Rymdsonden Cassini firar 15 år med fin video

Rymdsonden Cassini firade 15 år för två veckor sedan. Nu har NASA släppt en video som visar rymdsondens största ögonblick under dessa år. Det var den 15 oktober 1997 som Cassini sändes upp. Fin video det här!

Jordmånen där Curiosity befinner sig liknar den på Hawaii

Curiosity har nu analyserat den första skopan grus som den samlat in med hjälp av en liten "spade" på en robotarm. Det visar sig att jordmånen på platsen där Curiosity befnner sig påminner, vad gäller mineralsammansättning, om den basaltiska jordmån som finns på Hawaii och som är av vulkaniskt ursprung. Det överensstämmer med de antaganden forskarna tidigare gjort avseende Marssandens sammansättning. Det jordprov som tagits består dels av sand som härrör från det aktuella området och dels av fint stoft som blåst dit. Stora delar av Mars yta är täckt av ett lager med fint stoft. Bilden nedan visar sanddyner blandat med lite större stenar.

(Bildkälla: NASA)

 

Forskare oeniga om när i tiden det var varmt och vått på Mars

Tidskriften New Scientist skrev häromdagen om de senaste forskningsrönen kring klimatet på Mars i en artikel med titeln "Confounded by Mars: Climate history thrown into doubt". Bakgrunden till artikeln är att forskarna är oeniga om planetens klimathistoria. Den gängse uppfattningen är att Mars en gång i tiden var varmare och hade rikligt med vatten i ett flertal floder. Detta är forskarna ganska eniga om, men det man diskuterar är när i tiden förhållandena var sådana och hur länge de varade. Även flodernas storlek och omfattning diskuteras. Flera forskningsrön pekar på att det kan ha varit mer än 3,5 miljarder år sedan Mars upplevde detta lite trevligare klimat och att det bara varade i några tusental år (och inte i hundratals miljoner år). Sedan blev Mars en kall och ogästvänlig planet. Trots alltmer avancerade rymdsonder och Marsfordon så är vår kunskap om Marsklimatet fortfarande ganska grumlig.

Bilden nedan illustrerar hur NASA såg på saken för lite drygt 10 år sedan inför en av många Marsexpeditioner, Mars Polar Lander. Många Marsforskare har nog fortfarande en bild av ett forntida Mars med stora mängder vatten som rinner genom landskapet och ut i stora oceaner.

Illustration av ett tänkt forntida Marslandskap (Bildkälla: NASA)

Allt fler forskare tror numera att Mars alltid varit kall och torr, med endast kortare perioder av lite varmare och fuktigare klimat. Geologer som studerat bilder av floddalar på Mars anser att de borde vara mer integrerade med varandra i nätverk om vatten flutit under längre perioder. Floddalarnas utseende tyder på att det rör sig om stora mängder vatten som endast flödat under kort period och över relativt korta sträckor. Det finns också forskare som tror att vattnet inte flödat på Marsytan utan under ett tjockt islager. Det talar för att det var minusgrader även under den s.k varma perioden. Kanske var klimatet ungefär som på Antarktis idag? Hur har då isen skapats? Jo, genom långvariga snöfall, som tyder på att det ändå varit någon form av vattenkretslopp.

Curiositys bild av en flodbädd på Mars jämförs med en på jorden (Bildkälla: NASA)

Även spåren av lera som rymdsonderna upptäckt kan i flertalet fall ha åstadkommits av underjordiskt tryck och hetta och rent av vid vulkanutbrott och inte av vatten. De spår av lera som geologerna tror skapats i kontakt med vatten är alla från områden på Mars som är minst 3,6 miljarder år gamla. Under samma tidsperiod tycks också "kanalerna" på Mars ha skapats.

Stort område med lermineraler (Bildkälla: NASA)

Ett av Curiositys uppdrag är att analysera just Marslera. Det ska finnas en hel del sådan i Galekratern där Curiosity landade. Det återstår att se om Curiosity finner att leran skapats av vatten eller av vulkaner. Forskarna tror att det kan vara så att just omfattande vulkanutbrott skapat förutsättningar för lite varmare och fuktigare perioder. Det är svårt att förklara dessa värmeperioder på något annat sätt. Solen, som dessutom lyste svagare för några miljarder år sedan, torde ha haft svårt att ge planeten tillräcklig värme.

Forskarna är som sagt inte eniga i klimatfrågan. Många forskare menar att det trots allt måste varit längre varmperioder på Mars. Hur skulle annars de enorma dalgångarna som finns på Mars ha skapats? Det borde ha tagit tiotals miljoner år att forma den typen av landskap med hjälp av ett mycket riktligt vattenflöde.

Mer utforskning krävs, det är alla eniga om. Vi får väl se om Curiosity så småningom kan tala om för oss hur det ligger till med Marsklimatet. Eller måste vi vänta på en Marslandare eller ett Marsfordon som kan borra ner sig några meter genom ytskiktet? ExoMars kan kanske finna svar på forskarnas frågor om den så småningom sänds iväg till Mars 2018 eller så.

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 3

Här kommer tredje delen i min lilla serie av stora ögonblick under de senaste 50 åren av rymdsonders utforskning av vårt solsystem. Det kan vara lite kul att studera rymdsondshistorien. Det är NASA som har sammanställt sin topplista. Läs mina tidigare artiklar här:

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 1
Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 2

Här kommer nu placeringarna 21-30 i topplistan:

Plats 30: Rymdsonden Mariner 2 blir första rymdsond att flyga förbi en annan planet i vårt solsystem då den passerar Venus den 14 december 1962. Avståndet till planeten är drygt 34.000 kilometer och den hinner observera Venus atmosfär och yta i ca 42 minuter. Bl a mäter sonden upp en yttemperatur på minst 425 grader C. Marinersonden upptäcker också att planeten roterar i motsatt riktning mot det normala i vårt solsystem (Är inte detta samma "stora ögonblick" som NASA redan rankat på plats 35??)


(Bildkälla: NASA)


Plats 29: Rymdteleskopet Hubble observerar spåren av kometen Shoemaker-Levy 9:s nedslag efter att den kraschat i Jupiteratmosfären i juli 1994. Själva kraschen observerades endast av rymdsonden Galileo som var perfekt placerad för att studera denna märkliga händelse (Jag antar att Galileo kommer betydligt högre upp på NASA:s rankinglista). Både Hubbleteleskopet, Galileo och jordbaserade teleskop kunde sedan under en lång tid se tydliga märken av nedslagen från den sönderbrutna kometen. Effekterna av nedslagen var betydligt större än väntat.


Hubbleteleskopets bild som visar märken av nedslagen (Bildkälla: NASA)


Plats 28: Första amerikanska närbilden av månen från en rymdsond, Ranger 7. Denna sond hann ta en rad bilder av månen innan den kraschade på månytan 31 juli 1964. Rymdsondens fotografering var ett led i förberedelserna inför Apollofärderna till månen.


(Bildkälla: NASA)


Plats 27: Rymdsonden Mars Reconnaissance Orbiter gav en helt ny bild av Mars när den flög över polerna och fångade detta isiga Marslandskap. Mars bestod inte enbart av ett sterilt och stenigt landskap utan visade sig ha en massa spännande klippformationer m.m. Rymdsonden är fortfarande i full action och levererar löpande intressanta bilder från Mars.


(Bildkälla: NASA)


Plats 26: Rymdsonden Messenger blir den första sond som skickas i omloppsbana runt planeten Merkurius. Tidigare hade sonden Mariner 10 passerat Merkurius, men nu fick vi för första gången tillfälle att studera planeten under en mycket längre period och dessutom betydligt mer detaljerat. Messenger kretsar fortfarande kring denna solsystemets innersta planet. Många fina bilder har det blivit på planetens kraterfyllda yta, bl a den här som visar en av solsystemets största kratrar, Calorisbassängen.


