Är Keplerteleskopet kaputt?

NASA:s Keplerteam ska hålla en presskonferens sent ikväll. Keplertelesopet har tydligen gått i "safe mode" igen. På nätet spekuleras det om att det kan vara slutet för teleskopet (se bl a NasaWatch). Det vore en katastrof!! Keplerteleskopet hade behövt observera "sina stjärnor" i ytterligare ett par år för att därigenom kunna bekräfta att en hel del av de exoplanetkandidater som den identifierat faktiskt visade sig vara exoplaneter. I avvaktan på mer kraftfulla rymdteleskop för utforskning av exoplaneter är ju Kepler det i särklass viktigaste instrumentet för exoplanetforskningen just nu. Det vore ett elände om de tekniska problemen är så allvarliga att projektet får avbrytas. Jag återkommer imorgon med fakta i målet.

Riskerar framtida Marsresenärer att få en sten i huvudet?

Forskare som studerat data från NASA:s rymdsond MRO (Mars Reconnaissance Orbiter) uppskattar att Mars bombarderas av mer än 200 små asteroid- och kometbitar varje år! Det är inga pyttesmå stenar heller utan de skapar kratrar på minst 4 meter i diameter. Bilden nedan visar en sådan ny nedslagsplats som rymdsonden observerat. Samma område har fotograferats i augusti 2010 och i maj 2011 och landskapet har som synes förändrats. Mängder med sådana nedslagsområden har identifierats under de år som MRO kretsat kring Mars.

Ska då framtida Marsastronauter oroa sig över att få en sten i huvudet? Nej, risken är nog inte så stor trots allt. Det är en mycket begränsad yta på Mars som träffas av dessa objekt. Det är väl tur det eftersom kosmisk strålning, ett kargt och ödsligt Marslandskap, en extremt långtråkig resa m.m är alldeles tillräckliga bekymmer även för den mest härdade Marsresenär.

(Bildkälla: NASA)

Rymdsonden Cassini har skapat en topografisk karta över Titan

Rymdsonden Cassini har flugit förbi Saturnusmånen Titan nästan 100 gånger vid det här laget, vilket gjort att den kunnat rita upp en topografisk karta som visar berg och dalar, höglands- och låglandsområden m.m på denna måne. Eftersom rymdsonden inte kretsar runt Titan utan enbart flyger förbi har det inte varit möjligt att kartlägga hela månytan utan "bara" ca 50% av ytan. Eftersom den täta atmosfären inte möjliggör så värst mycket fotografering av månytan så har den topografiska kartan skapats med hjälp av radar och en hel del beräkningsarbete. Forskarna medger att det inte är någon helt exakt karta man skapat utan att den successivt kan komma att utvecklas och förfinas.

En bild av topografin ger viktig kunskap för att förstå all den aktivitet som pågår på Titan. Denna måne har en tjock atmosfär, sanddyner som förflyttar sig, sjöar och floder bestående av metan och etan. Forskare som vill förstå klimatet på Titan har förstås nytta av en topografisk karta.

De två nedre figurerna i bilden nedan visar den nya topografiska kartan, där den till vänster visar den norra polen och den till höger den södra polen (De två övre figurerna visar radarbilder i 2D). De blåfärgade områdena är djupa sänkor, vilka tycks ha en betydligt större utbredning på det södra halvklotet.

(Bildkälla: NASA)

BEER - en ny metod för att upptäcka exoplaneter

Beer betyder öl för oss vanliga dödliga, men BEER kan också betyda något helt annat. Det står för BEaming, Ellipsoidal and Reflection/emission och är en ny metod för att upptäcka exoplaneter. Bl a UniverseToday skriver om metoden på sin websida. BEER-metoden har utvecklats av forskare vid Tel Avivs universitet och tar hjälp av Einsteins relativitetsteori i en ganska komplex beräkningsalgoritm. Med metoden upptäcktes exoplaneten Kepler-76b.

BEER är ett komplement till de metoder som sedan tidigare finns inom området. De två helt dominerande metoderna så här långt för att upptäcka exoplaneter är:

• Radialhastighetsmetoden: En stjärna och en planet påverkar varandra inbördes gravitationellt. De små rörelser som detta åstadkommer kan mätas (Dopplereffekt). Dessa skillnader i radialhastighet kan röra sig om några metrar per sekund, men kan mätas med instrument på observatorier på jorden. Det är med hjälp av denna metod som flest exoplaneter upptäckts. 
• Transitmetoden: När en planet passerar över "solskivan" hos en stjärna skapas en mycket liten, men mätbar, skillnad i stjärnans skenbara ljusstyrka. För en jordliknande planet kan det handla om en reduktion av ljusstyrkan på kanske 1/10000-del. Denna reduktion måste också periodiskt återupprepas för att det ska kunna avgöras om det rör sig om en planet. Det innebär att ett flertal mätningar måste göras. Bl a Keplerteleskopet använder sig av transitmetoden.

