Rymdsondernas utforskning av Mars de senaste 50 åren

Nu är det bara en dryg vecka kvar till rymdsonden MSL placerar Curiosity på Mars yta. Detta mycket avancerade fordon är bara en i raden av rymdsonder/rymdfordon som studerat vår grannplanet under årens lopp. Här följer en sammanfattning av alla de projekt som föregått MSL och som faktiskt nått så långt att de gått in i omloppsbana runt Mars, alternativt landat på Mars, och åstadkommit något av vetenskapligt värde. Det är ganska många rymdsondsprojekt ämnade för Mars som misslyckats, men flertalet av dessa hoppar vi över här.

1960-tal och tidigt 1970-tal
Mars var kanske det allra hetaste objektet under rymdkapplöpningens era på 1960- och 1970-talet. USA och Sovjet hade en mycket intensiv kamp om att bli först till Mars. Båda länderna sände upp mängder med rymdsonder mot den "röda planeten". Det stora flertalet projekt misslyckades kapitalt. USA lyckades dock med Mariner 4 bli först med en sond som flög förbi Mars. Det skedde i juli 1965, på ett avstånd av 9.800 kilometer, och sonden blev därmed den förste att ta närbilder av Mars. Åren därefter sände USA upp rymdsonderna Mariner 6-9, varav Mariner 9 blev den första att gå in i omloppsbana runt Mars i november 1971, bara månaden innan de ryska sonderna Mars 2 och Mars 3 nådde Mars (se nedan). Mariner 9 sände mer än 7.300 bilder från Mars, där några av bilderna visade spår av rinnande vatten och bilder av den mycket kuperade och kraterfyllda Marsytan. Sonden fotograferade också Marsmånarna Phobos och Deimos.


Mariner 9 (Bildkälla: NASA/Wikipedia)

Efter ca 10 misslyckade rymdsonder till Mars lyckades Sovjetunionen landa två sonder på Marsytan, Mars 2 och Mars 3 i slutet av 1971. Mars 2 kraschlandade på ytan, medan Mars 3 lyckades landa lite mjukare och överlevde nedslaget. Den lyckades sända från ytan, dock endast i ca 15 sekunder, innan kommunikationen av någon anledning bröts. De båda rymdsonderna hann dock sända en del bilder från Mars innan landning. Projekten får ändå anses vara en imponerande bedrift inom ramen för det mycket ambitiösa sovjetiska rymdprogrammet. Ytterligare 4 Marssonder (Mars 4-7) sändes upp av ryssarna i 1973. Flera av dem lyckades sända data om Marsatmosfären m.m.


Mars-3-landaren (Bildkälla: Wikipedia)

Det framgångsrika Vikingprojektet i mitten av 1970-talet
På 1970-talet sände NASA upp ett flertal mycket framgångsrika rymdsonder (Pioneersonderna, Voyagersonderna m.m). Beträffande rymdsonder till Mars är Vikingsonderna 1 och 2 de första riktigt framgångsrika. Vikingsondernas landare landade på Marsytan i juli resp september 1976 och sände data i 3-4 år. Vikingprojektet gav mängder med information om Mars geologi, atmosfär m.m. De var också de första landarna som skickade lite mer högupplösta bilder från Marsytan.


Den steniga landningsplatsen för Viking 2 (Bildkälla: NASA/Wikipedia)

Under 1980-talet hände i princip inget intressant vad gäller rymdsonder och Mars. Sovjetunionen sände visserligen upp två sonder i slutet av 1980-talet, Phobos 1 och 2, men endast Phobos 2 lyckades komma in i omloppsbana runt Mars och sända lite data innan man tappade kontakten med den.

1990-talet och Mars Pathfinder samt Mars Global Surveyor
Det tog 2 decennier efter det framgångsrika Vikingprojektet innan nästa stora framgång i rymdsondernas utforskning av Mars kunde noteras. I två olika Marsprojekt studerades planeten mer detaljerat än någonsin tidigare. Mars Pathfinder var en rymdsond med en landare och dessutom med ett litet Marsfordon, Sojourner. Landningen på Mars skedde i juli 1997. Denna 65 centimeter långa "rover" körde ca 100 meter på Marsytan och analyserade denna. Den hade också en liten kamera med vilken den tog 550 bilder.


Den 10 kilo tunga Sojourner (Bildkälla: Wikipedia)

NASA:s projekt Mars Global Surveyor gick in i omloppsbana runt Mars ungefär samtidigt som Sojourner körde runt på Mars, i september 1997. Den kartlade från ovan mer detaljerat Marsytan under nästan 10 års tid.

