Ja, det frågar sig några forskare som studerat det hela. Med nionde planet menar de då inte Pluto, som ju faktiskt hade den positionen mellan 1930, då den upptäcktes, och 2006 då Internationella Astronomiska Unionen degraderade Pluto till dvärgplanet. Med nionde planet menar de inte heller Nibiru, planet X och andra fantasiskapelser. Det forskarna menar är att det kan ha funnits ytterligare en planet tidigt i solsystemet och att den helt enkelt "sparkats ut" i rymden. Forskningsstudien presenterades på den amerikanska planetkonferensen i Reno förra veckan. Tidskriften Nature skriver om det hela på sin newsblog. Kolla in den animation man gjort som visar utvecklingen.
Forskarna har gjort uppemot 10.000 simuleringar av solsystemets utveckling. En av utgångspunkterna har varit att planeterna (eller protoplaneterna kanske man ska kalla dem), i begynnelsen låg tätare varandra och närmare solen. Oavsett hur man simulerade med dagens åtta planeter kunde man inte få till resultat det solsystem vi ser idag. Först efter att ha pillat dit ytterligare en planet, i storlek ungefär som Uranus eller Neptunus, såg simuleringarna bättre ut. Denna extra planets gravitationskraft ska då ha balanserat upp systemet så att de jordliknande inre planeterna i solsystemet bevarades och Jupiter höll sig på sin kant. Planeten fick dock betala ett högt pris för denna balansakt. De andra planeternas graviationskrafter kastade ut den ur solsystemet!
Intressant studie det här, som dessutom bekräftas av andra liknande studier. Samtidigt ska man kanske tolka forskningsresultaten med viss skepsis. Det kommer ganska ofta rapporter om "den nionde planeten". Se t.ex artiklar i National Geographics, Time och Universetoday. Ofta handlar det om "dolda" planeter långt ut i solsystemet.
söndag 21 oktober 2012
Den vulkaniskt aktiva Jupitermånen Io har utforskats
Jupiters måne Io är känd för framförallt en sak: Den är solsystemets i särklass mest vulkaniskt aktiva himlakropp. Io har hundratals aktiva vulkaner och är stundtals ett inferno av våldsamma vulkanutbrott. Forskarna tror att den kraftiga gravitationella påverkan från Jupiter är grundorsaken till att Io är så orolig. Av de fyra galileiska månarna så är Io den som kretsar närmast Jupiter.
Det är dock fortfarande mycket som är okänt om vulkanismen på Io. En grupp forskare har därför studerat denna måne lite mer ingående med hjälp av jordbaserade teleskop men har också tittat på de data som rymdsonderna Voyager och Galileo har samlat in. Resultat av forskningen presenterades på planetkonferensen i Reno, USA i veckan som gått.
De båda Voyagersonderna passerade Jupiter och dess månar 1979. Det var första gången som Io:s vulkanism observerades mer detaljerat. Galileosonden studerade under närmare åtta års tid, mellan 1995 och 2003, Jupitersystemet och tog en rad fina bilder av bl a Io. På bilderna ser man en ganska slät månyta, med få tydliga kratrar, vilket skiljer sig från de flesta andra himlakroppar. Ständiga lavaströmmar bidrar till att släta ut ytan på Io.
Io, som är en av solsystemets största månar,med en diameter på över 3.600 kilometer, upptäcktes av Galileo Galilei år 1610. Io, liksom de tre andra galileiska månarna Europa, Ganymedes och Callisto, kan faktiskt ses med en hyfsat bra kikare som små ljusprickar vid sidan av Jupiter. Rymdsonden Galileo, som kretsade 34 varv runt Jupiter och hann studera Io ganska ingående, observerade en mycket kraftig vulkanisk aktivitet på Io, som ständigt omformar månens yta. Observationerna visade också att vulkanutbrotten är långlivade och så kraftiga att rökmoln från vulkaner kan nå drygt 200 kilometers höjd från månytan. Utbrotten på Io skiljer sig från vulkanutbrotten på jorden och liknar mer gejsereruptioner. De lavaströmmar som utbrotten åstadkommer är avsevärt mer omfattande än de på jorden. Forskarna tror att de kan likna vulkanutbrotten som förekom på jorden för mer 3 miljarder år sedan. Rymdsonden Galileos mätningar av Jupiters magnetfält visade att Io påverkas av mycket kraftig elektrisk ström. Rymdsondens undersökningar visade också att Io eventuellt genererar ett eget magnetfält. Observationerna antyder att månen har en stor järnkärna.