Den stora Calorisbassängen på Merkurius (Bildkälla: NASA)


Plats 25: Den ryska rymdsonden Venera 9 sänder en av de första bilderna från en annan planet när den lyckas landa på Venus i oktober 1975. Under 53 minuter överlever sonden planetens tuffa miljö och skickar några suddiga bilder.


(Bildkälla: NSSDC Photo Gallery


Plats 24: De två Voyagersonderna passerar Jupiter och sänder detaljerade bilder från denna jätteplanet till oss på jorden. Kunskapen om Jupiter, dess atmosfär, dess magnetosfär och dess månar ökar dramatiskt i och med Voyagersondernas utforskning. Voyager 1 tog den här bilden som visar de märkliga molnformationerna kring Jupiters stora röda fläck.


(Bildkälla: NASA)


Plats 23: Rymdsonden Cassini upptäcker att Saturnusmånen Enceladus sprutar ut stora mängder vatten och is från geysrar vid planetens sydpol. Det antyder att det kan finnas en stor underjordisk ocean under ytan på denna måne.


(Bildkälla: NASA)


Plats 22: Rymdsonden Voyager (igen) med dess guldskiva med ljudinformation om jorden till en eventuell avlägsen civilisation.


Montering av guldskivan på Voyager 1 (Bildkälla: NASA)


Plats 21: Mariner 4 blir i juli 1965 först med att passera planeten Mars. Databehandling var synnerligen primitiv och långsam. Bilden visar hur tekniker "översätter" digital information till en bild.


(Bildkälla: NASA)

Ja, vad ska man säga om den här listan? Väldigt NASA-dominerat, vilket jag påpekat tidigare. De två "ögonblicken" i rymdhistorien med placeringarna 21 och 22 kan väl diskuteras om de hör hemma på 50-bästalistan. Åtminstone inte så högt på listan.

Fortsätter följer inom kort med NASA:s rankinglista, platserna 11-20.

Planer finns att medvetet krascha rymdteleskopet Herschel på månen!

Emellanåt poppar det upp en del konstiga nyheter i rymdmedia. Man tror knappt att det är sant när man läser dom. En sådan nyhet spreds på några websidor i helgen (se bl a SpaceflightNow): Att ESA planerar att krascha sitt mycket framgångsrika rymdteleskop Herschel på månen! Medvetet alltså! Orsaken till denna drastiska åtgärd är att rymdteleskopets "kylväska" (flytande helium), håller på att ta slut. Instrumenten i Herschel kyls nämligen ner till 0,3 grader över den absoluta nollpunkten. När heliumet som kyler ner instrumenten tar slut värms de upp och tappar sin känslighet. Herschel blir därmed oanvändbar. Teleskopets placering vid solens/jordens Lagrangepunkt 2 är inte helt stabil, vilket gör att ESA vill styra Herschel därifrån. Frågan är bara vart den ska styras? Ett förslag som en forskargrupp lagt är att styra teleskopet mot månen och medvetet krascha den mot månytan. Syftet skulle vara att kraschen skulle kunna identifiera vatten under månytan, på samma sätt som 2009 då rymdsonden LCROSS slog ned på månytan. Då upptäckte forskarna lite vatten i kratern.

Herschel-teleskopet i rymden 2009 (Bildkälla: ESA)

Finns det då planer på en Herschel-krasch? Ja, det verkar faktiskt så. Jag rotade runt lite på nätet och hittade en ESA-sida som beskriver planerna (se stycket 1.2.2 HÄR). Det verkar vara aktuellt med kraschlandning redan i maj-juni 2013. Så kan det alltså gå med ett av de stora rymdteleskopen. Nedan visas en av alla de fantastiska bilder som Herschel tagit. Det är stjärnan Fomalhaut med dess märkliga stoftring. Kring stjärnan finns också den numera beryktade exoplaneten Fomalhaut b.

(Bildkälla: ESA)

Rymdfartens globalisering och privatisering

Ariespace har flera intressanta artiklar på sin websida om hur rymdfarten blir alltmer globaliserad. Från att ha varit en rymdkapplöpning mellan två länder, USA och Sovjetunionen, på 1960-talet har ett flertal andra länder tillkommit. Inte minst Europa har under de senaste årtiondena börjat visa framfötterna genom flera framgångsrika rymdteleskop- och rymdsondsprojekt. Bland de nya aktörerna ser vi också bl a Kina, Japan och Indien.

En annan trend som Arielspace lyfter fram är privatiseringen, eller kommersialiseringen, som i och med SpaceX framgångar med färderna till rymdstationen blivit alltmer tydlig. Förutom SpaceX har vi Boeing, ULA, Orbital Sciences, Virgin Galactic, Blue Origin, Sierra Nevada, XCor, ATK och allt vad dom heter. Omfattande testverksamhet pågår och inom några år lär vi få se ett antal av dessa företags rymdfarkoster genomföra uppdrag åt NASA.

Fordonet som tog tillfället i akt och körde en runda på Mars

Lite skämtsamt kan man säga att Opportunity har tagit tillfället i akt och kört en liten runda på Mars. Som bilden nedan visar så har den tagit en liten tur runt något som liknar en kulle. Det går inte så fort för Opportunity. Den avverkar sådär 20 meter per dag. Trots det har den avverkat över 35 kilometer under sina snart nio år på planeten och den verkar "still going strong".

Undrar just hur det är att vara ansvarig förare för dessa Marsfordon (förutom Opportunity också den betydligt större Curiosity)? Med körsträckor på 20 meter per dag borde det bli lite långtråkigt. Det hade ju varit en sak att mer bokstavligt sitta i förarsätet på fordonen. Då kunde man ju åtminstone studerat omgivningarna (även om det sannolikt också skulle blivit lite tråkigt redan efter en vecka eller så). Nu sitter föraren i en NASA-bunker någonstans och tittar in i en bildskärm och försöker avgöra om färden ska gå rakt fram eller möjligen åt vänster eller höger. Ett tålamodsprövande arbete minst sagt.

(Bildkälla: NASA)

Spåren efter den stora stormen på Saturnus har kartlagts

Saturnus, som just nu befinner sig i konjunktion, dvs på andra sidan solen sett från oss, har haft en mycket häftig och långvarig storm som härjat över planeten. Jag skrev om detta i juli i år (se HÄR). Nu har rymdsonden Cassini , ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile samt NASA:s Infrared Telescope Facility på Hawai kartlagt följderna av stormen. Långt efter att stormen bedarrat syns omfattande störningar i planetens övre atmosfärlager. Det liknar jättelika cykloner som far fram. Det verkar som om stormen var mycket kraftigare än vad forskarna trott, med stora temperaturhöjningar som följd. Med normalt sett en relativt stabil temperatur över tid, så ökade plötsligt temperaturen med ca 80 grader! Det är som att förflyttas från den kallaste platsen på jorden till den varmaste. Forskarna är minst sagt förundrade av det som händer på Saturnus.

Forskarna tror att det ungefär vart trettionde år uppkommer sådana här gigantiska stormar. 30 år motsvarar ungefär 1 Saturnusår. Så detta var väl årets höststorm på Saturnus helt enkelt! Det som skiljer den här stormen från andra stormar är att man för första gången på nära håll, med Cassini, observerat förloppet. Man har också numera teleskop på jorden som kan observera den här typen av fenomen på ett annat sätt än förra gången stormen härjade.

(Bildkälla: NASA)

Fomalhaut b är trots allt en planet!

