunity står just nu tycks det finnas en stor mängd lite större stenblock. Det blir till att kryssa mellan blocken för att så småningom nå berget, som syns i bakgrunden.


(Bildkälla: NASA/Ken Kramer)

fredag 26 juli 2013

Bild från ovan på Curiosity och dess hjulspår

Rymdsonden MRO har tagit en riktigt skarp bild som visar Marsfordonet Curiositys hjulspår där den farit fram över Marsytan. Man kan t o m se Curiosity som en blänkande liten prick i bilden (lite till höger på bilden). Fascinerande vilken skärpa MRO:s HiRISE-kamera har. Klicka på bilden för att förstora den eller klicka på länken HÄR för en mer högupplöst bild.


(Bildkälla: NASA)


Denna kamera är en rejäl pjäs; den väger hela 65 kilo! Kameran har ett 0,5-meters reflektorteleskop, som gör det möjligt att ta bilder med en upplösning på 0,3 meter per pixel. Även mycket små objekt kan därmed fångas på bild.

Solsatelliten IRIS första bilder av solatmosfären

NASA sände upp satelliten IRIS (Interface Region Imaging Spectrograph) för en månad sedan och nu kommer de första bilderna som satelliten tagit av solatmosfären. NASA har sammanställt bilderna till en kort video.


(Källa: NASA)


Satelliten studerar ett område av solatmosfären som inte studerats så mycket tidigare, Interface Region. Bilderna visar mängder av tunna, trådliknande strukturer som inte tidigare observerats. Det tycks vara stora temperaturskillnader i denna del av atmosfären. Forskarna söker en förklaring till varför solens korona är så mycket hetare än solytan och denna region av solatmosfären tros bidra till den heta koronan på något sätt.

Mars kan ha haft en enorm ocean

Forskare vid California Institute of Technology (Caltech) har studerat data från rymdsonden MRO och funnit bevis för att Marsytan täckts av en enorm ocean. Oceanen, på Mars norra halvklot, kan ha täckt uppemot en tredjedel av planetens yta! Man har studerat bilder som MRO tagit och hittat ett stort forntida deltalandskap där vatten flödat ut i oceanen. Astrobiology Magazine rapporterar om forskningsstudien på sin websida. 

Bilden nedan visar en jämförelse av det studerade deltalandskapet på Mars och ett deltalandskap på jorden. Vatten tros ha karvat ut landskapet och skapat ett delta som mynnar ut i en stor ocean.


(Bildkälla: NASA)


Det norra halvklotet på Mars är plattare och det är mer av lågland här än på det södra halvklotet. Landskapet liknar oceanbottnarna på jorden. Gränslandet mellan lågland och högland kan ha varit en forntida kustlinje. Det södra halvklotet skiljer sig genom att var mer kraterfyllt och "ojämnt" än det norra halvklotet.


(Bildkälla: NASA)


Det kommer forskningsrapporter stup i kvarten som pekar på förekomsten av vatten på Mars. Det tycks ha funnits rikligt med vatten på den idag torra röda planeten.

onsdag 24 juli 2013

Har stora mängder smält snö skapat dalgångarna på Mars?

De senaste årens omfattande utforskning av Mars har visat tydliga tecken på att landskapet formats av stora mängder flytande vatten. Varifrån vattnet kommit har diskuterats bland forskarna. En del forskare menar att vattnet "bubblat" upp från underjorden, medan andra mer tror att vattnet härstammar från kraftig nederbörd. Nu har forskare vid Brown University i en ny forskningsstudie pekat på möjligheten att det är nederbörd i form av snö och sedan smält snövatten som forsat fram över Marsytan som skapat dalgångarna. Forskarna har studerat fyra olika områden på Mars med nätverk av dalgångar. Det är platser med antingen höga berg eller branta kraterkanter. Spaceref skriver om forskningsstudien på sin websida.


Rymdsonden Mars Odysseys bild av dalgångar på Mars (Bildkälla: NASA)

Nya bilder på kometen ISON

Kometen ISON närmar sig alltmer och nu har rymdteleskopet Spitzer fångat kometen på bild. Man ser tydligt att kometen släpper ut stora mängder gas. Enligt NASA släpper ISON ifrån sig så mycket som en miljon kilo koldioxid och 54 miljoner kilo stoftpartiklar per dag! Det kan bli en fin kometsvans av det här när ISON närmar sig solen! Kometen har en bit kvar att färdas innan vi ser den med blotta ögat. När bilderna togs i mitten av juni i år var den ca 500 miljoner kilometer från solen.


(Bildkälla: NASA)


Kometkärnan beräknas vara max 5 kilometer i diameter och är likt andra kometer som en smutsig snöboll bestående av is, stoftpartiklar och frusen gas (vatten, ammoniak, metan och koldioxid). Den 28 november passerar den solen som allra närmast på ett avstånd av 1,16 miljoner kilometer. Vi får hoppas att den lyckas hålla ihop genom hela passagen så att vi får se en spektakulär komet. Det finns en viss risk att ISON kan brytas sönder i mindre delar och då blir det inte lika kul.

tisdag 23 juli 2013

Mysteriet med avsaknaden av vågor på Titan

En av de mest intressanta fynden under de senaste tio årens utforskning av solsystemets planeter och månar är upptäckten av att Saturnusmånen Titan är så lik jorden. Här finns sjöar, floder, kanaler, öar, regnmoln och kanske t o m regnbågar. Forskarna har särskilt fascinerats av Titans sjöar, som dock inte är fyllda med vatten utan med metan, etan och andra kolväten. Rymdsonden Cassini har i detalj observerat månen och gjort en del märkliga upptäckter. Trots stora sjöar och att det rimligtvis måste blåsa på Titan (förekomsten av stora sanddyner talar för att det blåser) så har rymdsonden inte kunnat observera några vågor på Titansjöarna. Det är lite av ett mysterium. Är sjöarna frusna? Är det något ämne på sjöytorna som motverkar vågbildning? Blåser det för lite för att det ska bli vågor? Det är ett mysterium som kanske löses om några år när sjöområdena på Titan får sommar och sannolikt drabbas av lite mer blåst. Då kanske det uppstår mätbara vågor. Vi får kanske vänta till 2017 innan vi får en lösning på vindmysteriet.


