Gott Nytt Rymdsondsår!

Rymdsondsbloggen vill önska alla läsare ett Gott Nytt År!  2014 blir ännu ett intressant år ur ett rymdsondsperspektiv, men mer om det i veckan som kommer.

Rymdsonden Mars Express har passerat tätt förbi Marsmånen Phobos

Häromdagen passerade rymdsonden Mars Express väldigt nära den lilla Marsmånen Phobos. Avståndet var bara 45 kilometer! Faktum är att det var så nära att rymdsonden inte ens hann ta bilder på månen vid passagen. Däremot ska den ha genomfört en del mätningar av månens gravitationsfält m.m. Mätningen sker bl a genom att studera hur månens gravitation påverkar Mars Express. Videon nedan beskriver denna närkontakt mer i detalj.

(Källa: ESA)

Phobos är en liten ojämn stenklump, bara lite drygt 20 kilometer i diameter, som kretsar ca 6.000 kilometer från Marsytan och gör ett varv på 7 timmar och 39 minuter. Den är den största av de två Marsmånarna. Den andra månen, Deimos, är bara 12 kilometer i medeldiameter.

Phobos (Bildkälla: NASA)

Kinesiska månlandaren och månfordonet Yutu från ovan

NASA:s rymdsond LRO har tagit en bild på den kinesiska månlandaren och på månfordonet Yutu. Bilden är tagen på en höjd av 150 kilometer ovan månytan. Hur vet man då att det lilla pricken är Yutu? Jo, genom att jämföra bilden med tidigare bilder som LRO tagit över området. Pricken i form av Yutu är ny och syns inte i gamla bilder.

(Bildkälla: NASA)

2013 har varit ett intressant exoplanetår

Under året har närmare 200 nya exoplaneter upptäckts. Tillsammans med 2011 blir det därmed det bästa året hittills vad gäller antal nyupptäckter. Vi är nu uppe i 1.055 exoplaneter totalt. Det intressanta är också att man nu börjar upptäcka alltfler små planeter och inte bara heta Jupiters. Keplerteleskopet har förstås inneburit en revolution i sökandet efter exoplaneter. Därför är det ju tråkigt att teleskopets reaktionshjul gick sönder under året. Dessa hjul, som är fyra till antalet, är till för att stabilisera teleskopet så att det riktar in sig på olika stjärnor med hög precision för att på så sätt mäta det ljus som stjärnorna utsänder. Om en planet passerar solskivan uppstår en mycket liten, men mätbar, ljusdipp som Keplerteleskopet noterar. Om denna ljusdipp kommer med jämna mellanrum kan man misstänka att det rör sig om en planet. När nu teleskopet tappat denna precision går det inte att genomföra mätningar med tillräcklig noggrannhet.

Den metod som numera bidrar till flest upptäckter är transitmetoden, dvs den metod som bl a Keplerteleskopet använder sig av. Jag roade mig med att studera exoplanetdata i den databas som websidan Exoplanet.eu tillhandahåller. Utifrån data har jag skapat det här diagrammet som visar antal upptäckter per år och metod. Klicka på denna och de följande bilderna för att förstora dem.

(Bildkälla: data från Exoplanet.eu, diagram av K. Aartojärvi)

Som synes finns det en planetupptäckt 1989. Den diskuteras en del huruvida den ska noteras på 1989, eftersom upptäckten bekräftades först 1996. Jag har ändå valt att pilla in den på 1989. Många av de tidiga upptäckterna har det funnits en del tveksamheter kring, men de som är med i diagrammet har bekräftats av andra observationer senare. Man ska dock ha klart för sig att även s.k bekräftade observationer emellanåt visar sig vara "falska". Det är helt enkelt något annat än planeter när man studerar objekten lite närmare. Så ibland försvinner exoplaneter från databasen. Åren 2012-2013 har varit relativt dåliga år för den s.k radialhastighetsmetoden. Det är förvånande få upptäckter trots att många stora teleskop utrustats med mer avancerade instrument. Läs om de olika metoderna genom att klicka på fliken Exoplaneter ovan.

Planetary Habitability Laboratory (PHL) har på sin websida lite mer fakta om de upptäckta exoplaneterna. Bilden nedan visar fördelningen med avseende på storlek och yttemperatur. Tabellen är inte helt uppdaterad, utan saknar några av de senaste veckornas planetupptäckter (man har väl tagit jullov!). Tabellen visar ändå med all tydlighet att det fortfarande är relativt få små planeter som upptäckts. Totalt uppgår de till 24 styck i dagsläget (2+7+15 i bilden nedan). Ingen av dem finns i den beboeliga zonen kring respektive stjärna. Det finns dock 10 s.k superjordar i denna zon. Några av dem skulle kunna hysa liv om de visar sig ha en atmosfär och förhållanden i övrigt som gynnar tillkomsten av liv.

(Bildkälla: PHL)

Utöver de dryga 1.000 exoplaneterna finns också en lista på hela 3.602 planetkandidater som Keplerteleskopet identifierat. Bland dessa finns betydligt fler tänkbara små planeter. De uppgår till fler än 600 styck! Bara en av dessa små planetkandidater tycks finnas i den beboeliga zonen. Det gäller nu bara att andra teleskop lyckas bekräfta att det verkligen rör sig om exoplaneter och inte något annat. Bilden nedan visar hur dessa fördelar sig på storlek/yttemperatur.

(Bildkälla; PHL)

Även andra teleskop har identifierat s.k exoplanetkandidater. Dessa är till dags dato 195 till antalet och inte lika väl specificerade som Keplerobjekten.

När man studerar alla dessa exoplaneter upptäcker man ganska snart lite av ett kaos när det gäller namn på planeterna. Så här långt tycks det ha varit lite av fritt valt arbete att namnge exoplaneter. Därför har t.ex de planeter som Keplerteleskopet upptäckt namn som börjar just med ordet "Kepler" följt av siffror och bokstäver. Andra observatorier har tillämpat samma metod. Ett stort antal exoplaneter har fått förkortningarna KIC och KOI följt av siffror och bokstäver. "K"-et står för Kepler och här rör det sig om objekt som Keplerteleskopet identifierat, men andra teleskop lyckats bekräfta. När mängden nya exoplaneter ökar behövs någon form av ordning i namngivningen. När tänker Internationella Astronomiska Unionen ta tag i detta?

Det ska bli intressant att se hur 2014 blir vad gäller nya upptäckter. I och med att Keplerteleskopet gjort sitt finns en risk för att det blir färre nyupptäckter. Å andra sidan sitter en stor mängd forskare och studerar alla de data som Keplerteleskopet samlat in. Det kan tänkas att många exoplanetkandidater kan komma att bekräftas vara planeter. Sannolikt får vi en explosionsartad utveckling om några år när de mer avancerade rymdteleskopen Tess, Cheops och James Webb sänds upp.