Forskare vid NASA:s SETI Institute, under ledning av Frank Marchis, har med hjälp av flera av världens mest kraftfulla teleskop teleskop studerat Io:s vulkanutbrott. Det visar sig att enskilda utbrott kan vara i mer än ett år. Vulkaner har återkommande utbrott som tyder på att deras magmakammare successivt fylls på tills det smäller igen. De två, tre senaste åren har det dock inte varit några riktigt kraftiga utbrott. Orsaken till det vet man inte. Överhuvudtaget saknar vi fortfarande kunskaper om de processer som förorsakar alla dessa utbrott på Io. Möjligen kan rymdsonderna Juno och JUICE så småningom ge mer kunskap om det hela.
Bilden nedan visar observationer av ett flertal nya, ljusstarka vulkanutbrott.
Det är dock fortfarande mycket som är okänt om vulkanismen på Io. En grupp forskare har därför studerat denna måne lite mer ingående med hjälp av jordbaserade teleskop men har också tittat på de data som rymdsonderna Voyager och Galileo har samlat in. Resultat av forskningen presenterades på planetkonferensen i Reno, USA i veckan som gått.
De båda Voyagersonderna passerade Jupiter och dess månar 1979. Det var första gången som Io:s vulkanism observerades mer detaljerat. Galileosonden studerade under närmare åtta års tid, mellan 1995 och 2003, Jupitersystemet och tog en rad fina bilder av bl a Io. På bilderna ser man en ganska slät månyta, med få tydliga kratrar, vilket skiljer sig från de flesta andra himlakroppar. Ständiga lavaströmmar bidrar till att släta ut ytan på Io.
Rymdsonden Galileos bild av Io från 1999 (Bildkälla: NASA)
Io, som är en av solsystemets största månar,med en diameter på över 3.600 kilometer, upptäcktes av Galileo Galilei år 1610. Io, liksom de tre andra galileiska månarna Europa, Ganymedes och Callisto, kan faktiskt ses med en hyfsat bra kikare som små ljusprickar vid sidan av Jupiter. Rymdsonden Galileo, som kretsade 34 varv runt Jupiter och hann studera Io ganska ingående, observerade en mycket kraftig vulkanisk aktivitet på Io, som ständigt omformar månens yta. Observationerna visade också att vulkanutbrotten är långlivade och så kraftiga att rökmoln från vulkaner kan nå drygt 200 kilometers höjd från månytan. Utbrotten på Io skiljer sig från vulkanutbrotten på jorden och liknar mer gejsereruptioner. De lavaströmmar som utbrotten åstadkommer är avsevärt mer omfattande än de på jorden. Forskarna tror att de kan likna vulkanutbrotten som förekom på jorden för mer 3 miljarder år sedan. Rymdsonden Galileos mätningar av Jupiters magnetfält visade att Io påverkas av mycket kraftig elektrisk ström. Rymdsondens undersökningar visade också att Io eventuellt genererar ett eget magnetfält. Observationerna antyder att månen har en stor järnkärna.
Forskare vid NASA:s SETI Institute, under ledning av Frank Marchis, har med hjälp av flera av världens mest kraftfulla teleskop teleskop studerat Io:s vulkanutbrott. Det visar sig att enskilda utbrott kan vara i mer än ett år. Vulkaner har återkommande utbrott som tyder på att deras magmakammare successivt fylls på tills det smäller igen. De två, tre senaste åren har det dock inte varit några riktigt kraftiga utbrott. Orsaken till det vet man inte. Överhuvudtaget saknar vi fortfarande kunskaper om de processer som förorsakar alla dessa utbrott på Io. Möjligen kan rymdsonderna Juno och JUICE så småningom ge mer kunskap om det hela.
Bilden nedan visar observationer av ett flertal nya, ljusstarka vulkanutbrott.
(Bildkälla: F. Marchis)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)