Vad hände på den fjärde dagen av den stora planetkonferensen?

Jag rapporterade förra veckan lite sammanfattningar från den då pågående planetkonferensen i Frankrike, som jag fångat in via Planetary Societys blog. Den eminente bloggaren Emily Lakdawalla rapporterade flitigt från dag 1-3 och från dag 5, men verkar ha glömt bort dag 4. Jag har därför försökt hitta information på annat håll från denna dag. Det mest intressanta rapporteras nedan i punktform.

• Planeten Uranus och dess märkliga lutning har jag avhandlat i ett särskilt inlägg (läs här). Det man kan tillägga är att det som talar emot teorin om att Uranus kolliderat med andra himlakroppar är att planetens månar kretsar runt den längs planetens ekvator, dvs månarnas banor "lutar" också. Om planeten utsatts för en kollision borde månarna ha roterat runt Uranus poler. Man tror att Uranus ändå har utsatts för en kollision med en större himlakropp, men att det skedde när Uranus fortfarande var en protoplanet och att det förklarar att även månarna så att säga följde med protoplaneten och bildades i sin nuvarande form och med nuvarande omloppsbanor.
• Asteroiden Minerva är till dags dato en av endast fyra asteroider med två månar. Minervas månar upptäcktes så sent som 2009. Asteroiden är relativt stor (156 km i medeldiameter) , medan de två månarna bara är 4-5 kilometer i diameter. En omfattande forskning pågår för att försöka få reda på asteroidens sammansättning och ursprung. Det man hittills funnit är att Minerva är ovanligt rund för att vara en asteroid. De tre andra asteroiderna (Sylvia, Eugenia och Kleopatra) med två månar är alla mer avlånga i formen.
• Planeten Venus har ett tunt ozonlager, vilket jag också skrev om i ett inlägg förra veckan (läs här). Det man kan tillägga är att upptäckten gjordes genom att Venus absorberade ultraviolett ljus från stjärnor.

(Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.europlanet-eu.org/outreach/index.php?option=com_content&task=view&id=140&Itemid=41

Ryska förberedelserna inför Marsfärd pågår för fullt

Ryska forskare och tekniker arbetar för fullt med förberedelserna inför uppskjutningen av den ryska rymdsonden Phobos-Grunt som ska färdas mot Mars och studera planeten och dess månar (framförallt Phobos). Jag har skrivit en hel del om denna rymdsond i tidigare inlägg (se Ryska rymdsonder). Uppskjutningen av rymdsonden sker någon gång mellan 5:e och 25:e november i år.


(Bildkälla: NPO Lavochkin)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89845/daring-russian-sample-return-mission-to-martian-moon-phobos-aims-for-november-liftoff/

Är Pluto trots allt den största dvärgplaneten?

Den forna planeten Pluto, som så snöpligt degraderades till en dvärgplanet av Internationella Astronomiska Unionen år 2006, kan kanske snart sträcka lite på sig igen (om nu en himlakropp hade kunnat göra det). På förra veckans planetkonferens i Frankrike presenterades nya data om dvärgplaneten Eris (vars "fel" det är att Pluto blev en dvärgplanet). Forskarna har funnit att Eris sannolikt är avsevärt mycket mindre än vad man hittills trott. Allt sedan man upptäckte denna dvärgplanet i januari 2005 har man försökt beräkna dess storlek. Hubble- och Spitzerteleskopen har beräknat Eris diameter till ca 2.400-3.000 km. Nu har flera olika mätningar gjorts och det kan vara så att Eris är ganska precis lika stor som Pluto eller t o m lite mindre. Båda två tycks ha en diameter kring 2.330 km.


Hubbleteleskopets bild av Pluto och dess måne Charon (Bildkälla: NASA)

Hur det än är med rangordningen av våra dvärgplaneter så visar det hela på svårigheten att göra exakta mätningar av mindre himlakroppar i solsystemets utkant med hjälp av teleskop på jorden eller i rymden. Med andra ord är det tur att vi har en rymdsond, New Horizons, på väg mot Pluto. Den kan åtminstone ge oss mer fakta om Pluto. I juli 2015, när sonden når Pluto, vet vi förhoppningsvis hur det står till med Plutos storlek och massa. Det finns ju dock en uppenbar risk att samme rymdsond så småningom på sin fortsatta färd mot Kuiperbältet finner större dvärgplaneter än både Pluto och Eris!

