2-10-30-50-årsjubileum

Det är en massa jubileer just nu vad gäller rymdfart. Det är det i och för sig nästan jämnt. Med tanke på att så många rymdsonder sänts upp under de senaste femtio åren så är det nästan alltid något jubileum. Lite extra firande har det dock varit i veckan som gått.

• Den 16 juni var det 50 år sedan som Valentina Tereshkova blev den första kvinnan i rymden när hon i en Vostok-6-kapsel lyfte från Baikonur i Kazakstan. Hon gjorde hela 48 varv runt jorden på sin lite drygt 70 timmar långa rymdtur. Därmed slog hon faktiskt Jurij Gagarin med hästlängder. Han var "bara" uppe i 1 timme och 48 minuter! UniverseToday har en längre artikel om denna bedrift.

Valentina Tereshkova

• Den 13 juni var det 30 år sedan som rymdsonden Pioneer 10 passerade Neptunus omloppsbana runt solen. Den var därmed först med att passera denna solsystemets yttersta planet.

Illustration av Pioneersond (Bildkälla: NASA)

• Den 10 juni var det 10 år sedan som en Deltaraket med Marsfordonet Spirit ombord lyfte till Mars. Den landsattes på Mars den 4 januari 2004 och körde omkring i mer än fem år på Marsytan innan den till slut körde fast. Spirits tvillingfordon Opportunity kör fortfarande omkring och kommer, om inget oförutsett inträffar, inom kort att slå solsystemsrekord för fordon på en annan himlakropp än jorden.

Spåren efter Spirits körning på Mars (Bildkälla: NASA)

• Den 19 juni för två år sedan startade denna blogg. 

En svensk miniubåt skulle kunna utforska Jupitermånen Europas ocean

Astrobiology Magazine rapporterar om en projektidé med svensk medverkan. Det handlar om att sända en rymdsond med landare till Jupitermånen Europa. Genom att borra hål i istäcket skulle en mycket liten "ubåt" kunna sändas ner för att utforska den stora ocean som finns under isen. Det är NASA:s Jet Propulsion Laboratory som tillsammans med Uppsala universitet arbetat på idén. Själva ubåten är en svensk konstruktion av Jonas Jonsson vid Ångström Space Technology Center vid Uppsala universitet, som ett led i hans doktorsavhandling. Ett svenskt team under Greger Thornells ledning arbetar med projektidén.

Den lilla ubåten in action (Bildkälla: Jonas Jonsson/Ångström Space Technology Centre)

Den lilla miniubåten har fått namnet DADU, som står för Deeper Access, Deeper Understanding. Trots att den är liten har den en mängd avancerade instrument. Den  skulle kunna söka efter tecken på liv i Europas ocean. Alltsedan rymdsonderna Voyager 2 och Galileo genomförde sina observationer av denna måne och upptäckte att det finns en ocean under istäcket har det spekulerats om förekomsten av liv. Med tanke på att enkla livsformer kan överleva i extrema förhållanden i arktiska vatten på jorden, så skulle det kunna finnas liv i Europas kalla ocean. Istäcket som är kilometertjockt skyddar dessutom från den strålning som Jupiters magnetosfär utsätter Europa för.

En modell av Europas inre (Bildkälla: NASA)

De höga projektkostnaderna har så här långt varit det största hindret för ett rymdsondsprojekt till Europa. Med en miniubåt skulle man radikalt kunna sänka kostnaderna och ändå få utfört viktig vetenskaplig forskning. En liten ubåt kräver dessutom ett mycket mindre borrhål genom Europaisen. Jonsson hoppas kunna testa ubåten i Lake Vostok, sjön under den tjocka antarktiska isen. Fungerar ubåten där så skulle den kunna fungera under isen på Europa.

Även om ubåten är en lågbudgetlösning, så krävs en landare och en avancerad borr för att ta ubåten ner under isen. Projektet skulle sannolikt ändå gå på några miljarder dollar, vilket i dagsläget ínte finns i den knappa NASA-budgeten. Så idén kanske kan realiseras en bit in på 2030-talet. Tills dess får vi nöja oss med NASA:s rymdsond Juno och ESA:s rymdsond JUICE vad gäller utforskning av Jupiter och dess månar. Jonssons miniubåt kan säkert hitta ett flertal användningsområden här på jorden och kanske så småningom förhoppningsvis komma till användning på någon himlakropp med vatten i vårt solsystem.

Rymdsonden Galileos bild av Europa (Bildkälla: NASA)

Hoten mot rymdsonden New Horizons inte så stora som man trott

Rymdsonden New Horizons sändes upp den 19 januari 2006 och har varit på väg mot Pluto i mer än 2.700 dagar. Sedan rymdsonden sändes upp har två nya Plutomånar upptäckts. Under de senaste åren har riskerna med New Horizons uppdrag därmed fått ökat fokus. Det är så att även små meteornedslag på dessa månar river upp damm- och stoftpartiklar. Med fler månar ökar förstås riskerna. Problemet för ledningen för New Horizonsprojektet är att man inte vet särskilt mycket om hur det ser ut kring Pluto. Hur mycket rymdstenar och stoftkorn flyger det egentligen omkring där? Med tanke på att rymdsonden når Plutosystemet i juli 2015 med en hastighet på hela 48.000 kilometer i timmen kan även små stoftkorn ställa till skada på sonden. Det vore ju försmädligt efter nästan 10 år i rymden.

Illustration av New Horizons (Bildkälla: NASA)

En 18 månader lång studie av riskerna vid "inflygningen" mot Pluto visar att sannolikheten för att sonden kolliderar med något som kan innebära slutet för projektet är så liten som 0,3%. Det har tidigare funnits betydligt mer pessimistiska uppskattningar av riskerna. Resultatet av den riskanalys man nu gjort innebär att den ursprungliga färdplanen bibehålls, vilket innebär att sonden passerar så nära som 12.500 kilometer från Pluto. Om nya hot identifieras allteftersom rymdsonden närmar sig Pluto finns en plan B. Den går ut på att skydda sonden från rymdstoft med hjälp av den sju fot stora antennen. Projektledningen tycker väl att det är bättre att antennen tar stryk än att hela sonden får allvarliga problem. I denna plan B kan det t o m tänkas att New Horizons behöver flyga närmare Pluto, om man bedömer att det finns mindre rymdstoft där.

Pluto och dess månar fotograferade av Hubbleteleskopet (Bildkälla: NASA)

Sommaren 2015 kan bli en riktig höjdarsommar om allt går som planerat med New Horizons. Äntligen får vi veta hur det egentligen ser ut på och kring Pluto. Häftigt tycker jag.