2000-talet - ett flertal rymdsonder, landare och Marsfordon
Under 2000-talet har utforskningen av Mars intensifierats i och med att ett flertal rymdsonder, landare och fordon skickats till Mars. Åren innan millenieskiftet hade NASA flera misslyckade projekt, såsom Mars Polar Lander och Mars Climate Orbiter som båda kraschlandade på Marsytan under 1999. Även Japan gjorde ett (misslyckat) försök att sända en rymdsond mot Mars, Nozomi. Mars Odyssey gick in i omloppsbana runt Mars i oktober 2001 och Mars Express i december 2003. Mars Express, som var ESA:s första Marssond, bestod också av en landare, Beegle 2. Man tappade tyvärr kontakten med landaren innan den hann sända några data. Lite bättre gick det med den landare som NASA sände upp i augusti 2007, Phoenix Mars Lander. Den landade på Mars i maj 2008 och sände data till jorden under ca fem månader. De två rymdsonderna Mars Odyssey och Mars Express är fortfarande vid god vigör och jag skriver löpande om dessa sonders utforskning här i bloggen. Läs om Mars Odyssey här och Mars Express här.

I januari 2004 landsatte NASA de två tvillingfordonen Spirit och Opportunity (eller MER-A och MER-B som de också kallas) på Marsytan. Spirit rullade omkring på Mars till maj 2009, medan Opportunity fortfarande kör omkring och utforskar planeten. Läs artiklar i bloggen om Opportunity här.


Opportunity innan avfärden till Mars (Bildkälla: Wikipedia)

Den senaste rymdsonden som kretsar kring Mars är Mars Reconnaissance Orbiter (MRO)
I mars 2006 kom NASA:s rymdsond MRO in i omloppsbana runt Mars. Om denna rymdsond har jag skrivit en rad ariklar här i bloggen, läs här.

Förutom dessa rymdsonder har ett flertal sonder också passerat Mars och passat på att studera planeten. Detta gäller t.ex ESA:s rymdsond Rosetta som passerade 2007 på endast 250 kilometers avstånd från Mars på sin väg mot asteroiden 67P/Churyumov-Gerasimenko. Även NASA:s rymdsond Dawn observerade planeten när den flög förbi 2009.

Nu väntar vi med spänning på att MSL ska anlända till Mars. Den sändes upp den 26 november 2011. Två veckor dessförinnan sändes den rysk-kinesiska rymdsonden Phobos-Grunt upp, men misslyckades att ta sig ur sin omloppsbana runt jorden. Den kraschade utanför Chiles kust den 15 januari i år (läs här om Phobos Grunt). Det var synd, eftersom det hade varit intressant med även detta rymdsondsprojekt kring Mars.

Rymdsondsutforskningen av Mars har varit kantad av många misslyckanden, men också ett flertal lyckade projekt under de senaste decennierna. MSL/Curiosity kan bli kronan på verket vad gäller utforskningen av Mars.

Denna artikel har som sina främsta källor NASA:s websidor, ESA:s websidor och engelskspråkiga Wikipedia.

Missa inte Astronomins dag den 13 oktober!

Ulf R. Johansson, redaktör på Cassiopeiabloggen påminner om Astronomins dag den 13 oktober och skriver lite om planerade aktiviteter denna dag. Se också Populär Astronomis info om det hela.

Europeisk månlandning planeras 2018

UniverseToday rapporterar att ESA:s planer vad gäller månlandning 2018 lever. Projektet presenterades redan i september 2010, men nu tycks det faktiskt kunna bli av. Lunar Lander är en obemannad sond som ska landa nära månens sydpol, ett relativt outforskat område på månen. Området är bergigt och fyllt med kratrar. Eftersom det är lagom solbelyst och dessutom har kratrar med vattenis kan det tänkas vara ett lämpligt område för framtida bemannade månfärder och eventuella månbaser. Tanken är att månlandaren ska analysera månmateria med hjälp av en robotarm och diverse instrument.


Lunar Lander (Bildkälla: ESA)

ESA har tagit fram en video som visar uppskjutningen och landningen. Tanken är att månlandaren ska scanna månytan i detalj vid landningen för att hitta bästa möjliga landningsplats.

(Källa: ESA)

Även rymdsonden Mars Express ska hjälpa till vid landsättningen av Curiosity

Som jag rapporterade i onsdags ska rymdsonden Mars Odyssey hjälpa till när rymdsonden MSL hissar ner Curiosity till Marsytan. Nu meddelar den europeiska rymdmyndigheten ESA att även deras rymdsond Mars Express ska assistera vid den komplicerade landsättningen. Mars Express är perfekt placerad för att observera MSL och sända information till NASA:s kontrollcenter. Curiosity ska dimpa ner på Mars yta lite före halv åtta svensk tid den 6 augusti, dvs om endast 9 dagar. En bekräftelse av hur landningen gått kommer kl 07.31 denna måndagmorgon.

Robert Cumming på Populär Astronomi skriver på websidan om MSL-projektet, se här.

Landningen sker i Galekratern, ett ganska spektakulärt område på Mars.