En av Titans sjöar reflekterar solljus (Bildkälla: NASA)

Rymdsonderna Cassinis och Messengers bilder av jorden

NASA har nu publicerat ytterligare några av de bilder som rymdsonderna Cassini och Messenger tog på jorden. Några av Cassini-bilderna är ganska häftiga med Saturnusringarna i förgrunden och jorden som en liten prick i bakgrunden. I bilden nedan visar en liten pil var jorden är.


(Bildkälla: NASA)


Bilden nedan visar jorden och månen. Det är lite fascinerande att tänka sig att rymdsonden Cassini tagit bilden från nästan 1,5 miljoner kilometers avstånd.


(Bildkälla: NASA)


Bilden nedan visar jorden och månen från Cassinis (till vänster) och Messengers (till höger) vy. Trots att Messengers foto är taget från "bara" 100 miljoner kilometers avstånd så syns jorden likväl fortfarande som en liten prick på fotot.


(Bildkälla: NASA)

söndag 21 juli 2013

Första bilden på jorden och månen från Cassini

Ni var väl ute och vinkade till Saturnus häromkvällen när rymdsonden Cassini skulle ta ett historiskt foto (läs mer HÄR). Om inte så kom ni inte med på bild. Om det kan vara en tröst så kom vi som stod där och vinkade lite fånigt en fredagnatt inte heller med på bild. Däremot syns jorden och månen tydligt i de första bilderna som publiceras från fotosessionen. Fler bilder kommer att publiceras under veckan. Det finns ytterligare några bilder i råformat på NASA:s websida. För att få fram dom anger man Target = Earth och datum mellan 18 och 20 juli.

Denna händelse verkar ha gått svensk massmedia förbi nästan helt. Endast Göteborgsposten hade en liten blänkare om det (tips från Populär Astronomis redaktör månne?).


(Bildkälla: NASA)

lördag 20 juli 2013

Solen har ett enormt koronahål just nu

Rymdsonden SOHO har tagit bilden nedan som visar ett enormt koronahål nära solens nordpol. Det ser väldigt dramatiskt ut, men koronahål är vanliga och uppstår lite då och då. Ett koronahål är ett område med låg densitet i solens yttersta atmosfär, koronan. Den har lägre temperatur och är därför mörkare. Koronahål uppstår på olika platser mer eller mindre frekvent under solens 11-åriga aktivitetscykel.  Solaktiviteten är på väg mot ett maximum då normalt antalet koronahål minskar. Det är magnetfälten kring solen som avgör hur och var koronahål uppstår. Man vet dock inte riktigt vad det är som gör att de skapas. Hålen är viktiga för vår förståelse av rymdväder, eftersom de är källan till de snabba solpartiklar som strömmar ut från solen.


(Bildkälla: ESA/NASA)

Hur forskarna söker efter beboeliga planeter och liv

Trots alla upptäckta exoplaneter så känner vi bara till en enda planet med liv; jorden. Att finna liv på andra himlakroppar, och helst på en jordkopia, är astronomins "Holy Grail". En mycket omfattande utforskning pågår för att hitta en sådan himlakropp. Utgångspunkten så här långt har varit att fastställa vilka grundförutsättningar som krävs för att en planet ska kunna utveckla liv. Att utgå från de förutsättningar som vi har på jorden är förstås naturligt i sökandet efter en jordkopia.

Den första grundförutsättningen är flytande vatten. Det kräver rätt temperatur på en planets yta. Rätt temperatur erhålls om planeten kretsar på rätt avstånd från en stjärna så att dess strålning värmer upp planeten lagom mycket. Det finns en zon kring varje stjärna där temperaturen kan tänkas vara lagom hög. Den s.k beboeliga zonens utsträckning har varit föremål för en hel del forskardebatt under senare år. Den beboeliga zonens läge och storlek varierar mellan olika stjärntyper. Mycket av utforskningen så här långt har handlat om att studera stjärnor som liknar vår sol och där finna lämpliga planeter. Även det här med stjärntyper har debatterats i forskarsamfundet. Eftersom dvärgstjärnor utgör en majoritet av vår galax stjärnor menar vissa forskare att det är där man borde söka efter jordkopior. Många forskningsstudier visar att det dessutom borde vara lämpliga miljöer för planeter med liv. Andra forskningsstudier visar att eventuellt liv snabbt skulle dö strålningsdöden i sådana miljöer. Så gott som dagligen kommer nya forskningsrapporter som visar på positiva eller negativa aspekter vad gäller liv kring dvärgstjärnor.


Illustration av den beboeliga zonen kring olika typer av stjärnor (Bildkälla: Wikipedia)


När väl forskarna så småningom kan enas om lämplig stjärntyp för att planeter med liv ska kunna uppstå och enighet om den beboeliga zonens utsträckning uppstår en rad andra frågor. Den viktigaste är förekomsten av en atmosfär. Jordens atmosfär, med dess sammansättning, är helt avgörande för allt det liv vi idag ser på vår planet. Även små förändringar i atmosfärens täthet eller sammansättning kan få stora konsekvenser, åtminstone för mer avancerade livsformer. Om växthusgasernas andel i atmosfären ökar kan en process starta som successivt innebär en kraftig global uppvärmning. Atmosfärens skydd mot kosmisk strålning kan försvinna, vilket omöjliggör liv på en planet, eller åtminstone på en planets yta. Under planetytan kan enklare livsformer överleva under långa tidsperioder även om själva planetytan blivit obeboelig. En planet kan därmed så sakteliga övergå från att ha varit en jordkopia till att bli en Venuskopia, med omöjliga livsbetingelser.


En Venuskopia eller en jordkopia - det är frågan (Bildkälla: NASA)


Atmosfärens sammansättning avgör hur mycket strålning som når en planetyta och hur mycket som reflekteras tillbaka ut i rymden. Faktorer som påverkan input och output vad gäller strålning är en planets molntäcke, eventuella oceaner, växtlighet m.m. Man brukar tala om en "energibudget" och att den bör vara i balans vad gäller input och output. Jorden har under senare decennier haft mer input än output, vilket inneburit en global uppvärmning.


