Vad är det som får Saturnusmånen Titans yta att spricka?

Rymdsonden Cassini har studerat Saturnusmånen Titan mycket ingående, vilket jag rapporterat en hel del om här i bloggen. Trots det upptäcker sonden löpande nya intressanta saker på denna måne. På planetkonferensen i Reno, USA, presenterades nyheten om sprickor på Titan. Månens ytskikt ser ut ungefär som nybakat bröd där skorpan spruckit. Något liknande har observerats på Venus. Forskarna tror att underjordisk värme, möjligen magma, åstadkommit rörelser i jordskorpan.

Den vänstra bilden visar Titan, den högra Venus (Bildkälla: NASA)

Jupiters många små trojaner har utforskats

NASA:s rymdobservatorium WISE (Wide Infrared Survey Explorer) har studerat ett antal små asteroider som följer Jupiter i dess bana runt solen. Det rör sig i själva verket om två grupper asteroider, eller trojaner som de också kallas, där den ena gruppen far fram "framför" Jupiter i omloppsbanan och den andra gruppen "bakom" Jupiter. Utforskningen visar att det är två ganska udda grupper av stora och små stenblock som samlats i denna omloppsbana. De liknar inte asteroidbältets asteroider och inte heller de asteroider som kretsar längre från solen i det s.k Kuiperbältet.

Illustration av trojanerna (Bildkälla: NASA)

Forskare har sedan början av 1900-talet, då trojanerna upptäcktes, funderat på dessa asteroiders ursprung. Den första trojanen, Achilles, upptäcktes av den tyske astronomen Max Wolf. Den är relativt stor, med en diameter på 350 kilometer. Senare upptäcktes fler asteroider i banan framför Jupiter och så småningom också en massa asteroider som följer bakom Jupiter. Asteroiderna gavs namnet trojaner efter legenden om den trojanska hästen, där grekiska soldater gömde sig i en trähäst, och överraskade staden Troja i det stora trojanska kriget. Senare har man upptäckt att även andra planeter, även jorden, har sådana här trojaner i sina omloppsbanor.

Forskarna anser idag att antalet trojaner i Jupiters omloppsbana är mycket stort och att de i något skede av solsystemets utevckling har fångats in av Jupiter. Trojangruppen framför Jupiter bedöms vara 40% större än den bakom. WISE-observatoriet har detaljstuderat ca 400 av dessa trojaner i syfte att försöka klassificera dem. Så här långt finns tecken som tyder på att det rör sig om mycket gamla himlakroppar som bildades tidigt i vårt solsystemes utveckling.

Studien presenterades på den amerikanska planetkonferensen i Reno.

Rymdsonden Cassini fyller 15 år

Det är många jubileer just nu. En av dem är rymdsonden Cassini, som firas för att den nu har varit i rymden i 15 år. Den 15 oktober 1997 sköts rymdsonden upp för att observera Saturnus och dess månar. Den har till dags dato färdats hela 6,1 miljarder kilometer. Det motsvarar 152.000 varv runt jorden. Fullt lika många varv runt Saturnus har det förstås inte blivit, då denna planet är avsevärt större än jorden (diametern är 9 gånger jordens). Bilden nedan illustrerar rymdsondens färd runt Saturnus. Många och ibland komplicerade varv har det blivit!

(Bildkälla: NASA)

Rymdsonden nådde Saturnussystemet 2004 och har under åtta år närstuderat denna fascinerande planet med dess många udda månar. Totalt har sonden sänt 444 gigabyte med vetenskapliga data, varav mer än 300.000 bilder till jorden. Mängder med intressanta upptäckter har gjorts och jag har här i bloggen beskrivit ett flertal av dem (se alla Cassiniartiklar HÄR). Här kommer ändå några fina bilder som Cassini har tagit på Saturnusmånar.

Månen Enceladus (Bildkälla: NASA)

 

Månen Rhea (Bildkälla: NASA)

 

 

Månen Tethys (Bildkälla: NASA)

 

Att styra rymdsonden genom Saturnussystemet är mycket avancerat och kräver stor precision. Det är relativt små marginaler det handlar om för att sonden ska hamna i rätt bana så att t.ex månen Titan kan studeras. Just Titan har Cassini passerat hela 87 gånger under dessa åtta år, för det mesta med en felmarginal i banan på mindre än 2 kilometer! För att studera olika Saturnusmånar närmare krävs vissa kurskorrigeringar där hänsyn måste tas till gravitationskrafterna från både Saturnus och dess månar. Det gäller också att så långt det är möjligt spara på bränslet i rymdsonden. Varje kurskorrigering förbrukar lite bränsle.

Man kan ju tycka att Cassini under dessa åtta år borde ha skadats av mikrometeoroider, men så tycks inte vara fallet. Den har förstås träffats av små partiklar, men verkar inte ha påverkats nämnvärt av det. Planen är att rymdsonden ska hålla i närmare fem år till. Det återstår bl a studier av Saturnus norra halvklot och ytterligare ett antal närstudier av Titan. I slutet av 2016 ska rymdsonden styras allt närmare Saturnus och successivt närma sig Saturnus övre atmosfärlager. Den 15 september 2017 dyker Cassini ner i Saturnus atmosfär och förstörs av trycket och temperaturen. Det sker medvetet eftersom NASA inte vill riskera att Saturnusmånar såsom Titan och Enceladus kontamineras av jordpartiklar. Rymdsonden Galileo hanterades likadant när den kraschade ner i Jupiter 2003. Det är fascinerande att man med sådan precision redan nu kan fastställa när rymdsonden ska kraschas.

Rymdsonden Cassini är en av de riktigt framgångsrika rymdsondsprojekten. Tillsammans med Voyagerprojektet, Pioneerprojektet och Galileoprojektet hör den väl till de "fyra stora". Vi kan under de kommande åren vänta oss en rad intressanta upptäckter och en massa nya fina bilder från Saturnus och dess månar.