Gale-kratern, med landningsplatsen markerad (den lilla ovalen) (Bildkälla: ESA)

Rymdsonden Mars Odyssey bevakar landsättningen av Curiosity

NASA har styrt om rymdsonden Mars Odyssey så att den ska kunna bevaka rymdsonden MSL:s landsättning av Marsfordonet Curiosity den 6 augusti. Vid landningen råkar jorden vara under Marshorisonten, vilket försvårar kommunikationen mellan MSL och jorden. Odyssey får därmed tjänstgöra som kommunikationslänk, så att NASA:s kontrollcenter får snabb information om hur landningen gått. Förra veckan kom lite oroande information om problem med Odysseys telemetri, men problemen är nu lösta. Nu återstår knappa 12 dygn till landning. NASA betonar att Curiositys uppdrag inte är att söka efter liv utan snarare att söka efter "livets ingredienser".

Häftig video från ISS!

Dag Kättström tipsar idag på sin websida rymdenidag.se om en häftig video från ISS. Onekligen magiskt att se jorden, rymdstationen och Vintergatans stjärnor ur det här perspektivet. Norrsken dessutom!

(Källa: NASA via Youtube)

Apropå ISS (1) kan jag rekommendera Christer Fuglesangs bok "13 dygn i rymden efter 14 år på jorden". Jag läste boken för ett par veckor sedan och måste, lite motvilligt, erkänna att det är fascinerande med den här rymdstationen och färderna dit. Mitt intresse för rymdstationen har väl inte varit himlastormande direkt, men jag får nog ompröva min ståndpunkt.

Apropå ISS (2) så sände Japan häromdagen upp en kraftfull raket till ISS. Den medförde 4-5 ton med utrustning och material till ISS! (Läs mer på SpaceflightNow om denna uppskjutning. Jag saknar förresten websidan Astrowebb som alltid skrev detaljerat om alla raketuppskjutningar). Det är bara en vecka sedan en Soyuz-raket sändes upp och dess Progress-sond dockade med ISS och lite drygt 3 veckor sedan som tre astronauter/kosmonauter återvände till jorden efter en längre tids vistelse på ISS. Dessutom upplevde vi för knappt två månader sedan den första rymdfärden till rymdstationen i ett kommersiellt företags regi. Det amerikanska rymdföretaget SpaceX lyckades utmärkt med uppdraget. Det har blivit rutin att flyga till ISS. Kanske kan lärdomar från alla dessa ISS-uppdrag bidra till att vi så småningom kan sätta upp en rymdbas på månen och kanske rentav Mars inom ett par decennier. Så visst har ISS sitt berättigande trots höga kostnader.

Två veckor kvar till ett av årtiondets häftigaste rymdsondsprojekt!

Nu är det bara lite drygt två veckor kvar till ett av de häftigaste rymdsondsprojekten under detta årtionde, Mars Science Laboratory (MSL). Det är ett spektakulärt projekt med ett stort Marsfordon, Curiosity, i huvudrollen. Tidigt den 6 augusti svensk tid sker landsättningen av Curiosity på Mars yta. Jag har skrivit en hel del om detta projekt här i bloggen (se här). I denna artikel ska jag beskriva projektet lite närmare.

Spektakulärt med stort S!
Vad är det då som är så spektakulärt med MSL? Redan själva landsättningen av Curiosity är ren science fiction! Det är den mest avancerade landsättning som någonsin gjorts i rymden! Från det att MSL går in i den tunna Marsatmosfären och tills Curiosity (förhoppningsvis) tryggt landat på Marsytan tar det sju minuter. Det är sju minuter av skräck för en hel skock NASA-ingenjörer! Det värsta är också att det tar hela 14 minuter för signalerna från MSL att nå jorden. Det lär bli långa minuter! Dessutom kan det bli ännu längre väntan än de 14 minuterna som NASA planerat för. Under veckan rapporterade NASA att man fått problem med rymdsonden Mars Odysseys telemetri, vilket kan innebära att man får vänta ännu längre innan man vet om landningen lyckats. Tanken var att man skulle använda Odyssey för att studera MSL:s landsättning av Curiosity. Under de 7 minuternas landningstid går farkosten från 20.000 kilometer i timmen till 0 i en mycket komplicerad sekvens av datorstyrda aktiviteter.