(Bildkälla: Wikipedia)


En planets atmosfär utvecklas över tid. Dess sammansättning påverkas bl a av vulkanism, plattektonik och andra geologiska processer. Jordens atmosfär såg helt annorlunda ut för ca 3 miljarder år sedan när de första livsformerna började utvecklas. Koldioxidhalten var betydligt högre och syrehalten betydligt lägre än idag. En stor del av koldioxiden löstes i haven och bands så småningom i berggrunden. Uppkomsten av liv har successivt via fotosyntesen förbrukat mycket av koldioxiden och ökat syrehalten i atmosfären. Det har också bidragit till att vi har ett skyddande ozonlager. Syrehalten uppnådde dagens nivå först för några hundra miljoner år sedan. Faktum är att den en period var betydligt högre än vad den är idag. Bilden nedan visar utvecklingen (de två linjerna anger minimum respektive maximum vad gäller uppskattad syrehalt). En hög syrehalt är alltså inte en grundförutsättning för att liv ska uppstå. På jorden uppstod liv innan det knappt fanns något syre. Möjligen är dock syre en förutsättning för att mer avancerade livsformer ska kunna utvecklas.


Jordens syrehistoria (Bildkälla: Wikipedia)


Förutom att en planet med ambition att utnämnas till jordkopia klarar ovanstående kriterier krävs också stabilitet vad gäller energi och strålning från stjärnan som den kretsar kring. Vi kan emellanåt vara bekymrade över stora solutbrott och frågan om ett jätteutbrott i vår riktning skulle kunna utsläcka livet på jorden. Detsamma gäller alla andra planeter. Alla stjärnor är sannolikt inte lika stabila som vår sol. Det krävs också stabila förhållanden i övrigt i planetens omloppsbana runt stjärnan. Meteorer och kometer som slår ner på en planet kan dels föra med sig liv, dels sätta igång processer som skapar liv. Alltför många meteornedslag under långa tidsperioder är förstås inte så gynnsamt för att liv ska bestå och vidareutvecklas.

Sökandet efter liv på andra planeter kommer framöver att handla om att leta efter "signaturer av liv". Sådana signaturer är syre, vatten, koldioxid, metan m.m. Kraftfulla rymdteleskop, såsom James Webb-teleskopet, kan så småningom upptäcka sådana ämnen i främmande planeters atmosfärer. Det kan vara en första indikation på liv på en annan planet. Kanske upptäcker man så småningom en presumtiv jordkopia.

Läs mer om sökandet efter beboeliga planeter med liv på NASA:s websida.

En spektakulär flygtur över Mars!

ESA:s rymdsond Mars Express levererar löpande en stor mängd fina bilder från Mars. Nu har ESA skapat en video, sammansatt av en stor mängd bilder, som visar en flygtur över den norra delen av den magnifika kanjonen Valles Marinis. Området heter Hebes Chasma. Den magnifika sprickdalen är Grand Canyon i kubik!


(Källa: ESA)


Denna enorma kanjon är ca 4.000 kilometer lång, vilket innebär att den skulle sträcka sig tvärs över hela Nordamerika. Den är dessutom 7.000 meter djup på sina ställen. Kanjonen fick sitt namn efter rymdsonden Mariner 9, som i början av 1970-talet gav oss en bättre bild av området. På bilden nedan syns Valles Marineris som ett ärr på Marsytan.


(Bildkälla: NASA)


NASA publicerade redan år 2006 en video som visar en översikt av Valles Marineris. Det måste ha varit komplexa geologiska processer som skapat detta landskap. Forskarna tror att det handlar om en kombination av effekter av plattektonik, vattenerosion, vulkanism, stora jordskred och eventuellt jordbävningar.


(Källa: NASA)

fredag 19 juli 2013

NASA:s budget 2014 - kärva budgetdiskussioner väntar i höst

Häromdagen skrev jag om att en budgetkommitté i representanthuset lagt ett budgetförslag för 2014 som innebär att NASA står inför rejäla besparingar. Budgeten enligt förslaget omsluter endast 16,6 miljarder dollar, vilket är betydligt lägre än de senaste årens NASA-budgetar. Nu har budgetkommittén för senaten lagt sitt budgetförslag och det omsluter hela 18,0 miljarder dollar, vilket t o m är lite mer än president Obamas budgetäskande (17,7 miljarder dollar). Kongressens två kammare står därmed långt ifrån varandra. Det kommer att bli tuffa budgetförhandlingar, med en och annan kompromiss, innan en budget kan beslutas. UniverseToday beskriver budgetläget på sin websida.





Tydligen föreslår representanthuset budgetnedskärningar vad gäller utvecklingsbidrag till program för att utveckla kommersiell rymdfart. Det kan ju tyckas vara lite kontraproduktivt, eftersom syftet med programmen är att bli mindre beroende av Ryssland och ryska raketer. Idag sker ju merparten av transporterna av både astronauter och material till den Internationella Rymdstationen (ISS) med hjälp av ryska raketer. Ryssland tar saftigt betalt för varje transport. Flera amerikanska rymdbolag är långt framme i utvecklingsarbetet för att ta över den lukrativa transportverksamheten från Ryssland. Det gäller inte minst SpaceX, som redan är igång med vissa transporter till ISS. Även företaget Orbital Sciences planerar genomföra en testflygning till ISS i höst. Ytterligare ett företag, Virgin Galactic, är också på gång med kommersiell rymdfart.

Även en del rymdsondsprojekt kan komma att drabbas av besparingar. En spännande budgethöst väntar (igen).

Allt om kometen ISON i NASA:s ISON-toolkit

Kometen ISON är i antågande och kan bli årets mest spektakulära astronomiska händelse. För att förbereda oss inför denna spännande händelse så har NASA tagit fram ett ISON-toolkit med all upptänklig information, se HÄR.


Hubbleteleskopets bild av ISON, tagen i april (Bildkälla: NASA)

Mars har successivt förlorat sin atmosfär

Analyser som gjorts med hjälp av Curiositys minilab visar att Mars under årmiljardernas lopp successivt förlorat sin atmosfär. Denna process fortgår fortfarande och ska analyseras mer i detalj av en specifik rymdsond för ändamålet, MAVEN. Den sänds upp i november och ska mäta i vilken takt som Mars idag förlorar atmosfär. Sonden är utrustad med en avancerad spektrometer, NGIMS (Neutral Gas Ion Mass Spectrometer). Tanken är att få en bild av Marsatmosfärens utveckling under de senaste miljarderna år och få svar på frågan om Mars någonsin haft förutsättningar att utveckla liv. Videon nedan beskriver MAVEN's uppdrag.


