Årets topplista när det gäller planeter

Igår skrev jag om de, i mitt tycke, mest intressanta rymdsonderna och rymdobservatorierna under 2013. Nu kommer årets topplista vad gäller planeter. Vilka planeter har varit "bäst" i år? Med "bäst" menar jag mest intressant ur ett utforskningsperspektiv. Här kommer min planettopplista 2013. Läs mer om rymdsondernas utforskning av planeterna genom att klicka på länkarna till höger här i bloggen.

Cassinis bild av jorden och månen som små ljusfläckar i fjärran (Bildkälla: NASA)

1. Jorden (1), som fortfarande inte har sin like i Vintergatan. Åtminstone har vi inte hittat någon jordkopia ännu. Det börjar poppa upp en del jordliknande planeter bland de exoplanetfynd som görs, men antingen är de för heta, eller så har de en densitet som inte riktigt liknar jordens. Sedan krävs också en atmosfär, lite organiska ämnen och helst flytande vatten plus ytterligare en hel del för att liv ska uppstå. Trots att det tycks finnas miljarder exoplaneter är vår jord kanske ändå unik?! Jorden, denna "Pale blue dot", blev under året fotograferad av rymdsonden Cassini. När man ser bilden förstår man verkligen hur små vi är i ett universellt perspektiv
2. Mars (2), som kommer alltmer i fokus. Idag observeras Mars av tre rymdsonder (Mars Odyssey, MRO och Mars Express) samt två Marsfordon (Opportunity och Curiosity). Ytterligare två Marssonder har sänts iväg under 2013. Det är dels indiska Mars Orbiter Mission, dels NASA:s rymdsond MAVEN. Det kryllar snart av rymdsonder kring den röda planeten och ännu fler ska det bli. Både 2016, 2018 samt 2020 sänds rymdsonder mot Mars. Mer eller mindre realistiska planer finns också på att sända bemannade rymdsonder till Mars inom kanske bara 10 år. Vi får väl se hur det blir med det.
3. Saturnus (3), som fortsätter fascinera oss med sitt fantastiska ringsystem, sin oroliga och stormiga nordpol och sina många intressanta månar. Rymdsonden Cassini har detaljstuderat månen Titan under året och vi har bl a fått se månens sjölandskap.
4. Merkurius (4), som nu studerats in i minsta detalj av rymdsonden Messenger. Det tycks som varje liten hålighet nu kartlagts under de mer än 2.000 varv runt Merkurius som Messenger avverkat. 
5. Jupiter (6), som sannolikt kommer att toppa den här listan om några år då rymdsonden Juno når fram till planeten (2016 är det tänkt att det ska ske). Annars är det fascinerande att man fortfarande gör en del fynd vid studier av rymdsonden Galileos Jupiterobservationer under åren 1995-2003. 
6. Venus (5), den lite bortglömda planeten, som trots allt fått lite uppmärksamhet genom de observationer som Venus Express gjort. 
7. Kepler 62 e och f (-), två jordliknande exoplaneter som kretsar inom den beboeliga zonen kring sin stjärna. Fyndet är ett av de mest intressanta som Keplerteleskopet gjort. Kan det finnas liv på dessa planeter? Ja, kanske.
8. Kepler 61b (-), som upptäcktes strax innan Kepler 62-planeterna. Det är en s.k superjord, som även den kretsar inom den beboeliga zonen.
9. Kepler 78b (-), som är en mycket jordlik exoplanet. Forskarna har beräknat planetens densitet till att vara i stort sett samma som jordens. Den enda haken är att planeten kretsar alldeles för nära sin stjärna för att kunna hysa liv. Den är helt enkelt glödhet.
10. Kepler 37b och c (-), som är två av de minsta exoplaneter som upptäckts. De är t o m något mindre än jorden. 

Planeterna Uranus och Neptunus saknas på listan även i år. På min och många andras önskelista finns en rymdsond till Uranus. Det är utan tvekan en intressant planet som det skulle vara kul att få lite mer fakta om.