Vid inträdet i Marsatmosfären hettas värmeskölden upp i 900 grader Celcius. Denna "eldkula" till farkost styrs av NASA så att landningen kan ske på en så säker plats som möjligt. Det stora problemet vid landsättningsoperationen är att bromsa in farkosten  eftersom Marsatmosfären är så tunn, endast en hundradel av jordens atmosfär. Hastigheten bromsas ner till lite under 2.000 kilometer i timmen av atmosfären, men för att minska hastigheten ytterligare är MSL utrustad med en mycket stor och kraftig fallskärm. När fallskärmen vecklas ut lossas också värmeskölden eftersom den blockerar sikten för MSL:s radarinstrument. Inte ens fallskärmen kan bromsa in MSL tillräckligt mycket. Den har fortfarande en hastighet på ca 300 kilometer i timmen. Därför lossas fallskärmen från MSL och fyra raketmotorer ser till att bromsa in farkosten. Raketerna måste dock stängas av lite innan landsättningen sker eftersom de annars skulle blåsa upp en rejäl sandstorm på Mars vilket riskerar att skada instrumenten på Curiosity. Så 20 meter ovan Marsytan sänker man ner Curiosity med hjälp av några linor. Curiosity fäller ut sina hjul, MSL styrs bort från Curiosity och fordonet är redo att börja sin utforskning av Mars. Om detta inte är high-tech så vet jag inte vad som detta begrepp inrymmer! Det återstår att se om det är för mycket high-tech. Låt oss hoppas att allt går bra.

Kolla in den här NASA-filmen som visar hela landningsförloppet.

(Källa: NASA)

Curiositys uppdrag
Marsfordonet Curiosity ska utforska hur pass beboeligt Mars egentligen är, eller egentligen mer korrekt, huruvida Mars någon gång kan tänkas ha varit en mer beboelig planet än vad den är idag. Curiosity ska bl a söka efter spår av mikroorganismer på Mars genom att analysera ytmateria. Den ska också borra i berg och sten och studera denna materia för att få en bild av planetens geologiska utveckling och utveckling av klimatet under de senaste årmiljarderna. Fordonet är i princip ett rullande laboratorium med en mängd avancerad utrustning.

Till skillnad från tidigare Marsfordon så är Curiosity snabb (årminstone relativt sett). Den kan avverka 90 meter per timme och komma förbi hinder som är hela 75 centimeter höga. Målsättningen är att den ska klara i genomsnitt 30 meter per timme under minst ett Marsår (687 jorddygn).

Området som ska studeras
Landsättningen av Curiosity sker i Galekratern i närheten av ett stort Marsberg. Området anses vara geologiskt intressant. I bilden nedan anger den gula ovalen den area inom vilken Curiosity ska landa.


Landningsområdet (Bildkälla: NASA)

Bilden nedan visar mer i detalj topografin över området. Den ursprungliga planen var att landa någonstans inom den större ovalen i bilden. För några veckor sedan meddelade dock NASA att man nu kan ange en mer exakt landningsplats (inom den mindre ovalen i bilden). Området dit MSL ska styras är 20x7 kilometer stort.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer om MSL och Curiosity på NASA:s utmärkta websida.

Tjusig bild av en stor krater på asteroiden Vesta

Rymdsonden Dawn är i sluttampen av sin utforskning av asteroiden Vesta och har skickat denna fina bild av den stora Octavia-kratern. Kratern är ca 30 kilometer i diameter. Snart, den 8 september, är det avgång mot nästa spännande objekt, dvärgplaneten Ceres. Eller som NASA-folket säger: Hasta la Vesta!


(Bildkälla: NASA)

Gliese 581g är den mest beboeliga exoplaneten

Exoplaneten Gliese 581g är i dagsläget den mest beboeliga planeten bortsett från vår egen jord. Ny forskning visar att det är en betydligt trevligare plats än vad man tidigare trott. Planetens "Earth Similarity Index" har stigit till hela 0,92. Där skulle man med andra ord i princip kunna bo. Lite långt bort bara, ca 20 ljusår från oss.

Uppgifterna om exoplaneters indextal uppdaterades idag i The Habitable Exoplanets Catalog och visar följande topplista.


(Bildkälla: The Habitable Exoplanets Catalog)

Idag är det 43 år sedan Armstrongs månpromenad

Idag, den 20 juli, är det exakt 43 år sedan Neil Armstrong som första människa genomförde en promenad på månens yta. Kolla in den här youtubefilmen!

Det måste varit en häftig känsla att hoppa omkring där på månytan! Sedan 1969 har månen utforskats med en mängd bemannade och obemannade rymdfärder. Under årens lopp har också ett flertal planer presenterats på mer permanenta "bosättningar" på månen, s.k månbaser. Amerikaner, ryssar, kineser m.fl har sådana planer, men frågan är väl när de förverkligas. Kanske får vi uppleva en månbas någon gång under 2020-talet?

Tillsvidare får vi nöja oss med alla fina bilder som rymdsonderna tar. Nu i veckan presenterade rymdsonden LRO den här bilden av Giordano Bruno-kratern.


(Bildkälla: NASA)

Blixt och dunder på Saturnus

Jag skrev här i bloggen i november 2011 om den stora stormen på Saturnus (se artikel här). Det har blåst häftigt under en lång period nu på Saturnus och rymdsonden Cassini har lyckats fånga detta oväder på bild. Det är första gången man i synligt ljus lyckats fotografera blixtarna (den blå pricken) på Saturnus solsida. Blixtarnas intensitet tycks vara fullt jämförbara med de kraftigaste blixtarna här på jorden.