(Källa: NASA)


Curiositys SAM-instrument (Sample Analysis at Mars) har mätt förekomsten av olika gaser och isotoper i Marsatmosfären. Bland annat har sammansättningen vad gäller olika isotoper av kol och syre mätts i den koldioxid som Marsatmosfären huvudsakligen består av. De tyngre isotoperna av dessa två ämnen utgör en större andel idag än tidigare i Mars historia. Marsatmosfären har förlorat de lättare isotoperna av ämnena ut i rymden. Sannolikt skedde detta tidigt, kanske redan under den första miljarden år efter att planeten bildades.

Mars atmosfär har också varit mycket tätare. Ett flertal observationer av gamla flodbäddar, sjöar m.m visar att Mars en gång i tiden haft rikligt med flytande vatten på ytan. Idag är atmosfärtrycket bara 0,6% av jordens tryck. Atmosfären består av 95,3% koldioxid, 2,7% kväve, 1,6% argon och ca 0,1% av vardera syre och kolmonoxid samt ytterligare små mängder av ett antal andra ämnen. Jordens atmosfär består ju som bekant av ca 78% kväve och 21% syre + mindre mängd av diverse andra ämnen. Koldioxidhalten är i stigande i jordatmosfären och har nyligen passerat 0,04%. Illa, men långt kvar till Marshalten.

Vinka till Saturnus ikväll!

Klockan har precis passerat midnatt när detta skrivs. Idag, fredagen den 19 juli, uppmanas vi alla vinka till Saturnus. NASA:s rymdsond Cassini ska nämligen ta ett historiskt foto av jorden, som bakgrundsbelyses av solen. Det sker som en hyllning till den bild som rymdsonden Voyager 1 tog 1990 av jorden, denna bleka lilla blå prick ("the Pale Blue Dot") i rymden. Robert Cumming ger lite mer information om det hela på Populär Astronomis websida. Läs också om det på NASA:s websida.

Mellan klockan 23.27 och 23.42 är det läge att söka efter Saturnus, lågt i sydväst på stjärnhimlen och lite till höger om månen. Det tycks kunna bli en klar himmel. Planeten syns tyvärr inte för er som är i norra Sverige. Själv är jag i Göteborg och tänker absolut gå ut i sommarnatten och vinka.


Saturnus (Bildkälla: NASA)


När rymdsonden Voyager 1 tog bilden 1990 var det från ett avstånd på ca 6 miljarder kilometer. Dels var det en intressant bild av vår jord, dels ville den legendariske Carl Sagan med bilden ge ett lite djupare perspektiv på vår plats i universum:

"From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it's different. Consider again that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that in glory and triumph they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner. How frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds. Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity – in all this vastness – there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known, so far, to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment, the Earth is where we make our stand. It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known."


Det är ack så tänkvärda ord.


Voyagersondens bild av "the pale blue dot" (Bildkälla: NASA)

torsdag 18 juli 2013

Snö har upptäckts i ett annat solsystem!

Astronomer har för första gången observerat snögränsen i ett ungt och avlägset solsystem. Det är i den stoftskiva som omger stjärnan TW Hydrae som denna snögräns upptäckts. Stjärnan befinner sig 175 ljusår från jorden och astronomerna tror att detta solsystem under bildande på många sätt liknar vårt solsystem som det såg ut i begynnelsen.


(Bildkälla: ESO)


ESO rapporterar att man gjort upptäckten med hjälp av det kraftfulla ALMA-teleskopet i Chile. Här på jorden uppstår en snögräns på hög höjd när den låga temperaturen gör att den fuktiga luften blir till snö. Alla som rest till fjällen tidigt en vinter har upplevt denna snögräns när man väl kört upp mot toppen. Snögränsen kring en ung stjärna bildas på liknande sätt, långt ut i de kallare delarna av stoftskivan. Först övergår vatten till is och snö och bildar den första snögränsen. Längre ut från stjärnan kan ämnen som koldioxid, metan och kolmonoxid frysa och bli till snö. Det innebär att det finns flera olika snögränser kring en stjärna.

Av en stoftskiva kring en stjärna kan planeter, månar, asteroider och kometer bildas. Det sker genom att stoftkornen kolliderar och klumpar ihop sig till allt större objekt. Snö och is gör att de håller ihop bättre och inte splittras så lätt. Olika typer av planeter bildas vid olika snögränser. I vårt solsystem ligger snögränsen för vatten ungefär vid Mars omloppsbana. Snögränsen för kolmonoxid ligger vid Neptunus omloppsbana. Det som ALMA-teleskopet fått syn på är just snögränsen för kolmonoxid kring TW Hydrae. Kolmonoxid kan vara en viktig komponent i den process som skapar liv. Kolmonoxidis behövs nämligen för att metanol ska bildas. Metanol är en av livets byggstenar.

Curiosity är nog solsystemets långsammaste fordon

Marsfordonet Curiositys 335:e dag passerade den äntligen 1 kilometer i total körsträcka. Det gör att fordonet hittills snittat på ganska prick 3 meter per dag. Inte direkt turbofart! Till Curiositys försvar får sägas att den stått parkerad under långa perioder på några vetenskapligt intressanta platser under sin färd. Dessutom är det ingen vidare kvalitet på "Marsvägarna", vilket väl framgår av bilden nedan. Nu är Curiosity så sakteliga på väg mot berget Aeolis Mons (även kallad Mount Sharp). Kan vi hoppas på att den slänger in en lite högre växel nu?!


Terrängen som Curiosity nu ska forcera (Bildkälla: NASA)


Det är ett intressant område som Curiosity nu närmar sig. Det är en rejäl bergstopp, hela 5,5 kilometer hög, som den ska utforska. ESA:s rymdsond Mars Express har tagit en bild av Galekratern inklusive Aeolis Mons (färgerna är till för att illustrera höjdskillnader). Curiosity befinner sig i det blåfärgade området.


