fredag 31 maj 2013

Krävs det solliknande stjärnor för att planeter ska kunna hysa liv?

Utforskningen av exoplaneter är intensiv. Så gott som dagligen publiceras nya rön inom området. Det har under senare år varit en del debatt om var man bör leta efter planeter. Är det kring solliknande stjärnor där förutsättningarna kan tänkas vara ungefär som i vårt solsystem eller bör man ha ett vidare perspektiv i sökandet. I och med att antalet upptäckta exoplaneter nu närmar sig 900 har det också blivit mer fokus på leta efter jordliknande planeter. Att upptäcka fler "heta Jupiters" (som jag skrev en artikel om häromdagen) är i och för sig intressant, men det är ju "jordkopior" som är alla exoplanetforskares dröm att hitta. För att hitta jordkopior; bör vi leta kring solkopior? Ja, det menar forskare i en ny studie som presenteras i Astrobiology Magazine.




Forskarna har studerat förutsättningar för liv på planeter kring vita och bruna dvärgstjärnor och funnit att det är osannolikt att liv kan bestå i den miljö dessa planeter befinner sig i. Dessa döda stjärnor kyls sakta ner, men kan under miljarder år ändå värma planeter som kretsar kring dem.

Vita dvärgar är rester av "normala" stjärnor som förbränt allt sitt väte och kollapsat till en mycket liten och tät stjärna. Denna stjärna kan ha haft stenplaneter kring sig innan den kollapsade och dessa kan fortsätta kretsa kring stjärnan. I den process som skapar vita dvärgstjärnor utslungas stora mängder gas ut från stjärnan ur vilket nya planeter kan bildas. Planeter kring vita dvärgar skulle kunna kretsa inom den s.k beboeliga zonen kring stjärnan.

Bruna dvärgar är små stjärnor som inte riktigt fick till det när de skapades. De är större än de största planeterna, men ändå lite för små för att förbränning av väte till helium ska kunna starta i kärnan. De är dock såpass heta att de skulle kunna värma planeter inom en (relativt liten) beboelig zon kring stjärnan.


Illustration av en brun dvärgstjärna (Bildkälla: NASA)


En del tidigare forskningsstudier (se bl a HÄR) har pekat på det lämpliga i att i större omfattning studera dvärgstjärnor och leta efter jordkopior kring dessa. Dels är den stora majoriteten av alla stjärnor dvärgstjärnor, dels är det sannolikt lättare att upptäcka planeter kring dvärgstjärnor i och med att stjärnorna är ljussvagare och inte i samma omfattning dränker eventuella planeter i ljus. Man kan alltså tycka att det vore perfekt att leta efter jordkopior kring dessa bleknande stjärnor.

Forskarna som studerat dvärgstjärnor menar dock att förhållandena kan bli sådana att liv omöjliggörs även på planeter som till synes ligger mitt i den beboeliga zonen. Ett av problemen är att stjärnorna sakta kyls ner, vilket succesivt flyttar den beboeliga zonen allt närmare stjärnan. Planeter blir därmed allt kallare med tiden. Eventuellt flytande vatten riskerar att frysa till is. Stjärnans strålning kan också förändras och bli dödlig för allt liv på en sådan planet. Ultraviolett strålning riskerar att bryta upp väte och syre som kan försvinna ut i rymden. Utan vatten inget liv.


Den beboeliga zonen kring mer "normala" stjärnor (Bildkälla: Astrobiology Magazine)


Det största problemet är dock att den beboeliga zonen kring dessa dvärgstjärnor ligger mycket nära stjärnorna och är synnerligen smal. Planeter som kretsar nära stjärnor utsätts för kraftiga gravitationskrafter som knådar planeterna. Gravitation innebär värme, vilket ytterligare riskerar att få vatten att avdunsta från planetytorna. I processen kan mycket väl planeternas atmosfärer få en relativt hög syrehalt, vilket skulle kunna lura forskare att tro att här finns förutsättningar för liv. I forskningsstudien menar man dock att detta syre ganska snabbt också försvinner från atmosfären.

Sammantaget menar forskarna att dvärgstjärnor inte är en god miljö för planeter med liv. Vita dvärgar är sannolikt helt olämpliga eftersom de, när de är unga, utstrålar skadlig ultraviolett strålning, och när de är gamla, drar den beboeliga zonen allt närmare sig och därmed påverkar planeterna för mycket med sin gravitationskraft.  Bruna dvärgar utgör en något bättre miljö, men även de riskerar att påverka planeterna, som måste kretsa nära stjärnan för att få tillräckligt med värme, med sin gravitationskraft. Forskarna avslutar dock med att säga att det inte är helt omöjligt med liv på planeter kring dvärgstjärnor. Mer forskning behövs om hur planeter bildas och utvecklas kring dvärgstjärnor samt vad som kan tänkas hända med vatten på sådana planeter.

Asteroiden som passerar tätt förbi jorden idag har en egen måne!

Jag skrev igår om forskningen om asteroider i det s.k asteroidbältet mellan Mars och Jupiter (läs HÄR). I artikeln nämnde jag asteroiden 1998 QE2 som idag passerar relativt nära jorden. Nu visar radarstudier av asteroiden att den har en egen liten måne. Häftigt! Månen ses i filmen nedan i form av en ljus fläck. Den har en diameter på ca 600 meter.


(Källa: NASA)


Det är inte första gången man upptäcker månar kring asteroider. Redan 1993 upptäckte rymdsonden Galileo att asteroiden Gaspra hade en liten måne som fick namnet Dactyl. Gaspra var dock avsevärt mycket större än asteroiden 1998 QE2.

NASA rapporterar från Mars, Merkurius och månen

Igår kväll var det en väldans intensiv rapportering om rymdsonders utforskning från NASA:s sida. Det ramlade in rapporter från Curiositys utforskning av Mars, från rymdsonden Messengers utforskning av Merkurius och från analyser av rymdsondsdata från månen.

Om vi börjar med Curiosity och Mars så höll NASA igår kväll en presskonferens där man berättade att analyser nu bekräftar att det var en gammal flodbädd som Curiosity passerade i höstas (läs HÄR). Man har analyserat grus i flodbädden och funnit att vatten strömmat med en hastighet på ca en meter per sekund och floden haft ett djup på mellan några decimeter och uppemot en meter. Forskarna studerar grusstorleken för att avgöra vattenflöden m.m. Bilden nedan visar en detaljbild på delar av flodbädden.


(Bildkälla: NASA)


Forskarna har också analyserat data från sonden som förde Curiosity till Mars för att försöka utröna graden av strålning som eventuella framtida Marsastronauter kommer att utsättas för. Curiositys RAD-instrument (Radiation Assessment Detector) genomförde för första gången en mätning av denna strålning inifrån en rymdsond med ungefär samma förhållanden som en Marsbesättning skulle uppleva. Resultaten av mätningarna indikerar att strålningsnivån kan vara högre än det NASA tillåter under en astronauts hela aktiva rymdliv. Det innebär att man bör finna snabbare sätt att resa till Mars för att därigenom utsättas för mindre strålning. Man kan ju fundera på vad det innebär för projektet MarsOne som vill sända bosättare till Mars. Undrar just om de kan överleva så värst länge på denna planet? Det som är särskilt bekymmersamt är den kosmiska strålningen som härstammar från t.ex supernovautbrott och strålningen från solen vid större solutbrott.


RAD-mätningen av strålning (Bildkälla: NASA)


Om vi sedan fortsätter med rapporter från Merkurius så har rymdsonden Messenger levererat en fin bild. På bilden ser vi "Merkuriusskäran" med alla dess kratrar i detalj. Många meteornedslag har det blivit under årmiljonernas lopp!


(Bildkälla: NASA)


Slutligen månen och de analyser som gjorts utifrån månsonderna Ebb's och Flow's observationer. De två sonderna, som ingick i GRAIL-projektet, studerade framförallt månens gravitation. Resultaten av observationerna visar att gravitationen är ojämn, vilket t o m påverkar rymdsonder som sänds till månen. Det finns områden på månen som har en koncentration av massa, som innebär en större gravitationskraft. Forskarna tror att stora asteroid- och kometnedslag är orsaken till denna koncentration. NASA hoppas att forskningsresultaten kan bidra till att rymdsonder framöver kan sändas till andra himlakroppar med större precision.


De två GRAIL-sonderna (Bildkälla: NASA)

Nog händer det en hel del i rymdsondernas värld!

torsdag 30 maj 2013

Statusrapport för rymdsonder

Var är alla rymdsonder just nu? Vilka rymdsonder är i pipeline för att sändas upp? Svaren på dessa frågor ges månatligen av Olaf Frohn på hans blogg Armchair Astronautics. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är ett fantastiskt arbete som denne rymdentusiast gör! Bloggen innehåller alla upptänkliga fakta om tidigare, nuvarande och kommande rymdsonder och rymdobservatorier. Bilden nedan visar den senaste statusuppdateringen vad gäller rymdsonderna. Klicka på bilden för att förstora den.


(Bildkälla: Olaf Frohn)


Vad har vi då att vänta under resten av året? Ganska mycket faktiskt. Ett flertal nya rymdsonder sänds upp under hösten. Följande rymdsonder är av särskilt intresse (klicka på länkarna för lite mer detaljinformation om respektive sond):

  • NASA:s rymdsond LADEE sänds till månen i september
  • NASA:s rymdsond MAVEN sänds till Mars i november
  • Indiska rymdsonden Mangalyaan sänds till Mars i november
  • Kinesiska rymdsonden Chang'e 3 sänds till månen i december

Hösten verkar således bli något att se fram emot för en gångs skull. Först väntar dock en skön sommar.

Saturnusmånen Dione kan vara aktiv

Rymdsonden Cassini har studerat månen Dione som kretsar kring Saturnus. Denna måne, med en diameter på lite drygt 1.100 kilometer, kretsar kring Saturnus på ungefär samma avstånd som vår måne kretsar kring jorden. Dione är dock betydligt snabbare och gör ett varv runt Saturnus på bara 2,7 dygn. Dione har tidigare ansetts vara en ganska tråkig "isboll", men Cassinis observationer av ett större bergsområde på månen tyder på att månen kan ha varit geologiskt aktiv. Faktum är att den fortfarande kan vara aktiv. Forskarna tror att Dione, likt en annan Saturnusmåne, Enceladus, kan ha en underjordisk ocean. Sannolikt är det så att månen värms upp av Saturnus gravitationskrafter, vilket skapar förutsättningar för geologisk aktivitet.


Cassinis foto av Dione (Bildkälla: NASA)


Forskare har alltsedan upptäckten av Enceladus vattenfontäner undrat över varför andra liknande Saturnusmånar tycks vara så inaktiva. Det kan nu visa sig att flera av månarna trots allt är aktiva.

Rymdobservatoriet WISE kartlägger asteroidernas släktträd

Rymdobservatoriet WISE (Wide-field Infrared Survey Explorer) har, inom ramen för projektet NEOWISE, studerat asteroiderna som finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. De data som inhämtats resulterar i att asteroidernas släktträd behöver ritas om. Miljontals bilder i infrarött har gett upphov till en kategorisering av asteroider i hela 76 asteroidfamiljer, varav 28 helt nya. Kartläggningen bidrar till att öka vår förståelse över hur asteroiderna skapats. Det kan också bidra till att vi får ökade kunskaper om de s.k nära-jorden-objekten (NEO:s, Near Earth Objects), var de kommer ifrån och hur de hamnat på eventuell kollisionskurs med jorden.

NEO:s är asteroider som kommer inom 45 miljoner kilometer från jordens omloppsbana. De flesta härstammar från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och har genom kollisioner med andra objekt ändrat riktning, likt en kula i ett flipperspel, och kommit närmare oss här på jorden. WISE har studerat ca 120.000 asteroider, vilket utgör en femtedel av alla kända asteroider i asteroidbältet. 38.000 av dessa har kunnat klassificeras och petas in i de 76 asteroidfamiljer som forskarna definierat. En asteroidfamilj bildas när en större himlakropp kolliderar och splittras upp i en rad mindre objekt. Ibland kan det bli en mycket stor mängd "stenar" som på så sätt skapas. De har ofta samma omloppsbana som de följer i samlad skock, som dock med tiden tenderar att splittras upp.


(Bildkälla: NASA)


Hur kategoriserar man olika asteroider i familjer? WISE tittar bl a på asteroidernas mineralsammansättning. Asteroider som tillhör samma familj har likartad sammansättning och reflekterar därmed samma mängd ljus. Vissa asteroider är ljusa medan andra är mörka och med hjälp av observationer i infrarött ljus har asteroiderna kunnat klassificeras i olika familjer. Nästa steg för forskarna blir att försöka gå till roten i släktträdet, dvs försöka få klarhet i hur "föräldrarna" till alla de små asteroiderna såg ut. Hur såg de himlakroppar ut som genom kollisioner splittrades upp i en massa småobjekt som nu befolkar asteroidbältet?

Imorgon passerar för övrigt en av dessa nära-jorden-asteroider "bara" ca sex miljoner kilometer från jorden. Asteroiden med det kryptiska namnet 1998 QE2 är hela 2,7 kilometer på längden och en stenklump tillräckligt stor för att förgöra allt liv på jorden om den hade kolliderat med oss. Läs mer om asteroiden på NASA:s websida.


Omloppsbanan för asteroiden 1998 QE2 (Bildkälla: NASA)


Läs också mina tidigare artiklar om WISE och dess intressanta uppdrag HÄR.

onsdag 29 maj 2013

Det finns gott om glödheta exoplaneter

Av de knappt 900 exoplaneter som hittills upptäckts kretsar flera hundra väldigt nära sina stjärnor. Flertalet av dessa är s.k "heta Jupiters".  Dessa Jupiterstora planeter har omloppstider på bara några dygn runt sin stjärna. Det innebär att en het Jupiter kretsar mycket närmare stjärnan än vad Merkurius kretsar kring solen. Dessa planeter är också oftast låsta i sin rotation så att de alltid visar samma sida mot stjärnan, på samma sätt som månen visar samma sida mot jorden. Det gör att temperaturen på "solsidan" blir extremt hög och kan uppgå till mer än 2.000 grader Celcius. Det är inte så värst svalt på skuggsidan heller, men här når temperaturen "bara" ca 1.000 grader.


Illustration av en het Jupiter (Bildkälla: NASA)


SpaceDaily skriver om den forskning som pågår om förhållandena på den här typen av extrema planeter. Forskarna är bl a intresserade av väderförhållandena. Eftersom heta Jupiters kretsar så nära sina stjärnor är det svårt att genomföra mätningar. Planeterna formligen dränks av ljus från stjärnorna. Tack vare mycket känsliga mätinstrument på rymdteleskopet Spitzer har forskarna lyckats mäta planeters ljusstyrka när de uppvisar olika faser (full, halv etc). På så sätt har man kunnat uppskatta yttemperaturen hos ett flertal heta Jupiters. De stora temperaturskillnaderna mellan solsida och skuggsida på dessa planeter torde innebära ett mycket extremt väder med vindhastigheter på tusentals kilometer i timmen. Sannolikt härjar gigantiska stormar och möjligen kan man återfinna Jupiters stora röda fläck, fast i storformat, på dessa planeter. Om man kunde se en sådan planet i detalj så skulle man kanske mötas av en jättefläck som likt ett gigantiskt öga stirrar på oss. Molnen kan dessutom bestå av mer fast materia, s.k silikatmineraler.

NASA-filmen nedan beskriver utforskningen av dessa märkliga planeter.


(Källa: NASA)

tisdag 28 maj 2013

Har vår grannstjärna Alpha Centauri trots allt ingen planet?!

I oktober ifjol var det en hel del ståhej i massmedia när forskare meddelade att man upptäckt en exoplanet kring vår närmaste stjärngranne Alpha Centauri (läs HÄR). Det är ju bara lite drygt fyra ljusår till denna planet och det är ju nästgårds i dessa sammanhang. Nu har ett tyskt forskargäng sått lite tvivel kring fyndet. Man kan helt enkelt inte upptäcka planeten trots frenetiskt sökande. New Scientist skriver om detta idag på sin websida.