(Bildkälla: NASA)

Ett maratonlopp på Mars - kan det vara något?!

Ett maratonlopp är som bekant lite drygt 42 kilometer långt. 42.195 meter för att vara exakt. Enligt myten ska den grekiska soldaten Feidippides ha sprungit sträckan Marathon-Aten år 490 f.Kr för att meddela att grekerna besegrat perserna i ett stort slag. Nu, 2.500 år senare, har Marsfordonet Opportunity nästan rullat ett helt maratonlopp. Det fattas knappa 7 kilometer tills denna bedrift utförts. Det går dock i sakta mak i och med att Opportunity bara färdas nägra tiotal meter om dagen, i bästa fall, men det är en uthållig rackare den där Opportunity. Den har ju faktiskt hållit igång i snart 8 år och kan tänkas rulla ett bra tag till. Om ett par veckor får den dessutom sällskap av det mycket större Marsfordonet Curiosity. En längre artikel om detta fordon kommer här i bloggen inom kort.

SpaceDaily skriver om det marsianska maratonloppet på sin websida.


Opportunitys Maraton på Mars (det gula strecket) (Bildkälla: NASA)

Rymdteleskopet Spitzer har eventuellt upptäckt en liten exoplanet

Rymdteleskopet Spitzer har upptäckt en tänkbar exoplanet som är mindre än jorden. Exoplanetkandidaten kallas tillsvidare UCF-1.01 och kretsar kring stjärnan GJ436 som befinner sig 33 ljusår från vårt solsystem. Det är ännu inte bekräftat att det verkligen är en exoplanet, men om det visar sig vara det så är det den minsta planet man hittat såpass nära jorden. Planetens diameter bedöms vara ca 8.400 kilometer, dvs två tredjedelar av jordens diameter. Eftersom den kretsar mycket nära sin stjärna, med en omloppstid på endast 1,4 jorddygn är det het planet, med en yttemperatur på uppemot 600 grader Celcius. Forskarna tror att planetytan t o m kan ha smält av hettan och att ytan kan vara täckt av magma. Man misstänker också att det kan finnas ytterligare en exoplanet som kretsar kring GJ436. Läs mer om fyndet på NASA:s websida.


Illustration av UCF-1.01 (Bildkälla: NASA)

Magnifikt solutbrott idag!

Solen är inne i sin aktiva period och får utbrott lite då och då. Idag fick den ett större utbrott, s.k X-klassutbrott. NASA visar en fin bild som rymdsonden SDO har tagit av det hela.

En panoramabild från Mars

NASA har genom att kombinera 817 bilder skapat en 360 graders panoramabild av Marsytan kring Marsfordonet Opportunity. Den befann sig på kanten av Endeavourkratern när bilderna togs.


(Bildkälla: NASA)

Nu är det snart bara tre veckor kvar till rymdsonden MSL:s landsättning av nästa generation av Marsfordon, Curiosity. Vilka bilder ska den inte sända till oss?!

Hubbleteleskopet har upptäckt en femte Plutomåne

Hubbleteleskopet har upptäckt den femte månen kring dvärgplaneten Pluto. Är det månne snart dags att uppgradera Pluto till planet igen?! Sannolikt inte. Pluto får nog nöja sig med sin dvärgplanetstatus. Den nu upptäckta månen kallas tillsvidare P5 i avvaktan på något riktigt namn. P5 är en liten avlång måne, 25 kilometer lång och 10 kilometer bred. Den gör därmed sällskap med månarna Charon, Hydra, Nix och P4 kring Pluto. Det är fascinerande att Pluto har såpass många månar. En teori är att Pluto någon gång för länge sedan kolliderade med ett s.k Kuiperbältsobjekt och att månarna då blev en rest av kollisionen.



Pluto och dess månar (Bildkälla: NASA)

Som jag skrev igår så är rymdsonden New Horizons en bra bit på väg mot Pluto. Hubbleteleskopet har använts för att i detalj skanna av området kring Pluto för att avgöra om det finns några potentiella risker som kan hota New Horizons när den passerar Pluto 2015. Minsta lilla sten kan förstöra rymdsonden om den träffar illa.

Det ska bli intressant att se hur många månar Pluto till slut visar sig ha när New Horizons än mer i detalj kan studera Pluto och månarna.

Läs även Populär Astronomis artikel om månfyndet här.

