torsdag 29 november 2012

NASA har en domedagsexpert!

Det här med att mayakalendern tar slut och jorden går under den 21 december engagerar allt fler människor. Så till den milda grad att NASA numera har en egen domedagsexpert! Han heter David Morrison och är astrobiolog. I en intervju med amerikanska National Public Radio (NPR) säger han att han inte riktigt vet hur just han blev "expert" på detta. Han började engagera sig i frågan och nu sitter han i smeten så att säga. NASA har en särskild websida, "Ask an astrobiologist", där man kan ställa frågor om domedagen. Man har fått 5.000 frågor om domedagen! Morrison försöker svara på så många frågor som möjligt och lugna alla oroliga. Morrison försäkrar att julafton kommer att infinna sig planenligt även detta år.

På sidan finns en mängd information om bakgrunden till varför just 21 december 2012 utsetts till domedag. Det tycks finnas en rad olika saker som folk tror ska inträffa denna dag och som innebär slutet. Det är bl a att:

  • planeten X, Nibiru eller diverse andra planeter, ska kollidera med jorden eller passera alltför nära jorden
  • jordens rotationsaxel ska göra en 180-graders sväng så att nordpolen blir sydpol och tvärtom
  • planeterna ska ligga på linje vilket skulle ha en förödande effekt på jorden (dom ligger inte på linje denna dag)
  • jorden och solen skulle ligga i linje med det svarta hålet i Vintergatans centrum, vilket också skulle stöka till det här på jorden
  • jordens magnetfält skulle förändras med anledning av den kraftiga solaktiviteten just nu
  • ett jättelikt solutbrott skulle träffa jorden
  • en stor asteroid, meteor eller komet träffar jorden
  • m.m
Inget av detta kommer att inträffa försäkrar Morrison! Den 21 december är det vintersolstånd och tre dagar senare julafton och snart är det 2013. Stackars David Morrison längtar nog lite extra efter julafton i år!



Ett litet bloggjubileum idag!

Man ska ju fira i stort och i smått och idag finns anledning att fira. Denna blogg, som startade i blygsam skala och sedan förhoppningsvis växt till sig, har just denna dag haft sin 50.000:e sidvisning! Kul att det finns rymdsondsintresserade därute i vårt avlånga land.

onsdag 28 november 2012

Vilken bild av Saturnusstormen!

Rymdsonden Cassini tog igår en bild av den virvelstorm som härjat ett tag vid Saturnus nordpol. Och vilken bild! Bilden är i råformat och således inte bearbetad.

(Bildkälla: NASA)

Jupiter och Saturnus avgör mängden kometer i solsystemet

En intressant studie presenterades igår på ESA:s websida. Det handlar om observationer som rymdteleskopet Herschel gjort av två planetsystem relativt nära oss. Dessa två planetsystem har ett mycket stort antal kometer som kolliderar med varandra och med planeterna. Förhållandena där skiljer sig avsevärt från förhållandena i vårt relativt stabila solsystem..Astronomerna tror att Jupiter och Saturnus haft en avgörande betydelse för mängden kometer i vårt solsystem och för den stabilitet som idag råder i de inre delarna av solsystemet..

Herschel har studerat de två planetsystemen kring GJ581 (Gliese 581) och 61 Vir. Gliese 581 är ett planetsystem med åtminstone fyra planeter, varav en befinner sig i den beboeliga zonen. Planeterna är s.k superjordar där den minsta planeten beräknas ha en massa som är dubbelt så stor som jordens. De övriga tre planeterna har massor som är 5-16 gånger jordens. Planeten Gliese 581d är en av de mest intressanta exoplanetfynden hittills och en av de bästa kandidaterna vad gäller förutsättningar för att hysa liv. Det bör dock påpekas att det fortfarande råder lite delade meningar om hur många planeter det egentligen finns i Gliese 581-systemet. I en del studier har det antytts att det kan finnas ytterligare minst två planeter. Hittills har man dock inte funnit någon Jupiterstor planet i systemet.

61 Vir har två bekräftade planeter och möjligen ytterligare en planet som ännu så länge inte bekräftats. Även dessa planeter är superjordar med en massa på mellan 5 och 18 gånger jordens massa. Inte heller här har man ännu upptäckt någon Jupiterstor planet.

Båda planetsystemen har stora mängder av kometrester som kretsar kring stjärnorna och forskarna tror att de har minst 10 gånger fler kometer än vad som finns i Kuiperbältet i vårt solsystem.

Illustration av kometer och kometrester kring Gliese 581 (Bildkälla: ESA)

Forskarna tror att avsaknaden av en Jupiter eller Saturnus i dessa två planetsystem gör att kometer frekvent regnar in i de inre delarna av planetsystemen och krockar med planeterna och med varandra. Så tycks situationen ha varit i flera miljarder år. I vårt solsystem har Jupiters och Saturnus gravitationella samverkan  gjort att en mycket stor mängd kometer "jagats" inåt i solsystemet och bombarderat himlakropparna där. Detta skedde tidigt i solsystemets utveckling. Idag är vårt solsystem mycket mer stabilt och antalet kometer mer begränsat.

För att åstadkomma detta kometregn kring Gliese 581 och 61 Vir krävs dock någon form av påverkan av en större planet. Forskarna tror därför att det finns Neptunusstora planeter längre ut i systemen som ännu inte upptäckts. De planeter som hittills upptäckts skulle inte kunna åstadkomma det som Herschel observerat. Utforskningen av de två systemen är betydelsefull för kunskapen om hur planetsystem bildas och utvecklas.

Kometer tros ha fört vatten till jorden. Detta ständiga kometregn i de två planetsystemen innebär sannolikt att planeterna får stora mängder vatten till sig. Det är ju intressant med tanke på att en av Gliese-planeterna befinner sig i den beboeliga zonen. Frågan är väl bara om dessa ständiga kometkollisioner också ger långsiktigt goda förutsättningar för att liv ska utvecklas och frodas.

Vårt solsystem tycks ha en delikat balans mellan planeterna som innebär långsiktig stabilitet, vilket kanske inte är så vanligt i andra planetsystem. I en artikel för några veckor sedan skrev jag om forskning om asteroidbältet och hur Jupiter tycks styra det (se HÄR). Även här tycks denna påverkan av jätteplaneten ha mycket stor betydelse för de stabila förhållanden vi idag har på jorden. Det verkar som Jupiters betydelse för liv på jorden inte ska underskattas. Denna planet med dess "rätta" position i solsystemet kan rent av ha helt avgörande betydelse för den utveckling jorden genomgått.

Herschels observation av Gliese 581 beskrivs i en forskningsartikel i Arxiv.

tisdag 27 november 2012

Merkurius kratrar innehåller is trots närheten till solen

Merkurius kretsar ju nära solen och är en synnerligen het planet. Temperaturen kan stiga till hela +425 grader Celcius. Ändå kan det finnas is på Merkurius. Forskarna tror att det i djupare kratrar dit solstrålarna aldrig når kan samlas lite is. Man ska också komma ihåg att Merkurius har långa nätter, som innebär att temperaturen kan sjunka till -185 grader Celcius! Planetens rotationsaxel lutar i princip inte alls vilket gör att polerna inte nås av särskilt mycket solljus.

Bilden nedan, tagen av rymdsonden Messenger, visar det kraterfyllda landskapet vid nordpolen. Den största kratern, men namnet Prokofiev, efter den ryske kompositören, tros innehålla is på kraterbotten.

(Bildkälla: NASA)

God kommunikation på Mars

Det verkar vara en god kommunikation mellan rymdmyndigheterna. Åtminstone på och kring Mars. Det är nämligen så att NASA:s Marsfordon Curiosity sänt data till ESA:s rymdsond Mars Express, som därefter sänt det vidare till jorden. Tjusigt samarbete i rymdforskningens tjänst! Det är första gången som ESA:s rymdsond kommunicerar på detta sätt med Curiosity. Vad är det då för information som Curiosity sänt till jorden via Mars Express. Jo, bland annat ett antal skarpa foton.

En sten vid "Rocknest" (Bildkälla: NASA)

Mer i närbild kan man se hur Curiositys laserkanon pepprat stenen.

(Bildkälla: NASA)

När man nu ändå är igång med samarbete på Mars kan man väl också se till att återuppta samarbetsdiskussionerna kring ExoMars. NASA har som bekant dragit sig ur det projektet vilket bidrog till att ryska rymdmyndigheten Roscosmos istället blev en samarbetspartner till ESA. Det var ju bra i och för sig, men det hade varit ännu bättre med även NASA som partner i projektet. Frågan är väl hur intresserade NASA egentligen är av samarbete med ESA. På ESA:s websida skriver man ganska utförligt om det här samarbetet mellan Curiosity och Mars Express. På NASA:s websida visas samma bilder, men utan någon som helst kommentar om att de sänts till jorden via Mars Express!

Pac-Man härjar kring Saturnus!

En gång i tiden fanns ett fantastiskt PC-spel som hette Pac-Man. Alla över 40 år eller så känner till detta fantastiska spel som spelades på en persondator med 640 kilobyte primärminne, 10 megabyte hårddisk, diskettenhet och operativsystemet MS-DOS. Att spela Pacman på detta fartvidunder till dator är något som dagens ungdom gått miste om! Själv spelade jag så mycket att jag emellanåt drömde om den jagande lilla filuren. Jag har alltid undrat vart Pacman egentligen tog vägen. Nu kommer äntligen svaret från NASA. Den har förökat sig genom delning och härjar nu kring Saturnus där Pac-Mannarna antagligen jagar mindre stenbumlingar.