Illustration av Alpha Centauri-systemet (Bildkälla: ESO)


Det vore ju illa om planeten visar sig vara luft och inget mer substantiellt. Det är i och för sig inte så ovanligt att exoplaneter efter mer utförliga studier visar sig vara något annat än planeter. När det gäller exoplaneten Alpha Centauri Bb vore det ju lite småkomiskt om det inte är en planet, med tanke på den namnstrid som uppstod för några månader sedan när företaget Uwingu utlyste en namntävling. Detta fick Internationella Astronomiska Unionen att gå i taket. Man var snabba med att ogiltigförklara alla sådana initiativ. Nu kanske det inte finns någon planet att döpa. Vi får väl se hur det blir med detta, för jag gissar att fler observatorier nu kommer att leta efter denna exoplanet.

måndag 27 maj 2013

Nytt svenskt rymduppdrag

Häromdagen skrev jag om ett rymdprojekt med svensk medverkan i (se HÄR). Populär Astronomi och Rymdkanalen skriver idag om ännu ett svenskt rymduppdrag. Det är Prisma-satelliten Mango som ska sätta kurs mot den franska satelliten Picard i syfte att simulera en räddningsaktion. Det är ett slags test på om satelliter kan användas för att undsätta andra satelliter. Det hade ju varit förnämligt om en satellit kunde sändas iväg för att fixa till en satellit eller rymdsond som fått någon form av problem. Satelliter skulle också kunna användas för att städa upp i rymden. Det kretsar stora mängder skrot däruppe som riskerar att ställa till med skada på andra satelliter. Faktum är att Mango och systersatelliten Tango själva höll på att krocka med rymdskrot för några år sedan (se artikel HÄR).

Rymdstyrelsen höll i morse en presskonferens om det nya uppdraget. Se Populär Astronomis websida för ett mer detaljerat reportage från presskonferensen. Det är Rymden-idag-redaktören Dag Kättström som rapporterat från presskonferensen. Även Arielspace rapporterar utförligt från presskonferensen.


Prismasatelliterna Mango och Tango (Bildkälla: Rymdbolaget)


Det här uppdraget är på hela 18 månader. Tanken är att sätta lite fart på Mango tills den når Picard och då bromsa in och kretsa på bara tio meters avstånd från den franska satelliten. En osäker faktor är bränslet i Mango. Forskarna hoppas att det räcker för denna precisionsmanöver.

söndag 26 maj 2013

Rymdsonderna tar fantastiska bilder!

Något av det mest fascinerande när det gäller rymden, åtminstone för oss amatörastronomer, är alla de bilder som rymdsonder och rymdobservatorier tar. Det är spännande att se hur det egentligen ser ut på andra himlakroppar i vårt solsystem. Nu börjar också amatörastronomerna att leverera en massa fina rymdbilder. Robert Cumming skriver om detta på Populär Astronomis websida.


Bild av Saturnus, en av många fantastiska Hubblebilder (Bildkälla: NASA/ESA)


Det finns enorma mängder med fina astronomibilder i olika fotoarkiv. Kolla framförallt in följande länkar:



Kolla också in några av de svenska "mästarna" inom området astrofotografering:

Rymdsonden MESSENGER har avverkat 2.000 varv runt Merkurius

Rymdsonden MESSENGER (MErcury Surface, Space Environment, GEochemistry and Ranging) har nu avverkat 2.000 varv runt planeten Merkurius. MESSENGER har kretsat kring Merkurius sedan mars 2011, vilket innebär att sonden gör nästan tre varv per dygn. Sondens primära uppdrag avslutades redan i mars 2012, men den har fått förlängt uppdrag i två omgångar. Med 2.000 varv runt Merkurius har förstås det mesta av planetytan kunnat kartläggas. MESSENGER ägnar sig nu åt att bland annat studera hur solen påverkar Merkurius. Under veckan har därför solens magnetfält studerats. Det är särskilt intressant att studera effekterna av den höga solaktiviteten som just nu pågår. Är det någonstans i solsystemet som dessa effekter torde vara mätbara så är det kring Merkurius, den planet som ligger närmast solen.

Bilden nedan visar en stor nedslagskrater på Merkurius (Det gulfärgade området) . Den heter Caloris Basin och är en av solsystemets största kratrar. Kratern som är uppemot 1.500 kilometer i diameter har skapats genom att en stor asteroid kolliderat med Merkurius.


(Bildkälla: NASA)

fredag 24 maj 2013

KTH levererar instrument till stort NASA-projekt

Jag fick tips av en läsare av denna blogg om att Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) medverkar i ett samarbetsprojekt som kommer att leverera instrument till ett av NASA:s mest ambitiösa projekt inom rymdfysik. Projektet kallas Magnetospheric Multi-Scale (MMS) och har en budget på ca 1 miljard dollar. Projektet omfattar fyra satelliter som ska sändas upp i rymden i oktober 2014. Satelliterna formationsflyger i en slags pyramidform Som synes av bilderna nedan så är det ganska stora satelliter/sonder det rör sig om.


(Bildkälla: NASA)


MMS-projektet har som syfte att klarlägga hur energiöverföring mellan partiklar och elektromagnetiska fält går till och därigenom få ökad klarhet i hur solen växelverkar med jorden och andra planeter. Denna energiöverföring driver t.ex polarsken och kan även ligga bakom solutbrott m.m. KTH:s ingenjörer bidrar med både mekanik och elektronik till de s.k SMART-instrumenten som ska mäta de elektriska fälten. SMART står för Solving Magnetospheric Acceleration, Reconnection and Turbulence. Utvecklingsarbetet vid KTH sker i samverkan med bl a Institutet för rymdfysik i Uppsala.



(Bildkälla: NASA)


Forskningen kring hur solen påverkar himlakroppar i solsystemet är förstås viktig med tanke på att kraftiga solutbrott riskerar att slå ut satelliter och ge allvarliga störningar och avbrott i kommunikationsutrustning och i elnät. De senaste veckorna har solen haft ett flertal kraftiga utbrott, som lyckligtvis inte verkar ha inneburit några stora störningar. Så sent som igår utsattes vi för en s.k protonstorm från ett av dessa utbrott (se bloggen Rymdväder). Med tanke på att alltfler satelliter används för olika ändamål ökar sårbarheten. Därför ökar forskningsinsatserna på att bättre förstå "rymdväder". Läs mer om KTH:s bidrag till NASA-projektet på forskning.se.

Jag ska framöver försöka beskriva lite mer utförligt om svenska bidrag till olika rymdprojekt. I en bitvis ostrukturerad svensk "rymdpolitikmiljö", som bl a Riksrevisionen kritiserat i en rapport som publicerades i början av det här året, pågår ändå en hel del spännande teknikutveckling med svenskt deltagande.

torsdag 23 maj 2013

Orkansäsongen närmar sig på Titans norra halvklot

Saturnus stora måne Titan har årstider liksom jorden, men med den skillnaden att Titans årstider är mycket längre eftersom Titanåret är uppemot 30 år, dvs den tid det tar för Saturnus inklusive Titan att göra ett varv runt solen. När rymdsonden Cassini gick in i omloppsbana runt Saturnus och dess månar hade det norra polarområdet vinter, men från augusti 2009 har solens strålar så sakteliga alltmer lyst upp även detta område. Våren är i antågande på Titan och kring år 2017 är det midsommarafton.

Vår och sommar innebär också blåst i området. Även om det bara rör sig om vindhastigheter på några få kilometer per timme så kan blåsten göra att det blir vågor på de kolvätesjöar som finns vid Titans nordpol. Det tror i alla fall NASA:s forskare, som kommer att studera väderförhållandena vid nordpolen lite extra under kommande år. Enligt beräkningar bör det kunna bli våghöjder på kanske några decimeter, vilket skulle kunna observeras av rymdsonden Cassini. Det finns också beräkningsmodeller som antyder att det borde kunna uppstå lokala orkaner (tropiska stormar) framåt midsommartid (2017 alltså) med vindhastigheter på uppemot 70 kilometer per timme.