Ännu en topplista - små himlakroppar

Här kommer ännu en topplista för 2013. Det är årets bästa små himlakroppar i vårt solsystem. I år buntar jag helt enkelt ihop månar, dvärgplaneter, asteroider, kometer och annat smått och gott i en gemensam topplista. Det har varit en hel del spännande utforskning av framförallt månar under året. Även kometerna har visat framfötterna rejält i år. Så här blev till slut min lista efter lite funderande:

Månfordonet Yutu har precis kört ner för rampen (Bildkälla: CNSA/CCTV)

1. Vår egen måne, som tycks uppleva en renässans vad gäller utforskning. Förutom ett flertal rymdsonder som kretsar kring månen, fick vi ju uppleva en månlandning i december 2013, den första på 37 år. Den kinesiska månlandaren damp ner elegant på månens yta och månfordonet Yutu körde ner för en ramp och ner på månytan. Dessutom har vi nu rymdsonden LADEE i omloppsbana kring månen för att studera den tunna månatmosfären. 
2. Titan (Saturnusmåne), som studerats ingående av rymdsonden Cassini. Titan är verkligen spännande med sina kolvätesjöar och sin atmosfär. 
3. Europa (Jupitermåne), som blir alltmer intressant. Under året upptäckte Hubbleteleskopet vatten i månens atmosfär. När ska det bli en månlandning på denna solsystemets kanske mest intressanta måne?
4. Kometen ISON, som lovade så mycket men som tyvärr bröts sönder och samman. Vi hade ju alla hoppats på att få se en stor fin komet på natthimlen nu i december, men så blev det alltså inte. ISON blev inte "seklets komet". 
5. Kometen C/2013 R1 Lovejoy, som också visade upp sig under senhösten 2013 och faktiskt blev betydligt ljusstarkare än ISON. 
6. Enceladus (Saturnusmåne), som rymdsonden Cassini fortsatt att studera. Månens fascinerande vattenkaskader ger visst hopp om att enklare livsformer skulle kunna trivas här.
7. Rhea (Saturnusmåne), som fångats på finfina bilder av rymdsonden Cassini.
8. Dvärgplaneten Pluto, som får alltmer uppmärksamhet i och med man nu upptäckt hela 5 månar kring denna dvärgplanet. Rymdsonden New Horizons är ju dessutom på väg mot Pluto med högsta fart för att studera detta spännande planetsystem. För visst kan väl Pluto bli uppgraderad till planet igen?! 
9. Dvärgplaneten Ceres, som snart får besök av rymdsonden Dawn. Det kommer att bli högintressant att få reda på hur Ceres ser ut. Vi får dock tåla oss till våren 2015. 
10. Den första exomånen som upptäckts (kanske). Lite före jul rapporterades om att forskare kan ha upptäckt den första exomånen. Även om upptäckten fortfarande inte är helt bekräftad förtjänar det en plats på den här listan. För visst är det spännande om man börjar upptäcka månar i andra solsystem?! Läs mer om upptäckten HÄR.

Årets topplista när det gäller planeter

Igår skrev jag om de, i mitt tycke, mest intressanta rymdsonderna och rymdobservatorierna under 2013. Nu kommer årets topplista vad gäller planeter. Vilka planeter har varit "bäst" i år? Med "bäst" menar jag mest intressant ur ett utforskningsperspektiv. Här kommer min planettopplista 2013. Läs mer om rymdsondernas utforskning av planeterna genom att klicka på länkarna till höger här i bloggen.

Cassinis bild av jorden och månen som små ljusfläckar i fjärran (Bildkälla: NASA)

1. Jorden (1), som fortfarande inte har sin like i Vintergatan. Åtminstone har vi inte hittat någon jordkopia ännu. Det börjar poppa upp en del jordliknande planeter bland de exoplanetfynd som görs, men antingen är de för heta, eller så har de en densitet som inte riktigt liknar jordens. Sedan krävs också en atmosfär, lite organiska ämnen och helst flytande vatten plus ytterligare en hel del för att liv ska uppstå. Trots att det tycks finnas miljarder exoplaneter är vår jord kanske ändå unik?! Jorden, denna "Pale blue dot", blev under året fotograferad av rymdsonden Cassini. När man ser bilden förstår man verkligen hur små vi är i ett universellt perspektiv
2. Mars (2), som kommer alltmer i fokus. Idag observeras Mars av tre rymdsonder (Mars Odyssey, MRO och Mars Express) samt två Marsfordon (Opportunity och Curiosity). Ytterligare två Marssonder har sänts iväg under 2013. Det är dels indiska Mars Orbiter Mission, dels NASA:s rymdsond MAVEN. Det kryllar snart av rymdsonder kring den röda planeten och ännu fler ska det bli. Både 2016, 2018 samt 2020 sänds rymdsonder mot Mars. Mer eller mindre realistiska planer finns också på att sända bemannade rymdsonder till Mars inom kanske bara 10 år. Vi får väl se hur det blir med det.
3. Saturnus (3), som fortsätter fascinera oss med sitt fantastiska ringsystem, sin oroliga och stormiga nordpol och sina många intressanta månar. Rymdsonden Cassini har detaljstuderat månen Titan under året och vi har bl a fått se månens sjölandskap.
4. Merkurius (4), som nu studerats in i minsta detalj av rymdsonden Messenger. Det tycks som varje liten hålighet nu kartlagts under de mer än 2.000 varv runt Merkurius som Messenger avverkat. 
5. Jupiter (6), som sannolikt kommer att toppa den här listan om några år då rymdsonden Juno når fram till planeten (2016 är det tänkt att det ska ske). Annars är det fascinerande att man fortfarande gör en del fynd vid studier av rymdsonden Galileos Jupiterobservationer under åren 1995-2003. 
6. Venus (5), den lite bortglömda planeten, som trots allt fått lite uppmärksamhet genom de observationer som Venus Express gjort. 
7. Kepler 62 e och f (-), två jordliknande exoplaneter som kretsar inom den beboeliga zonen kring sin stjärna. Fyndet är ett av de mest intressanta som Keplerteleskopet gjort. Kan det finnas liv på dessa planeter? Ja, kanske.
8. Kepler 61b (-), som upptäcktes strax innan Kepler 62-planeterna. Det är en s.k superjord, som även den kretsar inom den beboeliga zonen.
9. Kepler 78b (-), som är en mycket jordlik exoplanet. Forskarna har beräknat planetens densitet till att vara i stort sett samma som jordens. Den enda haken är att planeten kretsar alldeles för nära sin stjärna för att kunna hysa liv. Den är helt enkelt glödhet.
10. Kepler 37b och c (-), som är två av de minsta exoplaneter som upptäckts. De är t o m något mindre än jorden. 

Planeterna Uranus och Neptunus saknas på listan även i år. På min och många andras önskelista finns en rymdsond till Uranus. Det är utan tvekan en intressant planet som det skulle vara kul att få lite mer fakta om.

Rymdsonden Dawn är nu halvvägs till Ceres

Rymdsonden Dawn lämnade asteroiden Vesta i september 2012 efter att i detalj ha kartlagt denna lilla himlakropp under nästan 14 månaders tid. Den 5 september 2012 satte sonden kurs mot dvärgplaneten Ceres som den beräknas nå i februari 2015. NASA rapporterar att den nu har avverkat halva resan, eller 31 miljoner kilometer. Dawn tar en ganska komplicerad bana för att så småningom gå in i omloppsbana kring Ceres. Bilden nedan illustrerar det hela. Klicka på bilden för att förstora den.

(Bildkälla: NASA)

Med tanke på alla fina bilder vi fått på asteroiden Vesta ska det bli intressant att se hur Ceres ser ut. Ceres tillhör gruppen dvärgplaneter, som till dags dato endast består av 5 av IAU (Internationella Astronomiska Unionen) godkända himlakroppar. Dessa är Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris. Ytterligare sex presumtiva kandidater till gruppen har upptäckts. Dessa är Orcus, 2002 MS4, Salacia, Quaoar, 2007 OR10 och Sedna. Sannolikt finns det betydligt fler himlakroppar i vårt solsystem som tillhör den här kategorin. Intressant att notera är att, förutom Ceres, kommer också Pluto att få besök av en rymdsond inom kort. Det är sonden New Horizons som når Pluto i juli 2015, dvs bara ett par månader efter att Dawn når fram till Ceres.

Vad är då en dvärgplanet? Det är en himlakropp som på många sätt liknar en planet, men med den skillnaden att den inte lyckats rensa rent i sin omloppsbana runt solen. I eller nära omloppsbanan finns andra stora himlakroppar. Det var IAU som hittade på den här definitionen 2006 och som därmed också degraderade Pluto från planet till dvärgplanet. Pluto har nämligen en mycket elliptisk omloppsbana som emellanåt kommer innanför Neptunus omloppsbana. Den har också en betydligt lägre massa än planeterna i vårt solsystem. När man i början av 2000-talet upptäckte flertalet av de himlakroppar som idag definieras som dvärgplaneter tyckte väl IAU att vi riskerade att få en uppsjö planeter i solsystemet. Därav indelningen i planeter och dvärgplaneter. I forskarsamfundet finns en hel del kritik mot de planetdefinitioner som IAU beslutat om. Inte minst projektledningen bakom rymdsonden New Horizons har protesterat. Man hade ju precis sänt upp rymdsonden när IAU tog beslutet om Pluto. Det var ju förstås inte så kul. Personligen tycker jag att IAU:s definitioner är lite av ett hopkok. Det kommer att ställa till det när allt mindre exoplaneter upptäcks. Ett stort antal av dessa kommer sannolikt att behöva definieras som dvärgplaneter på mer eller mindre godtyckliga grunder. Det kommer helt enkelt inte att bli lätt att avgöra om alla himlakroppar rensat rent i sin omloppsbana.