Så här såg den ut, Pac-Man

Kolla bara den här bilder som bygger på rymdsonden Cassinis observationer! Visst ser det ut som två Pac-Mans.


(Bildkälla: NASA)
 
 
Det rödgula området är i själva verket varmare delar av de två Saturnusmånarna Mimas och Tethys.
 

Stekheta "Jupiters" finns det gott om bland exoplaneterna

När man studerar förteckningar över upptäckta exoplaneter kan man inte undgå att förundras över hur många Jupiterstora planeter det finns som kretsar extremt nära sina respektive stjärnor. Dessa "hot Jupiters" måste verkligen vara stekheta. Igår upptäcktes ännu en sådan planet, WASP 77A b, med en massa som är 1,76 gånger Jupiters. Den gör ett varv runt sin stjärna på 1,36 dagar! Ja just det, 33 timmar!

Illustration av en "hot Jupiter" (Bildkälla: NASA)

Liknande planeter finns i massor och man undrar hur de kan överleva så nära sina stjärnor. Det är förstås stekhett på dessa Jupiterliknande gasplaneter. Påverkan från stjärnan måste vara enorm och en del av planeterna slukas väl helt enkelt så småningom av stjärnorna.

måndag 26 november 2012

Svensk teknologi kan bidra till upptäckten av en jordkopia

NEAT - ett projekt med starka svenska intressen
För några veckor sedan skrev jag en artikel (läs HÄR) om rymdteleskopet Gaia och förhoppningen om att den skulle kunna finna tusentals exoplaneter. Trots att Gaia har mycket känsliga instrument för att mäta stjärnors och planeters rörelser så är känsligheten likväl en aning för begränsad för att upptäcka mer än enstaka små planeter. Det krävs mycket större känslighet för att hitta många "jordkopior". Att det finns många planeter som storleksmässigt är som vår jord är högst sannolikt.

En projektidé som skulle kunna innebära att en massa jordkopior upptäcktes är NEAT (Nearby Earth Astrometric Telescope). Det är ett projekt som forskare från flera europeiska länder skissat på i några år. Tyvärr har det så här långt konkurrerats ut av andra rymdsondsprojekt, men det finns gott hopp om att idéerna trots det förverkligas i någon form i ett kommande rymdsondsprojekt. Den svenske projektledaren Alexis Brandeker är optimistisk. Mer om det nedan.

Vad är då NEAT? NEAT består av två rymdsonder som formationsflyger 40 meter från varandra. Det innebär att man med hjälp av avancerad teknik och precisionsflygning kan öka mätprecisionen avsevärt, så mycket som drygt 100 gånger rymdteleskopet Gaias precision!! Med spegeln på ena satelliten och detektorn på den andra får man en brännvidd på 40 meter. NEAT:s tänkta uppdrag är att leta efter exoplaneter i alla storlekar. Den har alla förutsättningar att upptäcka jordkopior i och med att den är tänkt att i detalj studera 200 solliknande stjärnor i vår närhet (inom 50 ljusår från jorden) under flera års tid. NEAT kan dessutom komplettera Keplerteleskopet genom att upptäcka ytterligare planeter kring de planetsystem Kepler funnit. En tanke är också att göra uppföljande observationer av objekt som rymdteleskopet Gaia har upptäckt. NEAT skulle därför kunna innebära en revolution för exoplanetutforskningen!



 
Illustration av den ena NEAT-satelliten


NEAT blev micro-NEAT
Robert Cumming på Populär Astronomi har skrivit om projektidén för NEAT i december 2010. ESA-besluten har dock inte riktigt gått NEAT:s väg sedan dess, vilket också beskrivs på Populär Astronomis websida (se HÄR). I den hårda konkurrensen bantade NEAT-teamet ner sitt projekt till ett micro-NEAT för att det bättre skulle kunna konkurrera om ESA:s begränsade resurser och dessutom tävla i en annan rymdsondsklass, "Small missions".

Flera svenska forskare är inolverade i arbetet med projektidén. Projektet är ockå lite extra spännande för oss svenskar i och med att det drar lärdomar av det svenska satellitprojektet PRISMA, där två minisatelliter, Tango och Mango, formationsflyger i rymden. Man skulle kunna säga att micro-NEAT är ett mellanting mellan NEAT och PRISMA. Det nedbantade micro-NEAT minskar visserligen förutsättningarna för att upptäcka jordstora planeter på längre avstånd, men den skulle kunna upptäcka sådana planeter kring t.ex Alfa Centauri. Det är ju intressant med tanke på att en större exoplanet nyligen upptäcktes där.

NEAT har inte prioriterats (ännu)
Inte heller micro-NEAT har blivit prioriterat. Konkurrensen om framtida exoplanetprojekt är knivskarp. ESA beslutade i mitten av oktober i år att satsa på Cheops i sitt "Small Science Program Missions" (S-class). Cheops, som står för CHaracterising ExOPlanets Satellite, ska sikta in sig på att studera närliggande stjärnor där exoplaneter redan observerats. Tanken är dels att studera de redan upptäckta exoplaneterna mer utförligt, dels söka efter fler planeter kring dessa stjärnor. Cheops använder sig av transitmetoden, samma metod som Keplerteleskopet använder sig av, för att upptäcka planeterna. Målet är att upptäcka planeter ner till jordstorlek. Även i detta projekt finns medverkan av svenska forskare. Cheops var ett av 26 projektidéer som ESA hade att ta ställning till!

Förutom S-class finns också rymdsondsplaner i de två lite större projektklasserna, M-class (medium) och L-class (Large). I M-class valde ESA i oktober 2011 att satsa på Solar Orbiter (M1), en solsond, och Euclid (M2), en sond som ska studera universums utveckling och expansion, den mörka energin och mörka materian etc. Bland ett flertal tänkbara projekt fanns också exoplanetprojektet PLATO (PLAnetary Transits and Oscillation of stars), som dock inte blev utvalt i denna omgången. Ett beslut om genomförande av PLATO-projektet kan dock tänkas komma senare när ESA tar ställning till ett eventuellt M3-projekt. Fortsatt "projektering" pågår (se websidan HÄR). Här konkurrerar dock projektet med flera andra projekt, bl a ytterligare ett exoplanetprojekt: ECho (Exoplanet Characterisation Observatory). Beslut väntas fattas i slutet av 2013.

I L-class, som rör de riktigt stora projekten,  beslutade ESA i maj 2012 om att satsa på JUICE (JUpiter ICy moons Explorer), en sond som ska studera Jupiter och dess stora månar. I denna tungviktsklass finns ytterligare åtminstone en projektidé för eventuella framtida L-class-uppdrag som rör exoplaneter: Planetary Atmosphere Xplorer (presenterat på Astrobiologikonferensen i Stockholm i oktober i år i en poster av René Liseau (Chalmers). Jag har inte lyckats hitta någon mer utförlig information om detta projekt.

Framtidsutsikterna för NEAT ändå positiva
Finns det då någon plats för NEAT i något av dessa race. På ESA:s websida kring projekten i de olika klasserna nämns inget om NEAT. Däremot kan man i SpaceReview , i ett par mycket intressanta artiklar läsa om tänkbara framtida projekt. NEAT beskrivs i mycket positiva ordalag. Kan det tänkas att projektet trots allt når ända fram och förverkligas? Jag ställde frågan till Alexis Brandeker, svensk projektledare för micro-NEAT och docent vid Astrobiology Centre vid Stockholms universitet.

Alexis Brandeker (Bildkälla: Stockholms Observatorium)

Alexis: "Varken NEAT eller micro-NEAT kommer att bli av i sin föreslagna form, men projekten är såpass intressanta att jag är övertygad om att de kommer att bli implementerade i någon form förr eller senare. Frågan är nog snarast när."

Det låter förhoppningsfullt! Det ska bli intressant att se i vilken form NEAT "återuppstår". Enligt uppgifter från Alexis handlade det om ganska stora pengar, 470 miljoner Euro, i det mer fullskaliga NEAT-projektet och bara en tiondel så mycket, ca 50 miljoner Euro, i micro-NEAT. Det senare beloppet är ju i dessa sammanhang relativt lågt och man kan ju som amatörastronom tycka att det vore bättre att köra ett flertal "billiga" S-class-projekt än två-tre dyra L-class-projekt.

lördag 24 november 2012

Kan planeter kring vita och bruna dvärgstjärnor hysa liv?

Forskare letar efter exoplaneter framförallt kring solliknande stjärnor. Eftersom vårt solsystem bevisligen har åtminstone en plats där liv utvecklats är det naturligt att söka efter andra ställen i Vintergatan med ungefär samma grundförutsättningar. En del exoplaneter har dock upptäckts kring stjärnor som sakta svalnar och dör. Det rör sig så här långt om stora planeter. Man kan fundera på om det kan finnas jordliknande planeter med förutsättningar att hysa liv kring den typen av stjärnor. SpaceDaily skriver om forskning kring detta i en artikel.