Liguia Mare, en kolvätesjö på Titan (Bildkälla: NASA)

onsdag 22 maj 2013

Marsfordonet Opportunity tar snart rekordet

Marsfordonet Opportunity är inte precis solsystemets snabbaste fordon. Efter mer än nio års körande har den inte tillryggalagt mer än knappt 36 kilometer. Det är dock rekord vad gäller amerikanskbyggda rymdfordon. Opportunity slog nämligen i veckan det rekord som Apollo 17:s månfordon från 1972 hade med några meter. Världsrekordet (eller solsystemsrekordet kanske man ska kalla det) innehas av ryska månfordonet Lunokhod som 1973 rullade hela 37 kilometer på månens yta. Innan året är slut har förmodligen Opportunity slagit det rekordet. Konstigt egentligen att dagens rymdfordon är så långsamma. Fascinerande också att man redan för 40 år sedan lyckades bygga fordon som kunde köra med ganska bra fart på månen. Det amerikanska månfordonet från 1972 kördes dessutom av astronauter, Eugene Cernan och Harrison Schmitt. Opportunity har kört runt i en slinga i Endeavour-kratern, enligt bilden nedan.


(Bildkälla: NASA)


Just nu studerar den hårt packad lera som tros ha bildats genom att vatten flödat i området.


(Bildkälla: NASA)

Nytt borrhål på Mars

Curiosity har använt sin borr på Mars. Resultatet blev ännu ett snyggt borrhål. En del av gruset ska samlas in av Curiositys robotarm och analyseras av det lilla minilaboratorium som finns i fordonet. NASA tycks vilja döpa varje liten klippa som Curiosity undersöker. Den senaste har fått namnet Cumberland och ligger bara 2,75 meter från den klippa, "John Klein", som senast blev utsatt för borren. Det senaste borrhålet är bara 1,6 centimeter i diameter och 6,6 centimeter djupt. Syftet med borrningen är att försöka hitta spår av några av "livets byggstenar" på Mars.


(Bildkälla: NASA)


Hur går det då till när Curiosity borrar, samlar in och analyserar Marsmaterian? Kolla in NASA:s dryga två minuter långa video som förklarar denna ganska komplicerade process.


(Källa: NASA)

torsdag 16 maj 2013

Hur man bygger en koloni på Mars

De senaste månaderna har det hänt något spännande beträffande planeten Mars. Astronomer och andra forskare börjar på allvar tala om bemannade rymdfärder till Mars och om att bygga en koloni på planeten. Jag har tidigare rapporterat om olika initiativ i frågan (se artiklar under etiketten "Marsutforskning", skrivna i april-maj). Flera vetenskapliga tidskrifter har under den senaste veckan spunnit vidare på idén om en Marskoloni och vad som krävs för att verkligen bygga en sådan.

Bilden nedan, som jag hittade på Wikipedia, visar hur Marskolonisatörer ägnar sig åt odling av grönsaker. Det här med matproduktion är förstås den mest centrala frågan som måste lösas vid en eventuell Marskolonisation.


(Bildkälla: NASA, via Wikipedia)


Tidskriften New Scientist skriver i en artikel om vad som krävs för att bygga en bestående Marskoloni. Förra veckan skrev Astrobiology Magazine om "Farming on Mars".  Att bygga en Marskoloni och att där producera mat för att överleva är kanske nödvändigt för att rädda mänskligheten, säger flera ledande forskare. Det låter onekligen deprimerande när den f.d astronauten och nuvarande NASA-administratören John Grunsfeld säger att "Single-planet species don´t survive". Är Mars den sista utposten om allt går åt fanders på jorden? Hemsk tanke, men i den värsta av världar kan det tyvärr bli en realitet. Hur ska man då kunna överleva på Mars? När man studerar experternas syn på saken så är det utan tvekan en enorm utmaning att verkligen kunna bygga en bestående Marskoloni.

Forskarna är eniga om att det behövs stora utrymmen att vistas i, dels för att producera mat, dels för att klara en längre vistelse på Mars rent psykologiskt. Experimentet Mars500 (läs R), som slutfördes i november 2011 och där sex astronauter var instängda i 520 dagar i en slags Marskolonisimulator, visade att det blev påfrestande att leva och umgås inom en alltför liten byggnad. För att bygga en stor Marsbas krävs ett stort antal rymdsonder som transporterar material till Mars. En idé, som bl a Apolloastronauten Buzz Aldrin framfört, är att landsätta några astronauter på Marsmånen Phobos i ett par år för att de där ska bygga moduler som sedan kan forslas över till Mars. Det är nämligen betydligt lättare att landa på Phobos än på Mars. Phobos saknar atmosfär, vilket innebär att det inte behövs några värmesköldar på rymdsonderna. Man kan ju tycka att Phobos låga gravitationskraft borde innebära problem. Det torde ju även uppstå vissa problem när de färdigbyggda modulerna ska forslas till Mars.


Illustration av en Marsbonde (Bildkälla: Pat Rawlings/NASA)


Om man väl uppfört ett antal byggnader blir nästa stora utmaning att kunna odla något som kan tänkas trivas under de förhållanden som råder på Mars, med lågt lufttryck, låg gravitation och kraftig strålning. Och kan man odla i Marsmyllan tro? Biologer menar att det kanske krävs genmodifierade grödor för att klara de tuffa förhållandena på Mars. Ett led i utvecklingen av den typen av grödor är att studera de växter som lever och frodas under extrema förhållande på jorden. En annan, lite science fictionartad idé är att "trycka mat" med en 3D-printer! Om jag förstår det hela rätt utgår man från matpulver som forslas till Mars från jorden, med 15 års hållbarhet. Detta pulver formas till t.ex pasta, bröd och kakor med hjälp av en 3D-printer. Tydligen har det redan testats och visat sig fungera. Huruvida kakorna är goda förtäljer inte historien. Undrar just vad våra mästerkockar säger om printad mat?

Faktablad om exoplaneter och om Keplerteleskopet

Jag har uppdaterat fliken "Exoplaneter" med aktuell status vad gäller upptäckta exoplaneter, fakta om Kepler teleskopet och dess upptäckter, metoder för att upptäcka exoplaneter m.m.


Illustration av exoplaneter (Bildkälla: ESO)

Keplerteleskopet har förmodligen observerat färdigt

Som jag befarade i inlägget igår så är det allvarliga tekniska problem med positioneringsutrustningen på Keplerteleskopet. Ännu ett s.k "reaction wheel" har slutat fungera och de två återstående "hjulen" kan inte hålla teleskopet i en så exakt position som krävs för observationerna. Under den presskonferens som NASA höll igår uttryckte projektledningen ändå visst hopp om att det inte var helt kört, men frågan är väl om inte det är mer önsketänkande än realiteter. Sannolikt får man kasta in handduken om inte teknikerna på något mirakulöst sätt trots allt fixar teleskopets positionering. Det måste kännas bittert för projektledningen som så gärna hade velat fortsätta observera de stjärnor som visat tecken på att ha planeter.

Antalet exoplanetkandidater som Keplerteleskopet identifierat är över 2.700. En hel del av dessa kommer sannolikt att bekräftas vara exoplaneter även utan Keplers hjälp, men väldigt många av dem hade behövt mer observationstid av detta eminenta rymdteleskop. Nu återstår förstås att studera alla data som samlats in. Dessa studier kommer säkert att innebära en hel del nya exoplanetupptäckter. Möjligen kan teleskopet fortsätta användas för något annat ändamål, som inte kräver så precis positionering. Läs NASA:s pressmeddelande om Keplers tekniska problem HÄR.


Sökandet fortsätter, men kanske utan Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)


Keplerteleskopet har under sina dryga fyra år i rymden revolutionerat exoplanetutforskningen. Även om antalet upptäckta planeter (så här långt) stannat vid 132, så har teleskopet som sagt identifierat drygt 2.700 exoplanetkandidater och uppemot 20.000 signaler som behöver studeras därför att de också kan härröra från planeter.

Om Kepler falerat så känns det evighetslångt tills nya rymdteleskop som specifikt ska studera exoplaneter kommer upp i rymden. Till år 2017 närmare bestämt då NASA:s  TESS och ESA:s Cheops sänds upp. Vi får tills dess förlita oss på att de andra rymdteleskopen (Spitzer, Hubble, Gaia m.fl) får lite tid över för att kolla efter exoplaneter. Vi får också förlita oss på de jordbaserade teleskopen som blir allt bättre på att upptäcka planeter.

En reflektion som man kan göra med anledning av Keplerteleskopets mankemang är hur teknikerna som arbetar med Gaiateleskopet och inte minst James Webb-teleskopet (JWST) säkerställer att inte dessa mycket dyra teleskop råkar ut för samma problem. Blotta tanken att 9-miljarder-dollars-teleskopet JWST slutar fungera efter ett par år på grund av mekaniska problem förskräcker.

onsdag 15 maj 2013

Är Keplerteleskopet kaputt?