En studie i januari i år påstod att en av de mest kända exoplaneterna, Fomalhaut b, inte skulle vara någon exoplanet utan ett simpelt dammoln (se artikel HÄR). Nu rapporterar Populär Astronomi om att den återuppstått som planet. Det kraftfulla Subaruteleskopet på Hawaii har nu fastslagit att planeten finns, men att det är något annat som lyser. Så man kan säga att det blivit en kompomisslösning av det hela. Det är sannolikt ett dammoln som omger planeten och som reflekterar ljuset från stjärnan. Vi får väl se om detta är sista budet i frågan.

(Bildkälla: NASA)

Finns det stora exomånar och kan dom i så fall hysa liv?

Allt fler exoplaneter upptäcks. En naturlig fråga att ställa sig är om dessa planeter har månar. Det vore ju ganska naturligt med en stor mängd månar med tanke på hur det ser ut i vårt solsystem. Våra modeller av hur månsystem kring planeter skapas är fortfarande ganska outvecklade. Man kan kanske tänka sig att när planetsystem bildas blir en hel del materia över som med tiden kan klumpa ihop sig och bilda månar som fångas in av planeterna. Hittills har man inte funnit några exomånar, men däremot ett antal exomånkandidater. Några av dessa kan dessutom vara inom den s.k beboeliga zonen. Websidan Planetary Habitability Laboratory beskriver närmare 40 sådana potentiella månar. Månar kan vara väl så beboeliga som planeter, men det finns vissa restriktioner.

Vad krävs då för att en måne ska vara beboelig? I en intressant forskningsrapport,  "Constraints on the habitability of extrasolar moons", författad av René Heller och Rory Barnes, lyfts denna fråga mer ingående.

Att en måne kan befinna sig inom den beboeliga zonen och hysa liv kräver förstås att den har en lagom temperatur. Förutom att den får värme från den stjärna som planet och måne kretsar kring kan den också få energi från planetens gravitationskraft, särskilt om det är en stor planet. Månen bör också ha uppnått en stabilitet i sin omloppsbana runt planeten. Forskning pekar på att planetens gravitationella påverkan på månen tycks vara väl så viktig som effekterna av strålningen från stjärnan.

Varför har vi då inte hittat någon exomåne ännu? Faktum är att vi ännu inte hittat särskilt många jordstora planeter heller. Det är helt enkelt svårt att upptäcka små planeter, och därmed också månar. I den forskningsrapport som Heller och Barnes presenterar anges att forskare tror att den första exomåne som upptäcks kan vara nästan lika stor som jorden och ha en massa på uppemot 25% av jordens massa. Om man jämför detta med månarna i vårt solsystem så inser man att det handlar om att hitta en jättemåne. Alla månar i vårt solsystem är i jämförelse med detta mycket små. Trots att diametern för de största månarna, Jupitermånen Ganymedes och Saturnusmånen Titan är ca 40% av jordens diameter så har de en låg massa. För Ganymedes uppgår den endast till 2,5% av jordens massa.

Kepler 22b är en av exoplaneterna som studerats (Bildkälla: NASA)

Förutom att månarnas massa bör vara stor, så bör de också ha en bunden rotation. Det innebär att månarna, på samma sätt som vår måne, visar en och samma sida mot planeten hela tiden. Dygnet blir betydligt kortare än året på månen. Jämfört med planeter i den beboeliga zonen som har bunden rotation kring sin stjärna är detta en stor fördel enligt forskarna.

En tredje faktor som forskarna ser talar till månarnas fördel kontra planeterna är att månar kring jätteplaneter tros ha större chans att rotera kring en rotationsaxel som lutar mot omloppsbanan. Det innebär att sådana månar har årstider, vilket är positivt för eventuellt liv.

En fjärde faktor som talar för att leta efter liv på månar är att de med största sannolikhet är mycket större till antalet än planeterna. Vi kommer sannolikhet inom det närmaste decenniet att upptäcka ett stort antal exomånar.

Det är en fördel om månen befinner sig inom den beboeliga zonen. De kan dock vara utanför denna zon om det kompenseras av att planeten genom sin gravitationskraft "värmer upp" månen. Risken är dock att månen påverkas i så hög grad att den blir som Jupitermånen Io, ett inferno av vulkanutbrott.

Om då dessa förutsättningar är uppfyllda krävs, liksom för planeter, att värme distribueras på månytan på ett sådant sätt att månen blir lagom varm. Månens växthuseffekt påverkar dess energibalans, dvs hur mycket värmeenergi den får och hur mycket den avger. Det gäller att undvika en galopperande växthuseffekt typ den som Venus tycks ha utvecklat. Forskarna har i simuleringar försökt beräkna energidistribution på olika typer av månar genom att göra olika antaganden av ovanstående faktorer. Även stjärntyp har största betydelse för om en måne kan hysa liv. Stjärnans massa avgör på vilket avstånd en planet/måne-duo bör kretsa. Planetens storlek avgör hur nära månen bör kretsa planeten. Forskarna kommer fram till att det skulle kunna finnas förutsättningar för liv på en stor måne kring en Neptunusstor planet om stjärnans massa överstiger 0,2 solmassor. En lägre stjärnmassa än så kräver att månen kretsar för nära planeten helt enkelt. Månen riskerar att bli som Jupitermånen Io.

En jordlik måne som kretsar kring en Saturnuslik planet. Finns sådana? (Bildkälla: NASA)

Många faktorer påverkar således förutsättningarna för liv på en måne, men forskarna anser det ändå sannolikt att det någonstans kan finnas en måne som är tillräckligt stor och som kretsar kring en Neptunusstor planet i den beboeliga zonen kring en stjärna. När hittar vi denna måne? Nästa år, inom fem år, inom tio år? Ingen vet, men en intensiv utforskning pågår. När rymdteleskopet James Webb kommer upp och när ESO:s European Extremely Large Telescope blir byggt ökar förutsättningarna avsevärt att upptäcka sådana månar. I en annan forskningsstudie, "On the direct imaging of tidally heated exomoons" anser forskarna Mary Anne Peters och Edvin L. Turner att det t o m borde vara ganska lätt att upptäcka månar som värms upp av stora planeters gravitationskrafter. De borde helt enkelt vara så ljusstarka att de kan direktobserveras med kraftfulla teleskop.

Uranus intresserar forskarna alltmer

På förra veckans planetkonferens i Reno, USA presenterades en rad intressanta forskningsrön (vilket väl knappast har undgått läsaren av denna blogg!). En av de mer intressanta nyheterna rörde planeten Uranus. Intresset för Uranus tycks ha ökat på senare år. Den enda rymdsond som passerat denna planet, Voyager 2, gav visserligen en mängd ny information om tillståndet på och kring planeten. Intrycket var dock att det var en ganska tråkig planet. Problemet med Voyagersonden var att den inte kunde observera Uranus i det nära infraröda våglängsområdet. Det kan dock flera av de riktigt stora teleskopen runt om i världen. Allteftersom teleskopens kapacitet utvecklats har bilden av Uranus blivit mer nyanserad.

Bl a har Keck-observatoriet på Hawaii studerat denna "blå planet". Den har upptäckt att planeten har ett mycket turbulent väder. Vindhastigheter på uppemot 900 kilometer i timmen har uppmätts! Planeten verkar vara synnerligen aktiv, vilket skapar komplexa väderfenomen på olika nivåer i Uranusatmosfären. Vad är då energikällan till denna turbulens? Forskarna tror att det är solen, trots avståndet. Man har inte kunnat identifiera någon inre energikälla på Uranus. Det tycks finnas vissa likheter med vad som händer kring Saturnus poler.