Forskare som studerat vita och bruna dvärgstjärnor menar att förutsättningarna för liv är begränsade även om planeter kan befinna sig i mitt i den beboeliga zonen kring sådana stjärnor. Problemet med dessa stjärnor är att de sakta blir allt svalare. Den beboeliga zonen krymper därför successivt och hamnar allt närmare stjärnan. Om en planet befinner sig mitt i den beboeliga zonen idag har den tidigare i sin historia, när stjärnan var hetare, varit för nära stjärnan för att utveckla liv. Värmen från stjärnan har gjort att eventuellt vatten på planetytan dunstat och planeten utvecklat en accelererande växthuseffekt, likt Venus. Därmed har kanske liv aldrig kunnat uppstå och om det har gjort det så har det definitivt släckts. Så det är nog bäst att fortsätta söka efter exoplaneter kring stjärnor som liknar vår sol. Sådana stjärnor finns det gott om i Vintergatan.

Illustration av exoplaneter (Bildkälla: ESO)

torsdag 22 november 2012

Liv i rymden, liv på Mars

Aftonbladets websida har det idag varit en debatt om liv i rymden. Verkar vara en livlig debatt minst sagt! Vad skulle man själv svara på frågan om det finns liv i rymden? Självklart JA! Det vore ju märkligt om det inte fanns någon form av liv i universum utanför vårt lilla jordklot. Däremot kan man ju fundera på hur avancerade livsformer som kan tänkas finnas. Det är oerhört komplexa processer som krävs för att skapa intelligent liv. Jag har skrivit en hel del om "kravspecifikationen" för liv här i bloggen (se under etiketten Astrobiologi och etiketten Exoplaneter).

Med tanke på debatten i Aftonbladet kan jag inte låta bli att fundera över vad det egentligen är som Marsfordonet Curiosity upptäckt på Mars (se min artikel från igår HÄR). Om det ska kunna kallas "earthshaking" och "något för historieböckerna", som projektledningen beskriver det, så borde det väl handla om upptäckten av spår av liv?! Eller vad skulle det annars kunna vara som är så spektakulärt att det skulle platsa i historieböckerna? Spekulationerna och kommentarerna är många på nätet, se t.ex UniverseToday. Det verkar bli en riktig cliffhanger ända tills NASA-forskarna talar ur skägget.

Om vi antar att man hittat spår av liv så kan man ju tänka sig hur svårt det är för forskarna att hålla tyst om fyndet tills det helt säkerställts vetenskapligt. Har projektledningen varit för snabb i att kommentera det hela? Senaste nytt verkar nämligen vara att forskarna backar lite i frågan om fyndet, se artikeln här i SpaceDaily.

Bilden nedan visar spåren efter de fem skoptag som Curiositys robotarm tagit i Marsgruset. Var det bara grus eller fanns det något "levande" i gruset?

(Bildkälla: NASA)
 

onsdag 21 november 2012

Vad är det för sensationellt fynd Curiosity har gjort?

Projektledningen för Curiosity har för journalister antytt att Marsfordonet gjort någon form av sensationellt fynd. "Earthshaking" och "one for the history books" som Jet Propulsion Laboratorys John Grotzinger säger i intervjun. Man har dock ännu inte meddelat vad det rör sig om. Spänningen stiger! Har man hittat spår av liv?? Vi får se vad som kommer ut av detta. Det verkar som vi får vänta ett par veckor på besked i frågan. Man vill vara helt säkra innan man går ut med det.

Annars har Curiosity efter flera veckors stillastående börjat köra igen. Hela 25-30 meter på ett par dagar! Den verkar stanna lite då och då för att analysera stenar som kommer i dess väg. Bilden nedan visar Curiositys omgivningar. Det ser ut som vilken sandgrop som helst.

(Bildkälla: NASA)

Den ekonomiska krisen präglade det europeiska ministermötet om rymdsatsningar

Det europeiska ministermötet i Neapel avslutades idag utan att några mer sensationella beslut fattades. Det verkar som den ekonomiska krisen präglat mötet i hög grad. Populär Astronomi, Rymdstyrelsen och Arielspace rapporterar på sina respektive websidor om resultat från toppmötet. Förutom raketbeslut och annat "tekniskt" var väl det mest intressanta två samarbetsprojekt. Det viktigaste, åtmistone ur ett rymdsondsperspektiv, är att Ryssland nu erbjuds bli fullvärdig partner i ExoMars-projektet. Rysslands uppgift i projektet är främst att tillhandahålla raketerna för de två uppskjutningarna 2016 respektive 2018.

Ilustration av ExoMars-fordonet (Bildkälla: ESA)
 
Det andra samarbetet är med NASA för att ta astronauter till rymden. Här är det ESA som tillhandahåller en fraktfarkost (ATV) som integreras med NASA:s s.k Orionprogram.

tisdag 20 november 2012

"Direktupptäckta" exoplaneter kan bli allt vanligare

I och med att teleskopteknologin utvecklas ökar möjligheterna att upptäcka exoplaneter. Vi kommer att bokstavligen se ett antal exoplaneter direkt i teleskop på jorden och i rymden. Direkt upptäckt av en exoplanet innebär att man faktiskt kan se planeter i ljuset av de stjärnor som de kretsar kring. Så här långt har det varit svårt att urskilja det svaga ljus som reflekteras från planetytan kring ofta ljusstarka stjärnor. Därför har endast ett fåtal (32 styck till dags dato enligt den eminenta appen Exoplanet) upptäckts med denna metod. Det vanliga är att man upptäcker exoplaneter med mer indirekta metoder, dvs hur de påverkar stjärnors rörelser och det ljus de utstrålar.

Illustration av planeten (Bildkälla: NASA/S. Wiessinger)

Häromdagen presenterades ett intressant exoplanetfynd som gjorts just genom direkt upptäckt. Det är en mycket stor planet kring stjärnan Kappa Andromedae som upptäckts med hjälp av Subaruteleskopet på Hawaii. Planeten har en massa som är 12,8 gånger Jupiters. Faktum är att man inte är helt säker på att det verkligen är en planet. Det kan vara en brun dvärgstjärna. Gränsen mellan dessa små, svala stjärnor och riktigt massiva planeter är en aning flytande. Forskarna som studerat detta objekt lutar just nu åt att det är en planet, så vi utgår från det.

Planeten kretsar relativt långt från sin stjärna, motsvarande 1,8 gånger avståndet mellan solen och Neptunus. Planeten beräknas ha en temperatur på 1.400 grader Celcius i de yttre gasskikten (planeten är liksom Jupiter en gasjätte). Stjärnan som planeten kretsar kring är relativt ung, "bara" 30 miljoner år gammal och har en massa som är närmare 2,5 gånger solens. Det innebär att den är en av de mest massiva stjärnor som man hittills upptäckt exoplaneter kring. Så här långt har man hittat det stora flertalet planeter kring mer solliknande stjärnor.

NASA:s websida rapporteras om fyndet. En mer utförlig beskrivning ges i den vetenskapliga artikel som publicerats på Arxiv.

Beslut idag: Ingen europeisk månlandare

På ministermötet i Neapel fattade man idag beslut om att lägga det planerade europeiska månlandarprojektet på hyllan så länge. Enligt SpaceflightNow vill de europeiska rymdministrarna hellre satsa på ExoMars-projektet, den internationella rymdstationen, Ariane 6-raketen m.m. Pengarna räcker helt enkelt inte till för att genomföra projektet, som framförallt drivits av Tyskland.

Illustration av månlandaren (Bildkälla: ESA)

Månlandaren skulle sänts upp 2019 till månens sydpol med uppdraget att undersöka förutsättningarna för framtida bemannade expeditioner dit. Bland annat var det tänkt att landaren skulle söka efter vatten som framtida astronauter skulle kunna ha användning av.

måndag 19 november 2012

Rymdteleskopet CoRoT verkar ha gett upp

Rymdteleskopet CoRoT, som framgångsrikt sökt efter exoplaneter, verkar ha gett upp. Enligt den franska rymdmyndigheten CNES har den fått så allvarliga datorproblem att datorn inte längre kan ta emot data från teleskopet. Tidskriften Nature rapporterar om datorproblemen på sin websida. Detta rymdteleskop, som är en föregångare till Keplerteleskopet, har sedan den sändes upp 2006 upptäckt 31 exoplaneter, varav 5 upptäckts relativt nyligen. Den har också identifierat ca 200 exoplanetkandidater, som behöver utforskas ytterligare innan man säkert vet om det rör sig om exoplaneter. CoRoT upptäckte den första exoplaneten med hjälp av den s.k transitmetoden, dvs att en planet passerar solskivan på en stjärna och förmörkar den. Den upptäckte också den första mer jordliknande planeten, en s.k "superjord, med en diameter som är 1,7 gånger jordens.

Ett flertal försök har gjorts för att försöka få igång datorn igen, men utan framgång. Ytterligare försök görs i mitten av december. Det vore ju för väl om man lyckas fixa problemen.

Illustration av CoRoT (Bildkälla: CNES)

Senaste nytt från Curiosity

Curiosity fortsätter sin utforskning av Galekratern på Mars och har under den senaste veckan bl a ägnat sig åt väderobservationer. Med hjälp av instrumentet REMS (Rover Environmental Monitoring Station) har den studerat de virvelvindar, eller "dust-devils" som de också kallas, som är ganska vanliga på Mars. Det är ett flertal faktorer som skapar dessa virvelvindar. Dippar i lufttrycket vid ytan, förändrad vindriktning och vindhastghet, förändrad temperatur etc kan förklara fenomenen.