Rymdsonden New Horizons har fått lite att göra

Rymdsonden New Horizons som är på väg mot Pluto har kommit en bra bit mot denna dvärgplanet. Den har faktiskt till dags dato färdats några miljarder kilometer, eller ca 24 gånger avståndet mellan jorden och solen. Eftersom färden till Pluto är lång sker den mestadels med i princip all utrustning nedkopplad. Det innebär att New Horizons inte gör så värst mycket utforskningar under färden. Nu har den dock fått ett nytt uppdrag. Sonden ska studera rymden bortom Saturnus omloppsbana runt solen. Det handlar bl a om att analysera de partiklar som träffar sondens instrument. Det är trots allt 30 år sedan vi hade en rymdsond som passerade detta område. Det var Voyagersonderna som 1980-1981 passerade Saturnus senast.

Om ca 1.100 dagar, år 2015, passerar New Horizons Pluto. Rymdsonden sändes upp i januari 2006. Läs mer om New Horizons nya uppdrag på SpaceDaily.

Rymdsonden Cassini studerar Titan och Saturnus ringar

I dessa semestertider är det lite lugnare på rymdfronten än vanligt. Antalet nyheter minskar och det finns inte så mycket att rapportera. Rymdsonderna tar dock inte semester utan fortsätter sina utforskningar som tidigare. En sådan sond är Cassini som under de senaste dagarna har ändrat sin omloppsbana runt Saturnus och nu studerar Saturnusringarna från en lite annan vinkel. Cassini har också tittat lite extra på Saturnusmånen Titan. Den ser lite skum ut på de bilder som sonden skickat. Gasmoln snurrar runt i Titanatmosfären och får månen att se citronformat ut.


(Bildkälla: NASA)

I den nya omloppsbanan runt Saturnus kan rymdsonden nu se ringarna ovanifrån (och underifrån förstås). Det ger en lite annan bild av det komplicerade ringsystemet kring Saturnus. Pilen markerar en eventuell okänd måne, som skapar turbulens i systemet. Det handlar sannolikt om en mycket liten måne, betydligt mindre än de hittills kända.


(Bildkälla: NASA)

På NASA:s Cassinisida kan man läsa lite mer om de senaste nyheterna från denna rymdsond, se här.

Jo, man har hittat Higgsbosonen - med allra största sannolikhet i alla fall!

Som jag skrev i ett inlägg igår så har det under den senaste veckan spekulerats i om man på forskningscentrat CERN har funnit den mystiska Higgsbosonen. Och ja, det verkar som man faktiskt har gjort det. Imorse vid 9-tiden svensk tid offentliggjordes CERN:s forskningsresultat från de två team som letar efter denna partikel, ATLAS och CMS. För att räknas som "bevis" ska man i experiment kunde påvisa partikelns existens med en signifikans av 5 sigma. CMS-experimentet gav resultatet 4,9 sigma och ATLAS 5,0 sigma. 5 sigma innebär att man med 99,99994 procents säkerhet har rätt och inte störts av "slumpen" eller något annat. Massan hos Higgspartikeln överensstämde väl med de förutsägelser som gjorts i teorier och stämmer med fysikens s.k standardmodell. Men forskare vore inte forskare om man trots denna signifikans i mätningarna ändå sår lite tvivel om huruvida man verkligen upptäckt partikeln och om det helt säkert i så fall är Higgsbosonen. Vi amatörer kan väl ändå enas om att det är Higgspartikeln man hittat.

På plats vid mötet i morse fanns Peter Higgs, forskaren som gett namn åt partikeln och som för nästan 50 år sedan förutsade dess existens. En rörd Higgs uttryckte att "det är stort att detta sker under min livstid". Denne 83-årige fysikprofessor lär väl få nobelpriset i fysik, om inte i år så nästa år, tillsammans med några av de som nu upptäckte partikeln. Fyndet av partikeln är väl 2000-talets största vetenskapliga upptäckt, kanske rentav den största upptäckten på flera decennier.


Peter Higgs (Bildkälla: Wikipedia)

Vad är då denna Higgsboson för något och varför lägger man så enorma resurser på att hitta den? Jo, existensen av partikeln är en viktig förklaringsfaktor över hur universum skapades. Problemet i fysikens standardmodell över elementärpartiklar är att man har hyggligt god kunskap om atomer och vad de består av samt vilka krafter som styr dem, men man har saknat en bra förklaring på hur vissa av dessa partiklar erhållit sin massa. Peter Higgs har genom den s.k higgsmekanismen föreslagit rent teoretiskt hur ett universellt fält, higgsfältet, växelverkar med all materia.Det är här Higgsbosonen kommer in och ger partiklarna massa. Det är det som förklarar varför elektroner, kvarkar m.m har en massa.


