Jakten på exomånar intressant

Nya exoplaneter upptäcks visserligen numera nästan varje vecka, men trots mycket avancerade instrument är det svårt att "se" dessa planeter kring stjärnor som är betydligt mer massiva och ljusstarka än även de största planeterna. Det är ju därför så få små planeter har upptäckts. Vår sol är ju faktiskt över 300.000 gånger så massiv som jorden. Diametern är 109 gånger jordens. Att överhuvudtaget kunna upptäcka jordstora planeter kring stjärnor är därmed en prestation. Att då försöka hitta månar som kretsar kring planeter vid andra stjärnor är väl som att leta efter en nål i en höstack. Det är dock några som försöker.

Illustration av en exomåne kring en Saturnusliknande planet (Bildkälla: NASA)

Varför är då exomånar intressanta. Av flera skäl faktiskt. Dels finns det goda chanser att en måne kan hysa liv om den antingen kretsar kring en planet som är inom den beboeliga zonen eller på annat sätt får nödvändig energi för att liv ska utvecklas och bestå. Dels är upptäckter av exomånar intressanta för att öka förståelsen för hur månar bildas kring planeter.

Det här med liv på månar har diskuterats en hel del ända sedan Voyagerrymdsonderna kring 1980 passerade Jupiter och Saturnus. De upptäckte t.ex att Jupitermånen Europa var istäckt och sannolikt hade en flytande ocean under istäcket. Upptäckten bekräftades i slutet av 1990-talet av rymdsonden Galileo. Under 2000-talet har rymdsonden Cassini upptäckt att Saturnusmånen Enceladus sprutar ut stora mängder vatten i enorma fontäner från månytan. Dessa två månar plus ytterligare ett par i solsystemet skulle kunna ha förutsättningar för att hysa liv. Särskilt Europa anses vara kanske den mest intressanta himlakroppen att studera ur astrobiologisynpunkt. Trots att månarna är långt ifrån den beboeliga zonen i vårt solsystem gör närheten till Jupiter resp Saturnus att dessa månar via tidvattenkrafter får energikickar som startar processer som skulle kunna få mikroorganismer att trivas. På jorden finns det mikroorganismer (bakterier m.m) som tycks trivas alldeles utmärkt i de mest ogästvänliga miljöer man kan tänka sig.

Illustration av en exomåne kring en gasplanet (Bildkälla: NASA)

Den andra intressanta aspekten med månstudier är att försöka få en bild av hur månar kring andra stjärnor egentligen bildas. Faktum är ju att solsystemets månar tycks sakna någon riktig logik. Vår egen måne är t.ex väldigt stor i förhållande till jorden och den enda månen av betydelse i de inre delarna av solsystemet. Numera tror man att månen bildats genom en kollision mellan jorden och en annan himlakropp. Även månarna kring Jupiter och Saturnus är lite udda. Jupiter har fyra stora månar och minst ett 60-tal små månar. Saturnus däremot har en stor måne (Titan) och närmare tio mellanstora månar + ytterligare ca 50 små månar. Varför har månsystemen kring dessa två planeter utvecklats så olika? Även Neptunus (med månen Triton som kretsar "baklänges" kring planeten) och dvärgplaneten Pluto (med månen Charon som är nästan lika stor som Pluto) har udda månar. Hur har det blivit så här? Ser det likadant ut på andra ställen i vår galax? Kanske kan studier av exomånar ge svar på alla våra frågor.

Hur upptäcker man då exomånar? I princip på samma sätt som man upptäcker exoplaneter, antingen att månen gravitationellt påverkar en planet och den då rör sig oregelbundet eller att månen passerar över solskivan på en stjärna och förmörkar den såpass mycket att det kan mätas.

Läs mer om jakten på exomånar på NASA:s websida.