Vore det inte en idé att skicka en rymdsond till Uranus? Det verkar finnas mycket av intresse att observera. Den har ju dessutom minst 27 månar som kan studeras mer detaljat. Faktum är att Uranusprojekt föreslagits inom forskarsamfundet i USA. Även i Europa har diskussioner förts om rymdsonder till Uranus. Det tycks dock inte vara några mer konkreta planer just nu.

(Bildkälla: NASA)

Solsystemets häftigaste dalgång finns på Mars

Grand Canyon i all ära, men vad är väl det jämfört med Valles Marineris på Mars! ESA:s rymdsond Mars Express har tagit en rad bilder av den enorma dalgången och presenterar idag denna häftiga bild av området (Kolla ESA:s websida HÄR för en riktigt högupplöst bild). Bilden täcker hela 630.000 kvadratkilometer! Valles Marineris är 4.000 kilometer lång, upp till 200 kilometer bred och 7 kilometer djup! Jämfört med den är Grand Canyon en liten sänka. Den är nämligen "bara" 450 kilometer lång, 29 kilometer bred på det bredaste stället och 1,8 kilometer djup som allra djupast.


(Bildkälla: ESA)

Curiosity tuggar grus på Mars

Curiosity står still i samma grusgrop som för en vecka sedan och tuggar grus. Ja, så kan man nog sammanfatta Marsfordonets göranden just nu. Den har tagit några skopor med grus och stoppat in i gapet till det minilaboratorium som fordonet är utrustat med. Tanken är att gruset ska analyseras av Curiositys Chemistry and Mineralogy Instrument (CheMin) för att försöka utröna vad det kan tänkas innehålla för mineraler. På bilden nedan syns spåren efter Curiositys spadtag.

(Bildkälla: NASA)

Medan den står där i grusgropen passar den förstås på att titta på omgivningarna. Här är en fin panoramavy över området som NASA döpt till Rocknest (Klicka på bilden).

(Bildkälla: NASA)





Har solsystemet haft en nionde planet?

Ja, det frågar sig några forskare som studerat det hela. Med nionde planet menar de då inte Pluto, som ju faktiskt hade den positionen mellan 1930, då den upptäcktes, och 2006 då Internationella Astronomiska Unionen degraderade Pluto till dvärgplanet. Med nionde planet menar de inte heller Nibiru, planet X och andra fantasiskapelser. Det forskarna menar är att det kan ha funnits ytterligare en planet tidigt i solsystemet och att den helt enkelt "sparkats ut" i rymden. Forskningsstudien presenterades på den amerikanska planetkonferensen i Reno förra veckan. Tidskriften Nature skriver om det hela på sin newsblog. Kolla in den animation man gjort som visar utvecklingen.

Forskarna har gjort uppemot 10.000 simuleringar av solsystemets utveckling. En av utgångspunkterna har varit att planeterna (eller protoplaneterna kanske man ska kalla dem), i begynnelsen låg tätare varandra och närmare solen. Oavsett hur man simulerade med dagens åtta planeter kunde man inte få till resultat det solsystem vi ser idag. Först efter att ha pillat dit ytterligare en planet, i storlek ungefär som Uranus eller Neptunus, såg simuleringarna bättre ut. Denna extra planets gravitationskraft ska då ha balanserat upp systemet så att de jordliknande inre planeterna i solsystemet bevarades och Jupiter höll sig på sin kant. Planeten fick dock betala ett högt pris för denna balansakt. De andra planeternas graviationskrafter kastade ut den ur solsystemet!

Intressant studie det här, som dessutom bekräftas av andra liknande studier. Samtidigt ska man kanske tolka forskningsresultaten med viss skepsis. Det kommer ganska ofta rapporter om "den nionde planeten". Se t.ex artiklar i National Geographics, Time och Universetoday. Ofta handlar det om "dolda" planeter långt ut i solsystemet.

Den vulkaniskt aktiva Jupitermånen Io har utforskats

Jupiters måne Io är känd för framförallt en sak: Den är solsystemets i särklass mest vulkaniskt aktiva himlakropp. Io har hundratals aktiva vulkaner och är stundtals ett inferno av våldsamma vulkanutbrott. Forskarna tror att den kraftiga gravitationella påverkan från Jupiter är grundorsaken till att Io är så orolig. Av de fyra galileiska månarna så är Io den som kretsar närmast Jupiter.

Det är dock fortfarande mycket som är okänt om vulkanismen på Io. En grupp forskare har därför studerat denna måne lite mer ingående med hjälp av jordbaserade teleskop men har också tittat på de data som rymdsonderna Voyager och Galileo har samlat in. Resultat av forskningen presenterades på planetkonferensen i Reno, USA i veckan som gått.

De båda Voyagersonderna passerade Jupiter och dess månar 1979. Det var första gången som Io:s vulkanism observerades mer detaljerat. Galileosonden studerade under närmare åtta års tid, mellan 1995 och 2003, Jupitersystemet och tog en rad fina bilder av bl a Io. På bilderna ser man en ganska slät månyta, med få tydliga kratrar, vilket skiljer sig från de flesta andra himlakroppar. Ständiga lavaströmmar bidrar till att släta ut ytan på Io.

Rymdsonden Galileos bild av Io från 1999 (Bildkälla: NASA)

Io, som är en av solsystemets största månar,med en diameter på över 3.600 kilometer, upptäcktes av Galileo Galilei år 1610. Io, liksom de tre andra galileiska månarna Europa, Ganymedes och Callisto, kan faktiskt ses med en hyfsat bra kikare som små ljusprickar vid sidan av Jupiter. Rymdsonden Galileo, som kretsade 34 varv runt Jupiter och hann studera Io ganska ingående, observerade en mycket kraftig vulkanisk aktivitet på Io, som ständigt omformar månens yta. Observationerna visade också att vulkanutbrotten är långlivade och så kraftiga att rökmoln från vulkaner kan nå drygt 200 kilometers höjd från månytan. Utbrotten på Io skiljer sig från vulkanutbrotten på jorden och liknar mer gejsereruptioner. De lavaströmmar som utbrotten åstadkommer är avsevärt mer omfattande än de på jorden. Forskarna tror att de kan likna vulkanutbrotten som förekom på jorden för mer 3 miljarder år sedan. Rymdsonden Galileos mätningar av Jupiters magnetfält visade att Io påverkas av mycket kraftig elektrisk ström. Rymdsondens undersökningar visade också att Io eventuellt genererar ett eget magnetfält. Observationerna antyder att månen har en stor järnkärna.

Forskare vid NASA:s SETI Institute, under ledning av Frank Marchis, har med hjälp av flera av världens mest kraftfulla teleskop teleskop studerat Io:s vulkanutbrott. Det visar sig att enskilda utbrott kan vara i mer än ett år. Vulkaner har återkommande utbrott som tyder på att deras magmakammare successivt fylls på tills det smäller igen. De två, tre senaste åren har det dock inte varit några riktigt kraftiga utbrott. Orsaken till det vet man inte. Överhuvudtaget saknar vi fortfarande kunskaper om de processer som förorsakar alla dessa utbrott på Io. Möjligen kan rymdsonderna Juno och JUICE så småningom ge mer kunskap om det hela.

Bilden nedan visar observationer av ett flertal nya, ljusstarka vulkanutbrott.

(Bildkälla: F. Marchis)

 

Ibland är det en tunn skiljelinje mellan vetenskap och konst!

Vetenskap kan vara vackert! Ibland är skiljelinjen mellan vetenskap och konst väldigt tunn. Kolla bara på den här vackra NASA-videon på solen! Det är rymdsonden SDO som skapat denna "art video". Nästan poetiskt vackert!