Läs mer på: http://blogs.scientificamerican.com/observations/2011/10/12/pluto-might-be-the-largest-dwarf-planet-after-all/

Ny flik i bloggen med planerade rymdsonder 2011-2030

Jag har nu kompletterat bloggen med en flik som innehåller en kalender över planerade rymdsonder 2011 - 2030. Jag ska försöka hålla den uppdaterad allteftersom ny information kommer.

Vem har hittat på namnen till alla dessa rymdsonder?

Det är just nu lite drygt 20 rymdsonder som utforskar solsystemets himlakroppar. Ibland kan man undra över hur rymdsonderna får sina namn. Vem är det som döper dom egentligen? För visst har en del rymdsonder konstiga namn! Man kan väl säga att det finns bättre och sämre namn på rymdsonderna. För ingen människa tycker väl att EPOXI är ett namn som väcker någon större nyfikenhet?! Eller vad sägs om OSIRIS-REx (det ska vara ett litet x) ,som ska utforska asteroider om 5 år eller så?! Hur kul är det namnet? SDO, Stereo, SOHO, LRO och MRO är väl inte heller namn som tillkommit under någon av NASA:s mest kreativa dagar.

Hur ger man rymdsonder, rymdfordon och rymdteleskop deras namn? Det verkar finnas ett flertal olika namnstrategier (som väl egentligen snarare visar på en brist på en tydlig namnstrategi!) som gör att man kan placera rymdsonder, -fordon och -teleskop i några olika fack:

1. Fantasifulla namn (åtminstone lite!), t.ex Juno, Magellan, Tiangong-1 (som betyder "Det himmelska palatset"), Hayabusa (som betyder "Falk")
2. Inspirerande namn (åtminstone lite!), t.ex Voyager, Pioneer, New Horizons, Deep Impact, Opportunity, Spirit, Curiosity, Dawn, Messenger (som trots att det egentligen är en något kryptisk akronym är lite fyndigt)
3. Namn efter känd vetenskapsman, t.ex Galileo, Cassini-Huygens, Herschel, Hubble, Kepler, Spitzer, BepiColombo
4. Fantasilösa akronymer på fantasilösa namn, t.ex LRO, MRO, SDO, MSL, STEREO, GRAIL
5. Allmänt fantasilösa namn, t.ex Venus Express, Mars Express, ExoMars, Chandrayaan-1 (som betyder "Resan till månen")

Flertalet namn är hopplöst dåliga, men det finns lite hopp för framtiden! NASA har nämligen bett om hjälp från skolungdomar med förslag på nya namn till de två GRAIL-sonderna. Man får hoppas att detta är början på en ny era vad gäller namnsättning av rymdsonder. Skolungdomarna kommer med all säkerhet att komma med mängder med spännande förslag.

Läs mer på: http://solarsystem.nasa.gov/grail/namingcontest.cfm?CFID=6641445&CFTOKEN=14683405

Fin kraterbild från asteroiden Vesta

Rymdsonden DAWN tar mängder med intressanta bilder på asteroiden Vesta. Idag är det en detaljbild som visar en krater som på botten har en massa stora stenbumlingar. I gårdagens inlägg skrev jag om det bergiga landskapet vid asteroidens sydpol.

Det är en kul asteroid den där Vesta!


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://dawn.jpl.nasa.gov/multimedia/imageoftheday/image.asp?date=20111012

Varför är det inga rymdsonder på väg mot Uranus?

Solsystemets planeter har studerats en hel del under de senaste decennierna av rymdsonder. Just nu finns det rymdsonder uppe kring, eller på väg till, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus och t o m dvärgplaneten Pluto. Men ingen rymdsond är på väg till Uranus eller Neptunus. Det finns inte heller några planer för de närmaste 10 åren att genomföra ett rymdsondsprojekt till dessa två jätteplaneter. Varför är det så? Om vi lämnar Neptunus därhän och tittar lite närmare på Uranus, som ändå är den närmaste av de två, så är det ett bistert faktum att endast en rymdsond har observerat Uranus under en förbiflygning - Voyager 2. Kanske är det dock en förändring på väg vilket kan göra Uranus mer intressant. SpaceDaily har en lång artikel om detta idag.