Curiosity har fått (h)julproblem

Marsfordonet Curiosity har fått problem med sina hjul. Bilder som skickats till jorden den senaste veckan visar på ganska stora skador på flera av hjulen. Det verkar som om det 1 ton tunga fordonet kört över en del riktigt vassa stenar som bucklat till aluminiumhjulen och t o m skapat rejäla sprickor i dom. I en artikel tidigare i veckan här i bloggen hade jag en bild av ett av hjulen, men missade att notera att det faktiskt var lite trasigt. I flera av de bilder som publicerats på NASA:s websida (se HÄR) kan man se sprickor och små hål i hjulen. De mer jämna fyrkantiga hålen är "orginal" så att säga och inget bekymmer. Det som borde bekymra teknikerna är de här nya sprickorna. Kanske dags att köra fordonet i lite mjukare terräng? Man kan ju som amatörastronom tycka att det är lite dåligt att hjulen börjar trasa sönder efter bara ett drygt års, och fyra och en halv kilometers, körande på Mars. Det handlar ju trots allt om ett mångmiljardprojekt. Undrar just hur länge hjulen håller innan projektet får avbrytas?

Den första bilden är tagen av Curiositys Mastcam-kamera och visar en rejäl spricka i ett av hjulen. Ser inget vidare ut! Hela hjulet ser lite småbuckligt ut.

(Bildkälla: NASA)

Den andra bilden är tagen av MAHLI-kameran och visar en lång spricka i  det främre hjulet i bilden. 

(Bildkälla: NASA)

Rymdsondsåret 2013 har varit lysande!

Ett bra rymdår
Meteoriter, kometer och rymdsonder! Så skulle man (mycket kort) kunna sammanfatta rymdåret 2013. Den 15 februari ställde en stor meteorit till med en hel del förödelse när den slog ner i Tjeljabinsk i ryska Ural. Det följdes under året av lite av komethysteri när det blev klart att kometen ISON skulle komma riktigt nära solen och kanske bli en finfin syn på vår natthimmel. Så blev det dock inte. Kometen stendog vid solpassagen och det blev bara en tummetott av det hela. Trist! Något som vi däremot kunnat glädjas åt är alla uppskjutningar av rymdsonder. Vilket rymdsondsår det har varit! Och vilken höst framförallt! Hela sex stycken rymdsonder har sänts upp sedan i somras. Dessa är:

• LADEE (Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer) som studerar månens atmosfär
• Hisaki som studerar gas i planet och månatmosfärer
• Mars Orbiter Mission, som är på väg mot Mars
• MAVEN (Mars Atmosphere and Volatile Evolution Mission), som också är på väg mot Mars
• Chang'e 3 inkl landare och fordon, som just nu påbörjat månobservationer
• Gaia som ska kartlägga en miljard stjärnor i vår galax Vintergatan

Läs mer om dessa och alla andra just nu aktiva rymdsonder genom att klicka på länkarna till höger här i bloggen.

Året kännetecknas också av att många rymdsonder är på väg mot sina mål. Det gäller bl a följande: Dawn (mot dvärgplaneten Ceres), Juno (mot Jupiter), New Horizons (mot Pluto) och Rosetta (mot en komet).
2013 har varit så fantastiskt att min tio-i-topplista vad gäller rymdsonder i år fått utökas till en tretton-i-topplista! Listan vad gäller rymdobservatorier kom inte upp till tio i år heller.

På den mer negativa sidan kan noteras att det under året varit ovanligt många haverier vad gäller rymdobservatorier. Det gäller bl a Goce, Planck, Kepler, CoRoT och Herschel (läs mer HÄR).

Under året har kommersiell rymdfart firat nya triumfer. Förutom SpaceX har nu också Orbital Sciences lyckats med att docka med den Internationella rymdstationen (ISS). Nya raketer har också utvecklats och utprovats under året.

För tredje året i rad kommer nu Rymdsondsbloggens topplistor att presenteras så här i slutet av året. Idag kommer den första, och viktigaste; den om årets rymdsonder och rymdobservatorier. De kommande dagarna kommer fler topplistor här i bloggen.


Årets bästa rymdsonder och rymdobservatorier
Vilka är då årets bästa rymdsonder resp rymdobservatorier? Protestera gärna i kommentarsfältet om du som läsare tycker annorlunda. Läs mer om respektive rymdsond via länkarna till höger i bloggen.

2013 års etta - MSL/Curiosity! (Bildkälla: NASA)

Årets bästa rymdsonder

1. MSL/Curiosity (1), som under året fått lite mer fart och avverkat ett antal kilometer i sin jakt på spår efter liv på Mars. Fordonet har studerat ett stort antal stenar och flitigt använt både laserkanon och borr. Fordonet har också upptäckt små mängder med vatten. Resultaten så här långt visar att mycket tyder på att delar av Mars varit täckta med vatten. Det kan därmed ha funnits förutsättningar för liv. Curiosity har dock ännu inte funnit några slutgiltiga bevis för detta. De studier som gjorts avseende metanhalten vid Marsytan har inte gett några positiva resultat. Curiosity strävar nu vidare upp mot berget Mount Sharp. Många fina bilder har levererats från ett kargt Marslandskap.
2. Cassini (2), som år efter år fortsätter att leverera intressanta bilder från Saturnussystemet. I år har vi bl a fått se närbilder av Saturnusmånen Titans sjölandskap och finfina bilder som visar den stora stormen som härjar kring Saturnus nordpol. Vi har fått bilder av en mängd Saturnusmånar, av planetens ringsystem, av ismoln vid Titans poler och regn som faller från Saturnusringarna m.m. Cassini har dessutom upptäckt intressanta ämnen (som man använder för att tillverka plast) i Titans atmosfär. Denna måne har kartlagts noggrant och forskarna har utifrån rymdsondens data skapat en topografisk karta för Titan. En kul grej under året var när Cassini fotograferade jorden från sin bana kring Saturnus. 
3. Messenger (4), som under året blev färdig med kartläggningen av hela Merkurius yta. En rad fina bilder har dessutom levererats från ett synnerligen kratertät planet. 
4. Chang’e 3 (-), som i december månad fascinerade oss med en spektakulär uppskjutning och lika spektakulär månlandning. Det var spännande att följa månlandarens färd mot månytan. Både landning och lossning av månfordonet Yutu gick finfint och den kinesiska rymdmyndigheten överraskade genom att visa det hela i alldeles lysande TV-sändningar.
5. Mars Orbiter Mission (-), som sändes upp i början av november 2013 mot Mars. Med en ganska komplicerad bana, med flera varv runt jorden, lyckades MOM hamna i rätt bana mot Mars. Det är en stor triumf för den indiska rymdmyndigheten ISRO och för Indien som rymdnation.
6. Mars Express (7), som fortsatt studera Mars och har nu kartlagt i stort sett hela planeten. Denna rymdsond levererar ständigt fantastiskt fina bilder. ESA har även skapat ett flertal ursnygga filmer som visar flygturer över Mars. Även i år slår Mars Express därmed konkurrenten MRO.
7. MRO (8), har även den tagit en mängd fina bilder från Mars. Frågan är väl om MRO (och det gäller även Mars Express) kommer så värst mycket längre i observerandet?
8. Venus Express (-), som i all tysthet fortsätter studera planeten Venus. (Hur vore det om ESA kunde skärpa sig när det gäller Venus Express-rapporteringen? För den är väl inte helt sysslolös under de långa perioder som rapporter saknas?). I år har rymdsonden bl a observerat att det blåser friskt på denna ogästvänliga planet. Den har dessutom upptäckt att Venus emellanåt har vissa likheter med en komet.  
9. LADEE (-), som sändes upp i september 2013 för att studera månens atmosfär. Det mest intressanta med rymdsonden är kanske den nya laserkommunikation som testas. Teknologin kan få stor betydelse för kommande rymdsondsprojekt.
10. MAVEN (-), som sändes upp i mitten av november, är en avancerad Marssond som ska studera Marsatmosfären. Projektet är förstås betydligt mer betydelsefullt ur rent vetenskaplig synpunkt än det indiska MOM-projektet, men likväl hamnar det bakom MOM i den här listan. Det här är ”business as usual” för NASA, medan det för ISRO är första gången man sänder en rymdsond mot en annan planet.
11. Solsonderna SDO, SOHO och Stereo samt satelliten Iris (-), som studerat solen. Det var ju meningen att solaktiviteten skulle varit på topp i år, men det har varit lite si och så med det. Ett och annat rejält solutbrott har det dock varit. Många fina bilder har levererats från dessa solteleskop.
12. Voyager 1 (9), för att den lämnat vårt solsystem. Vilken bedrift!
13. Juno (10), för det faktum att den är på väg mot kungen av planeter, Jupiter! 