(Källa: NASA)

En mängd nya intressanta forskningsrön om exoplaneter

På den amerikanska planetkonferensen i Reno har en hel del intressanta nyheter om exoplaneter presenterats. Jag har skrivit under veckan som gått skrivit några artiklar om de mer spektakulära fynden. Jag skrev också ett inlägg här i bloggen förra veckan från den europeiska planetkonferensen. Läs dessa artiklar, och senaste nytt i största allmänhet, under rubriken Exoplaneter HÄR. Det är just nu en snabb kunskapsutveckling kring exoplaneter. En stor mängd, i mitt tycke, intressanta nyheter presenterades i Reno. Jag har studerat alla abstract och försökt hitta ytterligare information på nätet från konferensen. Det är inte helt enkelt att utläsa allt ur dessa korta textstycken, men jag hoppas att jag förstått det hela någotsånär rätt.

• Det finns planetsystem som är extremt kompakta. Det mest extrema exemplet på det är KOI-500 som har hela fem planeter i omloppsbanor betydligt närmare stjärnan än avståndet mellan Merkurius och solen. Om man tänker sig vårt solsystem och packar in fem planeter som alla kretsar ett varv runt solen på bara några dagar så får man KOI-500-systemet. Årets längd (dvs omloppstiden runt stjärnan) är för de fem planeterna ca 1, 3, 5, 7 resp. 9 dagar! Trots det är samtliga planeter något större än jorden. De har en diameter på mellan 1,3 och 2,6 gånger jordens. Stjärnan de kretsar kring är ganska lik solen i storlek. Om man hade kunnat stå på en av KOI-500-planeterna (vilket man förstås inte kan) så hade man kunnat skåda fantastiska planetpassager stup i kvarten! KOI-500-systemet är ca 1.100 ljusår bort. Forskarna tror att planeterna ursprungligen har bildats längre ut i stjärnsystemet och sedan successivt migrerat inåt och närmare stjärnan. Det man kan fundera på är varför jorden inte drabbats av detta öde. Kan Jupiter, och kanske också de övriga stora planeterna i solsystemet, månne ha en stabiliserande roll i vårt solsystem?

Illustration av ett multiplanetsystem (Bildkälla: NASA)

• Ett flertal föredrag på konferensen handlar just om planeters förflyttningar inåt eller utåt i ett planetsystem. Om en planet tappar massa, t.ex genom att den kretsar alltför nära sin stjärna, eller börjar migrera inåt eller utåt i planetsystemet påverkar det hela planetsystemets dynamik. Även andra planeter kan då börja röra på sig. Planeter som kretsar nära sina stjärnor förlorar lätt sin atmosfär av den solvind som de utsätts för. De tenderar också att successivt tappa massa. Överhuvudtaget är gravitationskrafternas påverkan mellan stjärna, planeter och månar komplicerad. Planeters och månars sammansättning påverkar i hög grad hur de påverkas av andra himlakroppar. De magnetfält som kan uppstå och de tidvatteneffekter som planeter och månar utsätter andra himlakroppar för påverkar hela planetsystemets stabilitet. Planetsystem är känsliga saker. För att liv ska kunna bestå på en planet krävs stabila förhållanden under en längre period. Det kan tänkas vara så att det är ytterligt få system som är så stabila som vårt solsystem.

• Planeter kring bruna dvärgar skapas oftast mycket nära stjärnan. Om flera planeter finns kring sådana stjärnor påverkar de lätt varandra och riskerar att destabilisera hela systemet. Det kan sluta med att planeter kraschar in i stjärnan.

• Studier av data från Keplerteleskopet visar att de flesta planetsystem är platta som pannkakor. Planeterna kretsar i regel i samma plan runt en stjärna. Variationen i inklination (omloppsbanans lutning) är mycket liten. De liknar därmed solsystemet, där alla planeter, förutom Merkurius, ligger i princip i samma plan.

Platt diskformat gasmoln ur vilka planeter bildas (Bildkälla: NASA)

• Studier av planetsystem kring dubbelstjärnor visar att "den andra" stjärnan inte påverkar den beboeliga zonen kring "den första" stjärnan särskilt mycket om stjärnorna är av samma typ och storlek. Om storlek och spektralklass är olika och om dessutom stjärnorna ligger nära varandra kan påverkan vara så stor att den beboeliga zonen kraftigt minskar i storlek.

• Ett flertal studier pågår kring jordliknande planeters atmosfärer och vad som gör att de är stabila under en längre period. Det handlar bl a om att planeterna lyckas binda växthusgaser och förhindra att vatten förångas så att en accelererande växthuseffekt uppstår som innebär att planeten blir allt hetare (typ Venus). Även motsatsen kan inträffa, dvs att den blir en "snöbollsplanet" och sakta kyls ner så att eventuellt vatten fryser till is över stora delar av planetytan. Det kan ha hänt minst ett par gånger i jordens historia. Det tycks vara en rad faktorer som påverkar en planets klimat, såsom skillnaden mellan pol- och ekvatortemperaturen, luftfuktighetens variation och luftcirkulation, vattencirkulation m.m. Även planetens rotationshastighet, massa, spridning av värme från stjärnan m.m har betydelse. Det är inte lätt att få idealiska förhållanden för liv på en planet! 

• Under de drygt 3,5 åren som Keplerteleskopet varit i rymden har den genomfört över 8,5 miljoner ljusmätningar på ca 200.000 stjärnor. Instrumenten på Kepler är oerhört känsliga och kan identifiera ytterligt små variationer i det ljus som stjärnan sänder ut, ända ner till 84 miljondelar! Förutom exoplaneter upptäcker Kepler dubbelstjärnesystem som man tidigare inte kände till. Alla dessa observationer har skapat mycket arbete för forskare runt om i världen. Om Keplerteleskopet får förlängt uppdrag i ytterligare fyra år finns stora möjligheter att upptäcka en rad mindre planeter med lite vidare omloppsbanor i hela den beboeliga zonen kring stjärnor.

(Bildkälla: NASA)

• Nya metoder att upptäcka exoplaneter utvecklas. En sådan metod är "transit timing variation" som kan bidra till att upptäcka exoplaneter som inte passerar solskivan (transit). Om en av planeterna i t.ex ett treplanetsystem passerar solskivan och dessutom är i "resonans" med de två andra planeterna kan man identifiera dessa två med metoden genom de små variationer som uppkommer i timingen vid passagen. Med resonans menas att flera himlakroppar kretsar kring en stjärna eller en planet i någon slags takt. Ett exempel på resonans i vårt solsystem är Jupiters månar Ganymedes, Europa och Io som har ett 1:2:4-förhållande till varandra vad gäller omloppstid runt Jupiter. Den här typen av resonanser kan i vissa fall också dölja existensen av mindre planeter i systemet.

• Av de ca 1.800 planetsystemskandidater som Keplerteleskopet upptäckt har 20% två planetkandidater eller mer. Det är visserligen inte bekräftat ännu att alla dessa fynd rör sig om planeter, men det sannolika är att det stora flertalet visar sig vara det när ytterligare utforskning har skett. Sannolikt är siffran högre än 20% eftersom vi ännu inte upptäckt så värst mycket små planeter. Det här visar att det är vanligt med multiplanetsystem.

Det är som sagt en snabb utveckling inom exoplanetområdet. Fler nyheter ser ut att vara på ingång, så inom kort kommer ytterligare inlägg här i bloggen.