Galekratern och Aeolis Mons (Bildkälla: ESA)

onsdag 17 juli 2013

Hubbleteleskopet är en riktig månfinnare!

Hubbleteleskopet har under sina 23 år i omloppsbana runt jorden gjort en massa intressanta upptäckter. Under de senaste åren har den blivit lite av en månfinnare. Inte nog med att den upptäckte Plutos 4:e och 5:e måne (som döptes till Kerberos resp Styx).Nu har den också upptäckt en liten måne kring Neptunus. Månen, som tillsvidare har namnet S/2004 N 1, är bara ca 20 kilometer i diameter. Det är därmed den minsta kända månen kring Neptunus. Den kretsar ett varv kring planeten på 23 timmar.

Det var Mark R. Showalter vid SETI Institute som upptäckte den lilla månen i en gammal Hubblebild. Det var för övrigt samme Showalter som upptäckte de ovannämnda Plutomånarna med hjälp av Hubbleteleskopet. Fyndet innebär att Neptunus nu har 14 kända månar. De flesta av dem är små, men det finns en halvstor måne, Triton. Den har en diameter på ca 2.700 kilometer. Vår kunskap om Neptunussystemet är fortfarande ganska begränsad. Sannolikt finns där fler små månar, men det krävs förmodligen en rymdsond till Neptunus eller ett mycket kraftigt rymdteleskop för att upptäcka dem. Någon rymdsond till Neptunus är inte planerad så det blir kanske en uppgift för James Webb-teleskopet när det väl sänds upp 2018?


(Bildkälla: NASA/ESA/Mark Showalter)

måndag 15 juli 2013

Komplicerat mönster för solaktiviteten

Solen är en komplicerad historia. Solaktiviteten går upp och ner i 11 år långa cykler. Just nu är aktiviteten på topp, vilket visar sig genom frekventa solutbrott. Den senaste månaden har ett flertal större utbrott skett, men för att vara en aktivitetstopp är det ändå ganska lugnt. Faktum är att forskarna varit lite fundersamma på varför det varit så lite solutbrott det senaste året. En tanke som framförts är att den låga aktiviteten skulle kunna mildra den pågående klimatförändringen som orsakas av utsläpp av växthusgaser som hamnar i vår atmosfär. Det finns t o m forskare som talar om vi genom mänsklig påverkan på klimatet förhindrat en mindre istid. En forskningsstudie som presenteras i New Scientist visar dock att det sannolikt handlar om att solens cykler är mer komplexa än vad man tidigare trott och att nedgången i solaktivitet bara är tillfällig.


En aktiv sol (Bildkälla: NASA)


Mellan åren 1645 och 1715 upplevde norra Europa en köldperiod som kallats för lilla istiden. Vintrarna var extremt kalla under en lång period. Perioden kallas också för Maunder minimum, efter den engelske solforskaren Edward W. Maunder, som studerade solfläckarnas utbredning och omfattning. Under den kalla perioden ska antalet solfläckar ha varit betydligt mindre till antalet. Något liknande har upplevts under denna solcykel, med ganska få solfläckar. Forskarna tror att det är en periodisk nedgång i antal solfläckar som sker en gång per hundra år. Nedgången är inte lika stor som under ett Maunder minimum och varar normalt ett par 11-årsperioder innan solaktiviteten återgår till det normala. Redan 1933 föreslog den tyske vetenskapsmannen Wolfgang Gleissberg att solen hade en sådan 100-årig cykel. Forskarna tror att även nästa solaktivitetstopp kring år 2024 kommer att vara ganska beskedlig, men att solen sedan återgår till normal aktivitetsnivå.


Den 11-åriga solcykeln (Bildkälla: Wikipedia)


Solaktiviteten i form av utbrott och solstormar kan följas i detalj på websidan Rymdväder.

söndag 14 juli 2013

Rekordlåg NASA-budget 2014?

Det är, som vanligt, tuffa budgetdiskussioner i den amerikanska kongressens båda kammare, senaten och representanthuset. En budgetkommitté i representanthuset har lagt ett budgetförslag för NASA på "bara" 16,6 miljarder dollar för budgetåret 2014. Om förslaget går igenom skulle det innebära det lägsta budgetanslaget som NASA fått sedan 1986, om man justerar för inflation. Detta enligt Casey Dreier på Planetary Society Blog som tagit fram budgetsiffrorna för åren 1982-2014.


(Bildkälla: Casey Dreier, Planetary Society Blog)


Notera särskilt vilken enorm budgetreduktion som skett sedan 1990-talets början. Budgeten för 2014 är långt ifrån klar. Senatens budgetkommitté ska inkomma med sitt budgetförslag. Hela hösten kommer sedan att ägnas åt budgetdiskussioner som så småningom landar i en budget. Hur som helst ser det inget vidare ut vad gäller förutsättningar för nya stora rymdsondssatsningar de kommande åren. Med tanke på att NASA:s budget numera innehåller fler forskningsområden än vad den gjorde på 1980-talet så är läget bekymmersamt. Det lär bli många lågbudgetprojekt. De kommersiella rymdbolagen kommer sannolikt också att få utökat stöd i syfte att kunna genomföra rymdsatsningar till en lägre kostnad.

lördag 13 juli 2013

Global uppvärmning för 3 miljarder år sedan gjorde liv möjligt på jorden

Idag talas det mycket om hotet om global uppvärmning och de allvarliga konsekvenser det får för liv på jorden. Allteftersom halterna av växthusgaser i atmosfären stiger höjs jordens medeltemperatur. Det kommer larmrapporter om att istäcket vid arktis smälter rekordsnabbt. Risken för att havsvattennivåerna höjs är uppenbar, vilket medför stora problem vid kustområdena runt om på jorden. Höjda temperaturer innebär också torka på många håll i världen. Det finns idag en stor enighet bland forskare om att den globala uppvärmningen vi ser är en följd av mänsklig påverkan och att följderna riskerar att bli katastrofala om inte årgärder vidtas omgående. Paradoxalt nog så innebar en mer "naturlig" global uppvärmning för ca 3 miljarder år sedan att liv på jorden kunde frodas. Det visar en forskningsstudie som forskare vid University of Colorado Boulder presenterade häromdagen (läs om studien i Astrobiology Magazine).