Årets bästa rymdobservatorier

2013 års ett - Keplerteleskopet! (Bildkälla: NASA)

1. Keplerteleskopet (1), som trots att det under året fick allvarliga tekniska problem, levererat så mycket exoplanetdata att det nog kan försörja en stor skock forskare i åratal. Under året upptäcktes en jordliknande planet, Kepler 78b. Tyvärr kretsar den alltför nära sin stjärna för att kunna hysa liv. Ett planetsystem, Kepler 62, med 5 kända planeter har ansetts vara intressant i sökandet efter utomjordiskt liv. Två av planeterna i systemet 62e och 62 f är jordstora och finns inom den beboeliga zonen. I början av året upptäckte Kepler också en planet, Kepler 37c, som är mindre än jorden. Dessutom kar Keplerteleskopet identifierat en stor mängd exoplanetkandidater under året samt t o m studerat moln kring en exoplanet. Oerhört trist att teleskopet fick problem med reaktionshjulen, vilket satte stopp för exoplanetutforskandet (åtminstone enligt den ursprungliga planen).
2. Hubbleteleskopet (2), som enträget fortsätter göra intressanta upptäckter. Under året har teleskopet bl a upptäckt vattenånga kring Jupitermånen Europa och spår av vattenånga i fem exoplaneters atmosfärer. Hubbleteleskopet ägnade en hel del kraft åt att studera kometen ISON när den närmade sig solen. Teleskopet har gjort en del intressanta exoplanetfynd under året och även upptäckt en liten måne kring Neptunus. 
3. Herschelteleskopet (3), som studerat både solsystemets planeter och exoplaneter under året, men som tyvärr till slut tvingades ge upp observerandet. Teleskopets ”kylvätska” tog helt enkelt slut.
4. Spitzerteleskopet (6), som alltmer börjat studera exoplaneter. Med hjälp av sina känsliga instrument har teleskopet bl a gjort beräkningar av exoplaneters yttemperaturer. Teleskopet var också flitig i studierna av kometen ISON.
5. Gaia, som sändes upp i december 2013 med uppdraget att studera 1 miljard stjärnor i vår galax, Vintergatan. Detta för att ge oss en bättre bild av Vintergatans utveckling. Projektet är ett av ESA:s största projekt under de senaste årtiondena.
6. Integral, som upptäckte att ett svart hål förmodligen käkat upp en exoplanet. Det är en upptäckt som utan tvekan kvalificerar detta rymdobservatorium att komma med på årets topplista!
7. James Webb-teleskopet (7), är även i år med på listan bara för att det fortfarande är på G. Projektet tycks överleva och bli verklighet trots alla finansiella bekymmer.

Julkort från rymden

Medan vi firar jul och har ledigt från jobb och studier fortsätter rymdsonder och rymdfordon att observera solsystemets himlakroppar. Även några astronauter fick slita på självaste julafton. Den senaste veckan har en rad fina bilder från solsystemets olika "hörn" publicerats. Här kommer ett urval av dessa "julkort". Jag ska, som vanligt, ge min sammanfattning av rymdsondsåret i ett antal inlägg som kommer här i bloggen under de närmaste dagarna. Tills dess, kolla in dom här fina bilderna.

Först en julhälsning från den Internationella rymdstationen ISS, där astronauterna Rick Mastraccio och Mike Hopkins under julhelgen roat sig med två långa rymdpromenader för att laga utrustning som styr rymdstationens kylsystem. På julafton blev det en mer än 7 timmar lång rymdpromenad!

Rymdpromenad (Bildkälla: NASA)

Nästa bild  är ett riktigt hjulkort! Marsfordonet Curiosity har fotograferat ett av fordonets hjul. Det är en ganska kraftig konstruktion som bör tåla en och annan påfrestning. Rymdfordon brukar ha ett väldigt specifikt utseende, som skiljer sig markant från de fordon vi har på jorden. Undrar just hur man kommit fram till att den här konstruktionen är den optimala. Sannolikt är det en kompromiss mellan storlek, hållfasthet och vikt. Mesta och bästa möjliga fordon för minsta möjliga vikt helt enkelt.

(Bildkälla: NASA)

Kinesiska månfordonet Yutu har börjat köra runt landningsplatsen och har tagit en del bilder, bl a den här panoramabilden.

(Bildkälla: CNSA/CCTV)

Så här långt har månlandaren och Yutu mest tagit bilder av varandra. Det pågår förmodligen lite tester av kameror och andra instrument. Det är hyfsat bra bildkvalitet i de bilder vi hittills fått se. Tanken är nu att fordonet ska ut på en egen expedition för att utforska denna del av månen. Den kinesiska rymdmyndighetens förhoppning är att fordonet ska kunna fungera i minst tre månader. Landaren ska studera månmineraler m.m där den står. Bilden nedan visar landaren. Den tycks verkligen ha hittat ett perfekt ställe att landa på. Inga stora stenar som kan stöka till det hela. I bakgrunden syns lite små bergknallar som landaren lyckades undvika.

(Bildkälla: CNSA/CCTV)

Nästa bild visar en lite annorlunda vy av den stora stormen vid Saturnus nordpol. Det är rymdsonden Cassini som tagit bilden.

Den stora stormen på Saturnus (Bildkälla: NASA)

De följande två bilderna kommer också från Cassini. Den första visar Saturnusmånen Enceladus. Det ser verkligen ut som en rymdens snöboll. I den här bilden syns inte de för Enceladus så speciella vattengejsrarna. Månen sprutar nämligen ut stora kaskader med vatten. Enceladus är en ganska liten måne med en diameter på ca 500 kilometer.

Månen Enceladus (Bildkälla: NASA)

En riktigt häftig bild som Cassini tagit är den här. Den visar månen Rhea framför den disiga månen Titan. Rhea är en av Saturnus många mellanstora månar (diameter=ca 1.500 kilometer). Titan är Saturnus största och solsystemets näst största måne (efter Jupitermånen Ganymedes). Diametern är ca 5.150 kilometer. NASA har också publicerat sin topplista 2013 vad gäller Cassinibilder, se HÄR.

