I den process som skapar stjärnor blir en del materia över i en skiva runt stjärnan. Om materian börjar klumpa ihop sig kan det så småningom bildas planeter och andra himlakroppar. Dessa himlakroppars sammansättning beror förstås på den ämnessammansättning som skivan har. Är skivan kolrik bildas kolplaneter, är den syrerik bildas syrerika planeter. I vårt solsystem finns dubbelt så många syreatomer som kolatomer. Det förklarar varför t.ex jordskorpan består av syre bundet med kisel och andra element i s.k silikatmineraler. I andra solsystem kan det vara tvärtom. Planeter som är kolrika kan genom tryck skapa tunna "diamantlager". Ett par sådana diamantplaneter har som sagt upptäckts.
Illustration av diamantplanet (Bildkälla: Yale News)
En del forskare har uppskattat att så många som en tredjedel av alla stenplaneter skulle kunna vara diamantplaneter. En ny forskningsstudie (Arxiv.org) visar dock att så inte verkar vara fallet. I studien bedöms de tvärtom vara mycket sällsynta, kanske bara en på tusen. Tidigare studier tycks ha överskattat andelen kol kring olika stjärnor och därmed andelen diamantplaneter. New Scientist skriver om en studien på sin websida.
Att mängden diamanter i galaxen därmed minskade radikalt var kanske en dålig nyhet för presumtiva framtida diamantprospektörer. Det var dock en god nyhet för astrobiologer. Grundämnet kol är visserligen den kanske viktigaste beståndsdelen för att liv ska skapas på en planet. Mängden kol bör dock inte vara för stor för då riskerar det att bli en synnerligen torr och livlös planet. Planeter med en högre halt syre har förutsättningar för flytande vatten. Lagom med kol och flytande vatten samt en energikälla är det som behövs för att skapa liv. Plus lite till.