Bilden nedan visar en sådan dust-devil, som fotograferats av rymdsonden MRO:s HiRISE-kamera. Virveln är hela 20 kilometer hög och täcker i basen en yta som motsvarar två tredjedelar av en fotbolsplan.

(Bildkälla: NASA)

En viktig uppgift för Curiosity är också att studera strålningen på Mars. Om det någon gång kan tänkas bli aktuellt med bemannade rymdfärder till Mars så bör man förstås ha kunskap om vilken strålning som astronauter då skulle utsättas för. Det föranleder UniverseToday att ställa följande fråga: "Can humans live on Mars?" Ja, man kan ju undra om det är så vidare värst trevlig miljö att vistas i. Det är en sak att få en robot som Curiosity att fungera på Mars. Hur mycket skydd skulle en människa behöva för att inte utsättas för livshotande strålning?

Curiositys RAD-instrument (Radiation Assessment  Detector) har mätt högenergistrålningen på Marsytan. Mars atmosfär skyddar en aning även om den är tunn. Mätresultaten hittills visar att astronauter nog skulle kunna klara stråldoserna. Strålningen är något lägre på ytan än en bit upp i atmosfären och varierar också något dag för dag. I och med att ett Marsuppdrag rör sig om en resa på kanske ett och ett halvt år är dock risken att den ackumulerade strålningen blir väl hög för att vara riktigt hälsosam.

Det är för övrigt ett häftigt landskap som Curiosity befinner sig i. Det ska bli kul att följa fordonet när det börjar köra runt i omgivningarna och bort mot bergen i horisonten.

(Bildkälla: NASA)
 

Svensk forskningsrapport visar att smältvatten format Marsytan

Forskning.se rapporterar att forskare vid Göteborgs universitet har jämfört förhållandena vid Svalbard med de på Mars och upptäckt slående likheter. Smältvatten nära ytan har i stor utsträckning format landskapet på Mars. Vid planetens poler har det omväxlande varit frost och töväder vilket i mångt och mycket påminner om hur det är på Svalbard. Forskarna menar att smältvattnet har mycket större betydelse än vad man tidigare trott  och att det kan ha skapat förutsättningar för hållbart liv på Mars.

Utifrån rymdsondernas bilder av Marsytan har forskarna skapat modeller för att analysera utvecklingen. Samma modeller har tillämpats på utvecklingen på Svalbard. Det är betydligt varmare på Svalbard än på Mars, men likväl är likheterna större än vad man skulle kunna tro. På båda ställena finns permafrost och fruset vatten under ytan.

söndag 18 november 2012

Merkurius våldsamma geologiska historia

Det var ett tag sedan det kom några mer intressanta nyheter från rymdsonden Messenger och dess utforskning av Merkurius. NASA publicerade dock häromdagen en sådan nyhet. Merkurius verkar ha haft en ganska våldsam geologisk historia, som inte liknar något annat vi skådat i vårt solsystem. Tektonisk aktivitet har skapat stora förkastningar i Merkuriusytan. Vulkanism härjade på delar av planeten. När planeten bildades och sakta kyldes ner skedde en sammandragning av planetens inre som innebar att planetytans area minskade. Det medförde att ytskikten "skrynklade" ihop sig. Tidig vulkanism på Merkurius har också inneburit att lavaflöden jämnat ut större kratrar. Det har blivit vad NASA kallar "ghost craters", spökkratrar, lite varstans på Merkurius.

Bilden nedan visar en sådan spökkrater där det under ett tjockt lavatäcke syns spår av den skrynkliga ytan. Några mer markerade kratrar syns också efter senare meteornedslag.

(Bildkälla: NASA)

Keplerteleskopet påbörjar nu sitt förlängda updrag

Rymdteleskopet Kepler har nu i tre och ett halvt år letat efter exoplaneter. Resultatet får anses vara lysande. Antalet av Kepler upptäckta planeter är till dags dato 105 styck. Än mer imponerande är dock antalet identifierade exoplanetkandidater, drygt 2.300 styck, varav många i jordstorlek. I och med att uppdraget nu förlängs i uppemot fyra år ökar möjligheterna att bekräfta om dessa planetkandidater verkligen är planeter. Med den metod, transitmetoden, som Kepler använder sig av för att upptäcka planeter är det en fördel om tiden för utforskning är så lång som möjligt. Det innebär att exoplanetkandidaterna hinner passera solskivan på respektive stjärna ett flertal gånger. Det säkerställer att det verkligen rör sig om planeter. En längre tidsrymd gör också att man kan upptäcka planeter som har längre omloppstid runt sina stjärnor. Några av dessa kan ligga inom den s.k beboeliga zonen. Antalet upptäckta planeter i den beboeliga zonen kommer därför sannolikt att öka markant. Vi lär få många spännande nyheter under de kommande åren!

(Bildkälla: NASA)

Svensk rymdpolitik - finns det någon sådan?

Hur ser den svenska rymdpolitiken ut? Och hur många känner till vad den innehåller? Inte så värst många skulle jag tro. Det är helt enkelt svårt att ha koll på vad regering och riksdag anser vara de strategiskt viktiga områdena att satsa på i utforskningen av rymden. Trots en lång och framgångsrik rymdhistoria så känns det som om vi är på väg att överge vår egen rymdpolitik för att istället förlita oss på en gemensam europeisk rymdpolitik. Det är lite synd.

Jag skrev om den svenska rymdbudgeten i september i år (se HÄR). Som framgår av den artikeln så går merparten av pengarna till avgifter till internationella organisationer, främst ESA. Ett djupare europeiskt samarbete är förstås positivt, men kan också ta död på mycket av den innovationskraft som finns i Sverige kring t.ex utveckling av satelliter.

Ett litet land som Sverige kan ha svårt att göra sin röst hörd vad gäller rymdsatsningar. Även om det av ESA beslutade Cheops-projektet, med uppdrag att studera exoplaneter, har ett svenskt deltagande, så har andra intressanta svenska projektförslag lagts i malpåse. Åtminstone en av projektidéerna är i mitt tycke lysande. Mer om detta i ett inlägg om ett par dagar här i bloggen.

20-21 november ska kursen läggas för de kommande årens europeiska rymdpolitik. Det sker vid ett ministermöte i Neapel mellan ESA:s 20 medlemsstater. Sverige representeras av Jan Björklund. Det ska bli intressant att se vilka inriktningsbeslut man fattar vid mötet. Risken är väl att rymdsatsningarna får stå tillbaka i tider av ekonomisk kris som nu råder i många av de europeiska staterna.





fredag 16 november 2012

Forskare har pekat ut var man bör söka efter exoplaneter

Forskare vid Lowell Observatory i USA har pekat ut ett antal stjärnor där man bör söka efter exoplaneter. Det rör sig om unga stjärnor, ca 300 miljoner år gamla, med låg massa som inte lyser så starkt. De skulle kunna ha unga planeter, som fortfarande är heta och därmed lättare att upptäcka. Efter att ha studerat data för 8.700 stjärnor inom 100 ljusår från oss har 144 sådana "stjärnkandidater" identifierats, varav 20 är lite extra intressanta att studera. Bl a Geminiteleskopet i Chile ska nu riktas mot dessa stjärnor.

Metoderna utvecklas hela tiden för att koncentrera utforskningen till ett mindre antal stjärnor. Det ger förutsättningar att studera dessa mer ingående under en längre period. Antalet exoplaneter som upptäcks bör därmed öka kraftigt.

Jupitermånen Europa - det kanske bästa stället att söka efter utomjordiskt liv?

Jupitermånen Europa har under senare år alltmer diskuterats som ett tänkbart rymdsondsmål. Orsaken är att man redan för några decennier sedan upptäckte att månen har flytande vatten i stora oceaner under den isiga månytan. Det var framförallt rymdsonderna Voyager och Galileo som gav en mängd ny kunskap om denna måne. Särskilt Galileo studerade månen mycket ingående. Idag tror forskarna att den har en global ocean som volymmässigt är dubbelt så stor som jordens oceaner!  Man tror dessutom att ingredienserna som krävs för att skapa en beboelig himlakropp kan finnas gömt under isen. Att studera Europa är därför högintressant. Jag har skrivit några inlägg om detta tidigare, se t.ex HÄR och HÄR.

Månen Europa i genomskärning (Bildkälla: NASA)


Det amerikanska forskarsamfundet har länge velat ha en rymdsond som utforskar Europa. I den senaste s.k "Planetary Science Decadel Survey" har Europa pekats ut som en av de objekt som borde prioriteras för utforskning. NASA:s ekonomiska situation är dock sådan att man behöver minska kostnaderna för rymdsondsprojekt, där ett tänkbart Europa-projekt klassas som "Large mission" = dyrt projekt. Man fick därför i mars 2011 i uppdrag att skissa på hur en mer kostnadseffektiv expedition till Europa skulle kunna se ut. Man har presenterat några tänkbara koncept i "Europa Study 2012 report". NASA lyfter fram rapporten på sin websida, vilket kan antyda att det är ett mer prioriterat område även i den konkreta planeringen på NASA (vilket inte tycks ha varit fallet hittills).