NASA:s Keplerteam ska hålla en presskonferens sent ikväll. Keplertelesopet har tydligen gått i "safe mode" igen. På nätet spekuleras det om att det kan vara slutet för teleskopet (se bl a NasaWatch). Det vore en katastrof!! Keplerteleskopet hade behövt observera "sina stjärnor" i ytterligare ett par år för att därigenom kunna bekräfta att en hel del av de exoplanetkandidater som den identifierat faktiskt visade sig vara exoplaneter. I avvaktan på mer kraftfulla rymdteleskop för utforskning av exoplaneter är ju Kepler det i särklass viktigaste instrumentet för exoplanetforskningen just nu. Det vore ett elände om de tekniska problemen är så allvarliga att projektet får avbrytas. Jag återkommer imorgon med fakta i målet.



Riskerar framtida Marsresenärer att få en sten i huvudet?

Forskare som studerat data från NASA:s rymdsond MRO (Mars Reconnaissance Orbiter) uppskattar att Mars bombarderas av mer än 200 små asteroid- och kometbitar varje år! Det är inga pyttesmå stenar heller utan de skapar kratrar på minst 4 meter i diameter. Bilden nedan visar en sådan ny nedslagsplats som rymdsonden observerat. Samma område har fotograferats i augusti 2010 och i maj 2011 och landskapet har som synes förändrats. Mängder med sådana nedslagsområden har identifierats under de år som MRO kretsat kring Mars.

Ska då framtida Marsastronauter oroa sig över att få en sten i huvudet? Nej, risken är nog inte så stor trots allt. Det är en mycket begränsad yta på Mars som träffas av dessa objekt. Det är väl tur det eftersom kosmisk strålning, ett kargt och ödsligt Marslandskap, en extremt långtråkig resa m.m är alldeles tillräckliga bekymmer även för den mest härdade Marsresenär.


(Bildkälla: NASA)

Rymdsonden Cassini har skapat en topografisk karta över Titan

Rymdsonden Cassini har flugit förbi Saturnusmånen Titan nästan 100 gånger vid det här laget, vilket gjort att den kunnat rita upp en topografisk karta som visar berg och dalar, höglands- och låglandsområden m.m på denna måne. Eftersom rymdsonden inte kretsar runt Titan utan enbart flyger förbi har det inte varit möjligt att kartlägga hela månytan utan "bara" ca 50% av ytan. Eftersom den täta atmosfären inte möjliggör så värst mycket fotografering av månytan så har den topografiska kartan skapats med hjälp av radar och en hel del beräkningsarbete. Forskarna medger att det inte är någon helt exakt karta man skapat utan att den successivt kan komma att utvecklas och förfinas.

En bild av topografin ger viktig kunskap för att förstå all den aktivitet som pågår på Titan. Denna måne har en tjock atmosfär, sanddyner som förflyttar sig, sjöar och floder bestående av metan och etan. Forskare som vill förstå klimatet på Titan har förstås nytta av en topografisk karta.

De två nedre figurerna i bilden nedan visar den nya topografiska kartan, där den till vänster visar den norra polen och den till höger den södra polen (De två övre figurerna visar radarbilder i 2D). De blåfärgade områdena är djupa sänkor, vilka tycks ha en betydligt större utbredning på det södra halvklotet.


(Bildkälla: NASA)

BEER - en ny metod för att upptäcka exoplaneter

Beer betyder öl för oss vanliga dödliga, men BEER kan också betyda något helt annat. Det står för BEaming, Ellipsoidal and Reflection/emission och är en ny metod för att upptäcka exoplaneter. Bl a UniverseToday skriver om metoden på sin websida. BEER-metoden har utvecklats av forskare vid Tel Avivs universitet och tar hjälp av Einsteins relativitetsteori i en ganska komplex beräkningsalgoritm. Med metoden upptäcktes exoplaneten Kepler-76b.

BEER är ett komplement till de metoder som sedan tidigare finns inom området. De två helt dominerande metoderna så här långt för att upptäcka exoplaneter är:

  • Radialhastighetsmetoden: En stjärna och en planet påverkar varandra inbördes gravitationellt. De små rörelser som detta åstadkommer kan mätas (Dopplereffekt). Dessa skillnader i radialhastighet kan röra sig om några metrar per sekund, men kan mätas med instrument på observatorier på jorden. Det är med hjälp av denna metod som flest exoplaneter upptäckts. 
  • Transitmetoden: När en planet passerar över "solskivan" hos en stjärna skapas en mycket liten, men mätbar, skillnad i stjärnans skenbara ljusstyrka. För en jordliknande planet kan det handla om en reduktion av ljusstyrkan på kanske 1/10000-del. Denna reduktion måste också periodiskt återupprepas för att det ska kunna avgöras om det rör sig om en planet. Det innebär att ett flertal mätningar måste göras. Bl a Keplerteleskopet använder sig av transitmetoden.

Se fliken "Exoplaneter" för en beskrivning av övriga metoder. BEER bygger på en helt annan metodik där man letar efter tre små effekter som uppstår samtidigt när en planet kretsar kring en stjärna:

  • En ljusstråleeffekt (BEaming) som uppstår när en stjärna rör sig mot oss när den påverkas av en planets gravitationskraft. Den lyser upp lite. När den sedan rör sig ifrån oss avtar ljusstyrkan något. Ljusförändringen beror på att fotoner bygger upp energi samt på relativistiska effekter med anledning av stjärnans rörelser.
  • En tillplattning av stjärnan (Ellipsoidal) som sker när den påverkas av planetens gravitationskraft. Kraftigt överdrivet blir stjärnan som en amerikansk fotboll och utstrålar olika mycket ljus beroende på från vilket håll man ser den i och med att den ytarea stjärnan visar mot oss varierar. När vi ser den "fotbollsformade" stjärnan från "långsidan" är den ljusare och när vi ser den från "kortsidan" följdaktligen ljussvagare.
  • En planet reflekterar (Reflection/emission) en del av det stjärnljus som träffar dess yta. Även detta mäts.

(Bildkälla: David A. Aguliar)


Det bör kanske tilläggas att samtliga tre effekter är otroligt små, vilket kräver enormt känsliga instrument för att kunna mätas. Med nuvarande teknik är det möjligt att upptäcka Jupiterstora planeter som kretsar nära sina stjärnor och således påverkar dem mätbart. Planeten Kepler-76b, som är något större än Jupiter och kretsar väldigt nära sin stjärna, upptäcktes med metoden och dess existens har sedan bekräftats med andra metoder. Dessa "heta Jupiters" finns det relativt gott om, så metoden bör kunna testas på kända sådana planeter. Metoden ger också en del intressanta nya fakta kring tillståndet på heta gasplaneter. Kepler-76b har enligt upptäckarna kraftiga jetströmmar som transporterar värme kring planeten.


Ojojoj! Fyra stora solutbrott på bara några dagar!

Häromdagen skrev jag om att solen vaknat upp ur sin vinterdvala (läs HÄR). Under veckan har den riktigt ruskat av sig all vårtrötthet och formligen exploderat av aktivitet. Inte mindre än fyra stora solutbrott på tre dagar har det blivit! Samtliga utbrott är av s.k X-klass, som är den kraftigaste på solutbrottsskalan. X-klassutbrott kan dock variera från kraftigt till mycket kraftigt och så här långt har det hållit sig på den nedre delen av X-skalan.


Tre av utbrotten skedde inom 24 timmar (Bildkälla: NASA)


Rymdkanalen har en intervju idag på sin websida med solforskaren Henrik Lundstedt, IRF, som tror att det kan komma fler kraftiga utbrott mot slutet av veckan. Så här långt har utbrotten inte varit riktade mot jorden, men det finns risk för att kommande utbrott kan vara det och att det då kan innebära en del störningar på kommunikationssatelliter m.m.


Dagens utbrott fångat på bild av solsonden SDO (Bildkälla: NASA)


Det är bråda dagar för solforskarna just nu och inte minst för redaktören på bloggen Rymdväder, som rapporterar löpande om det som händer på solen. På bloggen finns bl a bilder av de senaste dagarnas koronamassutkastningar (kolla bilder HÄR). Filmen nedan visar de senaste utbrotten så som de fångats på bilder av NASA:s rymdsonder SOHO, SDO och Stereo.