(Bildkälla: NASA)

NEOWISE på jakt efter asteroider igen

Rymdsonden WISE (Wide-field Infrared Survey Explorer) sköts upp i december 2009 och opererade till februari 2011. Under denna tid upptäckte WISE 34.000 asteroider. WISE som är bestyckad med ett 40-centimeters teleskop och infrarödkamera hann också ta mer än 2,7 miljoner bilder och katalogiserade hela 747 miljoner objekt i rymden. Efter att sedan februari 2011 varit i viloläge har rymdsonden uppväckts av NASA och påbörjar nu ett nytt uppdrag, NEOWISE. NEO står för Near Earth Object, vilket antyder att sonden ska leta efter kometer och asteroider som kommer när jorden. De första testbilderna har nu tagits och tanken är att NEOWISE nu ska börja sitt nya uppdrag mer skarpt. Målsättningen är att i god tid upptäcka objekt som kommer inom 45 miljoner kilometer från jorden. Asteroidjakt tycks få ökad prioritet hos NASA.

En av testbilderna som NEOWISE tagit av stjärnbilden Fiskarna (Bildkälla: NASA)

En krater på Merkurius har döpts efter John Lennon

John Lennon har fått ge namn åt en krater på Merkurius. Rymdsonden Messenger har tagit bilden nedan av denna krater. Internationella Astronomiska Unionen har gett namn åt ett antal Merkuriuskratrar och det var ju kul att Lennon blev förevigad även på en annan planet än jorden. Undrar just när forne Queen-gitarristen Brian May ska få namn åt någon himlakropp, krater eller annat? Han borde ju ligga bra till någon gång i framtiden med tanke på att han på gamla dagar doktorerat i astronomi.

Annars har det varit ganska tyst kring Messengers förehavanden under året som gåttt. Det beror väl antagligen på att rymdsonden observerat det mesta som finns att observera under sina mer än 2.000 varv runt planeten. Man kan bli snurrig av mindre!

Lennonkratern på Merkurius (Bildkälla: NASA)

Videon nedan visar hur det ser ut kring Merkurius sydpol. Många kratrar är det!

(Källa: NASA)

Rymdobservatoriet Gaia sändes upp idag för att studera Vintergatans stjärnor

Idag klockan 10.12 svensk tid sändes den europeiska rymdmyndigheten ESA:s rymdobservatorium Gaia upp från rymdbasen i Kourou i franska Guyana. Det var som vanligt spektakulärt att se Soyuz-raketen skjuta upp i skyn genom ett moln av rök. Allt tycks ha gått helt enligt planerna och Gaia vecklade efter 1 timme och 17 minuters färd ut sin magnifika solpanel. Det tog hela 10 minuter!

Gaia lyfter med hjälp av en Soyuz-raket (Bildkälla: Arianespace/Spaceflight Now)

Gaiaprojektet startade redan på 1990-talet och är en av ESA:s viktigare projekt hittills under 2000-talet. Gaias uppdrag är att studera en miljard stjärnor i vår galax Vintergatan för att ge oss en bättre bild av vår galax struktur och utveckling. Målsättningen är att vi ska få en betydligt mer detaljerad bild av alla dessa stjärnor och av Vintergatan som helhet. Gaiaprojektet är fortsättningen på ett annat stort rymdsondsprojekt, Hipparcos, som sköts upp 1989 och observerade ungefär 100.000 stjärnor under fyra års tid. Målsättningen är nu alltså att observera 1 miljard stjärnor med Gaia, dvs 10.000 gånger mer än Hipparcos! Gaias mätningar är dessutom 100 gånger mer exakt än Hipparcos mätningar. Observatoriet ska placeras vid solens-jordens s.k Lagrangepunkt 2 (L2). Bilden nedan visar var denna punkt, liksom övriga fyra Lagrangepunkter finns. Dessa punkter är områden där gravitationen från två himlakroppar tar ut varandra. Det blir på så sätt stabila platser att placera rymdsonder på. Gaia når L2 kring den 7 januari och kan sedan under våren 2014 påbörja observerandet.

Lagrangepunkterna (Bildkälla: Wikipedia)

Trots att Gaia observerar en miljard stjärnor är det bara mellan 0,5 och 1 procent av alla stjärnor i Vintergatan. Trots att de övriga 99 procenten inte observeras hoppas forskarna kunna rekonstruera hur hela galaxens struktur ter sig utifrån Gaias observationer. Det blir också en lags tredimensionell bild i och med att Gaia också ska studera hur snabbt stjärnor rör sig från oss eller mot oss. Utifrån dessa data (och här talar vi om enorma mängder data) är det tänkt att forskarna ska kunna bygga upp en bild av hur Vintergatan har utvecklats och hur den fortsätter att utvecklas i framtiden.

Illustration av Gaia

Projektet är som sagt gigantiskt och har en total kostnadsram på hela 940 miljoner euro, dvs 8-9 miljarder svenska kronor. Den totala datamängden som samlas in uppgår till hissnande 1 miljard megabyte! Varje dag ska 40 miljoner stjärnor studeras med en CCD med optik som består av 106 CCD-detektorer, med totalt närmare 1.000 megapixlar. Läs mer om tekniken på SpaceflightNow. Gaia kommer sannolikt också att bidra till upptäckten av 1.000-tals nya exoplaneter, 200.000 nya asteroider m.m. Bilden nedan visar komplexiteten i projektet. Klicka på bilden för att förstora den eller på länken HÄR.

Info om Gaiaprojektet (Bildkälla: Astrium)

När kan vi då förvänta oss få reda på vad Gaia observerat? På Astronomidagarna i Lund i höstas berättade Daniel Michalik från Lunds universitet om projektet och manade till tålamod. Det första datasetet presenteras först i september 2015 och de fullständiga resultaten först år 2022. Forskning tar tid. Det är bara att inse detta. Så småningom kommer vi att få reda på en mängd spännande fakta om stjärnors position, avstånd och rörelser och inte minst om hur vår galax blev vad den är idag och hur galaxens framtid kan tänkas se ut.

Läs också Populär Astronomis artikel om Gaia HÄR. Kolla också Ulfs snygga bildsekvens av vad som hände de första 90 minuterna efter start på Cassiopeiabloggen HÄR.

Har man upptäckt den första exomånen?

Tidskriften New Scientist skriver på sin websida att forskare kan ha upptäckt den första exomånen. Som bekant har en stor mängd exoplaneter upptäckts (drygt 1.000) under de senaste 20 åren. Nu kan man alltså ha upptäckt en måne utanför vårt eget solsystem. Det tycks dessutom vara en mycket märklig måne, och inget som liknar månarna i vårt solsystem. Vår största måne, Jupitermånen Ganymedes, är ca 5.200 kilometer i diameter. Den "månkandidat" man nu upptäckt beskrivs som en rymdens vagabond. Månen och dess planet svävar omkring i rymden utan närhet till någon stjärna. Både planeten och månen är stora.
Planeten beräknas ha en massa som är fyra gånger Jupiters och månen en massa som är ungefär hälften av jordens. Det innebär att den i så fall skulle ha ungefär 20 gånger större massa än Ganymedes! Månen kretsar dessutom hela 20 miljoner kilometer från planeten, vilket är ett stort avstånd med solsystemsmått mätt.

Både planet och måne har upptäckts med gravitationslinsmetoden. Det är en metod som bygger på det faktum att ljus från en stjärna böjer av om en annan stjärna finns mellan den mer avlägsna stjärnan och oss. Den mer närbelägna stjärnans gravitation påverkar alltså ljusets bana. Om då denna stjärna dessutom har någon planet som kretsar kring den så påverkar det gravitationslinseffekten.

Forskarna betonar att man fortfarande är lite osäkra på om det är en planet och en måne. Det kan också röra sig om en ljussvag dvärgstjärna och en planet. Tyvärr kommer man aldrig att få reda på hur det ligger till med de två objekten. Att planet-måne (eller stjärna-planet) kombon skulle passera precis framför någon stjärna en gång till så att de kan observeras igen är osannolikt. De kommer därför att fortsätta sin färd i den mörka rymden. Så det gäller att upptäcka planet-måne-kombinationer med andra metoder där upptäckten kan bekräftas genom flera observationer.