(Bildkälla: CERN)

Hur hittar man då denna Higgsboson? Det är inte lätt. Man måste helt enkelt skapa en genom att se till att protoner krockar i hög hastighet. Det är det som partikelacceleratorn Large Hadron Collider på CERN åstadkommer. Det är en 27 kilometer lång cirkelrund historia vid den fransk-schweiziska gränsen. Med hjälp av 1.200 magneter nedkylda till -271 grader Celcius accelereras protoner till 99,99998 procent av ljushastigheten. När protonerna kolliderar återskapas på ett sätt situationen precis efter Big Bang. Higgsbosonen är dock synnerligen sällsynt. Av en miljard protonkollisioner kan möjligen 10 bosoner skapas. Inte nog med det. Higgsbosonen sönderfaller nästan omedelbart. Därför letar man efter partiklar som skapades vid detta sönderfall.

Higgsbosonen är tung. Den har en massa som teoretiskt beräknats vara mellan 115 och 155 gånger protonens massa. Den upptäckt CERN har gjort pekar på en massa kring 125-126 GeV att jämföra med protonens massa på 0,938 GeV, så fyndet ligger väl inom den teoretiska ramen.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen på denna historia. Kan det tänkas finnas fler varianter av Higgsbosoner? Och när fastställer man med vetenskaplig säkerhet att det verkligen är Higgsbosonen man funnit?

Hur som helst förefaller det som om man hittat denna mystiska Higgsboson. Nu återstår bara att finna förklaringarna till den mörka materian och den mörka energin, så börjar vi snart närma oss "teorin om allting"!

Läs mer om det hela på Populär Astronomis websida, DN:s websida, BBC News websida och inte minst på Peter Higgs egen websida på University of Edingburgh

Har man hittat Higgsbosonen?

Nu verkar det som man är väldigt nära ett offentliggörande av fyndet av "gudspartikelt" - Higgsbosonen. Det finns två gigantiska forskningscentra som letar efter denna magiska partikel, Fermi National Accelerator Lab i Illinois, USA med sin Tevatron-accelerator och CERN utanför Geneve i Schweiz, med sin Large Hadron Collider. Igår meddelade Fermilab att man funnit tydliga indikationer på att partikeln faktiskt finns. Imorgon väntas CERN meddela att man i det närmaste funnit bevis för att Higgsbosonen upptäckts. För att helt säkerställa ett partikelfynd krävs 99,99994 procents säkerhet och där verkar det inte som man är riktigt, men inte långt ifrån.

Vad är då Higgsbosonen? Om jag förstår det hela rätt så innebär en upptäckt av denna partikel bl a att man kan förklara varför vissa andra partiklar har en massa. Jag ska inte ge mig in på att förklara denna partikel och kvantfysiska teorier överhuvudtaget utan kan bara konstatera att det är en viktig partikel i den s.k standardmodellen. Partikelns existens förutsades redan i början av 1960-talet av den brittiske fysikern Peter Higgs.

Vi får väl se imorgon vad CERN har att komma med.

3.000 dagar på Mars

Marsfordonet Opportunity har nu kört omkring på Marsytan i över 3.000 dagar!  Detta lilla fordon skulle enligt uppdragsspecifikationen klara minst 90 dagar på Mars. Fordonet rullar alltså på övertid, minst sagt. Jag tycker att det är fascinerande hur tillförlitliga rymdsonder och rymdfordon ändå är, med tanke på en ofta ogästvänlig miljö.

Det är ingen raketfart precis på Opportunity. På dessa dryga 8 år har den kört totalt ca 34 kilometer. Snigelfart alltså! Med tanke på att målet var att köra 1 kilometer så har den ändå hunnit studera Marslandskapet en hel del. Snart får den sällskap av ett mycket större Marsfordon, Curiosity, som nyfiket ska utforska Marsytan än mer i detalj.

På torsdag ska en sond sändas upp för att studera solens magnetfält

Som jag skrivit några gånger tidigare i denna blogg är det inte så värst många rymdsonder som sänds upp i år. Egentligen är det bara ett större rymdsondsprojekt 2012 och det är MSL (Mars Science Laboratory) som sänds upp den 6 augusti. Det finns dock några mindre rymdprojekt som ibland kan hamna lite i skuggan av de stora projekten. Ett sådant projekt är SUMI (Solar Ultraviolet Magnetograph Investigation) som sänds upp nu på torsdag för att studera solens magnetfält. Den ska framförallt studera detta magnetfält i den s.k kromosfären, en yttre del av solens atmosfär. Läs mer här.


(Bildkälla: NASA)

I och med att SUMI sänds upp har vi en hel skock rymdsonder som studerar solen. I denna blogg har jag skrivit ett flertal artiklar om framförallt SDO och SOHO. Även Stereosondernas utforskning har beskrivits några gånger.

Vad händer i rymdsondernas värld i juli?

På Planetary Societys Blog finns som vanligt en rymdsondskarta för kommande månad (se här för en bättre bild). Vad händer då i juli? Inte så värst mycket nytt om man ska vara ärlig. De flesta rymdsonder fortsätter sitt trägna arbete att utforska sol, planeter och månar. Vi får istället vänta till augusti månad och årets stora rymdsondsbegivenhet, när Marsfordonet Curiosity tidigt svensk tid den 6 augusti landsätts på den röda planeten. Det blir spännande att följa.