(Källa: NASA)

Planeter är hungriga och äter allt i sin väg

Planeter bildas ur de enorma gas- och stoftmoln som omger en stjärna när den bildas. Partiklar klumpar ihop sig och blir allt större när de touchar andra partikelansamlingar. Så småningom skapas små planetesimaler som, om det vill sig, kan klumpa ihop sig till protoplaneter. Det är förstadiet till "riktiga" planeter. När protoplaneterna kretsar kring stjärnan drar de till sig gas och stoft från det moln som omger stjärnan. Successivt plogar de rent i sin bana runt stjärnan. Man kanske kan säga att de förtär all gas och allt stoft i sin väg. Detta är i alla fall den mest erkända teorin för hur planeter bildas. Faktum är att man fortfarande inte riktigt vet hur det går till.

När planeterna på så sätt gör rent i sin omloppsbana uppstår mer eller mindre breda luckor i gasskivan. Exoplanetforskare har upptäckt ett flertal sådana luckor i gasskivor kring olika stjärnor. Det man skådar är de första stadierna i bildandet av planetsystem kring stjärnor. Forskare vid Harvard Smithsonian Center for Astrophysics har nu upptäckt en sådan stjärna, V1247 Orionis, där det fortfarande finns en hel del materia kvar i  luckor i gasskivan. Det tyder på att eventuella planeter ännu inte dragit till sig all gas och allt stoft. Det kan enligt forskarna vara tal om ett flertal planeter som är under bildande. Läs mer om forskningsstudien på NASA:s websida.


Planeter under bildande ? (Bildkälla: NASA)


Defnitionen på en planet är att det är ett objekt som dominerar sin omgivning och har "rensat ut grannskapet" från konkurrenter. Ett objekt som har ambition att klassas som planet ska också kretsa kring en stjärna och vara hyfsat rund till formen. Det innebär att objekt som delar omloppsbana med andra liknande eller större objekt inte kan anses vara planeter. Det var detta som gjorde att Pluto år 2006 blev definierad som dvärgplanet.

tisdag 14 maj 2013

Saturnus näst största måne Rhea i närbild

Rymdsonden Cassini har passerat nära Saturnusmånen Rhea och tagit några fina närbilder. Bilderna visar en extremt ojämn månyta, med otaliga små och stora kratrar efter meteornedslag.


(Bildkälla: NASA)


Rhea är Saturnus näst största måne (efter Titan), med en diameter på lite drygt 1.500 kilometer. Månen upptäcktes redan år 1672 av den italiensk/franske matematikern och astronomen Giovanni Domenico Cassini., som mer än fyra hundra år senare gett namn till den rymdsond som nu kretsat omkring i Saturnussystemet i snart 9 år.

Ser man Rhea i helfigur så kan man urskilja ett fåtal stora kratrar, relativt många medelstora kratrar och en enorm mängd småkratrar.  Rhea, liksom många andra Saturnusmånar, har under årmiljonernas lopp utsatts för ett ganska rejält meteorbombardemang.


(Bildkälla: NASA)

måndag 13 maj 2013

Bowielåt i cool musikvideo från rymden!

Chris Hadfield är en märklig man. Han är inte bara en av få jordbor som haft förmånen att besöka den Internationella Rymdstationen ISS. Han är dessutom en riktig entertainer. Under sin nästan fem månader långa vistelse på rymdstationen har han roat oss med otaliga twittermeddelanden, bilder av olika länder allteftersom rymdstationen passerat över dom och en massa roliga videon från diverse experiment på rymdstationen. Nu toppar han allt detta med vad som måste vara årets musikvideo! Bowielåten Space Oddity med lite textjusteringar blir en perfekt avslutning på hans rymdvistelse, som nu är till ända. Han sjunger ju dessutom hyfsat bra!




Denne kanadensiske astronaut har nog givit rymdstationen mer positiv publicitet än alla andra astronauter sammantaget. 

Se också Populär Astronomis artikel om Hadfields musikvideo. Phil Plait har på sin bloggsida, Bad Astronomy lagt ut en topplista på de 15 bästa bilderna/filmerna som denne Hadfield skapat däruppe i rymden.

söndag 12 maj 2013

Solen tycks ha vaknat upp ordentligt ur sin dvala!

De senaste veckorna har det varit en hel del solutbrott och det tycks som solen vaknat till liv efter en relativt lång vinterdvala. Websidan Rymdväder rapporterar nästan dagligen om nya utbrott. Att solen är aktiv är helt enligt planen så att säga. I solens 11-åriga cykel är vi just nu i det som brukar kallas för solmaximum-perioden. NASA:s rymdsond Stereo har fångat ett av dessa utbrott på bild. Under de senaste två veckorna har nästan två utbrott per dag kunnat noteras av de rymdsonder som studerar solen (se NASA:s websida HÄR).


(Bildkälla: NASA)


Solens aktivitet varierar som sagt med en periodicitet på ca elva år. Bilden nedan visar antalet solfläckar under de senaste dryga hundra åren. Många solfläckar betyder många solutbrott (klicka på bilden för att förstora den).


(Bildkälla: NASA)

Samma källa har försett jorden och månen med vatten

Länge trodde man att månen var helt torr utan tillstymmelse till vatten. Senare års studier av månytan och dess inre visar dock att det finns lite vatten både på och en bit under ytan. Forskare har funderat på varifrån detta vatten har kommit. Enligt den idag mest vedertagna teorin skapades månen genom att en annan större himlakropp kolliderade med jorden strax efter att jorden bildades för mer än 4 miljarder år sedan. Kollisionen innebar att stor mängd materia kastade ut i rymden. Det klumpade så småningom ihop sig och bildade det som idag är månen. Forskarna trodde att eventuellt vatten dunstat bort i samband med denna himlakroppskrock, men en ny studie visar nu att månen och jorden tycks ha en gemensam källa för det vatten som finns på de båda himlakropparna. Det skulle kunna innebära att en del vatten ändå har "överlevt" den våldsamma kollisionen.

Vad är det då för källa som försett jorden och månen med vatten? Forskarna tror att det är enkla meteoriter, och inte kometer som man tidigare trott, som varit huvudsakliga vattenbärare. Denna slutsats kommer man till genom att bl a studera månmateria som Apolloastronauterna plockade med sig till jorden. Halten deuterium (tungt väte) i förhållande till väte överensstämmer i dessa meteoriter och i månmaterian. Kometer tros ha en högre halt deuterium.  

Astrobiology Magazine skriver om forskningsstudien på sin websida.


Illustration av kollisionen som skapade månen (Bildkälla: NASA)

fredag 10 maj 2013

Bilder på exoplaneter

Upptäckter av exoplaneter sker nästan alltid med hjälp av s.k indirekta metoder. Någonting påverkar en stjärnas rörelser eller dess strålning, vilket är en första indikation på att det kan vara en planet som kretsar kring stjärnan. Efter mer noggranna studier av dessa "störningar" kan man avgöra om det är en planet eller om det är något annat som påverkar stjärnan. På så sätt har man hittills hittat drygt 800 exoplaneter. Endast ett fåtal planeter har upptäckts med direkta metoder eftersom det helt enkelt är svårt att se en planet. Nu börjar dock teknologin för direkta upptäckter att utvecklas så att vi inom några år kommer att få "bilder" av exoplaneter. Sannolikt kommer de under en överskådlig tid att vara minst sagt suddiga, men det är ändå en intressant utveckling.

NASA skriver på sin websida om denna tekniska utveckling. Avancerade teleskop kan redan idag ta bilder i infrarött på stjärnor och de gasskivor som omger dem. I sådana skivor kan planeter urskiljas. Möjligheterna att göra spektralanalyser ökar också, vilket kan ge värdefull information om eventuella atmosfärer kring planeter och vilka ämnen som dessa atmosfärer innehåller. Om några år sänds rymdteleskopet James Webb upp och det kan innebära ett genombrott för atmosfärstudierna. Inledningsvis handlar det om att analysera Jupierstora planeters atmosfärer. Kanske kan vi inom tio år få relativt detaljerade fakta om en rad exoplaneters atmosfärer.

