Röriga månsystem kring Jupiter och Saturnus

Det är ganska stor skillnader mellan Jupiters månsystem och Saturnus månsystem. Om det skrev jag ett inlägg i höstas (läs HÄR). Se bara på följande två månkartor som visar månarnas relativa storlek (klicka på bilderna för att förstora dem).

(Bildkälla: Wikipedia, bildbearbetning Kari Aartojärvi)

(Bildkälla: Wikipedia, bildbearbetning Kari Aartojärvi)

Märkligt hur olika dessa månsystem har blivit. Det finns också andra skillnader. Jag studerade Jupiters och Saturnus månar häromdagen och hittade en kul websida som beskrev månarna i detalj. Det är Scott S. Sheppard som står för websidan, som är typiskt forskarprimitiv vad gäller design. Innehållet är desto bättre. Vem är då Scott S. Sheppard? Jo, det är en amerikansk astronom vid Carnegie Institution för Science som lett det team som upptäckt det stora flertalet små månar kring Jupiter och Saturnus. På websidan finns alla tänkbara fakta om alla Jupiters och Saturnus månar (och även om Uranus och Neptunus månar m.m). Där finns också ett par bilder av månsystemen, som mest liknar röriga garnnystan!

Jupitermånarnas omloppsbanor (Bildkälla: Sheppard)

Jupiters månar kretsar kring planeten i grupper kan man säga. Först har vi en grupp på fyra små månar som kretsar väldigt nära Jupiter, där omloppsbanans medelradie är ca 100.000 - 200.000 kilometer. Sedan kommer de fyra galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto), Jupiters i särklass största månar, med en medelradie för omloppsbanan på mellan 400.000 kilometer och 1,9 miljoner kilometer. Därefter kommer fem relativt små månar på lite drygt 10 miljoner kilometers avstånd. Resterande dryga 50 små månar finner man på ca 20 miljoner kilometers avstånd. I bilden ovan anges de galileiska månarna i rosa färg mitt i bilden.

Saturnusmånarnas omloppsbanor (Bildkälla: Sheppard)

När man ser Saturnussystemet återgivet så här så liknar det ju i mångt och mycket Jupitersystemet. Det ser minst lika rörigt ut. Även kring Saturnus ser man månarna i lite olika grupper. Här interagerar dock planeterna kanske starkare med planetens ringsystem. Mellan den innersta D-ringen och den yttersta E-ringen finns det ca 20 månar, flera av dem relativt stora. Här finns t.ex månarna Dione, Tethys, Enceladus och Mimas. Samtliga 20 månar har en omloppsbana med en medelradie under 400.000 kilometer, dvs ungefär månens avstånd från jorden. Tänk 20 månar som kretsar innanför månbanan!

Utanför E-ringen hittar vi Saturnus tre största månar, Titan, Rhea och Iapetus samt den mellanstora månen Hyperion. Dessa har en medelradie för omloppsbanan på mellan 500.000 kilometer och 3.6 miljoner kilometer. Övriga ca 40 månar kretsar längre ut, på mellan 11 och 25 miljoner kilometers avstånd. I bilden ovan anger de rosa ringarna i mitten de fem största Saturnusmånarnas omloppsbanor.

En slutsats man kan dra när man studerar månars omloppsbanor är att de stora månarna återfinns relativt nära respektive planet. En stor mängd små månar, som sannolikt i många fall har fångats in av planeterna, kretsar på ganska långa avstånd från de två planeterna.