ESA väljer att satsa på Cheops för att söka efter exoplaneter

Den europeiska rymdmyndigheten ESA har gjort sitt val av rymdsondsprojekt inom ramen för programmet Small Science. Det blir Cheops (som jag hoppades på). Cheops står för CHaracterising ExOPlanets Satellite. Den ska som namnet antyder söka efter exoplaneter och särskilt kring stjärnor där man redan observerat någon exoplanet. Svenska forskare deltar i projektet. Uppskjutning är planerad till 2017.

Lysande val minst sagt! Exoplaneter är hot stuff just nu. En massa nyheter har presenterats på den amerikanska planetkonferensen i veckan som gått. Artikel om det mest intressanta kommer här i bloggen imorgon.

(Bildkälla: ESA)

Kan man åka till Alfa Centauri? Ja, åtminstone i teorin

I onsdags kom rapporten från ESO om att man upptäckt en planet kring vår närmaste stjärngranne, Alfa Centauri. Denna dubbelstjärna befinner sig 4,3 ljusår från oss, vilket ju kan tyckas vara nära. Det är dock väldigt, väldigt långt bort. Ljuset tillryggalägger 1 miljard kilometer per timme. På ett år blir det uppemot 9.500 miljarder kilometer. 4,3 ljusår är alltså ca 40.000 miljarder kilometer! Kan man då färdas denna enorma sträcka? Ja, faktiskt. Åtminstone i teorin, men svårigheterna är enorma och kanske oöverstigliga.

I ett av astrobiologins standardverk, "Life in the Universe", författad av de två forskarna Jeffrey Bennett och Seth Shostak, diskuteras interstellära resor.

Med dagens rymdteknologi skulle det ta "en evighet" att ta sig till Alfa Centauri. Den snabbaste rymdsond som lämnat jorden, New Horizons, hade en flykthastighet på 57.600 km/timme när den lämnade jorden på sin väg mot Pluto/Charon. På 70-talet ska det ha funnits en sond, Helios, som tillfälligt kom upp i en hastighet på 250.000 km/timme när den rundade solen. Även om man lyckades skapa en rymdsond som permanent t o m kunde färdas 4 gånger snabbare än Helios, dvs 1 miljon km/timme, skulle det ta nästan 9.5 miljoner timmar, eller lite drygt 1.000 år, att ta sig ett ljusår och således över 4.000 år för att resa till Alpha Centauri. Som exempel kan nämnas Voyager-rymdsonderna som efter 35 års färd "bara" nått utkanten av vårt solsystem och som således kommer att fortsätta ut i den interstellära rymden och där färdas i "all evighet" innan de når nästa stjärna.

Det skulle också krävas enorma mängder bränsle med nuvarande teknologi för att få upp farten och lika enorma bränslemängder för att bromsa upp farten på en rymdsond till närmaste stjärna. Det blir omöjligt att genomföra sådana resor rent praktiskt och inte minst ekonomiskt. Trots utvecklingen av flerstegsraketer kan vi endast utforska vårt eget solsystem inom en rimlig tidsperiod. Kemiska bränslen duger således inte. Ett alternativ är kärnbränsle, men det har sina säkerhetsrisker. Med mycket utvecklad kärnteknologi skulle man teoretiskt kunna nå en hastighet som uppgår till 10% av ljushastigheten. Då tar det fortfarande drygt 40 år till Alfa Centauri och en livstid (med nuvarande medellivslängd) att göra en tur-och returresa!

Bränslebehovet kan minskas med annan teknologi där man t.ex utnyttjar solenergi. Gigantiska solsegel som med hjälp av solenergi sätter fart på en rymdsond är både billigt och effektivt. Försök med enklare sådna segel pågår. Hastigheten i en rymd som nästan är vakuum kan bli riktigt hög och uppgå till ett par procent av ljushastigheten. Det är lite svårare att bromsa in en sådan farkost. För att driva upp hastigheten ytterligare i brist på solenergi när solseglet nått långt från solen kan kraftfull laserstrålning tillämpas. Det svåra är att fokusera laserstrålen på ett solsegel som befinner sig miljarder kilometer bort. Även med en extremt utvecklad teknologi tar det några tiotals år att nå närmaste stjärna. Frågan är hur människan fysiskt och mentalt klarar en sådan resa. Det bästa är kanske att försätta astronauterna i en långvarig sömn och med automatisk näringstillförsel. Även det lär skapa problem för kroppsfysiken. Alternativet är förstås att sända iväg en obemannad rymdfarkost. Den skulle kunna vara betydligt mindre och inte så energikrävande.

Solsegel (Bildkälla: NASA)

För att restiden ska bli rimlig krävs en färd nära ljushastigheten. T o m då handlar det om årslånga resor, vilket är betydligt längre än någon rymdexpedition hittills. Det internationella rymdexperimentet Mars500 tycks ha visat att det innebar en ganska rejäl mental påfrestning att vara isolerad så länge, trots vetskapen om att man inte ens var i rymden utan på jorden.

Ovan talar vi om tid som mäts i "jordtid". Tid är dock i enlighet med Einsteins relativitetsteori inget absolut mått utan relativt och beroende av hastighet och betraktarens position. I hög hastighet går tiden långsammare. Med en rymdfarkost som närmar sig ljushastigheten skulle man alltså kunna färdas mycket långt på relativt kort tid. Det hela sker dock till priset av en mycket hög energiförbrukning.

Även om kärnenergi är effektiv jämfört med andra traditionella bränslen finns ännu mer effektiv bränsle (åtminstone teoretiskt). När materia och antimateria kolliderar skapas enorma mängder energi i och med att 100% av massan omvandlas till energi. Skulle man kunna ta tillvara denna energi så skulle man "relativt enkelt" kunna nå mer än 90% av ljushastigheten med en rymdfarkost. Tillverkningskapaciteten som krävs är enorm liksom problemet att lagra energin på rymdfarkosten.

En annan avancerad teoretisk lösning är att rymdfarkosten under färd samlar upp interstellär vätgas och via en kärnreaktor omvandlar det till helium och därmed skapar energi. Med tanke på den lilla mängden gas som finns i merparten av rymden så är det tekniskt mycket svårt att genomföra detta. Det gäller också att inte få in annat "skräp" i reaktorn.

I ett krökt universum, som är i enlighet med Einsteins teorier, kan eventuellt genvägar tas mellan stjärnor. Einsteins relativitetsteori, med dess fyra dimensioner, gäller i universum, men det finns platser såsom svarta hål där rumtiden upphör att gälla. Åtminstone i fantasin skulle man kunna resa långt genom ett svart hål. Frågan är dock om och hur vi skulle överleva en sådan resa. Eftersom vi består av atomer upplöses vi sannolikt i processen. Teorin om maskhål i rymden skulle kunna ge oss möjlighet att ta genvägar till långväga destinationer. Hastigheten i en sådan resa skulle då teoretiskt kunna överskrida ljushastigheten. Enligt kvantfysiken finns dessa maskhål i miniatyrskala överallt och skapas ständigt, men problemet är hur vi skulle kunna utnyttja dem. För att skapa ett stort maskhål tycks energiåtgången överstiga energin för en supernova. Hur stabilisera ett sådant maskhål tillräckligt länge för en interstellär färd?

(Bildkälla: NASA)

Sammantaget verkar det således vara synnerligen svårt att färdas tillräckligt snabbt för att nå Alfa Centauri. Åtminstone utifrån vår nuvarande kunskap om tingens ordning. Den s.k Fermiparadoxen säger egentligen samma sak. Den formulerades redan på 1950-talet av den Italienfödde fysikern och nobelpristagaren Enrico Fermi. Paradoxen går ut på att sannolikheten för att det finns andra avancerade civilisationer är hög, liksom sannolikheten för att de kan ha utvecklat sätt att färdas snabbt mellan stjärnorna. Alltså borde univerum ha blivit koloniserat vid det här laget. Likväl talar det mesta för att vi på jorden aldrig fått besök från någon annan civilisation. Fermiparadoxen antyder möjligen att eventuella andra civilisationer i universum funnit samma svårighet att nå oss och därför inte visat upp sig för oss. Åtminstone inte vad vi vet.