Rymdsonden SDO visar upp solen i regnbågens alla färger

Rymdsonden SDO (Solar Dynamics Observatory) kan studera solen i en mängd olika våglängder. Dessa observationer, i för oss människor osynliga våglängder, konverteras sedan till bilder vi kan se. Dessa bilder presenteras i alla regnbågens färger. Dagens Image of the Day på NASA:s websida  illustrerar detta på ett tjusigt sätt.

(Bildkälla: NASA)

Fler bilder från månen

Nu har det gått lite drygt två dygn sedan den kinesiska månlandningen. Den har uppmärksammats en hel del i media, inte minst rymdmedia. Den kinesiska rymdmyndigheten har varit bra på att informera och kommunicera bilder m.m. Så har det inte alltid varit, så låt oss hoppas att det här är början på en lite mer öppen kommunikation om Kinas utforskning av rymden och vilka resultat man uppnår. För det är ju onekligen en imponerande prestation att landa på månen och väl värd att uppmärksammas.

Landningen den 14 december var av en händelse exakt 41 år efter att den sista (senaste?) amerikanska Apollobesättningen lämnade månen. Apollo 17 landade nämligen på månen den 11 december 1972 och lyfte från månen för återfärden mot jorden tre dagar senare. Det var USA:s sjunde bemannade månfärd och den sjätte månlandningen (Apollo 13 fick ju avbryta sitt uppdrag). Astronauterna Eugene Cernan och Harrison Schmidt hade faktiskt med sig ett månfordon på denna färd. Med bilen körde de 35,9 kilometer under nästan fyra och en halv timmer total körtid. Detta månfordon ser ut som en sportbil jämfört med Yutu och NASA:s Marsfordon!

Apollo 17 Lunar Roving Vehicle (Bildkälla: NASA)

Igår kväll, när jag var på väg till bion för att se rymdfilmen Gravity (!), var det en relativt klar himmel och nästan fullmåne. Fascinerande att titta upp mot månen och inse att därborta kör en liten månbil omkring just nu! Man får av någon anledning inte samma känsla när man tittar på Mars. Trots allt kör det ju faktiskt omkring två Marsfordon på den planeten.

Det kinesiska månfordonet Yutu har tagit bilder på månlandaren och vice versa. Den första bilden visar landaren med sin utfällda ramp. Den ser ut som vilken månlandare som helst.

(Bildkälla: CNSA)

Nästa bild visar Yutu, med utfällda solpaneler. Fordonet verkar ha gjort en liten piruett där den står.

(Bildkälla: Xinhua)

Yutu har också tagit en bild på omgivningarna. Finfin terräng att köra omkring i för ett litet fordon som Yutu. Den är ju bara 140 centimeter hög och har små hjul som kan ha svårt att forcera en mer stenig terräng.

(Bildkälla: Xinhua/Wang Jianmin)

Lustigt förresten angående filmen Gravity att kinesisk rymdteknologi spelar en avgörande roll i hur det går. Jag ska inte avslöja mer, ifall ni som läser detta inte har sett filmen. Jag vill verkligen rekommendera er att göra det. Det är en lysande film, särskilt för oss rymdnördar.

Läs också Anders Nyholms artikel på Populär Astronomis websida om Chang'e 3 och Yutu.

Ny spännande rymdsondsuppskjutning i veckan som kommer - Gaia!!

Vilken rymdsondshöst det har varit och det är inte slut än! Månlandningen igår toppade väl det mesta, men redan i nästa vecka kan vi se fram emot ännu en stor rymdsondsuppskjutning. Efter höstens uppskjutningar av två rymdsonder mot Mars (NASA:s MAVEN och Indiska Mars Orbiter Mission) och två rymdsonder mot månen (NASA:s LADEE och kinesiska Chang'e 3) är det nu på torsdag dags för den europeiska rymdmyndigheten ESA att visa att man minsann också är med i matchen. Vid tiotiden på torsdag förmiddag svensk tid är det tänkt att ESA:s avancerade rymdobservatorium Gaia ska sändas upp. Det kommer att ske från rymdbasen Kourou i franska Guyana med hjälp av en Soyuzraket. Jag har skrivit en hel del i bloggen om Gaia och dess uppdrag att kartlägga en miljard stjärnor i Vintergatan (se HÄR).

Av de sex stora i "rymdbranschen": NASA, ESA, ryska Roscosmos, kinesiska CNSA, japanska JAXA och indiska ISRO är det väl framförallt ryssarna som saknats den här hösten. Visserligen används ryska raketer till en mängd uppskjutningar, men vi har inte haft något ryskt rymdsondsprojekt på ett tag nu. Det verkar som om man hamnat lite på efterkälken. Efter de kinesiska och indiska framgångarna kan vi nog räkna med att Ryssland gör allt för att komma tillbaka på rymdscenen igen. Vi kan nog räkna med att japanska JAXA också vill visa framfötterna.

Illustration av Gaia (Bildkälla: ESA)

Kinesiska Yutu kör nu på månen

Den kinesiska månlandningen igår eftermiddag svensk tid tycks ha varit en stor framgång. Allt ser ut att ha gått helt enligt planerna. Landningen skedde en halvtimme tidigare än vad som hade förannonserats. Jag, liksom många andra, missade därmed själva landningen och fick nöja oss med twitterrapporter från andra, mer alerta, observatörer. Kinesisk TV har överraskat (åtminstone mig) genom sina mycket bra TV-sändningar från både uppskjutningen och landningen. Sent igår kväll kunde vi se hur månfordonet Yutu sakta kördes ut på den ramp med vars hjälp fordonet skulle landsättas på månens yta. Det var spännande 10 minuter! På bilden nedan syns hur Yutu rullat ner för rampen och skapat två tydliga spår på månytan.

(Bildkälla: Xinhua)

Landningsområdet är som synes ganska platt. Det är en lavaslätt som heter Sinus Iridium. Idag är det tanken att Yutu ska köra runt månlandaren och ta bilder på denna, samtidigt som månlandaren tar bilder på Yutu. Häftigt! Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har en mycket bra rapportering om händelseförloppet under landning och lossning av Yutu. Hon har bearbetat den film som kinesisk TV publicerat. Visst ser det fräckt ut?

(Bildkälla: CNSA/CCTV/Emily Lakdawalla)

Dagens rymdvideo: Var bör vi söka efter utomjordiskt liv?

I ett inlägg häromdagen berättade jag om nya forskningsrön vad gäller Jupitermånen Europa. Det kan finnas goda förutsättningar för liv på denna måne. Det finns också andra ställen i vårt solsystem som kan ha förutsättningar för liv. Emily Lakdawalla berättar i den här videon om dessa intressanta himlakroppar.

(Källa: UniverseToday)

Historisk kinesisk månlandning idag

Vi har idag bevittnat en historisk händelse! Den kinesiska rymdmyndigheten CNSA lyckades med uppdraget att landa på månen med den månlandare som följde med rymdsonden Chang'e 3. Månlandningen skedde kl 14.11 svensk tid. Det är den första månlandningen på 37 år. 1976 landade sovjetiska Luna 24 på månen. Därmed blir Kina den tredje rymdnationen att landa på månen, efter Sovjet och USA. Kinesisk TV har publicerat en kort filmsekvens som visar landningen mot månytan.

(Källa: CCTV)

Landaren saktade ner farten så att den i princip stod stilla ca 100 meter från månytan för att kolla av terrängen och säkerställa en säker landning. Det vore ju dumt att landa rätt  på en stor sten. Ca 3-5 meter ovan ytan stängdes motorerna av och landaren damp ner på de fjädrande landningsställen. Redan ikväll (mellan klockan 22 och 23 svensk tid enligt preliminära rapporter) väntas det medföljande månfordonet släppas ner på månytan med hjälp av en ramp. Fordonet, med namnet Yutu, är ca 1,5 meter högt och väger 140 kilo. Yutu betyder Jade-kaninen på svenska och syftar på den kanin som enligt kinesisk mytologi var följeslagare till gudinnan Chang'e. Den kinesiska rymdmyndigheten har förhoppningen att fordonet ska vara funktionsdugligt i minst tre månader och under den tiden utforska närområdet. Landaren väntas utforska landningsplatsen under minst ett år.