Europa Study 2012 cover

Tre olika rymdsondskoncept har studerats

  1. Rymdsond som kretsar runt månen
  2. Rymdsond som flyger förbi månen ett flertal gånger
  3. Rymdsond med landare
Det första alternativet är billigast och det sista dyrast. Landaren, som beräknas kosta ca 3 miljarder dollar, bedöms helt enkelt vara för dyr och omöjlig att finansiera inom ramen för NASA:s budget. Det finns också stora risker med en landare, vilket ytterligare talar emot det konceptet. Av de två andra alternativen, som kostnadsmässigt ligger kring 2 miljarder dollar, bedömer NASA att alternativ 2 är det mest kostnadseffektiva, även om också alternativ 1 är fullt möjligt.

Vad innebär då alternativet att flyga förbi månen Europa ett flertal gånger (närmare bestämt 32 gånger enligt konceptbeskrivningen)? Tanken är att rymdsonden med avancerade manövrer, bl a med Jupitermånen Ganymedes "gravitationsassistans", ska passera månen på relativt nära håll och från lite olika håll. Avståndet till månen beräknas variera mellan 25 och 2.700 kilometer. Sonden ska studera isens tjocklek och hur vatten kan tänkas transporteras under isen och upp mot ytan, vattnets kemiska sammansättning, atmosfärens sammansättning, topografin, geologisk aktivitet, värmeflöden etc. Uppdraget beräknas vara i 18 månader och liknar i mycket de förbiflygningar som rymdsonden Cassini genomfört förbi Saturnusmånen Titan. Tanken är att man ska få en helhetsbild av Europa.

Vi får väl se hur det blir med detta. Det verkar kunna bli mycket Jupiteraktiviteter framöver. Som bekant är även ESA på gång med en Jupitersond, läs mer om detta HÄR.

Läs mer om projektidéerna HÄR.

onsdag 14 november 2012

NASA:s budget i fokus

Det pågår en intressant lobbying-verksamhet kring NASA:s budget för 2013. Bakgrunden är att Obama-administrationen lagt ett budgetförslag som innebär att området "Planetary Science" får en kraftigt reducerad budget. Förslaget är att budgeten sänks från 1,5 miljarder till 1,2 miljarder dollar. Det kommer att gå ut över en hel del planerade rymdsondsprojekt, som antingen får ställas in eller bantas. Jag skrev ett inlägg om budgetförslaget i augusti (se HÄR).

Det är Planetary Society som driver en kampanj för att budgeten ska återställas till samma nivå som tidigare. Planetary Society är en organisation som grundades 1980. Bland grundarna fanns Carl Sagan. Syftet med organisationen är att involvera allmänheten i allt som rör utforskningen av rymden.

Man vill som sagt att det ska satsas 1,5 miljarder dollar på utforskningen av planeter, månar, asteroider m.m.Hur mycket är då 1,5 miljarder dollar? Oerhört mycket pengar förstås, men likväl bara 0,04% av den amerikanska statsbudgeten! Enligt Planetary Society skulle man med denna budgetnivå de kommande åren kunna påbörja planeringen av ett rymdsondsprojekt till Mars 2018 där uppdraget är att samla upp och transportera Marsmateria till jorden. Pengarna skulle också möjliggöra att en rymdsond sänds till Jupitermånen Europa för att, i omloppsbana runt månen, utforska månens underjordiska ocean. Framtida landningsplats för ytterligare expedition till denna intressanta måne kan också identifieras. Dessutom skulle ytterligare någon lite enklare rymdsond, typ Messenger eller Dawn, kunna skickas upp för att utforska något intressant objekt i vårt solsystem. Allt detta blir svårgenomförbart om budgetreduktionen går igenom.

Vi får väl se hur det går med NASA-budgeten. Nu när presidentvalet är avklarat blir det väl lite fart på budgetarbetet i den amerikanska kongressen. Jag lär återkomma i frågan.

Teleskop har upptäckt en ensam planet i rymden

Nästan alla exoplaneter som upptäckts kretsar kring stjärnor. Ett mindre antal planeter som far fram i rymden utan någon närhet till en stjärna har dock upptäckts. Forskarna tror att ett mycket stort antal planeter far omkring i rymden utan mål och mening. Det kan röra sig om miljarder planeter bara i Vintergatan. Dessa planeter är helt enkelt utkastade från olika solsystem i samband med att de bildades. Jag har skrivit några artiklar om dessa "rymdens vagabonder", se t.ex HÄR. Nu har ESO:s stora teleskop VLT i samverkan med Canada-France-Hawaii  Telescope upptäckt en himlakropp som sannolikt är en sådan ensam planet. ESO anser att denna planet är det mest intressanta fyndet hittills av den här typen. Avsaknaden av en stjärna i planetens närhet kan innebära att det finns goda förutsättningar att studera planetens atmosfär.

Planeten som fått det kryptiska namnet CFBDSIR2149 tros härstamma från någon av stjärnorna i en grupp unga stjärnor som kallas AB Doradus Moving Group. Stjörnorna har skapats ungefär samtidigt och "hänger ihop". Om planeten härstammar från denna grupp så är den också ung och intressant att studera. Forskarna är intresserade av att titta närmare på planetens massa, temperatur och atmosfärens sammansättning. Forskarna tror att planeten har en massa som är 4-7 gånger Jupiters. En stor planet alltså. Jag undrar just hur man beräknar en sådan planets massa då den inte interagerar med någon annan himlakropp.

Illustration av planeten (Bildkälla: ESO)

tisdag 13 november 2012

Är astronauter onödiga?

I gårdagens avsnitt av Vetenskapens värld i SVT påstods att astronauten blivit onödig. I programmet, som finns på SVTPlay, framträdde ett antal framstående forskare som menade att det är slöseri med resurser att skicka astronauter till månen, Mars osv. Det är helt enkelt oerhört mycket mer kostnadseffektivt att skicka obemannade sonder till planeter, månar och asteroider och robotar som utforskar dessa. Astronauterna som intervjuades i programmet var förstås av annan åsikt. De menade att de bemannade rymdfärderna drivit på utvecklingen av rymdfarten i största allmänhet. De har också bidragit till att ge ökad kunskap om människans förmåga att klara sig i rymden.

Ja, vad ska man tycka om detta? Sanningen ligger väl antagligen någonstans mitt emellan (som vanligt). Å ena sidan har ju de bemannade rymdfärderna onekligen kostat astronomiska (!) summor. Den vetenskapliga nyttan ställt mot dessa kostnader kan säkert ifrågasättas. Å andra sidan så är det ett väl statiskt sätt att se på kostnader och vad man fått för pengarna. Sannolikt bidrog rymdkapplöpningen mellan USA och det forna Sovjetunionen, på gott och ont, till den mycket snabba tekniska utveckling vi skådat under de senaste 50 åren. Som nationalekonomerna brukar säga så kan ett antal dynamiska effekter uppstå när man investerar i stora projekt.

Jag tror att man i större utsträckning kan ifrågasätta framtida bemannade rymdfärder till t.ex Mars. Det är mer tveksamt om "mervärdet" av att skicka en astronaut kontra en robot kan hämtas hem i form av någon slags samhällsekonomisk vinst. Det är svårt att beräkna sådana effekter. Å andra sidan så tenderar nyheter om astronomisk forskning att drunkna i det allmänna mediabruset. Kanske kan bemannade rymdfärder ändå vara äventyr som kan väcka allmänhetens intresse för utforskningen av vårt solsystem och för astronomi i stort. Frågan är väl bara hur man kan upprätthålla intresset för en bemannad Marsexpedition. Det händer ju trots allt i princip ingenting under ett par hundra dagar under färden till och från Mars!

Som synes ställer jag mig neutral i denna frågan. Sänd upp rymdsonder, bemannade eller obemannade, för att utforska vårt solsystem så är jag tillsvidare nöjd. Jag tror att en mycket större fråga finns vid horisonten. Behöver vi skicka några rymdsonder överhuvudtaget ut i rymden när de jordbundna teleskopen blir allt fler och allt kraftfullare. När teleskop som ALMA och E-ELT blir klara så ökar förutsättningarna enormt för utforskning av rymden från jorden. När den adaptiva optiken (och allt vad det heter) utvecklas ytterligare så kanske vi t o m kommer runt problemet med vår atmosfär och dess störande effekt på utforskningen av rymden.

Om 10-20 år kan vi ha nått så långt att teleskopen på jorden har en kapacitet som innebär att rymdsondernas tid är förbi. Då får jag fundera på ett nytt namn för den här bloggen!

måndag 12 november 2012

Kraftig solaktivitet just nu

Rymdsonderna som observerar solen har noterat en mycket kraftig aktivitet i inledningen av november månad. Minst åtta koronamassutkastningar noterades 2-4 nvember. Bilden nedan är en sammanfogning av ett flertal bilder där man kan se att några av utbrotten t o m överlappar varandra. Den ljusa fläcken i bildens nedre högra del är planeten Merkurius.

I bilden är själva solen övertäckt av den mindre svarta cirkeln för att det ska vara enklare att observera dessa utbrott. I fredags (9 november) skickade solen en av dessa utbrott i riktning mot jorden. Det kan förorsaka störningar i radiokommunikation m.m. Det kan också ge vackra norrsken.