Kanske liknade jorden Saturnusmånen Titan? (Bildkälla: NASA)


Det har länge förbryllat forskarna hur liv på jorden kunde uppstå för mer än 3 miljarder år sedan med tanke på att solen då var ca 20 procent ljussvagare än vad den är idag. Det borde ha varit iskallt på jorden och omöjligt att bibehålla flytande vatten, vilket är en förutsättning för att liv ska frodas. Forskarna har med hjälp av avancerade datormodeller beräknat att jordatmosfärens halter av koldioxid och metan kan ha varit mycket högre än idag och att den växthuseffekt det medför har hållit jorden tillräckligt varm. Klimatet kan ha varit ungefär som idag, möjligen lite kallare, tror forskarna.

Atmosfären tros ha haft en 50 gånger högre halt av koldioxid än idag och en betydligt högre halt av metan. Just metan är en mycket effektiv växthusgas. Idag lagras stora mängder koldioxid i våra oceaner, i växter och under jord. Den tidiga jorden var inte lika effektiv vad gäller koldioxidlagring utan en mycket större andel hamnade i atmosfären. Så tack vare en häftig växthuseffekt kunde de enkla livsformer som bildades för mer än 3 miljarder år sedan överleva och så småningom utvecklas till de mer utvecklade livsformer vi idag ser på jorden.

Resultatet av forskningsstudien ställer också en del intressanta frågor kring liv på exoplaneter. Det kan innebära att en planet med kraftig växthuseffekt kan utveckla liv även om planeten inte är inom den beboeliga zonen kring en stjärna. Det är inte planeters placering i den beboeliga zonen utan planeters atmosfärer och atmosfärsammansättning som egentligen är den mest intressanta aspekten när det gäller liv på andra planeter. Vi kan därför se fram emot alltfler forskningsrapporter som fokuserar just på atmosfärstudier. Med utvecklade teleskop kan också avlägsna planeters atmosfärer analyseras och bedömningar göras rörande förutsättningar för liv på dessa planeter.

fredag 12 juli 2013

Vårt solsystem har en svans likt en komet!

Rymdsonden IBEX (Interstellar Boundary Explorer) har för första gången kartlagt solsystemets svans. Jo, likt en komet har solsystemet en svans. Den är dock inte lika spektakulär som en kometsvans, utan tvärtom mycket svår att identifiera. IBEX har nu kartlagt svansens struktur och funnit att den är formad som en fyrklöver. Även andra stjärnor har en svans, så det är i och för sig inte konstigt att även vår sol har en. Forskarna vet inte hur lång svansen är, men de tror att partiklarna i svansen successivt glesnar ju längre ut från solen man kommer. Videon nedan beskriver denna nästan osynliga svans mer i detalj.


(Källa: NASA)


IBEX studerar solsystemets gränsområden mot den interstellära rymden. Denna rymdsond har som huvudsaklig uppgift att räkna atomer. Sonden studerar det som kallas för "det lokala interstellära molnet", som är ett moln vari solsystemet just nu befinner sig. Läs mer om IBEX HÄR.

En blå exoplanet

Som jag skrev igår har Hubbleteleskopet lyckats fastställa färgen på en exoplanet. Det rör sig om planeten HD 189733b och den är djupblå till färgen. Ingen ovanlig färg på en planet kan man anta, eftersom vi i vårt solsystem har flera planeter som är blå. Förutom jorden är också Uranus och Neptunus blå.


Illustration av den blå planeten (Bildkälla: ESA/NASA)


HD 189733b liknar dock ingen av solsystemets blå planeter. Det är över 1.000 grader varmt på planetytan, det regnar glas (!) och planeten härjas av stormar med vindhastigheter på 7.000 kilometer per timme! Denna planet är inte så värst långt bort, bara 63 ljusår ifrån oss. Den kretsar kring stjärnan på bara ca 4 miljoner kilometers avstånd.

torsdag 11 juli 2013

Rymdsonden New Horizons har fångat Pluto och Charon på bild

Rymdsonden New Horizons har ganska prick två års färd kvar till Pluto och dess månar, men har redan nu på avstånd fångat Pluto och den stora månen Charon på bild. Bra jobbat!


(Bildkälla: NASA)

Exoplanetkartan ritas om - igen!

Även om Keplerteleskopet verkar ha gjort sitt (läs HÄR) har forskarna arbete som räcker i åratal för att analysera alla de data som teleskopet har samlat in. Nya forskningsrapporter presenteras i en strid ström och det är svårt att sovra bland alla nya forskningsrön. Exoplanetutforskningen är fortfarande i sin linda, trots 900 upptäckta exoplaneter.

Planetary Habitability Laboratory (PHL) har tagit fram en bild som illustrerar alla (inte riktigt alla, men nästan) exoplanetfynd så här långt. Bilden visar var i Vintergatan som planeterna finns. Det finns ett par stora kluster, rödbrunfärgade i bilden, med till synes mängder med exoplaneter. Det är dels det lilla område på stjärnhimlen som Keplerteleskopet studerat, dels ett område i galaxcentrum som varit föremål för utforskning. Det är sannolikt inte så att det är tätare med exoplaneter i dessa områden, utan de är bara mer utförligt utforskade. Klicka på bilden för att förstora den eller klicka på länken.


(Bildkälla: PHL)


Forskare vid Chicago Universitet och Northwestern University har beräknat att det kan finnas så många som 60 miljarder beboeliga planeter bara i vår galax, Vintergatan. Det är betydligt mer än vad tidigare beräkningar gjort gällande. Forskarna har bedömt att många planeter har ett skyddande molntäcke. Det innebär att den beboeliga zonen kan utvidgas och att det därmed ger fler planeter förutsättningar att vara beboeliga. Det bör dock betonas att det fortfarande är ganska mycket spekulation i alla antaganden om antal beboeliga planeter. Faktum är att vi i dagsläget bara känner till en beboelig planet, jorden. För att en planet ska vara beboelig och utveckla liv krävs framförallt stabilitet ur alla aspekter. Lagom mycket strålning, rätt sammansättning vad gäller atmosfär och rätt ämnessammansättning i övrigt, stabil omloppsbana runt stjärnan, stabil omgivning vad gäller andra planeter, månar, asteroider och meteorer m.m.