Illustration av månlandaren (Bildkälla: Beijing Institute of Spacecraft System Engineering)

Den europeiska rymdmyndigheten ESA har bistått kineserna med teknisk support inför landningen. Det handlar om att hjälpa till med radiokommunikationen mellan rymdsonden och jorden. ESA:s Estrack Network, med tio stationer i sju länder, har ända sedan uppskjutningen hjälpt till med kommunikationen. En station i Australien hade kontakt med månlandaren vid landningsögonblicket.

Även NASA meddelar att man, trots vissa tidigare farhågor kring det kinesiska projektet, nu ser att månlandningen faktiskt kan bidra till NASA:s utforskning av månen. Månlandningen kan ge intressanta forskningsdata om hur damm och stoft sprider sig till månatmosfären. Det kan bli något för rymdsonden LADEE (Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer) att studera. Även rymdsonderna LRO och ARTEMIS kan möjligen studera effekter av månlandningen. LRO kommer dessutom att kunna följa månfordonet Yutus färd på månen.

Det intressanta med det kinesiska månprojektet är att vi nu sannolikt kommer att få se bilder från månen av betydligt bättre kvalitet än de bilder som levererades på 1960- och 70-talen. Det har ju trots allt hänt en del med bildkvaliteten under de senaste 40 åren! Förutsättningarna för bra månreportage är oändligt mycket bättre nu än då. Istället för att titta på suddiga bilder i vår svartvita TV kan vi nu följa rymdsondsprojekt i det närmaste i realtid via dator, pekplatta eller mobiltelefon.Låt oss hoppas att den kinesiska rymdmyndigheten CNSA löpande förmedlar både bilder och annan information. Det sägs att månfordonet och landaren ska ta bilder av varandra redan imorgon! Det blir spännande att följa det här projektet de närmaste veckorna och månaderna! Som sagt, redan ikväll ska månfordonet rulla ner för rampen från landaren!

Läs mina tidigare inlägg om Chang'e 3 HÄR.

Illustration av landare och månfordon (Bildkälla: CNTV)

Dagens rymdvideo: Rymdsonden Cassini flyger över månen Titans sjöar

Saturnusmånen Titan är en intressant himlakropp. Den liknar på många sätt jorden. Den har en tät atmosfär som huvudsakligen består av kväve och den har, likt jorden, stora sjöar som täcker dess yta. Det som skiljer Titan från jorden är att atmosfären innehåller kolväten och att det är en synnerligen kall plats. Det kan vara nästan -180 grader på Titan. Det regnar faktiskt på Titan, men nederbörden består av olika kolväten och inte vatten. Det gör att de sjöar som finns, framförallt vid månens nordpol, består av just kolväten. Inget att bada i med andra ord!  NASA presenterar nu en film som visar en liten flygtur över Titans sjörika landskap.

(Källa: NASA)

Kinesisk månlandning planeras om mindre än 48 timmar!

Den kinesiska rymdsonden Chang'e 3 har nu gått in i en omloppsbana runt månen som gör sonden redo att släppa ifrån sig den månlandare som på lördag eftermiddag ska landa på månens yta. I landaren finns månfordonet Yutu, som under tre månaders tid ska köra omkring och utforska månytan. Månlandningen är planerad att ske lite före halv fem på lördag eftermiddag svensk tid. Låt oss hoppas att den kinesiska rymdmyndigheten CNSA har en lika eminent sändning från landningen som man hade från uppskjutningen. Det är förstås inte så lätt att filma landningen, men nog borde vi väl ändå få se lite fina landningsbilder?!

(Bildkälla: CNSA)

Det område som månlandaren ska dimpa ner i, Sinus Oridium, ser ganska platt ut att döma av de bilder som publicerats. Det är ju förstås en fördel för ett litet månfordon som Yutu att slippa svår terräng. Lustigt nog har området besökts tidigare av ett månfordon, den sovjetiska Lunokhod 1, åren 1970-71. Den körde faktiskt mer än 10,5 kilometer under en tidsrymd på ca 10 månader. Det ska bli intressant att se om Yutu kan slå det. Rekordet vad gäller körsträcka på månen innehavs dock av ett annat ryskt fordon, Lunokhod 2, som kom upp i hela 42 kilometer.

Landningsområdet (Bildkälla: NASA)

Hubbleteleskopet har identifierat vattenånga kring Jupitermånen Europa

Det är mycket i rymdmedia om Jupitermånen Europa just nu. Igår skrev jag om nya forskningsrön (upptäckten av lermineraler i månens istäcke) som baserades på gamla rymdsondsdata från Galileo i slutet av 1990-talet. Idag presenterar NASA ett fynd som Hubbleteleskopet har gjort. Hubble har upptäckt vattenånga som stiger från Europas yta. Forskarna tror att det kan röra sig om mindre fontäner som stiger mot skyn. Månen Europa gör därmed sällskap med Saturnusmånen Enceladus som "fontänmåne". De nya fynden på Europa gör denna måne till ett mycket intressant objekt i sökandet efter utomjordiskt liv.

En illustration på hur det skulle kunna se ut på Europa (Bildkälla: NASA)

Forskarna grubblar över hur planetsystem egentligen bildas

Forskarna hade länge en förhärskande teori om hur planetsystem bildas. Teorin gick ut på att planeter bildas ur den ackretionsskiva som omger en stjärna som håller på att skapas. I och med att stjärnan bildas så blåser stjärnvinden bort merparten av den gas som finns nära stjärnan. Det gör att det bildas relativt små planeter längst in eftersom det inte finns så mycket gas och stoft att bygga planeter med. Stora planeter bildas längre ut från stjärnan där mängden gas är större. Allteftersom man upptäckt planeter kring andra stjärnor så har förvirringen bland forskare ökat. Man har till exempel upptäckt mängder med Jupiterstora gasplaneter som kretsar nära sina stjärnor. Det borde dom inte göra. Dom borde åtminstone inte ha skapats där utan betydligt längre ut från stjärnan och sedan kanske sakta men säkert migrerat allt närmare stjärnan. Nu har forskarna upptäckt en riktigt udda planet. Den har fått namnet HD 106906b. NASA rapporterar om fyndet på sin websida.

Jämförelse mellan vårt solsystem och HD 106906b (Bildkälla: University of Arizona)

HD 106906b är en udda planet. Den har en massa som är 11 gånger så stor som Jupiter och kretsar hiskligt långt från sin stjärna, hela 650 gånger avståndet mellan solen och jorden.Det motsvarar 97 miljarder kilometer! Eftersom Jupiter är ca 5 gånger längre från solen är jorden är alltså denna Jupiterliknande planet mer än 100 gånger längre från sin stjärna än vad Jupiter är från solen! Där borde den absolut inte kunna vara. Det borde inte finnas så mycket gas därute i periferinför att bygga en så stor planet. Frågan är väl om det är en planet eller en "star-wannabe", dvs en himlakropp som var tänkt att bli en stjärna, men som inte riktigt blev det. Planeten är, i astronomiska sammanhang, väldigt ung. Den är bara ca 13 miljoner år och fortfarande ganska het (ca 1.500 grader Celcius).

Forskare har upptäckt lermineraler i Jupitermånen Europas is

Forskare fortsätter att göra nya fynd utifrån de observationer som rymdsonden Galileo gjorde under åren 1995 - 2003 när sonden kretsade kring Jupiter. Nu har man funnit lermineraler i Jupitermånen Europas istäcke. Man tror att de förts dit vid en kollision med en komet eller asteroid. Det intressanta med fyndet är att "rymdstenar" som transporterar den här typen av mineral ofta också för med sig organisk materia. Med andra ord skulle livets byggstenar kunna ha transporterats till Europa. Med tanke på att månen har en vattenocean under istäcket skulle liv kunna utvecklas. Det är onekligen fascinerande att forskare mer än 10 år efter att rymdsonden Galileo avslutade sin utforskning av Jupiter gör nya fynd i de data som sonden samlade in. Med hjälp av ny teknik har Galileos relativt lågupplösta bilder från 1998 avslöjat nya fakta.

En tänkbar asteroid- eller kometkollision på Europa (Bildkälla: NASA)

Vad är då lermineral? Lera är, jag citerar Wikipedia, "en finkornig jordart där över 15 procent av vikten består av partiklar med en diameter på mindre än 0,002 mm. Partiklarna benämnes ler. Ler är den mest finkorniga vittrings- och erosionsprodukten. Ler kan dessutom innehålla partiklar (sekundära lermineral) bildade av vattenlösta (vittrade) kisel-, aluminium- och järnoxider". Wikipedia fortsätter: "Lermineral är en sammanfattande term för de mineral som bildar partiklar med kornstorleken ler".

Bland astrobiologer är intresset för Jupitermånen Europa stort. Det är många som tror att det här är den bästa kandidaten för utomjordiskt liv. Då talar vi om enkla livsformer som kan tänkas leva under den tjocka is som täcker månens yta. Det som gör Europa så intressant är att det finns en saltvattenocean under isen och det finns tillgång till energi (som ett resultat av geologisk aktivitet och interaktion med Jupiter). Det vatten som finns är dessutom i kontakt med berggrunden, vilket är viktigt för att olika ämnen ska frigöras.

Så borde man då inte omedelbart sända en rymdsond, med landare och eventuellt fordon, till Europa? Jo, och en rymdsond är på väg (Juno) och en kommer att sändas dit år 2022 (JUICE). Ingen av dem har dock någon landare eller fordon i nyttolasten. Juno når Jupitersystemet i juli 2016 och kan nog ge en del nya fakta om Jupitermånarna. Den kommer dock att fokusera på Jupiter och inte på planetens månar. Vi får vänta på att ESA:s rymdsond JUICE når Jupitersystemet innan vi får mer kompletta uppgifter om hur det står till med Europa. JUICE huvuduppdrag är just att studera Jupiters isiga månar. JUICE är tyvärr inte framme förrän år 2030.

Fyndet av lermineraler kommer att presenteras mer i detalj på fredag på det pågående stora geofysikmötet i San Fransisco.

Det har funnits förutsättningar för liv på Mars

Jag skrev häromdagen om att Marsfordonet Curiosity avlossat mer än 100.000 laserskott under sitt dryga år på Mars. Curiositys uppdrag är att undersöka om det finns eller har funnits förutsättningar för liv på Mars. Genom att skjuta på stenar eller borra i stenar och sedan analysera materian kan Curiosity finna spår av liv. De analyser som Curiosity gjort visar att det mycket väl skulle kunna ha utvecklats liv på denna idag så livsfientliga planet. Vid American Geophysical Unions (AGU) höstmöte i veckan i San Fransisco har en hel del intressanta fakta om Curiositys observationer presenterats.

Bilden nedan visar ett sjölandskap, eller kanske snarare resterna av ett sjölandskap, på Mars. Det är just den typen av terräng som Curiosity kört omkring i under lite drygt 16 månader. Allt för att försöka avslöja Mars hemligheter. Curiosity har bland annat lyckats åldersdatera de stenar som man studerat. De visar sig vara mellan 3.860 och 4.560 miljoner år gamla! Det är bokstavligen materia som bildats kort efter att själva planeten bildades.

Forskarna har nu också bevis på att det funnits en sjö som skulle kunna haft någon form av mikroorganismer. Det har man kommit fram till efter att ha studerat Curiositys labanalyser av sedimentära avlagringar i de stenar som Curiosity borrat i eller skjutit på med laser. Forskarna tror att den krater som Curiosity landade i, Galekratern, haft en stor sjö för ca 3,6 miljarder år sedan. Man tror också att sjön funnits där i tiotusentals, kanske hundratusentals år. Man anser det sannolikt att sjön hade kol, väte, syre, kväve och svavel - alla ämnen som är viktiga för att liv ska utvecklas. Det borde alltså varit utmärkta förutsättningar för att mikroorganismer ska utvecklas. Forskarna betonar dock att man inte funnit tecken på liv på Mars, utan bara att förutsättningarna för liv funnits. Det är trots allt ett viktigt steg i jakten på liv.

En forntida sjö på Mars (Bildkälla: NASA)

En rundtur kring Mars nordpol

Rymdsonden Mars Express har med sina instrument samlat in en massa data om området kring Mars nordpol. Utifrån datamaterialet har ESA skapat en tjusig animation. När nordpolen upplever sommar smälter koldioxidisen och kvar blir ett istäcke bestående av vattenis.

(Källa: ESA)

Nytt nummer av Populär Astronomi

Så har då decembernumret av Populär Astronomi utkommit. Jag bläddrar lite i tidningen och hittar en hel del spännande läsning. Det är glädjande för en rymdsondsfantast att se så många artiklar och nyhetsnotiser om just rymdsonder och de upptäckter som de gjort. Vad finns det då mer att läsa om? Jo, bland annat om månen och hur den påverkar oss samt en lång och innehållsrik artikel om jordnära asteroider, om de häftiga gammablixtarna och svarta hålen samt om Spaceport Sweden och dess verksamhet m.m. En hel del trevlig läsning till jul med andra ord!

ESA vill ha svar på frågor om universums utveckling

Astronomy Magazine skriver om den europeiska rymdmyndigheten ESA:s framtidsplaner. ESA har nämligen fattat beslut om sina två kommande L-klassprojekt. L står för Large och avser stora, dyra rymdsondsprojekt. Redan tidigare har ESA, inom ramen för L-klassprojekten, fattat beslut om projektet JUICE som ska studera Jupiters stora månar. Detta projekt, förkortat L1, består av en rymdsond som ska studera Jupiters galileiska månar. Sonden sänds upp år 2022. De två nya projekten; Athena (L2) och eLISA (L3) ska ge svar på några av de mest grundläggande frågorna om vårt universum:

• varför ser universum ut som det gör?
• hur fortplantar sig gravitationsvågor?
• när och hur skapades de första svarta hålen?
• vad är det för krafter som gör att galaxer bildas?
• hur utvecklas galaxhopar och grupper av galaxer?
• hur bildas kompakta dubbelstjärnesystem och hur utvecklas de?

Den här filmen presenterar översiktligt de två projekten.

(Källa: ESA)

Athena (som står för Advanced Telescope for High-energy Astrophysics) är ett avancerat röntgenteleskop som ska ge svar på hur universums storskaliga strukturer har bildats. Hur gick det egentligen till när materia i form av het gas sammanfogades till galaxer? Redan tidigt, kanske bara 1 miljard år efter Big Bang, bildades de första supermassiva svarta hålen. Forskarna hoppas få ökad kunskap om hur det gick till när dessa svarta hål bildades och vilken inverkan det hade på den fortsatta utvecklingen.

Athena (Bildkälla: ESA)

eLISA (evolved Laser Interferometer Space Antenna) är ett dedikerat rymdobservatorium för studier av gravitationsvågor. Det är ett avancerat system, bestående av tre satelliter, som för första gången direkt ska detektera lågfrekventa gravitationsvågor i universum. Det här med gravitationsvågor är något som Albert Einstein förutsade redan 1916. Förhoppningen är att eLISA ska kunna detektera de gravitationsvågor som universums första svarta hål gav upphov till och ge svar på hur gravitationsvågor bidrog till att skapa universums storskaliga struktur. eLISA är efterföljaren till LISA Pathfinder, ett rymdobservatorium som sänds upp 2015. En del teknologi kommer att testas i Pathfindern som sedan kommer att ingå i eLISA.

eLISA (Bildkälla: ESA)

Båda teleskopen är del i ESA:s program "Cosmic Vision 2028-2034". Det är med andra ord teleskop som sänds upp om 15-20 år. Planen är att Athena ska sändas upp 2028 och e-LISA 2034.