Solutbrott fotograferade av solsonden STEREO (Bildkälla: NASA)

Kinesisk rymdfart i snabb utveckling

Den kinesiska rymdfarten har under de senaste åren gjort stora framsteg. I och med rymdstationen Tiangong 1 och den första bemannade rymdfärden dit i juni i år är Kina i allra högsta grad ett land att räkna med framöver när det gäller rymdfärder. SpaceflightNow rapporterar, utifrån information från officiella kinesiska källor, att Kina planerar sända ytterligare en bemannad rymdsond, Shenzhou 10, till Tiangong 1 redan i juni 2013. Mer anmärkningsvärt är att kineserna planerar sända upp ett månfordon under senare delen av 2013!

Illustration av hur rymdsonden Shenzhou 9 dockar med Tiangong 1 (Bildkälla: CNSA)


Rymdsonden Chang'e 3 ska alltså sändas till månen redan under andra halvan av 2013. Sonden ska landa på månytan och släppa iväg ett månfordon. Det är oklart hur stort detta fordon är. Sedan tidigare har Kina sänt två rymdsonder, Chang'e 1 och 2, i omloppsbana runt månen. Nr 2 skickades i höstas, efter att ha kretsat runt månen, iväg till solens-jordens Lagrangepunkt 2 där den befann sig i ett drygt halvår. I april 2012 fick Chang'e 2 ett nytt uppdrag: att observera asteroiden 4179 Toutatis. Sonden är nu på väg mot asteroiden. Dessa manövrer med rymdsonder visar att Kina i allra högsta grad har kapacitet för även avancerade rymdsondsprojekt.

Illustration av Chang'e 3 (Bildkälla: CCTV)


Det ska bli intressant att följa fortsättningen på den kinesiska rymdsatsningen. Ett utvecklat samarbete med övriga rymdnationer hade väl också varit önskvärt, t.ex kring den Internationella rymdstationen. Om ett samarbete ska komma till stånd krävs nog en utvecklad dialog mellan ISS nuvarande intressenter och den kinesiska rymdmyndigheten.

lördag 10 november 2012

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 4

Då var det dags för den fjärde delen i serien om stora ögonblick i rymdsondernas utforskning av vårt solsystem. 50 år av utforskning har skänkt oss ett stort antal minnesvärda ögonblick! Det är NASA som har sammanställt sin topplista. Läs mina tidigare artiklar här:

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 1
Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 2
Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 3

Här kommer nu placeringarna 11-20 i topplistan:

Plats 20: Marsfordonet Opportunity kör omkring på Mars och tar en massa spektakulära bilder. Bilden nedan är lite kul. Den visar det en meter breda spåret efter en färd över sanddynerna. Bilden togs i maj 2010. Totalt drygt 30 kilometer har tillryggalagts hittills och Opportunity är "still going strong".


(Bildkälla: NASA)


Plats 19: Rymdsonden Galileo har studerat Jupitermånen Europas "fräkniga" isyta. Månen har ett tjockt istäcke som på sina ställen bubblar upp lite varmare is medan kallare is sjunker ner i den ocean som gömmer sig under ytan. De långa brunfärgade strecken vet man inte riktigt hur de skapats, vilket föranlett en del forskare att föreslå att vi borde sända en specifik rymdsond till denna spännande Jupitermåne.


(Bildkälla: NASA)


Plats 18: Apollo 12 som landar endast 200 meter från den obemannade månlandaren Surveyor 3. Denna hade sänts till månen i april 1967 för att utforska månytan och förbereda för Apolloexpeditionerna. Astronauten Charles Conrad Jr tar en månpromenad bort till Surveyor och plockar loss kamera och lite annan utrustning som tas tillbaka till jorden. Det hela fotograferas av hans astronautkollega Alan L. Bean den 20 november 1969.


(Bildkälla: NASA)


Plats 17: Rymdsonden Pioneer blir den första rymdsond att närstudera Jupiter när den flyger förbi planeten i december 1973.


(Bildkälla: NASA)


Plats 16: Ännu en "Jupiterbild". Det är rymdsonden Voyager 1 som i mars 1979 tar denna fina bild av Jupitermånen Io och ett av dess många vulkanutbrott. Utbrottet kastar upp fast materia till 160 kilometers höjd över månytan! Voyagersonden upptäckte att Io var solsystemets mest vulkaniska himlakropp. Det var första gången som vulkanism upptäcktes på en annan himlakropp än jorden. Vulkanismen på Io observerades i slutet av 1990-talet än mer detaljerat av rymdsonden Galileo.


(Bildkälla: NASA)


Plats 15: Rymdsonden Voyager 2 blir första rymdsond som passerar planeten Neptunus, i augusti 1989. Sonden upptäckte några nya månar och ringar samt atmosfäriska fenomen.

Full-Disk Neptune (click to enlarge)
(Bildkälla: NASA)


Plats 14: Marsfordonet Spirit, Opportunitys systerfordon, har i bilden nedan precis rullat av landaren på Mars, där den landade tre veckor före Opportunity, i början av januari 2004. Under sex års tid körde den runt på Marsytan och observerade en hel del intressanta fenomen innan den till slut fastnade i Marssanden kring årsskiftet 2009/2010.


(Bildkälla: NASA)


Plats 13: NASA:s rymdsond Lunar Orbiter 1 tog denna suddiga bild av månen och jorden den 23 augusti 1966. Det var den första bilden av jorden från månen. Sonden var en förberedelse inför Apolloexpeditionerna. Den observerade månen ingående under sina totalt 577 varv innan den medvetet kraschades på månytan i slutet av oktober 1966. Man kan konstatera att bildkvaliteten utvecklats en hel del under årtiondena som gått sedan denna rymdexpedition.


(Bildkälla: NASA)


Plats 12: Det pyttelilla Marsfordonet Sojourner som fotograferas från Marslandaren Pathfinder. Bilden, som är en del av en större panoramabild, togs den 5 juli 1997. Sojourner var det första fordonet på Mars och vägde endast lite drygt 10 kilo. Den har följts av andra och betydligt större fordon.

Pathfinder Panorama (click to enlarge)
(Bildkälla: NASA)


Plats 11: Den sovjetiska rymdsonden Luna 3 tar den första bilden av månens "baksida" den 7 oktober 1959 på 63.500 kilometers avstånd. Rymdsonden tog 29 bilder som täckte ca 70 procent av månens baksida.


(Bildkälla: NSSDC Photo Gallery)


Ja, det börjar ta sig nu när vi når allt högre upp på 50-bästalistan. Det ska bli kul att se vad NASA anser är topp 10. Den listan kommer om några veckor.

torsdag 8 november 2012

En exoplanet upptäckt som kan ha jordlika förhållanden

En exoplanet kring stjärnan HD 40307 har upptäckts som i vissa avseenden kan vara lik vår jord. Nyheten rapporteras i ett flertal rymdmedier idag (se t.ex UniverseToday). Planeten finns i den beboeliga zonen kring en dvärgstjärna som är mindre än vår sol. Man har tidigare upptäckt ett flertal planeter kring stjärnan, men nu har man alltså funnit en som kretsar på "rätt" avstånd, i den beboeliga zonen. Planeten är en s.k superjord, med en massa som är 7 gånger större än jordens. Forskarna bedömer att den skulle kunna ha förutsättningar för flytande vatten på planetytan.

Illustration av ett planetsystem (Bildkälla: ESO)

Det är återigen det Europeiska sydobservatoriet (ESO) som gör ett spännande exoplanetfynd med hjälp av HARPS-instrumentet (High Accuracy Radial velocity Planet Searcher) på det 3,6 metersteleskop som finns i La Silla i norra Chile. Detta teleskop som häromveckan upptäckte exoplaneten kring Alfa Centauri (läs HÄR).

Faktum är att man upptäckt hela tre nya planeter kring stjärnanHD 40307, med bokstavsbeteckningarna e, f och g. Det är den sistnämnda HD 40307g som är den mest intressanta. Planeten kretsar också på ett såpass långt avstånd från stjärnan att den sannolikt inte är låst i sin rotation. Den skulle därmed kunna ha ett jordliknande klimat. Planeten är inte heller så värst långt bort, "bara" 42 ljusår från oss. Den har en omloppstid runt stjärnan på ca 200 dagar.

tisdag 6 november 2012

Är Titan och övriga Saturnusmånar resultatet av en seriekrock?

New Scientist har en intressant artikel som handlar om Saturnusmånen Titan. En kollision mellan flera stora Saturnusmånar kan ha skapat Titan och, som en biprodukt, många av Saturnus små månar. Saturnus månar har därför ett helt annat utseende än Jupiters månar. Det tror i alla fall forskare vid University of California, Santa Cruz.

Forskarna har länge funderat på varför Saturnus har ett månsystem som är så olikt Jupiters. Saturnus har en stor måne, Titan, och flera medelstora månar (Tethys, Dione, Rhea, Iapetus) med diametrar på över 1.000 kilometer. Dessutom finns ytterligare 8 månar med en diameter (eller för några lite mer avlånga månar, längd) på över 100 kilometer. Jupiter har fyra stora månar; Io, Europa, Ganymedes och Callisto, men inga medelstora månar. Jupiter har dessutom bara ytterligare tre månar med diameter eller längd på över 100 kilometer. Hur kan det ha blivit så olika utveckling kring solsystemets två största planeter? En förklaring kan enligt forskarna vara att även Saturnus har haft fyra stora månar som genom en serie långsamma kollisioner skapat månsystemet. Inledningsvis kan "proto-Titan" ha kolliderat med en av de andra stora månarna och därmed växt lite i storlek. Den "nya Titan" kan sedan krockat med de två andra stora månarna och växt ytterligare i storlek. I samband med alla dessa kollisioner har restmateria kastats ut i rymden, som i sin tur så småningom klumpat ihop sig till många av de medelstora och små månar vi idag ser kring Saturnus.

