Komplicerat mönster för solaktiviteten

Solen är en komplicerad historia. Solaktiviteten går upp och ner i 11 år långa cykler. Just nu är aktiviteten på topp, vilket visar sig genom frekventa solutbrott. Den senaste månaden har ett flertal större utbrott skett, men för att vara en aktivitetstopp är det ändå ganska lugnt. Faktum är att forskarna varit lite fundersamma på varför det varit så lite solutbrott det senaste året. En tanke som framförts är att den låga aktiviteten skulle kunna mildra den pågående klimatförändringen som orsakas av utsläpp av växthusgaser som hamnar i vår atmosfär. Det finns t o m forskare som talar om vi genom mänsklig påverkan på klimatet förhindrat en mindre istid. En forskningsstudie som presenteras i New Scientist visar dock att det sannolikt handlar om att solens cykler är mer komplexa än vad man tidigare trott och att nedgången i solaktivitet bara är tillfällig.

En aktiv sol (Bildkälla: NASA)

Mellan åren 1645 och 1715 upplevde norra Europa en köldperiod som kallats för lilla istiden. Vintrarna var extremt kalla under en lång period. Perioden kallas också för Maunder minimum, efter den engelske solforskaren Edward W. Maunder, som studerade solfläckarnas utbredning och omfattning. Under den kalla perioden ska antalet solfläckar ha varit betydligt mindre till antalet. Något liknande har upplevts under denna solcykel, med ganska få solfläckar. Forskarna tror att det är en periodisk nedgång i antal solfläckar som sker en gång per hundra år. Nedgången är inte lika stor som under ett Maunder minimum och varar normalt ett par 11-årsperioder innan solaktiviteten återgår till det normala. Redan 1933 föreslog den tyske vetenskapsmannen Wolfgang Gleissberg att solen hade en sådan 100-årig cykel. Forskarna tror att även nästa solaktivitetstopp kring år 2024 kommer att vara ganska beskedlig, men att solen sedan återgår till normal aktivitetsnivå.

Den 11-åriga solcykeln (Bildkälla: Wikipedia)

Solaktiviteten i form av utbrott och solstormar kan följas i detalj på websidan Rymdväder.