Planetary Habitability Laboratory tar fram ett s.k Planetary Habitability Index (PHI) för olika planeter och den senaste bilden, från 10 juli 2013, ser ut så här:


(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)


På topplistan över potentiellt beboeliga planeter återfinns ett flertal av de senaste exoplanetfynden. Även om indexvärden på 0,7-0,8 antyder att planeter är nästan jordlika så fattas det nog en hel del för att forskarna ska kunna utropa att man upptäckt en jordkopia.

Hur ser då en exoplanet ut? Det vet vi inte eftersom vi inte har lyckats ta någon detaljbild av någon exoplanet ännu. Det närmaste man kommit är bilden nedan, som bara skymtar en planet. Planeten är större än Jupiter och tycks vara klarblå till färgen.


Foto av en exoplanet (Bildkälla: Arxiv.org)


Man har för första gången också lyckats bestämma en planets färg. Bilden nedan är en illustration av planeten HD 189733b. Likt jorden är planeten blå. Forskarna tror dock att det är 1.000 grader varmt på planeten, så det är inte precis en jordkopia vi har här. Man har kommit fram till planetens färg genom att studera data från rymdteleskopet Hubble. Läs mer om det här på Popular Science websida.


(Bildkälla: NASA/ESA/M. Kornmesser)

onsdag 10 juli 2013

Solsystemets största månar

Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har på bloggsidan publicerat ett par fina bilder där den relativa storleken för solsystemets största månar visas, se HÄR. Det är intressant att notera hur olika månsystemen ser ut kring planeterna. Jupiter har fyra stora månar och en hel skock små månar, medan Saturnus har en stor måne, ett flertal mellanstora månar och en massa små månar. Jorden har en stor måne och inget mer, medan Mars har två pyttesmå månar. Varken Uranus eller Neptunus har någon riktigt stor måne, men många små. Merkurius och Venus har inga månar alls. Däremot har dvärgplaneten Venus minst 5 månar. Som det kan bli!


Solsystemets största måne, Ganymedes (Bildkälla: NASA)

Häftig bild från Saturnus: En liten måne plöjer genom Saturnusringarna

Rymdsonden Cassini har tagit en fin bild av Saturnusmånen Pan som far fram i den s.k Enckes delning vid Saturnus A-ring. Denna måne, med en diameter på ca 28 kilometer, rensar rent i sin bana runt Saturnus och skapar därmed detta gap i Saturnus ringsystem. Månen skapar också vågmönster i A-ringen.


(Bildkälla: NASA)

NASA:s nästa Marsfordon har presenterats

NASA höll igår en telekonferens där man presenterade sitt Marsprojekt 2020. Det blir, som jag tidigare rapporterat (läs HÄR), en slags Curiositykopia som kommer att ha ungefär samma uppdrag som Curiosity har. Det innebär att söka efter tecken på liv, att samla in prover för vidare analys samt att testa tekniska lösningar som kan komma att vara aktuella vid framtida bemannade Marsfärder. I ett dokument på hela 154 sidor presenteras projektplanen. Dokumentet är framtaget av NASA i samverkan med ett 20-tal forskare med målet att dels möta forskarkrav och dels möta politiska krav. Det senare handlar om att projektet ska verka för att bemannade Marsfärder ska kunna ske i början av 1930-talet. Allt enligt den målbild som president Obama satt upp.


Illustration av nästa Marsfordon (Bildkälla: NASA)


En sak som skiljer detta fordons uppdrag från Curiositys uppdrag är att fordonet ska samla in Marsmateria för vidare transport till jorden, där det ska analyseras. Det är i dagsläget oklart hur den insamlade materian ska sändas till jorden. Sannolikt kommer även detta fordon att ha ett minilab som kan utföra enklare analysarbeten. Projektet bygger vidare på de tidigare Marsprojekten och man kan väl undra lite om det inte går lite väl sakta framåt i utforskningen av Mars. Trots allt är det mer än 7 år tills fordonet landar på Mars och utsikten att det ska finna så värst mycket mer liv på Mars än vad Curiosity gjort är väl inte så stor.

måndag 8 juli 2013

Att åka till Mars

Jag har roat mig med att studera vad som skrivs om rymden i olika media. Det är faktiskt en hel del. Framförallt gäller det planeten Mars. Dels pågår ju som bekant en omfattande utforskning av denna planet med hjälp av rymdsonder och fordon. Dels pågår en hel del aktiviteter vad gäller planering av färder till Mars. Det är aktiviteter som drivs av rymdmyndigheter, av kommersiella intressen och av non-profitorganisationer. Det är förstås lockande för media att skriva om allt detta. För visst ska vi väl åka till Mars en vacker dag, eller?!


(Bildkälla: NASA)


Det har under hela rymdepoken framförts tankar om bemannade färder till Mars, allt från Wernher von Brauns "The Mars Project" från början av 1950-talet till senare års "vilda" projektidéer såsom MarsOne och Inspiration Mars Foundation. Även NASA har mer aktivt börjat diskutera frågan om att sända astronauter till Mars. I maj i år höll NASA-chefen Charles Bolden en presskonferens där tankar om en sådan expedition presenterades (läs t.ex artikel i Space.com och i Guardian). President Obama har också satt upp en målsättning att en bit in på 2030-talet landsätta astronauter på Mars. NASA presenterade i slutet av 2012 en slags "roadmap to Mars" för att nå det målet.

NASA:s plan för Mars handlar om att noggrant studera planeten innan man skickar dit astronauter. Först efter att förutsättningarna klarlagts med hjälp av nu pågående rymdsondsprojekt och planerade rymdsondsprojekt det närmaste decenniet (se nedan) kan det bli aktuellt med bemannade färder till Mars. Det är därför man satt upp 2030-talet som en realistisk målsättning. De kommersiella aktörerna är mer "pang på". MarsOne har en roadmap som innebär att man redan år 2023 landsätter astronauter på Mars. Dessa astronauter har i uppdrag att bygga en Marsbas och bosätta sig på Mars. Någon returbiljett ingår inte i planen. Inspiration Mars Foundation är än mer optimistiska och ser en möjlighet att sända iväg astronauter på en 501 dagar lång tur i januari 2018. Här ska astronauterna återvända till jorden.