Bilderna nedan visar Saturnus och Jupiters månsystem (Klicka på bilderna för att göra dem lite större). Jag har skapat bildkollagen genom att kopiera in månbilder från Wikipedia (med NASA-bilder ursprungligen) och sedan försökt visa upp dem i skalenlig storlek.


Olikheterna mellan månsystemen är som synes mycket stora. Utvecklingen av Saturnusmånarna kan också förklara en hel del om förhållandena på Titan. Forskarna har länge funderat på varför Titan har en så tjock atmosfär och dessutom flytande kolvätesjöar på månytan. Om Titan genomgått en utveckling enligt ovan så menar forskarna att det finns goda förutsättningar för att processen just skapar en tjock atmosfär och de ytförhållanden som vi idag har på Titan. En intressant aspekt i sammanhanget är att det sannolikt var så som även jorden skapades. De finns forskare som tror att det kan ha varit ett tiotal mindre himlakroppar som via långsamma kollisioner smälte samman till vårt jordklot.Vi fick dock en annan utveckling av vår atmosfär än Titan.

Forskningsstudien presenterades på den amerikanska planetkonferensen i Reno, USA för ett par veckor sedan. Forskarna betonar att den modell man skapat fortfarande är under utveckling och behöver valideras av andra studier. Intressant teori hur som helst!

Saturnus måne Methone ser ut som ett ägg!

Rymdsonden Cassini kryssar vidare bland Saturnus många månar och har den här gången passerat den lilla månen Methone. Den ser ut som ett ägg på bilden. Methone är en av de närmare 50 små Saturnusmånarna. Den är bara tre kilometer på längden. Saturnus har dessutom drygt 10 månar som har en diameter på mer än 100 kilometer. Bilden togs på ett avstånd av endast 4.000 kilometer från månen.

(Bildkälla: NASA)

måndag 5 november 2012

Mikroorganismer blir de sista härskarna på jorden

I sökandet efter liv på andra planeter kan man få viktiga ledtrådar genom att studera livet på jorden och hur det utvecklas över tid. New Scientist rapporterar att forskare vid University of St Andrews i Storbritannien har skapat en modell för jordens utveckling de kommande miljarderna år. Merparten liv på jorden upphör "redan" om ca 1,8 miljarder år när solen så sakteliga börjar utvecklas till en röd jätte. Forskarna vid St Andrews tror dock att liv i form av encelliga mikroorganismer, mikrober, kan överleva i ytterligare en miljard år i små fickor under jord. Dessa fickor kan bestå av isolerade pölar med salt och hett vatten. Om modellen stämmer ger det hopp om att finna enkla livsformer också på andra himlakroppar i vårt solsystem och på planeter och månar kring andra stjärnor.

Stor ansamling av bakterier (Bildkälla: Wikipedia)


Liv på jorden tros ha utvecklats för ca 3,8 miljarder år sedan. I ca 2,5 miljarder år handlade det om encelliga organismer. De första flercelliga organismerna tros ha uppkommit så sent som för ca 1,2 miljarder år sedan och de första mer avancerade organismerna, enkla djur, för 530 miljoner år sedan. Mikroorganismer kan överleva i mycket extrema miljöer. Det finns organismer som lever i det 90-gradiga vattnet i Yellowstone nationalpark!

Den modell som forskarna vid St Andrews utvecklat visar, liksom andra liknande modeller, att när solen åldras så värms jorden upp och växter och djur utrotas successivt allteftersom värmen stiger. Vattnet i oceanerna förångas vilket kan skapa en accelerande växthuseffekt. När vattnet försvinner påverkas också plattektoniken på jorden. Jordskorpans plattor blir av med sitt "smörjmedel" vilket ökar friktionen mellan plattorna. Det i sin tur påverkar den s.k kolcykeln och kan medföra att halten koldioxid i atmosfären minskar. Växter får allt svårare att överleva och i och med att de dör minskar syreproduktionen. Så småningom blir syrenivåerna så låga att djur inte kan överleva. Små vattensamlingar kan bli kvar i grottor och under jord på hög altitud där det inte är fullt så varmt. I dessa vattensamlingar skulle mikroorganismer alltså kunna överleva så länge som en miljard år!

Liv på en jordliknande planet skulle alltså i allt väsentligt handla om mikroorganismer, dels under en planets första 2-3 miljarder år, dels under de sista miljarderna år. Endast en kort period har vi förutsättningar för mer komplext liv. Åtminstone om planeterna kretsar kring solliknande stjärnor med en relativt begränsad livslängd. Livscykeln på en planet går från enkla livsformer till mer komplexa livsformer för att sedan i slutskedet återgå till enkla livsformer. Ska man hitta mer komplext liv på en exoplanet gäller att ha rätt timing, dvs upptäcka planeten när den är i exakt rätt fas av sin utveckling. Flertalet planeter i den beboeliga zonen kring solliknande stjärnor är sannolikt i en fas där de antingen ännu inte hunnit utveckla komplext liv eller i en fas där de upphört att vara beboeliga för annat än encelliga mikroorganismer. Endast en liten minoritet av dessa planeter skulle kunna vara i precis rätt fas och haft tillräckligt med tid för att utveckla flercelliga organismer av olika slag.

Forskningsrapporten från forskarna vid St Andrews, med titeln "Last life on earth: microbes will rule the far future", finns att läsa på Arxiv.

söndag 4 november 2012

Rymdteleskopet Gaia kan upptäcka mängder med exoplaneter

Antalet upptäckta exoplaneter ökar stadigt. Så här långt är det dock mest heta Jupiterstora planeter som identifierats. Trots avancerade rymdteleskop och allt större och kraftfullare teleskop på jorden är det fortfarande svårt att få syn på en jordkopia kring en annan stjärna. Med jordkopia menar jag en planet som är ungefär av jordens storlek och som kretsar på ungefär samma avstånd från en stjärna som liknar vår sol. Planeten ska också ha en atmosfär och ett magnetfält. Detta är vad forskarna kallar för exoplanetforskningens "Holy Grail".

Vad krävs då för att hitta en jordkopia? Mer kraftfulla teleskop! Så enkelt är det faktiskt och ett flertal stora teleskopbyggen pågår runt om i världen. Några riktigt stora teleskop är än så länge i planeringsstadiet och kan vara operativa först i början av 2020-talet. Det pågår också ett flertal intressanta rymdsonds- och rymdteleskopprojekt. Ett av dessa projekt är Gaia.

(Bildkälla: ESA)

Lustigt nog så är syftet med Gaia inte primärt att söka efter exoplaneter. Eventuella upptäckter av exoplaneter blir snarare en bieffekt av Gaias egentliga uppdrag, som är att studera en miljard stjärnor i vår del av Vintergatan. Denna enorma mängd med stjärnor ska dessutom observeras uppemot 70 gånger under de fem år som Gaia ska verka. Stjärnors position, avstånd, rörelser och eventuella variationer i ljusstyrka ska kartläggas. Eftersom exoplaneter "rubbar" stjärnors normala rörelser och dessutom kan förmörka stjärnor vid passager över solskivan kommer Gaia att kunna mäta dessa varaitioner och därmed indikera att det kan röra sig om exoplaneter. Inledningsvis kan vi därför få en mycket stor mängd exoplanetkandidater som kräver ytterligare utforskning för att man ska kunna säkerställa att det verkligen är planeter. Det är här som ett rymdteleskop som Gaia och teleskopen på jorden kan samverka.

Gaia planeras sändas upp i slutet av 2013. Exoplanetforskarna är hoppfulla om att Gaia t o m kan överträffa Keplerteleskopet i antalet fynd. En målbild som anges på ESA:s websida är att 15.000 planeter ska upptäckas! Det bästa med Gaia är också att forskarna kommer att kunna beräkna planetmassor och omloppsbanors lutning mer exakt. Man tror att teleskopet kommer att upptäcka en mängd Jupiterstora planeter och sannolikt också en hel del Saturnusstora planeter. Möjligen kan också någon jordstor planet upptäckas. Gaia kan dessutom studera Keplerstjärnor och bättre beräkna dessa stjärnors storlek. Det bidrar till att ge ökad kunskap om de planeter som Keplerteleskopet upptäckt. Kanske upptäcker man då att någon av planeterna faktiskt är mer lik jorden än vad man tidigare trott.

Imorgon, den 5 november 2012, börjar en konferens i Turin, Italien just kring Gaia och exoplaneter. Ett tema på konferensen är att belysa vilka synergieffekter som kan uppnås genom observationer med Gaia och observationer från andra rymdteleskop och från observatorier på jorden m.m.

lördag 3 november 2012

Curiosity undersöker hur Mars atmosfär förändrats

En av Curisitys många uppdrag är att undersöka hur Mars atmosfär blev vad det är idag, en tunn hinna kring planeten som till mer än 95% består av koldioxid. Forskare tror att atmosfären för några miljarder år sedan var betydligt tjockare vilket bidrog till att värma upp planeten. Curiosity har ett litet minilaboratorium inbyggt i fordonet som bl a kan analysera Marsluften. Bilden nedan visar resultatet av Curiositys mätningar.

