Emily Lakdawalla på Planetary Society blog har som vanligt gjort sin månatliga statusuppdatering av vad rymdsonderna ska syssla med i september månad. Bilden nedan visar var sonderna befinner sig (Klicka HÄR för en lite större och tydligare bild).
(Bildkälla: Olaf Frohn)
Det mest intressanta kan sammanfattas enligt följande:
Curiosity har som bekant börjat köra omkring på Marsytan. Vi kan förvänta oss stora mängder foton från detta fordon. Även det "gamla" Marsfordonet Opportunity har fått upp farten igen efter en viloperiod.
Rymdsonden Dawn har lämnat asteroiden Vesta och färdas nu mot nästa mål: dvärgplaneten Ceres. Om detta skrev jag tidigare idag i ett längre inlägg.
Rymdsonden Juno, som har sikte på Jupiter, skulle ha gjort vissa kurskorrigeringar i början av denna veckan, men lite tekniska problem har fördröjt det hela. Förhoppningsvis inget allvarligt.
De två tvillingsonderna Ebb och Flow (GRAIL-A och GRAIL-B) har fått ett utökat uppdrag vad gäller utforskningen av månens gravitation. Uppdraget ska nu pågå till december månad.
Även rymdsonden Messenger väntar på utökat uppdrag vad gäller utforskningen av Merkurius.
Kinesiska rymdsonden Chang'e 2 är på väg mot asteroiden 4176 Toutatis och väntas flyga förbi denna i mitten av december.
Rymdsonden Cassini fortsätter ävn denna månad att studera Saturnusmånen Titan och Saturnusringarna.
I övrigt fortsätter rymdsonderna sitt idoga arbete att utforska planeter, månar, asteroider m.m.
Messenger har tagit en bild av en konformad krater på Merkurius (Bildkälla: NASA)
Rymdsonden Dawn har nu lämnat sin omloppsbana runt asteroiden Vesta och har satt kurs mot dvärgplaneten Ceres. Man kan nästan säga att sonden ska jaga ikapp Ceres i dess omloppsbana runt solen. Bilden nedan visar Vestas och Ceres positioner just nu (klicka HÄR för en lite större bild). De är ju faktiskt ganska nära varandra, men likväl tar det ca två och ett halvt år inan Dawn når fram till Ceres.
(Bildkälla: NASA)
Jag har skrivit en hel del om Dawn här i bloggen (se HÄR). Sonden har kretsat kring Vesta sedan mitten av juli 2011 och har i detalj observerat denna intressanta himlakropp. Vi har fått en massa fina bilder från en tidigare relativt okänd värld. NASA publicerade också en fin video häromdagen med titeln "Dawns farewell portrait of giant asteroid Vesta". Det är en simulerad överflygning som skapats av alla de foton som rymdsonden tagit. Vi får se alla kratrar och berg m.m. Fantastiskt!
(Källa: NASA)
Och idag bar det alltså av mot Ceres. Vad är då Ceres för en himlakropp? Det är en s.k dvärgplanet liksom Pluto, men betydligt mindre än denne. Hittills har fem himlakroppar fått benämningen dvärgplanet. Dessa är Pluto, Haumea, Makemake, Eris och Ceres. Ceres har en diameter på ca 950 kilometer. Den är därmed betydligt större än asteroiden Vesta, som har en diameter på lite drygt 500 kilometer. Den är den enda dvärgplaneten i de inre delarna av vårt solsystem. De övriga finns längre ut i solsystemet. Den upptäcktes redan år 1801 av den italienske prästen och vetenskapsmannen Giuseppe Piazzi. Det var faktiskt den första asteroid som blev upptäckt, beroende på att den är så mycket större än övriga asteroider. Under en period var den t o m definierad som planet. År 2006 blev Ceres dock omdefinierad från asteroid till dvärgplanet i samma veva som Pluto degraderades från planet till dvärgplanet.
Denna dvärgplanet dominerar asteroidbältet i och med att dess massa är en tredjedel av den totala massan för alla objekt i asteroidbältet. Ceres består av stenkärna och utanpå den ett relativt tjockt lager med vattenis. Faktum är att denna lilla dvärgplanet kan ha mer vatten än jorden, dock bundet i form av is. Ceres kretsar runt solen på ca 4,6 jordår.
(Bildkälla: Wikipedia)
Det finns endast några få mycket suddiga bilder av Ceres som tagits av Hubbleteleskopet, så det ska bli mycket intressant att så småningom få se hur Ceres egentligen ser ut. Så det är bara att vänta till våren 2015 för att få mer fakta om Ceres.
Forskare som studerat rymdsonden LRO:s radarbilder av Shackleton-kratern på månen bedömer att kraterväggarna kan innehålla mellan 5 och 10 procent is. Sannolikheten för förekomst av is på månen är störst i närheten av månens sydpol och i kratrar som inte solbelyses. Detta är första gången som Shackletonkratern studeras mer ingående med hjälp av radar från en rymdsond. Denna krater är för övrigt högintressant för eventuella framtida bemannade månfärder och kanske rent av i framtiden för en månbas. Det är ju nästan en förutsättning för en framgångsrik månbas att det finns tillgång till vatten, så att inte detta behöver forslas till månen från jorden.
I bilden nedan visas i övre vänstra hörnet den faktiska radarmätningen som gjorts i kratern. De fem övriga bilderna visar olika beräknade mängder av isförekomst. Läs mer HÄR om LRO.
Var och varannan dag kommer det bilder och videos från solsonderna som visar kraftiga utbrott. Utan tvekan är solaktiviteten i stigande. Det är enorma energimängder som frigörs vid dessa utbrott. Videon nedan har skapats av foton som rymdsonden SDO (se mer HÄR) har tagit.
(Källa: NASA)
Denna protuberans visas mer i detalj i bilden nedan. Visst är det vackert?!