Solens magnetstormar skapar en het korona

Populär Astronomi har en artikel på sin websida om att det kan vara kraftiga magnetstormar på solen som förklarar varför solkoronan är så het (miljon grader). Det har ju varit lite av ett mysterium länge varför koronan är så enormt mycket hetare än solytan, som bara kommer upp i ca 6.000 grader. Det är bl a det svenska solteleskopet på La Palma som, tillsammans med rymdsonden SDO, bidragit till ny kunskap om solkoronan.

Taikonauter, kosmonauter och astronauter återvände till jorden

I dagarna har det varit två rymdexpeditioner som återvänt till jorden efter fullgjort uppdrag. Först var det den kinesiska rymdsonden Shenzhou-9 och dess besättning som den 29 juni återvände efter ett, som det verkar, mycket lyckat besök på den egna rymdstationen Tiangong-1. Landningen skedde i det inre Mongoliet. De kinesiska taikonauterna Jing Haipeng, Liu Wang och Liu Yang har genomfört en rad tester på rymdstationen. De var uppe vid rymdstationen i totalt 10 dagar och genomförde både en automatisk och en manuell dockning. Det känns som om Kina är redo för mer avancerade bemannade rymdfärder. Månen  nästa kanske?


Nöjda taikonauter (Bildkälla: CNTV)

I morse klockan 10:14 svensk tid landade ESA-astronauten André Kuipers, den ryske kosmonauten Oleg Kononenko och den amerikanske astronauten Donald Pettit på den Kazackstanska stäppen. Kuipers har varit på den Internationella rymdstationen ISS i hela 193 dagar och genomfört en rad vetenskapliga experiment. Det känns förmodligen ganska gott att komma hem igen! Läs mer här.


Landningen i Kazackstan (Bildkälla: ESA)

Våldsam utveckling har observerats på en exoplanet

Att planeterna under några årmiljarder genomgår mer eller mindre våldsamma faser har vi känt till länge. Det kan vara kraftiga solutbrott som skakar om planeterna. Det kan också vara enorma meteornedslag eller krockar med andra stora himlakroppar som i grunden förändrar förutsättningarna för eventuellt liv på planeten. Vår egen jord har utsatts för ett flertal sådana händelser under sin livstid. Nu har forskarna upptäckt en pågående turbulens kring en exoplanet. Det rör sig om planeten HD 189733b, en Jupiterstor gasjätte, som kretsar väldigt nära (5 miljoner kilometer ifrån) sin stjärna. Denna stjärna har genom ett våldamt utbrott och kraftig röntgenstrålning blåst bort delar av planetens atmosfär.

Det är Hubbleteleskopet som gjort upptäckten. Teleskopet har gjort mätningar av planetens atmosfär och upptäckt stora förändringar. Den här typen av observationer ger ökad kunskap i hur planeters atmosfärer kan förändras av stjärnutbrott. Läs mer här.


(Bildkälla: NASA)

Även Saturnusmånen Titan tycks ha en underjordisk ocean!

Rymdsonders observationer av solsystemets månar under de senaste årtiondena har visat indikationer på att flera av de större månarna har oceaner under de ofta isiga månytorna. Detta gäller främst några av Jupiters galileiska månar. Nu har rymdsonden Cassini upptäckt att även Saturnus stora måne Titan tycks ha flytande vatten en bit under den isiga ytan. Genom att studera hur stor tidvatteneffekt Saturnus utövar på Titan har forskarna kunnat konstatera att månen inte kan bestå av enbart sten utan där måste finnas ett lager av mer flytande materia. Om månen bestod av enbart "fast" materia skulle tidvatteneffekten inte åstadkomma en så stor utbuktning (ca 10 meter) av månen som mätningarna visar. Intressant att mätutrustningen kan mäta såpass små tidvatteneffekter på en måne.

Ännu en himlakropp i solsystemet som har lite större mängder vatten alltså. Intressant!


(Bildkälla: NASA)

Arielspace rapporterar om höstens rymdbegivenheter

Arielspace.se rapporterar om höstens viktigaste rymdbegivenheter. Det händer en hel del intressant. Det mest intressanta är utan tvekan rymdsonden MSL:s landsättning av Marsfordonet Curiosity den 6 augusti. Det är också ganska mycket testglygningar till den Internationella Rymdstationen i höst. Dels fortsätter företaget SpaceX sina flygningar, dels är företagen Orbital Sciences och Virgin Galactic på gång med sina flygningar. Det är ganska spännande med de här företagens inbrytning i det som tidigare varit ett område enbart för några få nationella rymdmyndigheter. Det blir också intressant att följa de fortsatta kinesiska rymdsatsningarna. En särskild artikel om de kinesiska rymdplanerna kommer inom kort här i bloggen.