(Bildkälla: NASA)


De första analyserna visar att Mars tycks ha genomgått en fysisk process där tyngre isotoper av vissa grundämnen bibehållits i atmosfären i hög grad medan lättare isotoper av ämnena i de övre atmosfärlagren förlorats ut i rymden.

Curiosity har också letat efter metan på Mars. De första analyserna visar att halterna av detta ämne är så låga att man kan ifrågasätta om det finns metan överhuvudtaget. Åtminstone i Galekratern där Curiosity befinner sig. Förekomsten av metan anses viktig om man ska finna liv på en himlakropp.

De här analyserna kan ses som de första atmosfäranalyserna på plats på Mars. Rymdsonden MAVEN kommer att göra mer utförliga studier av Marsatmosfären när den anländer till Mars 2014. MAVEN, som står för Mars Atmosphere and Volatile Evolution, har just atmosfärstudier som sitt huvuduppdrag.

Ett bergigt Marslandskap i nya rymdsondsbilder

Med så stort fokus på Curiosity glömmer man lätt bort att vi även har ett par rymdsonder som kretsar runt Mars. Emellanåt skickar dom fina bilder. Häromdagen skickade t.ex ESA:s rymdsond Mars Express ett antal bilder som visar ett bergigt Marslandskap. Bilden är bearbetad med hjälp av dator så att terrängen visas i perspektiv.

(Bildkälla: ESA)

Bilden är tagen i ett område som heter Nereidum Montes. Forskarna tror att det är ett område som formats av glaciärer och flytande vatten Stora sanddyner har skapats av Marsvinden.

fredag 2 november 2012

Curiosity har tagit ett tjusigt självporträtt

Curiosity har, i brist på annan sysselsättning antar jag, tagit lite bilder på sig själv med kameran som sitter på robotarmen. Genom ett fotomontage bestående av 55 bilder har man skapat en bild som ser ut att vara tagen av en Marsmänniska! Själva robotarmen har trollats bort och syns inte i bilden. Man ser lite av det kuperade landskapet i bakgrunden också. Tjusigt!

(Bildkälla: NASA)

torsdag 1 november 2012

Hur viktigt är asteroidbältet mellan Mars och Jupiter för livet på jorden?

Exoplanetsökandet börjar alltmer fokusera på att försöka hitta en planet som liknar jorden och som skulle kunna ha förutsättningar att hysa liv. Det krävs att många olika faktorer stämmer för att liv ska uppstå och bestå över tid. Jag har skrivit en hel del om detta tidigare här i bloggen (se under rubriken Exoplaneter HÄR), eller klicka på fliken Exoplaneter. Nu presenteras ytterligare en aspekt som kan vara en avgörande faktor för förekomsten av liv på jorden; asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. ScienceDaily har en intressant artikel om detta idag på sin websida.

Asteroidbältet, med rätt placering, storlek och massa och som gravitationellt påverkas av en stor planet, Jupiter, kan vara av allra största betydelse för att mer komplexa livsformer kunnat utvecklas. Man kan ju tycka att en stor mängd asteroider relativt nära en planet snarare skulle vara ett hot mot allt vad liv heter, men det kan istället vara så att de genom en lagom mängd kollisioner med planeten för med sig en sammansättning av ämnen som blir "livets byggstenar" samt vatten. Det kan också ha tvingat tidiga och primitiva organismer att anpassa sig till nya förhållanden och på så sätt satt fart på utvecklingen mot mer komplext liv.

Olika typer av asteroidbälten (Bildkälla: NASA/ESA)


Forskarna som presenterar studien anser att den typen av asteroidbälte vi har i vårt solsystem mellan Mars och Jupiter kan vara mycket ovanligt i andra planetsystem. Det krävs en Jupiterliknande planet på rätt avstånd från stjärnan för att skapa och vidmakthålla den typen av bälten med en mängd små himlakroppar. Forskarna tror att  att när Jupiter bildades blev en del materia över. Jupiters påverkan gjorde dock att denna materia inte kunde klumpa ihop sig till en egen liten planet utan objekten snarare kolliderade med varandra och bröts sönder i en blandning av större och mindre stenblock. Nu bidrar Jupiter till att hålla objekten i schack och har därmed en stabiliserande inverkan på asteroidbältet. Forskningsstudien presenteras idag  i "Monthly notices of the Royal Astronomical Society".

I många av de planetsystem som upptäckts har Jupiterstora planeter sannolikt migrerat inåt i planetsystemet. Om det då har funnits motsvarande asteroidbälten i dessa system så har de slagits sönder av denna rörelse. Samtidigt måste en Jupiterstor planet hamna på rätt avstånd från asteroidbältet för att inte dessa ska löpa amok och bombardera andra planeter. Ett kraftigt "asteroidregn" över en planet innebär att liv aldrig uppstår.

Jupiterstora planeter måste vara på utsidan av det som forskarna kallar "snölinjen". Denna linje är gränsen där vattenis konstant är i fryst tillstånd. Solens/stjärnans värme räcker inte för att smälta isen. Efter att ha studerat 520 Jupiterstora planeter som hittills upptäckts visar det sig att endast 19 av dem är utanför denna snölinje. Många av planeterna har sannolikt bildats utanför snölinjen men sedan rört sig allt närmare stjärnan. Forskarnas slutsats är därför att vi bör leta efter jordstora planeter i planetsystem som har Jupiterstora planeter utanför denna snölinje. Om forskarna har rätt så innebär detta en stor minskning av antalet presumtiva jordkopior.

Det är fascinerande att se att ju mer man följer exoplanetforskningens utveckling, desto mer komplext tycks det bli att det skapas jordliknande planeter med exakt rätt förutsättningar för att komplexa former av liv ska uppstå. Det verkar krävas en mycket delikat balans mellan himlakropparna i ett planetsystem. Frågan är om inte också de övriga stora planeterna i vårt solsystem har en betydelse i att de balanserar Jupiter?

Asteroiden Vesta tycks vara evigt ung (åtminstone på ytan)

Rymdsonden Dawn lämnade som bekant asteroiden Vesta i september månad för att fortsätta sin färd mot nästa mål; dvärgplaneten Ceres. Under det dryga år som Dawn kretsade kring Vesta samlade rymdsonden in en mycket stor mängd data om denna asteroid. Jag har här i bloggen rapporterat om det mesta kring Dawns observationer (se HÄR), men nu kommer ytterligare fakta. Forskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory som studerat data och bilder från Vesta är förvånade över hur asteroidens yta ser ut. Den verkar vara evigt ung och avviker från andra himlakroppar som liksom Vesta saknar atmosfär i solsystemet. Ytskiktet på Vesta tycks röras om kontinueligt och därmed uppvisa en relativt ung yta. Sådana himlakroppar borde efter årmiljarder bli lite mörkare av framförallt järnpartiklar som träffar ytan. Vår egen måne har t.ex blivit mörkare med tiden. Forskningsresultaten presenteras i två rapporter i tidskriften Nature den 1 november 2012.

Asteroiden Vesta är sannolikt en mycket gammal himlakropp, som bildades när vårt solsystem formades. Den är därför intressant att studera för det är lite av en "solsystemets historiebok" vi ser. En gammal himlakropp har förstås blivit föremål för en och annan kollision under årmiljardernas lopp. Forskarna tror att den översta ytmaterian på Vesta är mycket mobil såtillvida att den sprids lätt över asteroidytan efter meteornedslag. Stora områden av Vesta är också mycket kuperad och har emellanåt omfattande jordskrev. Meteornedslag och jordskred bidrar till att hela tiden förnya asteroidens ytskikt. Rymdsonden Dawn har också observerat områden med betydligt mörkare ytskikt. Ett tag trodde man att de var resultat av relativt sen vulkanisk aktivitet på Vesta. Nu tror man snarare att det rör sig om kolrika meteorer som slagit ner på Vesta.

(Bildkälla: NASA)


En uppskattning som görs är att Vesta under de senaste 3,5 miljarderna år träffats av 300 meteorer/asteroider med diametrar på mellan 1 och 10 kilometer. Det skulle förklara alla mörka fläckar. Nedslagen har dessutom rört om i ytmaterian så mycket att Vesta idag har ett lager på 1-2 meter blandad materia över stora delar av asteroidens yta. Meteornedslag och träffar av större asteroider för med sig att materia från olika håll i solsystemet blandas. Alla himlakroppar är föremål för den här processen. Även jorden har under årmiljardernas lopp tillförts materia från annat håll i solsystemet. Sannolikt var det så som "livets byggstenar" och vatten fördes till jorden.

Nu väntar nästa uppdrag för rymdsonden Dawn: att studera den stora dvärgplaneten Ceres, som den når 2015. Ceres var den första asteroid som upptäcktes, redan 1801. I samband med att Pluto 2006 av den Internationella astronomiska unionen degraderades till dvärgplanet omdefinierade man också ett antal andra himlakroppars status, däribland Ceres. Den blev en av idag fem erkända dvärgplaneter (Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris). Ceres är det största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den är dessutom ganska mörk, så lite närmare studier av Ceres kan ge ökad kunskap om "mörk materia". Inte Mörk materia med stort M, men synlig mörk materia! Lite kryptiskt kanske?!