De planeter som forskarna har studerat har massor som kan vara uppemot 5 gånger jordens massa och kretsar nära sina stjärnor. En stor del av dessa superjordar är omslutna av relativt stora mängder vätgas som de sannolikt fångat in från solnebulosan när stjärna och planeter bildades. Tidigare har man trott att den här typen av planeter successivt tappar den här gasen ut i rymden och blir mer jordliknande, men studien visar att så inte tycks vara fallet. En hel del gas tycks bli kvar kring planeten under hela dess livstid. Om forskarna har rätt så kan superjordar längre ifrån stjärnorna ännu mer effektivt behålla gasen. Även om de är inom den beboeliga zonen blir de därmed sannolikt inte särskilt beboeliga. De blir då mer lika Neptunus än jorden, vilket inte innebär några lysande utsikter för utveckling av liv.
Forskarnas teori sätts på prov om inte tidigare så 2017, när ESA:s rymdsond CHEOPS sänds upp. Den ska just studera superjordar i detalj och försöka utröna hur pass beboeliga de kan tänkas vara. Antalet planeter som kan hysa liv kan komma att reduceras högst väsentligt.
CHEOPS (Bildkälla: ESA)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar