Studier av Venuspassager för och nu

NASA:s APOD (Astronomy Picture Of Day) är en gammal fin bild från 2004 som visar en av dessa sällsynta Venuspassager. Nästa Venuspassage är inte långt borta. Den sker faktiskt på vår nationaldag nästa år, men sedan är det hela 105 år till det händer igen. Dom sker i par kan man säga. En Venuspassage följs av en ny åtta år senare, men sedan tar det drygt hundra år tills nästa Venuspassagepar inträffar.

När jag ser den här bilden tänker jag på den lite lustiga men dråpliga berättelsen om Venuspassagerna 1761 och 1769. I Bill Bryson's bok "En kortfattad historik över nästan allting", som är en väldigt underhållande översikt av vetenskapshistorien, beskrivs hur dessa Venuspassager skulle studeras i ett gigantiskt internationellt samarbetsprojekt. Forskare från olika länder gav sig av till mer än 100 platser utspritt över hela jordklotet för att studera denna händelse, när planeten Venus sakta färdas över solskivan. Varför skulle man då studera detta? Tanken var att om man från flera olika platser på jorden noggrant mätte Venuspassager så kunde man med hjälp av parallaxberäkning mäta avståndet mellan jorden och solen samt beräkna andra avstånd i vårt solsystem. 100-tals forskare färdas ut till de mest otillgängliga platser och under enorma strapatser för att studera den första Venuspassagen 1761. Det gick åt skogen för de allra flesta på grund av de aldrig kom fram till de ställen från vilka de skulle göra sina observationer eller på grund av att instrumenten gick sönder på skakiga landsvägar. Allra värst gick det för fransmannen Guillaume de Gentil.

Denne fransman var kanske mer entusiastisk än kunnig i sitt värv. När den första Venuspassagen år 1761 infann sig befann han sig ute på havet på väg mot sin destination, Indien. Att studera något på himlavalvet mer detaljerat ute på ett gungande hav gick förstås inte, men skam den som ger sig. de Gentil var hängiven vetenskapen och fortsatte därför oförtrutet mot Indien för att invänta nästa Venuspassage. Den inföll åtta år senare! Efter omfattande förberedelser (han hade ju ganska gott om tid)  inför denna händelse inträffade det som bara inte får hända. På den stora dagen blev det mulet väder, vilket i stort sett helt omöjliggjorde några studier av även denna Venuspassage. Det var bara att packa ihop och ta den långa båtfärden hem. Oturen fortsatte på hemresan och i än högre grad när han kom hem. Läs boken för alla detaljer!

Så vad lär oss denna historia? Att vetenskapsmän var hängivna sin uppgift redan då! Kanske lades grunden till ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt vid utforskningen av vårt solsystem under 1600-talets och 1700-talet av alla dessa entusiastiska vetenskapsmän.



Venus passerar över solskivan 2004 (Bildkälla: David Cortner)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/astropix.html