Bilden nedan visar planetsystemet kring stjärnan HR 8799. De fyra planeterna kan urskiljas som små prickar. Stjärnans ljus har blockerats för att inte planeterna ska drunkna i dess ljus.


(Bildkälla: Projekt 1640)

onsdag 8 maj 2013

Rolling stones på Mars!

Ursäkta rubrikvitsen, men jag kunde inte låta bli! Det här inlägget handlar inte om rockgruppen utan om rullande stenar på Mars. Rymdsonden MRO har nämligen tagit några foton som visar spåren efter stora stenbumlingar som rullat ner för en slänt på Mars. De rullande stenarna lämnar efter sig spår i form av långa prickiga linjer. Spåren börjar uppe vid kraterkanten och sträcker sig ända ner till botten på kratern. Bilden är tagen i mars 2013 (klicka på bilden för att förstora den).


(Bildkälla: NASA)

78.000 personer vill ha en enkelbiljett till Mars!

Enligt websidan SpaceRef har hela 78.000 personer runt om i världen anmält intresse för att åka till Mars. Då återstår ändå några månader av anmälningstiden. Som jag skrivit tidigare här i bloggen handlar det om att ett antal "amatörastronauter" ska erbjudas en enkelbiljett till den röda planeten. Returbiljett ingår liksom inte i erbjudandet, utan man åker dit för att stanna. Dessutom är det meningen att Marsresenärerna ska börja bygga på en Marsbas där man ska kunna leva hyggligt komfortabelt. Ingen semestertripp direkt! Jag undrar just hur många av de som anmält sig som kvarstår när det går upp för dom vad det hela egentligen innebär? Och hur många har anmält sig på skoj? Vi får väl se om det blir något av denna galna idé.

I veckan pågår också en konferens, det s.k H2M-mötet (Humans to Mars),  i Washington om framtida bemannade rymdfärder till Mars. Bland annat följande frågor finns på mötesagendan:


  • Förberedande obemannade rymdfärder till Mars
  • Raketsystem för Marsfärder
  • Utmaningar vad gäller Marsfärder
  • Rymddräkters design
  • Försörjningsfrågor på Mars
  • Energifrågor
  • Påfrestningar för astronauterna
  • Etc

(Bildkälla: Explore Mars)

En av mötesdeltagarna är den gamle månfararen Buzz Aldrin. Han är en stark förespråkare för bemannade Marsfärder och har t o m i dagarna gett ut en bok, "Mission to Mars - my vision for space exploration". Aldrin tror att vi skulle kunna sätta en människa på Mars inom ca 20 år.




tisdag 7 maj 2013

Saturnus ringar i ljus och skugga

Saturnus ringsystem är väl bland de vackraste "objekten" i vårt solsystem. Dagens bild från rymdsonden Cassini visar dock att de behöver lysas upp av solljus för att kunna avnjutas. Bilden visar hur delar av ringarna skuggas av Saturnus och därmed blir kolsvarta.


(Bildkälla: NASA)

Vind och inte vatten kan ha format Mount Sharp på Mars

Det fem kilometer höga Marsberget Mount Sharp (eller Aeolis Mons som det egentligen heter) är Marsfordonet Curiositys primära mål. Nu visar en forskningsstudie (se Astrobiology Magazine) att det kanske är kraftiga vindar, som fört med sig materia från Galekratern, som format detta berg och inte vatten som man tidigare har trott. Det är forskare vid Princeton University och California Institute of Technology som kommit fram till detta efter ingående studier av berget och den krater som bergstoppen reser sig ifrån. Vad innebär det för Curiositys utforskning av Mount Sharp?

Åratal av observationer av Mars föregick planeringen av Curiosityprojektet. Tydliga indikationer på att den stora Galekratern på Mars en gång i tiden låg under vatten avgjorde att man valde denna plats som landningsplats för Curiosity. Det övergripande målet för hela Curiosityprojektet är att hitta "bevis" på att Mars en gång kan ha haft ett sådant klimat att det kan ha varit beboeligt och kanske t o m hyst liv.


Mount Sharp (Bildkälla: NASA)


Forskarna betvivlar nu om det någonsin funnits några större mängder vatten kring berget. Det skulle i så fall innebära ett bakslag för Curiosityprojektet. Även om man kan få ökad kunskap om Marstopografins utveckling och planetens klimathistoria får man kanske inte svar på de frågor man hade om förutsättningarna för liv. Fordonet kan helt enkelt vara på fel plats för det uppdrag det har.  Vi får väl se hur det är med den saken när Curiosity så småningom kört fram till berget. Det är en bra bit kvar att köra och farten är inte så värst hög.

Det ser ljust ut för svenska rymdföretag

Arielspace rapporterar om att det går bra för många av de svenska rymdföretagen. Det finns ju ett flertal svenska bolag som bidrar med instrument och olika typer av tekniska lösningar till NASA:s och andra rymdmyndigheters raketer, rymdsonder, satelliter m.m. Även SpaceX har beställt utrustning från svenska företag. För den breda allmänheten är de svenska rymdföretagen ganska anonyma. Det hade varit kul om någon tekniskt kunnig gjorde en sammanställning över svenskutvecklade instrument i de rymdsonder som är i rymden just nu och de som kommer att sändas upp inom den närmaste framtiden. Med det tekniska kunnande som finns i Sverige bidrar vi sannolikt med en hel del i olika rymdsondsprojekt.


Företaget OHB Sweden bidrar med utrustning till bl a rymdsonden Solar Orbiter (Bildkälla: NASA)

söndag 5 maj 2013

Experterna tror att vi inom 20 år skickar människor till Mars

SpaceDaily skriver att det i nästa vecka kommer att hållas en konferens i Washington, USA, där en rad experter kommer att diskutera bemannade Marsfärder. Experter från både NASA och den privata rymdsektorn tror att vi inom 20 år kan landsätta astronauter på Mars yta. Den gamle Apolloastronauten Buzz Aldrin är en av dem som förespråkar en bemannad Marsfärd inom denna tidsram (läs intervju med Aldrin HÄR). I en opinionsundersökning som gjorts i USA tror hela 71% att vi kommer att få se människor promenera på Mars före år 2033. 75% tycker också att NASA:s budgetandel borde fördubblas, från 0,5% till 1% av den amerikanska statsbudgeten, för att möjliggöra ett sådant projekt. Under Apolloepoken utgjorde NASA:s budget hela 4% av den samlade statsbudgeten. Personligen tror jag att det är tveksamt om USA, med sina budgetproblem, kommer att öka NASA-budgeten nämnvärt under den närmsta tiden.

NASA och andra rymdmyndigheter har stora planer för Mars (läs mer HÄR). Det finns en del mer eller mindre vilda idéer om bemannade Marsfärder. En sådan idé är projektet MarsOne, där ett stort antal människor anmält intresse för att bli Marsastronauter och Marsinvånare (läs mer HÄR). MarsOne-projektet handlar nämligen om att etablera en bosättning på Mars. Det är inte meningen att Marsresenärerna ska återvända. Enligt experter på NASA är det en rejäl utmaning att lyckas med en bemannad Marsfärd och en oerhört mycket större utmaning att bygga upp någon form av Marsbas. Även en enkel bosättning kräver 30-40 ton med material. Det är avsevärt mycket mer än vad som någonsin forslats ut i rymden med en rymdsond. Som jämförelse kan nämnas att Marsfordonet Curiosity endast vägde ett ton. Om astronauterna dessutom ska återvända hem till jorden krävs stora mängder bränsle, vilket ytterligare ökar vikten.


Illustration av Marsastronauter (Bildkälla: NASA)


Det krävs effektivare och snabbare raketer för att korta restiden. Kärnkraftsdrivna raketer är ett måste enligt vissa experter. Det skulle kunna korta restiden med uppemot 100 dagar. Förutom tekniska utmaningar finns också biologiska utmaningar. Hur mycket tål egentligen människokroppen? Vad händer med benstomme, muskulatur m.m under en Marsfärd som kanske tar 400-500 dagar? Det går i viss mån att hålla sig i form genom träning vilket t.ex färderna till den Internationella rymdstationen visat, men långa rymdresor kan ändå ställa till problem. En annan fråga som måste lösas är hur astronauter ska skyddas från kosmisk strålning? Att utsättas för strålning under lång tid ökar risken för cancer. Det finns ytterligare en faktor som behöver beaktas. Det handlar om de psykiska problem som kan uppstå av att tillbringa så lång tid i ett såpass begränsat utrymme som en rymdsond utgör. Det gäller att ha trevligt resesällskap!