Nya bevis på att månen skapats vid en krock mellan jorden och en annan himlakropp

Planetforskaren Frederic Moynier vid Washington University i S:t Louis säger att hans forskargrupp nu funnit bevis på att månen skapats vid en krock mellan jorden och en himlakropp av Mars storlek. Forskarna har studerat månmateria i form av dels de månstenar som Apolloexpeditionerna förde med sig till jorden, dels meteoriter från månen. Man har då funnit samma ämnen som på jorden, dock med en underrepresentation för flyktiga ämnen, dvs sådana som lätt förångas. Man har också studerat stenarnas kemiska sammansättning i detalj vad gäller olika ämnens isotoper, framförallt olika Zinkisotoper och då funnit intressanta skillnader mellan stenar på jorden och stenar på månen. Hur har månstenarna "tömts" på dessa lättflyktiga ämnen och fått sin ämnessammansättning? Den enda tänkbara förklaringen är enligt forskarna att ett mycket kraftigt nedslag skapat månmaterian med denna ämnessammansättning. Forskningsrönen presenteras idag i tidskriften Nature.

Teorin om att månen skapats via en gigantisk kollision mellan himlakroppar är inte ny. Den framlades redan 1975. Kollisionen ska ha skett i ett tidigt skede i solsystemets historia. Smällen skapade stor förödelse och bröt sönder den himlakropp som var under bildande. Ur resterna skapades så småningom jorden och månen. I och med denna forskningsrapport har vi kanske fått de slutgiltiga bevisen för krockteorin.

(Bildkälla: NASA)

Jupiters atmosfär utsätts för turbulens underifrån och bombardemang från ovan

Forskare som har studerat Jupiters atmosfär konstaterar att det är en mycket stor turbulens i de olika atmosfärlagren. Dels är det tumultartad aktivitet underifrån, dels bombarderas atmosfären hela tiden av små och stora meteorer. Effekten av allt detta är att Jupiters ekvatorialbälte, som består av brunaktiga band runt planeten, hela tiden ändrar form och färg. Varma fläckar, s.k hotspots, uppstår med jämna mellanrum på grund av strålning från lägre atmosfärlager. Emellanåt träffas Jupiter av relativt stora meteorer, och t o m kometer, som skapar stora ärr i planetatmosfären. Det mest kända exemplet på detta är när fragment av kometen Shoemaker-Levy 9 träffade planeten 1994. Spåren av denna krasch kunde ses i månader efteråt.

Forskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory presenterade resultatet av dessa observationer på planetkonferensen i Reno, USA. Enligt forskarna ser det ut som aktiviteten i Jupiters atmosfär har intensifierats under senare år. Man är dock lite osäkra på detta. Det kan också vara så att Jupiter numera observeras mycket mer intensivt. Teleskoputrustningen blir allt bättre. Framförallt har amatörastronomer såpass bra teleskoputrustning att de i högsta grad bidrar till forskningen om Jupiter.

Förändringar i atmosfären 2009-2012 (Bildkälla: NASA)

Rymdsonden Galileo studerade förstås Jupiteratmosfären under åren 1995-2003 när den kretsade totalt 34 varv runt planeten. Galileo sände t o m en minisond ner i Jupiteratmosfären. Tyvärr råkade den hamna i en hotspot, vilket inte var en helt "normal" del av Jupiteratmosfären. Den överlevde dessutom bara en knapp timme innan tryck och hetta gjorde att den förstördes. Minisonden hann dock göra en del observationer. Vindhastigheter på över 650 kilometer per timme mättes upp. Även mycket kraftiga åskväder noterades. Om några år får vi förhoppningsvis mer fakta om Jupiteratmosfären när rymdsonden Juno når fram till planeten. Detta beräknas ske i juli 2016.

Rymdsonden New Horizons är bara 1.000 dagar från Pluto

Rymdsonden New Horizons har varit på väg i ca 7 år på sin färd mot Pluto. Nu återstår bara 1.000 dagar, eller lite knappt tre år innan den når denna dvärgplanet. Den 14 juni 2015 är det tänkt att rymdsonden ska vara framme. På ett av gårdagens seminarier på planetkonferensen i Reno, USA, lyftes frågan om vilka risker som kan finnas för New Horizons på dess färd mot Pluto. Det är inga större risker på vägen genom solsystemet utan riskerna ökar allteftersom sonden når Pluto. Det största hotet mot sonden är alla de små stenar och annan materia som kan tänkas kretsa runt Pluto. När New Horizons sändes upp i januari 2006 hade Pluto tre kända månar. 2011 resp 2012 upptäckte Hubbleteleskopet ytterligare två små månar. Det kanske finns ännu fler. Plutosystemet är därmed komplext, vilket gör det svårnavigerat.

Plutos fem månar kan dra till sig en stor mängd sten, grus m.m. I och med att rymdsonden färdas med mycket hög hastighet, ca 50.000 kilometer per timme, innebär även mycket små gruskorn stora problem om de skulle träffa sonden. Forskarna värderar nu riskerna. Om riskerna bedöms vara stora kan New Horizons inledningsvis styras längre ut från Plutosystemet. Visserligen skulle det innebära att rymdsonden inte kan observera Pluto och dess månar på så nära håll som man från början hade tänkt. Det är dock viktigare med en funktionsduglig rymdsond som kan klara av merparten av uppdraget. Hur sondens omloppsbana runt Pluto blir avgörs först 10 dagar innan sonden når Pluto. Vi får hoppas att inga olyckor sker innan dess.

Plutosystemet med Pluto och dess fem månar (Bildkälla: NASA)

Alfa Centauri, stjärnan som är närmast oss, har en planet!

Europeiska astronomer har upptäckt en planet kring vår närmaste granne i rymden, stjärnan Alfa Centauri. Med hjälp av spektrografen HARPS vid Europeiska Sydobservatoriet (ESO) i La Silla i Chile har man upptäckt en mycket liten vaggning i stjärnans rörelse som antyder att den påverkas av gravitationskraften från en planet. Rörelsen fram och tillbaka är mycket liten, endast 51 centimeter i sekunden. Att man lyckats mäta detta visar på vilken otrolig precision mätinstrumenten har.

Alfa Centauri är ett dubbelstjärnesystem där de två stjärnorna kretsar nära varandra. Det finns också en tredje stjärna i systemet, Proxima Centauri, som kretsar runt de två andra stjärnorna på lite längre avstånd. Alfa Centauri är en av stjärnhimlens ljusstarkaste stjärnor. Systemet ligger "bara" 4,3 ljusår bort.

Planeten kretsar kring Alfa Centauri B, som är en solliknande stjärna. Planeten är dessutom lik jorden vad gäller storlek, men kretsar runt stjärnan på ett avstånd av endast 6 miljoner kilometer. Det är alltför nära stjärnan för att planeten ska kunna vara beboelig.

Illustration av planeten kring Alfa Centauri B (Bildkälla: ESO/L. Calçada/N. Risinger (skysurvey.org)

Det är spännande att man lyckats upptäcka en annan planet i vårt grannskap. Finns det en planet så kan det finnas fler. Det innebär att det inte är omöjligt att det finns ett planetsystem relativt nära oss. Någon av planeterna i ett sådant system skulle kunna ha förutsättningar för att hysa liv. Detta är dock bara spekulation än så länge. Fortsatt utforskning behövs för att upptäcka ytterligare planeter. Kanske kan ett rymdteleskop, som Sverige medverkar i göra denna upptäckt. Teleskopet heter Cheops och är ett av flera tänkbara europeiska rymdprojekt. Eventuellt kan det komma besked om Cheops-projektet redan på fredag från den europeiska rymdmyndigheten ESA. Även vid ett positivt besked får vi ha lite tålamod. Uppskjutning av en sådan sond sker förmodligen först år 2017.