Ett förslag på ett rymdsondsprojekt till Uranus lades fram tidigare i år som en möjlig idé i den s.k "Planetary Science Decadal Survey", till amerikanska "National Research Council". Denna rapport är en samlad bedömning för den närmaste 10-årsperioden som sammanställs av en grupp forskare i syfte att utgöra ett underlag för NASA:s planering. Mer om förslaget nedan, men först lite historia.

Planeten Uranus upptäcktes 1781 av engelsmannen William Herschel. Det blev den första planeten som upptäcktes med hjälp av ett teleskop och skulle också komma att utforskas av teleskop under de följande 200 åren innan en rymdsond tittade lite närmare på den. Voyager 2 for förbi Uranus i februari 1986 på ett avstånd av 81.500 kilometer. Sonden gjorde en mängd intressanta observationer avseende planeten, dess ringar och månar (Den hittade bl a 11 nya månar). Voyager 2 fortsatte sedan också förbi Neptunus 1989 och gjorde även där en mängd intressanta observationer. Sedan dess har ingen rymdsond varit i närheten av Uranus (eller Neptunus).


Uranus, den blå planeten, fotograferad av Voyager 2 (Bildkälla: NASA)

Kanske kan det snart åtminstone på planeringsstadiet finnas ett rymdsondsprojekt. I ovan nämnde planetrapport, "Planetary Science Decadal Survey, föreslås nämligen en färd till Uranus. Motiven för en sådan färd är att vi i dagsläget vet väldigt lite om planeten. Länge trodde man att Uranus och Neptunus var miniatyrer av Jupiter och Saturnus. Idag vet man dessa planeter snarare är isjättar än gasjättar. Uranus är också väldigt udda såtillvida att den liksom roterar "liggandes" (se bild nedan). På förra veckans stora planetkonferens i Nantes, Frankrike framlade forskare teorin om att Uranus råkat ut för två massiva kollisioner med andra himlakroppar som "tiltat" planeten. Tidskriften Scientific American m.fl har beskrivit teorin mer i detalj. Detta plus intresset att närmare studera Uranus ringar och många av Uranus udda månar (bl a den märkliga månen Miranda) talar för en framtida rymdfärd dit. Då handlar det om en rymdsond som kretsar runt Uranus ungefär som rymdsonden Cassini kretsar kring Saturnus och som Galileo kretsade kring Jupiter.


(Bildkälla: NASA)

När är det då lämpligt att skjuta upp en rymdsond. Bedömningen är att i början av 2020-talet skulle det kunna vara aktuellt. En färd till Uranus tar mellan 10 och 15 år. I ovan nämnda planetrapport prioriterades faktiskt en Uranussond på tredje plats, efter (ännu) en Marssond (MAX-C, en förlängning av ExoMars som ju också är hotat av nedläggning) och en Jupiter Europa-sond. NASA har i ett svar på rapporten sagt att man i nuläget inte kan se att man kan finansiera Uranusprojektet jämsides med de två andra projekten. Kostnaden för ett sådant Uranusprojekt bedöms till mellan 1,5 och 2,7 miljarder dollar, vilket är relativt mycket i dessa sammanhang.

Personligen kan jag ju tycka att det gått lite inflation i Marsexpeditioner. Varför inte rationalisera och samordna internationella insatser vad gäller Mars (som jag skrev om lite igår) och satsa de pengar som då sparas på utforskning av Uranus. Vi får väl se om Uranus ändå så småningom får ett rymdsondsbesök. Närbilder från denna spännande planet ser vi dock i bästa fall om lite drygt 20 år. En stor portion tålamod behövs således.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Mission_to_Mysterious_Uranus_999.html

Läs detaljrapporten här: http://sites.nationalacademies.org/SSB/CurrentProjects/ssb_052412

Läs mer på: http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=uranus-axial-tilt-obliquity