Sammantaget innebär ovanstående att det krävs mycket förberedelsearbeten innan astronauter kan sändas till Mars. Ett flertal obemannade rymdsonder bör enligt experterna därför sändas till Mars för att ge oss ökad kunskap om förutsättningarna för människor att vistas på denna röda, karga planet. Med tanke på att ledtiderna ofta är enormt långa för rymdsondsprojekt kan man fråga sig om vi kommer att se någon astronaut på Mars före år 2033. Själv är jag lite skeptisk. De ekonomiska resurser som krävs saknas nog tyvärr för en sådan satsning. De kommersiella alternativen verkar så här långt inte vara helt realistiska. Jag hoppas jag har fel, för visst hade det varit häftigt att följa en sådan färd, kanske i direktsändning på TV!

lördag 4 maj 2013

Att studera atmosfärer blir högprioriterat under kommande år

Trots en mycket omfattande utforskning av planeter, månar och andra himlakroppar i vårt solsystem och utforskning av exoplaneter kring andra stjärnor finns fortfarande stora kunskapsluckor som behöver fyllas igen. En av de största och viktigaste är det här med atmosfärer, hur de uppkommer och hur de ibland försvinner. NASA, och även andra rymdmyndigheter, satsar stort på atmosfärstudier under de närmaste åren. Atmosfärfrågan finns också högt på dagordningen hos den forskarkår som studerar exoplaneter. Vad är det då man ska studera? Inledningsvis ska jag försöka beskriva de rymdsonder som inom kort sänds upp för att studera olika himlakroppars atmosfärer. Därefter sammanfattar jag lite kort en intressant forskningsstudie om exoplaneters atmosfärer och hur de påverkar den beboeliga zonens utbredning.

Redan i höst sänder NASA upp två rymdsonder i syfte att studera atmosfären kring Mars (MAVEN) och kring månen (LADEE). Även Indien har meddelat att man sänder upp en rymdsond mot Mars i höst (Mangalyaan) för att studera planetens atmosfär. MAVEN (Mars Atmosphere and Volatile EvolutioN) ska studera Mars övre atmosfär och försöka svara på frågan: Vad har det inneburit för planetens klimat att atmosfären successivt har tunnats ut? Ett flertal rymdsondsobservationer under de senaste åren pekar på att Mars täckts av stora mängder vatten, men att vattnet nu har försvunnit från ytan. Mars har sannolikt haft en tätare atmosfär som av någon anledning försvunnit ut i rymden. Förutsättningarna för liv förändrades därmed radikalt. Vad var det egentligen som hände? En teori är att det är solvinden som förstört Marsatmosfären, vilket beskrivs i videon nedan.


(Källa: NASA)


Rymdsonden LADEE (Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer) har ett liknande uppdrag. Den sänds upp i höst för att studera månens mycket tunna atmosfär. Atmosfärens tunnaste skikt, exosfären, är så tunn att molekyler i princip inte kolliderar. På jorden skulle vi kalla det för vacuum. Flera andra himlakroppar, såsom Merkurius och några av Jupiters månar, har liknande tunna exosfärer och LADEE kan förhoppningsvis ge ökade kunskaper om varför atmosfären ser ut som den gör kring dessa himlakroppar.


Illustration av LADEE (Bildkälla: NASA)


Faktum är att kunskapsluckorna fortfarande är ganska stora även vad gäller jordens atmosfär och hur förändringar i atmosfären påverkar t.ex klimatet (se bl a denna artikel). NASA meddelade för några veckor sedan att man beslutat om två projekt som går ut på att studera jordens jonosfär och termosfär. Det är de atmosfärlager som ligger mellan ca 80 - 640 kilometer ovan jord (se NASA:s beskrivning av jordatmosfären och dess lager HÄR). Dessa projekt, liksom flertalet andra atmosfärprojekt, studerar samspelet mellan atmosfärer och "yttre rymden".

Om kunskapsluckorna är stora vad gäller atmosfärer kring himlakroppar i vårt solsystem, hur är de då inte kring exoplaneter? Faktum är att forskarna idag har mycket begränsad kunskap om hur olika exoplaneters atmosfärer kan tänkas se ut. Eftersom en atmosfärs omfattning och sammansättning har den allra största betydelse för förutsättningarna för liv på en planet är det förstås en allvarlig kunskapslucka som många forskare nu börjar försöka fylla igen. Astrobiology Magazine skriver om en intressant studie i ämnet, som visar att atmosfärforskning kommer att förändra våra definitioner av "beboelig zon" och olika himlakroppars beboelighet överhuvudtaget. Mer om studien lite längre ned i denna artikel.

Den s.k "beboeliga zonen" definieras som ett område kring en stjärna där temperaturen kan tänkas vara lagom hög för att hålla vatten flytande på en planets yta. Idag utgår man i huvudsak från stjärntemperatur och en planets avstånd från stjärnan för att konstruera en tänkt beboelig zon. Eventuella atmosfärer som skapar molntäcken m.m som kan påverka temperaturen tas inte med i beräkningen. Om man ser till vårt eget solsystem så inser man att förutom ovanstående faktorer har atmosfären och dess sammansättning en helt avgörande betydelse för en planets yttemperatur. Se bara på skillnaderna mellan Mars, jorden och Venus. Med en annan atmosfär skulle både Mars och Venus kunna ha en yttemperatur som innebär att vatten flyter omkring på planeternas yta.


Den beboeliga zonen kring olika typer av stjärnor (Bildkälla: NASA)


I en studie har forskare vid Trieste Astronomical Observatory studerat hur atmosfärtryck kan tänkas påverka temperaturen. Som alla vet som kokat ägg på hög höjd blir koktiden en annan än vid havsytan. Uppe på Mount Everest, där lufttrycket är lågt, kokar vatten redan vid 70 grader. Om man (i någon slags sinnesförvirring) skulle få för sig att koka ägg där uppe får man sannolikt hålla på i timmar för att få ett hårdkokt ägg. På samma sätt innebär ett lågt atmosfärtryck på en planet att vatten kokar vid lägre temperatur och därmed riskerar att dunsta bort. Om atmosfärtrycket ökar så ökar alltså den reella beboeliga zonen i storlek.

Ett högt atmosfärtryck innebär en tätare atmosfär. Tätare atmosfär transporterar värme bättre och bidrar därmed till att skapa en större växthuseffekt. En jordliknande planet som har en tätare atmosfär än jorden kan därför befinna sig på ett längre avstånd från sin (solliknande) stjärna och ändå ha lagom yttemperatur. Dessutom kan den distribuera värme bättre från ekvatorregionen till polerna, som därmed också kan ha flytande vatten. Ett resultat av denna värmedistribution är att planeter med högt tryck sannolikt skulle ha mindre variationer vad gäller livsformer än "lågtrycks-planeter". Dessa har större temperaturvariationer mellan ekvator och poler och sannolikt därför en större variation vad gäller organismer som anpassat sig till olika förhållanden.

Än så länge kan vi inte mäta atmosfärtryck kring exoplaneter och endast i begränsad utsträckning atmosfärers sammansättning. Teknisk utveckling, nya rymdteleskop m.m kan dock så småningom innebära helt andra möjligheter att studera planetatmosfärer. Forskarna hyser förhoppningar om att man inom en snar framtid för s.k superjordar ska kunna beräkna hur stor andel av inkommande strålning en planet reflekterar. Mycket moln innebär att en stor andel av strålningen reflekteras. Ökad kunskap om det och om energiflöden och planeters växthuseffekter kan ge en grov uppskattning av planeters atmosfärtryck. Det förutsätter dock att vi fyller de kunskapsluckor som idag finns kring hur atmosfärer bildas. Bilden nedan visar de energiflöden som vi har här på jorden.


(Bildkälla: Wikipedia)


Atmosfärforskningen sker således på ett flertal olika fronter. De data som rymdsonderna MAVEN och LADEE samlar in är inte bara betydelsefulla för forskningen avseende Mars och månen utan bidrar också med värdefulla kunskaper till de forskare som studerar vår egen jord och de forskare som letar efter jordkopior kring andra stjärnor.