(Bildkälla: MarsOne)


Varför skicka astronauter till Mars? Räcker det inte med alla rymdsonder (för närvarande tre stycken; Mars Odyssey, Mars Express och Mars Reconnaissance Orbiter) som kretsar kring Mars och Marsfordonen Opportunity och Curiosity som kör omkring på Mars? Dessutom har vi inom kort ytterligare två rymdsonder kring Mars, NASA:s MAVEN och indiska Mangalyaan. Båda planeras att sändas mot Mars i höst. 2016 sänds NASA:s Insight-landare till Mars, som sedan följs av europeisk-ryska ExoMars 2016 och 2018 samt av NASA:s nästa Marsfordon kring 2020. Till det kan komma någon rysk eller kinesisk rymdsond eller landare (läs HÄR om Marsplanerna). Det ser ut att bli trångt på Mars! Varför då sända astronauter dit?

Det är kanske inte främst vetenskapliga skäl bakom planerna att skicka astronauter till Mars. Utforskning av himlakroppar sker i princip lika väl med obemannade rymdsonder och rymdfordon och dessutom till mycket lägre kostnad. Visserligen kan astronauter se och göra saker som sonder och "robotar" inte kan göra, men det är trots allt ett marginellt vetenskapligt mervärde i att sända astronauter till Mars. Det handlar nog mer om att dels visa att man klarar av att göra det, dels att utforska hur det påverkar människan att genomföra en sådan rymdtripp. Att bygga en mer permanent Marsbas, som på sikt ska kunna vara självförsörjande, ses av både forskare och en del kommersiella intressenter som ett viktigt mål med bemannade Marsfärder. Det hela vore ju ganska cool dessutom!

Vilka är då utmaningarna som måste bemästras för att bemannade rymdfärder ska vara möjliga? Engelskspråkiga Wikipedia har en utmärkt artikel om bemannade rymdfärder till Mars och listar följande utmaningar:

  • att skydda astronauter från kosmisk strålning
  • att hantera hälsorisker med anledning av långvarig låg gravitation
  • att hantera de psykologiska effekter som kan uppstå pga hemlängtan och brist på direktkommunikation med andra än sina astronautkamrater
  • att hantera sociala effekter av att under en lång tidsperiod bo tätt ihop med andra astronauter
  • att klara sig utan mer kvalificerad medicinsk utrustning, läkemedel och medicinsk kompetens
  • att säkerställa att rymdsonder, landare, utrustning m.m inte fallerar
  • att undvika att människor kontaminerar Mars
  • att undvika att astronauterna vid återkomsten till jorden bär med sig Marsmikrober som kan skada liv på jorden

När sker då första färden till Mars? Personligen tror jag att det är fullt möjligt att sända astronauter till Mars kring 2030. Den svåra frågan är väl att skydda astronauterna från strålning. En färd till Mars tar trots allt kanske 500 dagar tur och retur. Det är en lång period som Marsastronauterna utsätts för strålning. En del av de projektidéer som presenterats av olika kommersiella intressen m.m med rymdfärder redan inom 5-10 år tror jag är mindre realistiska. Det krävs mer forskning om förutsättningarna för bemannade rymdfärder innan mer konkreta bemannade rymdfärder ens kan börja planeras. Vi kanske forskningsmässigt är där kring år 2020. Planerings- och konstruktionsfasen kan tänkas behöva pågå under hela 2020-talet. Så vi får nog vänta ett tag till innan vi ser astronauter på Mars. Och ännu bra mycket längre innan vi kan semestra på vår grannplanet!

söndag 7 juli 2013

Marsfordonet Opportunity fyller 10 år idag!

Grattis säger vi till Opportunity som för prick 10 år sedan sändes till Mars. Häromdagen visade fordonets odometer att den avverkat över 37 kilometer. Fantastiskt egentligen. Fordonets primära uppdrag var att under tre månader studera så mycket som möjligt. Den faktiska livslängden visade sig vara väldigt mycket längre än vad teknikerna trodde. Det är ju inte alla fordon som fungerar så länge ens på jorden trots service en gång per år och möjlighet att fixa eventuella problem. I och för sig är kanske 37 kilometer ingen imponerande sträcka, men det är ju inte direkt motorväg därborta på Mars. Opportunitys systerfordon Spirit klarade sig också betydligt längre än planerat men fick ge upp 2010.

Opportunity är nu på väg upp mot en plats som kallas för Solander Point. Det är en kulle där forskarna hoppas finna ytterligare bevis för att Mars haft förutsättningar för liv i sin förhistoria. Bilden nedan visar terrängen som Opportunity ska köra i. Det ser nästan ut som fotot är taget från luften och visar en tät skog i ett norrländskt vinterlandskap, men det är det förstås inte. Några träd finns inte på Mars.


(Bildkälla: NASA)

torsdag 4 juli 2013

Snart dags för nästa rymdsond till månen - LADEE

Den 5 september är det dags för nästa rymdsond att sändas upp. Det är månsonden LADEE som ska studera månens atmosfär. Jag har skrivit en hel del om denna rymdsond tidigare här i bloggen (se bl a HÄR). NASA har producerat en animation som visar sonden "i luften".


(Källa: NASA)

Det finns bra och mindre bra landningsplatser på Mars!

Idag är det 16 år sedan som det första Marsfordonet, Mars Pathfinder, landsattes på Mars. Det var väl antagligen ingen slump att man valde just 4 juli, den amerikanska nationaldagen, för denna historiska landning. Pathfinder var det första fordonet som körde omkring på den röda planeten. Den blev en föregångare till de efterföljande fordonen Spirit, Opportunity och Curiosity. Bilden nedan visar landningsplatsen för detta fordon. Man kan ju tänka sig bättre ställen att landa på än den här! Det är stenar så långt ögat kan skåda. Likväl lyckades Pathfinder köra omkring och göra en del värdefulla observationer under knappt tre månaders tid.

Fordonet syns nästan inte bland alla stenarna, men kan ses mitt i bilden (klicka på bilden för att förstora den). I förgrunden syns Marslandarens landningsramp.


(Bildkälla: NASA)