Saturnusmånen Titan tillhör den närmaste släkten

Saturnus måne Titan är en av de himlakroppar i solsystemet som liknar jorden mest. I och för sig innebär inte det att den tillnärmelsevis kan betraktas vara en beboelig himlakropp. Åtminstone inte för oss människor. Titan tycks tvärtom vara en synnerligen ogästvänlig plats att vistas på om man får döma av de bilder som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens tog 2005 när den landade på månens yta. Ändå har den en hel del av de komponenter som kännetecknar vår egen jord. Den har en tät atmosfär, vilket är ganska ovanligt i vårt solsystem. Den har sjöar som, även om de inte är fyllda av vatten utan av kolväten, kan hysa enklare livsformer. Titan verkar också ha varit geologiskt aktiv. Om man befinner sig på månen och betraktar omgivningarna skulle man kunna se moln som emellanåt ger ifrån sig kraftiga regnskurar, floder som rinner ut i stora sjöar och på sin väg karvar ut floddalar. Nu visar det sig att Titan också har årstider.

Nyligen publicerade bilder från rymdsonden Cassinis observationer av Titan visar att molnen tunnas ut när det närmar sig vår vid månens nordpol. Atmosfären tycks helt enkelt förändras allteftersom årstiderna växlar. Mätningar visar också att yttemperaturen tycks förändras över dygnets timmar. Fram på eftermiddagen blir det något varmare ungefär som på jorden. Temperaturen är dock fortfarande långt över 100 minusgrader Celcius, så vi talar inte om några värmeböljor direkt. Forskare tror att Titan på många sätt liknar jorden som den såg ut för 4 miljarder år sedan, med den stora skillnaden att månen är mycket kallare än jorden någonsin varit.


Titans täta atmosfär gör att vi inte kan se månytan (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astronomy.com/en/News-Observing/News/2012/02/The%20many%20moods%20of%20Titan.aspx

Exoplaneters beboeliga zon kring röda dvärgstjärnor kan vara utvidgade

Forskning visar att den s.k beboeliga zonen kring röda dvärgstjärnor kan vara större än vad man tidigare trott. Dessa stjärnor är mindre och ljussvagare än vår sol och mycket vanliga i vår galax Vintergatan. Upp till 80 procent av alla stjärnor i galaxen kan bestå av sådana dvärgstjärnor. I och med att de är så vanliga riktas en hel del uppmärksamhet på dessa stjärnor vid sökandet efter exoplaneter som kan tänkas hysa någon form av liv. Man hittar också allt fler exoplaneter kring dessa stjärnor, t ex den för ett par veckor sedan upptäckta planeten GJ 667Cc. Jag skrev om upptäckten i ett tidigare inlägg, läs här.

Nu tror alltså forskare att den beboeliga zonen kring dessa stjärnor kan vara betydligt större än vad man tidigare trott. Hittills har man trott att det faktum att stjärnorna är relativt kalla gör att planeterna måste kretsa nära stjärnan för att det ska bli temperaturer på planeterna som tillåter flytande vatten. Om planeter kretsar nära stjärnan är de dessutom lättare att upptäcka med de metoder som exoplanetjägare använder. De passerar ofta över solskivan och kan då upptäckas av t.ex Keplerteleskopet. Närheten till stjärnan kan dock skapa kraftiga tidvatteneffekter som riskerar att eliminera eventuellt vatten på planetytan. Unga röda dvärgstjärnor kan också vara väldigt aktiva och ge ifrån sig kraftiga flares vars strålning som påverkar liv negativt.

Ny forskning visar att planeter som kretsar lite längre ut kan upprätthålla liv om de inte är alltför kalla. Även planeter med mycket is kan vara varmare kring en röd dvärg än kring en stjärna som solen. Orsaken är att istäckta planeter kring röda dvärgar reflekterar mindre av ljuset och kan därmed värmas upp. Den beboeliga zonen kan därför tänkas sträcka sig 10-30 procent längre ut från stjärnan. Kan sedan exoplaneterna ha geologisk aktivitet, plattektonik och annat som hjälper till att skapa en atmosfär, lite lagom växthuseffekt och annat som behövs för att öka beboeligheten, så ökar förutsättningarna för liv.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Extending_the_Habitable_Zone_for_Red_Dwarf_Stars_999.html