Se fliken "Exoplaneter" för en beskrivning av övriga metoder. BEER bygger på en helt annan metodik där man letar efter tre små effekter som uppstår samtidigt när en planet kretsar kring en stjärna:

• En ljusstråleeffekt (BEaming) som uppstår när en stjärna rör sig mot oss när den påverkas av en planets gravitationskraft. Den lyser upp lite. När den sedan rör sig ifrån oss avtar ljusstyrkan något. Ljusförändringen beror på att fotoner bygger upp energi samt på relativistiska effekter med anledning av stjärnans rörelser.
• En tillplattning av stjärnan (Ellipsoidal) som sker när den påverkas av planetens gravitationskraft. Kraftigt överdrivet blir stjärnan som en amerikansk fotboll och utstrålar olika mycket ljus beroende på från vilket håll man ser den i och med att den ytarea stjärnan visar mot oss varierar. När vi ser den "fotbollsformade" stjärnan från "långsidan" är den ljusare och när vi ser den från "kortsidan" följdaktligen ljussvagare.
• En planet reflekterar (Reflection/emission) en del av det stjärnljus som träffar dess yta. Även detta mäts.

(Bildkälla: David A. Aguliar)

Det bör kanske tilläggas att samtliga tre effekter är otroligt små, vilket kräver enormt känsliga instrument för att kunna mätas. Med nuvarande teknik är det möjligt att upptäcka Jupiterstora planeter som kretsar nära sina stjärnor och således påverkar dem mätbart. Planeten Kepler-76b, som är något större än Jupiter och kretsar väldigt nära sin stjärna, upptäcktes med metoden och dess existens har sedan bekräftats med andra metoder. Dessa "heta Jupiters" finns det relativt gott om, så metoden bör kunna testas på kända sådana planeter. Metoden ger också en del intressanta nya fakta kring tillståndet på heta gasplaneter. Kepler-76b har enligt upptäckarna kraftiga jetströmmar som transporterar värme kring planeten.

Ojojoj! Fyra stora solutbrott på bara några dagar!

Häromdagen skrev jag om att solen vaknat upp ur sin vinterdvala (läs HÄR). Under veckan har den riktigt ruskat av sig all vårtrötthet och formligen exploderat av aktivitet. Inte mindre än fyra stora solutbrott på tre dagar har det blivit! Samtliga utbrott är av s.k X-klass, som är den kraftigaste på solutbrottsskalan. X-klassutbrott kan dock variera från kraftigt till mycket kraftigt och så här långt har det hållit sig på den nedre delen av X-skalan.

Tre av utbrotten skedde inom 24 timmar (Bildkälla: NASA)

Rymdkanalen har en intervju idag på sin websida med solforskaren Henrik Lundstedt, IRF, som tror att det kan komma fler kraftiga utbrott mot slutet av veckan. Så här långt har utbrotten inte varit riktade mot jorden, men det finns risk för att kommande utbrott kan vara det och att det då kan innebära en del störningar på kommunikationssatelliter m.m.

Dagens utbrott fångat på bild av solsonden SDO (Bildkälla: NASA)

Det är bråda dagar för solforskarna just nu och inte minst för redaktören på bloggen Rymdväder, som rapporterar löpande om det som händer på solen. På bloggen finns bl a bilder av de senaste dagarnas koronamassutkastningar (kolla bilder HÄR). Filmen nedan visar de senaste utbrotten så som de fångats på bilder av NASA:s rymdsonder SOHO, SDO och Stereo.

(Källa: NASA)

Planeter är hungriga och äter allt i sin väg

Planeter bildas ur de enorma gas- och stoftmoln som omger en stjärna när den bildas. Partiklar klumpar ihop sig och blir allt större när de touchar andra partikelansamlingar. Så småningom skapas små planetesimaler som, om det vill sig, kan klumpa ihop sig till protoplaneter. Det är förstadiet till "riktiga" planeter. När protoplaneterna kretsar kring stjärnan drar de till sig gas och stoft från det moln som omger stjärnan. Successivt plogar de rent i sin bana runt stjärnan. Man kanske kan säga att de förtär all gas och allt stoft i sin väg. Detta är i alla fall den mest erkända teorin för hur planeter bildas. Faktum är att man fortfarande inte riktigt vet hur det går till.

När planeterna på så sätt gör rent i sin omloppsbana uppstår mer eller mindre breda luckor i gasskivan. Exoplanetforskare har upptäckt ett flertal sådana luckor i gasskivor kring olika stjärnor. Det man skådar är de första stadierna i bildandet av planetsystem kring stjärnor. Forskare vid Harvard Smithsonian Center for Astrophysics har nu upptäckt en sådan stjärna, V1247 Orionis, där det fortfarande finns en hel del materia kvar i  luckor i gasskivan. Det tyder på att eventuella planeter ännu inte dragit till sig all gas och allt stoft. Det kan enligt forskarna vara tal om ett flertal planeter som är under bildande. Läs mer om forskningsstudien på NASA:s websida.

Planeter under bildande ? (Bildkälla: NASA)

Defnitionen på en planet är att det är ett objekt som dominerar sin omgivning och har "rensat ut grannskapet" från konkurrenter. Ett objekt som har ambition att klassas som planet ska också kretsa kring en stjärna och vara hyfsat rund till formen. Det innebär att objekt som delar omloppsbana med andra liknande eller större objekt inte kan anses vara planeter. Det var detta som gjorde att Pluto år 2006 blev definierad som dvärgplanet.