Rymdsonden Dawn är nu halvvägs till Ceres

Rymdsonden Dawn lämnade asteroiden Vesta i september 2012 efter att i detalj ha kartlagt denna lilla himlakropp under nästan 14 månaders tid. Den 5 september 2012 satte sonden kurs mot dvärgplaneten Ceres som den beräknas nå i februari 2015. NASA rapporterar att den nu har avverkat halva resan, eller 31 miljoner kilometer. Dawn tar en ganska komplicerad bana för att så småningom gå in i omloppsbana kring Ceres. Bilden nedan illustrerar det hela. Klicka på bilden för att förstora den.

(Bildkälla: NASA)

Med tanke på alla fina bilder vi fått på asteroiden Vesta ska det bli intressant att se hur Ceres ser ut. Ceres tillhör gruppen dvärgplaneter, som till dags dato endast består av 5 av IAU (Internationella Astronomiska Unionen) godkända himlakroppar. Dessa är Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris. Ytterligare sex presumtiva kandidater till gruppen har upptäckts. Dessa är Orcus, 2002 MS4, Salacia, Quaoar, 2007 OR10 och Sedna. Sannolikt finns det betydligt fler himlakroppar i vårt solsystem som tillhör den här kategorin. Intressant att notera är att, förutom Ceres, kommer också Pluto att få besök av en rymdsond inom kort. Det är sonden New Horizons som når Pluto i juli 2015, dvs bara ett par månader efter att Dawn når fram till Ceres.

Vad är då en dvärgplanet? Det är en himlakropp som på många sätt liknar en planet, men med den skillnaden att den inte lyckats rensa rent i sin omloppsbana runt solen. I eller nära omloppsbanan finns andra stora himlakroppar. Det var IAU som hittade på den här definitionen 2006 och som därmed också degraderade Pluto från planet till dvärgplanet. Pluto har nämligen en mycket elliptisk omloppsbana som emellanåt kommer innanför Neptunus omloppsbana. Den har också en betydligt lägre massa än planeterna i vårt solsystem. När man i början av 2000-talet upptäckte flertalet av de himlakroppar som idag definieras som dvärgplaneter tyckte väl IAU att vi riskerade att få en uppsjö planeter i solsystemet. Därav indelningen i planeter och dvärgplaneter. I forskarsamfundet finns en hel del kritik mot de planetdefinitioner som IAU beslutat om. Inte minst projektledningen bakom rymdsonden New Horizons har protesterat. Man hade ju precis sänt upp rymdsonden när IAU tog beslutet om Pluto. Det var ju förstås inte så kul. Personligen tycker jag att IAU:s definitioner är lite av ett hopkok. Det kommer att ställa till det när allt mindre exoplaneter upptäcks. Ett stort antal av dessa kommer sannolikt att behöva definieras som dvärgplaneter på mer eller mindre godtyckliga grunder. Det kommer helt enkelt inte att bli lätt att avgöra om alla himlakroppar rensat rent i sin omloppsbana.

Curiosity har fått (h)julproblem

Marsfordonet Curiosity har fått problem med sina hjul. Bilder som skickats till jorden den senaste veckan visar på ganska stora skador på flera av hjulen. Det verkar som om det 1 ton tunga fordonet kört över en del riktigt vassa stenar som bucklat till aluminiumhjulen och t o m skapat rejäla sprickor i dom. I en artikel tidigare i veckan här i bloggen hade jag en bild av ett av hjulen, men missade att notera att det faktiskt var lite trasigt. I flera av de bilder som publicerats på NASA:s websida (se HÄR) kan man se sprickor och små hål i hjulen. De mer jämna fyrkantiga hålen är "orginal" så att säga och inget bekymmer. Det som borde bekymra teknikerna är de här nya sprickorna. Kanske dags att köra fordonet i lite mjukare terräng? Man kan ju som amatörastronom tycka att det är lite dåligt att hjulen börjar trasa sönder efter bara ett drygt års, och fyra och en halv kilometers, körande på Mars. Det handlar ju trots allt om ett mångmiljardprojekt. Undrar just hur länge hjulen håller innan projektet får avbrytas?

Den första bilden är tagen av Curiositys Mastcam-kamera och visar en rejäl spricka i ett av hjulen. Ser inget vidare ut! Hela hjulet ser lite småbuckligt ut.

(Bildkälla: NASA)

Den andra bilden är tagen av MAHLI-kameran och visar en lång spricka i  det främre hjulet i bilden. 

(Bildkälla: NASA)