torsdag 23 februari 2012

Iapetus - en riktigt märklig Saturnusmåne

Iapetus (eller Japetus, som namnet också stavas emellanåt) är en av många märkliga Saturnusmånar. Den liknar mest en valnöt med sin märkliga bergkam som går längs med hela planetens ekvator. Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog skriver idag en lång artikel om denna måne.


(Bildkälla: NASA)

Bergskedjan vid ekvatorn är dubbelt så hög som Mount Everest! Den är ca 20 kilometer hög på sina ställen och lika bred och sträcker sig i princip helt rak längs med hela Iapetus ekvator. Den har en stor mängd kratrar vilket antyder att det handlar om en gammal formation. Hur har då denna bergskedja bildats? En teori är att månen haft en ring vars materia bestående av en mängd stora och små objekt av månens gravitation fallit ner på ytan och bildat denna bergskedja. Om det är så, varför finns då inte motsvarande formationer på andra månar?

Det kan vara så att det just på Iapetus har funnits de rätta förutsättningarna. När planeter och månar bildades så var stora delar av solsystemet fyllt av mindre objekt som "blev över". Dessa stenblock bombarderade de nybildade planeterna och månarna. En del av dem hamnade också i omloppsbana runt planeter, men också runt månar. Ringsystem kunde då bildas. Månen Iapetus kretsar på mer än 3 miljoner kilometers avstånd från Saturnus. Den hade därmed ett stort "eget luftrum" som kan tänkas ha innehållit en stor mängd sådana objekt. Dessa kan ha kommit att påverkas av Iapetus gravitation och bildat en ring runt månen. Så småningom tror vissa forskare att dessa stenblock föll ner på månytan av gravitationskrafterna och skapade det som idag ser ut som en bergskedja. Enligt forskare som förespråkar denna teori kan även Uranusmånen Oberon ha en liknande bergskedja.

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003389/

Vi kan vara lugna - inget rör sig (än så länge) fortare än ljuset!

Rapporterna från september 2011 från forskare vid Gran Sasso-laboratoriet i Italien om neutrinos som for fram i hastigheter som översteg ljusets var tydligen lite fel i alla fall. Det visar sig nu att det var något fel på mätutrustning alternativt en kontakt som inte var helt kurant. Det senare skulle då ha påverkat partikeldetektorns klocka så att tidsmätningen blev fel.

Ja, det är inte lätt med mekanisk utrustning när man har med snabbfotade neutrinos att göra. Hur som helst var det ändå för väl att man kunde förklara det hela. Det hade ju blivit lite väl stort paradigmskifte om stora delar av fysikens grundlagar måste omformuleras.

Läs mer på: http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3416012.ece