Månar och asteroider innehåller en hel del värdefulla metaller. Under senare år har förslag lagts fram på att börja planera för gruvdrift på någon lämplig himlakropp. Varför då inte ta en asteroid som råkar fara förbi, landsätta en bemannad eller obemannad rymdsond och sätta igång. En någotsånär stor asteroid, med en diameter på några kilometer, kan ha metalltillgångar värda miljardbelopp. PopularScience hade häromdagen en kul artikel om detta. Tidskriften undrade helt enkelt hur man ska gå tillväga för att hämta hem dessa tillgångar. Problemet är att försöka bryta metall på en snabbt roterande himlakropp utan någon gravitation att tala om. Det gäller att "Asteronauten" spänner fast sig ordentligt och inte har anlag för yrsel när arbetet ska utföras. Annars riskerar hon eller han att fara ut i rymden och bli en mänsklig satellit. Det blir inte så mycket lättare med en obemannad rymdsond. Kostnadseffektiviteten i ett sådant projekt kan nog ifrågasättas!
Gruvdrift här kanske? Stenklumpen är asteroiden 951 Gaspra som rymdsonden Galileo flög förbi 1991 (Bildkälla: NASA)
NASA har dock planer att kanske redan år 2025 landsätta astronauter på en asteroid. I början av året var det en nyhet i media att Obama-administrationen hade satt upp detta mål (se bl a Aftonbladet och UniverseToday). Ett av problemen var just hur man skulle hantera det här med den låga gravitationen. Det ska bli spännande att se hur det blir med detta. En risk är väl att det, när naturtillgångarna börjar tryta på jorden, blir en kamp mellan olika rymdnationer om naturtillgångarna i solsystemet. Redan nu har det hörts lite sådana tongångar från amerikanskt håll där man är rädda för kinesiska satsningar på t.ex månfärder. Eller som Space.com uttrycker det "Is mining rare minerals on the moon vital to national security?"
Läs mer på: http://www.popsci.com/science/article/2011-11/how-mine-asteroid
måndag 19 december 2011
Saturnusmånarna är inte stora jämfört med sin moderplanet
I bilden nedan finns två till synes pyttesmå månar som kretsar runt Saturnus. Den ena, Enceladus (diameter 504 kilometer), syns hyfsat tydligt, men till vänster om den och en bit under Saturnusringarna finns en knappt synlig svart prick. Det är Epimetheus (diameter 113 kilometer). Den är svår att se på bilden nedan, men klicka på denna länk så syns den lite tydligare. Trots att de två månarna inte är helt obetydliga i storlek, så försvinner de nästan i jämförelse med Saturnus. Denna planet har en diameter vid ekvatorn på lite drygt 120.000 kilometer.
Bilden togs den 4 november på ett avstånd av 1,2 miljoner kilometer från Saturnus och 1 miljon kilometer från de två månarna. Ringarna kastar sin skugga över planeten.
(Bildkälla: NASA)
Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4439
Bilden togs den 4 november på ett avstånd av 1,2 miljoner kilometer från Saturnus och 1 miljon kilometer från de två månarna. Ringarna kastar sin skugga över planeten.
(Bildkälla: NASA)
Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4439
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)