Det kommer en strid ström av exoplanetnyheter just nu. Förra veckan kom nyheten om att man upptäckt ännu en diamantplanet (se min artikel HÄR), i måndags nyheten om planeten med fyra solar (läs HÄR) och nu denna nyhet. Kanske kommer det ytterligare någon stor nyhet under de närmaste dagarna. Det pågår nämligen två konferenser just nu där resultat från den senaste forskningen kring exoplaneter presenteras. Det är dels planetkonferensen i Reno, USA, dels astrobiologikonferensen i Stockholm. Efter att ha studerat abstracts från dessa konferenser kan jag notera en hel del intressanta forskningsrön om exoplaneter och deras utveckling. En längre artikel om detta kommer under veckan här i bloggen.

Läs mer om fyndet på ESO:s websida.   Se också Robert Cummings artikel på Populär Astronomis websida.

Vad är det som får Saturnusmånen Titans yta att spricka?

Rymdsonden Cassini har studerat Saturnusmånen Titan mycket ingående, vilket jag rapporterat en hel del om här i bloggen. Trots det upptäcker sonden löpande nya intressanta saker på denna måne. På planetkonferensen i Reno, USA, presenterades nyheten om sprickor på Titan. Månens ytskikt ser ut ungefär som nybakat bröd där skorpan spruckit. Något liknande har observerats på Venus. Forskarna tror att underjordisk värme, möjligen magma, åstadkommit rörelser i jordskorpan.

Den vänstra bilden visar Titan, den högra Venus (Bildkälla: NASA)

Jupiters många små trojaner har utforskats

NASA:s rymdobservatorium WISE (Wide Infrared Survey Explorer) har studerat ett antal små asteroider som följer Jupiter i dess bana runt solen. Det rör sig i själva verket om två grupper asteroider, eller trojaner som de också kallas, där den ena gruppen far fram "framför" Jupiter i omloppsbanan och den andra gruppen "bakom" Jupiter. Utforskningen visar att det är två ganska udda grupper av stora och små stenblock som samlats i denna omloppsbana. De liknar inte asteroidbältets asteroider och inte heller de asteroider som kretsar längre från solen i det s.k Kuiperbältet.

Illustration av trojanerna (Bildkälla: NASA)

Forskare har sedan början av 1900-talet, då trojanerna upptäcktes, funderat på dessa asteroiders ursprung. Den första trojanen, Achilles, upptäcktes av den tyske astronomen Max Wolf. Den är relativt stor, med en diameter på 350 kilometer. Senare upptäcktes fler asteroider i banan framför Jupiter och så småningom också en massa asteroider som följer bakom Jupiter. Asteroiderna gavs namnet trojaner efter legenden om den trojanska hästen, där grekiska soldater gömde sig i en trähäst, och överraskade staden Troja i det stora trojanska kriget. Senare har man upptäckt att även andra planeter, även jorden, har sådana här trojaner i sina omloppsbanor.

Forskarna anser idag att antalet trojaner i Jupiters omloppsbana är mycket stort och att de i något skede av solsystemets utevckling har fångats in av Jupiter. Trojangruppen framför Jupiter bedöms vara 40% större än den bakom. WISE-observatoriet har detaljstuderat ca 400 av dessa trojaner i syfte att försöka klassificera dem. Så här långt finns tecken som tyder på att det rör sig om mycket gamla himlakroppar som bildades tidigt i vårt solsystemes utveckling.

Studien presenterades på den amerikanska planetkonferensen i Reno.

Rymdsonden Cassini fyller 15 år

Det är många jubileer just nu. En av dem är rymdsonden Cassini, som firas för att den nu har varit i rymden i 15 år. Den 15 oktober 1997 sköts rymdsonden upp för att observera Saturnus och dess månar. Den har till dags dato färdats hela 6,1 miljarder kilometer. Det motsvarar 152.000 varv runt jorden. Fullt lika många varv runt Saturnus har det förstås inte blivit, då denna planet är avsevärt större än jorden (diametern är 9 gånger jordens). Bilden nedan illustrerar rymdsondens färd runt Saturnus. Många och ibland komplicerade varv har det blivit!

(Bildkälla: NASA)

Rymdsonden nådde Saturnussystemet 2004 och har under åtta år närstuderat denna fascinerande planet med dess många udda månar. Totalt har sonden sänt 444 gigabyte med vetenskapliga data, varav mer än 300.000 bilder till jorden. Mängder med intressanta upptäckter har gjorts och jag har här i bloggen beskrivit ett flertal av dem (se alla Cassiniartiklar HÄR). Här kommer ändå några fina bilder som Cassini har tagit på Saturnusmånar.

Månen Enceladus (Bildkälla: NASA)

 

Månen Rhea (Bildkälla: NASA)

 

 

Månen Tethys (Bildkälla: NASA)

 

Att styra rymdsonden genom Saturnussystemet är mycket avancerat och kräver stor precision. Det är relativt små marginaler det handlar om för att sonden ska hamna i rätt bana så att t.ex månen Titan kan studeras. Just Titan har Cassini passerat hela 87 gånger under dessa åtta år, för det mesta med en felmarginal i banan på mindre än 2 kilometer! För att studera olika Saturnusmånar närmare krävs vissa kurskorrigeringar där hänsyn måste tas till gravitationskrafterna från både Saturnus och dess månar. Det gäller också att så långt det är möjligt spara på bränslet i rymdsonden. Varje kurskorrigering förbrukar lite bränsle.

Man kan ju tycka att Cassini under dessa åtta år borde ha skadats av mikrometeoroider, men så tycks inte vara fallet. Den har förstås träffats av små partiklar, men verkar inte ha påverkats nämnvärt av det. Planen är att rymdsonden ska hålla i närmare fem år till. Det återstår bl a studier av Saturnus norra halvklot och ytterligare ett antal närstudier av Titan. I slutet av 2016 ska rymdsonden styras allt närmare Saturnus och successivt närma sig Saturnus övre atmosfärlager. Den 15 september 2017 dyker Cassini ner i Saturnus atmosfär och förstörs av trycket och temperaturen. Det sker medvetet eftersom NASA inte vill riskera att Saturnusmånar såsom Titan och Enceladus kontamineras av jordpartiklar. Rymdsonden Galileo hanterades likadant när den kraschade ner i Jupiter 2003. Det är fascinerande att man med sådan precision redan nu kan fastställa när rymdsonden ska kraschas.

Rymdsonden Cassini är en av de riktigt framgångsrika rymdsondsprojekten. Tillsammans med Voyagerprojektet, Pioneerprojektet och Galileoprojektet hör den väl till de "fyra stora". Vi kan under de kommande åren vänta oss en rad intressanta upptäckter och en massa nya fina bilder från Saturnus och dess månar.

Amatörastronomer har upptäckt en planet i ett system med fyra stjärnor!

Amatörastronomer har inom ramen för det s.k Planet Hunters-projektet upptäckt en synnerligen udda planet. Den kretsar kring ett dubbelstjärnesystem som i sin tur har ytterligare ett dubbelstjärnesystem som på avstånd kretsar runt dessa stjärnor. Systemet består alltså av fyra stjärnor och minst en planet. Planeten har fått namnet PH1, då det är det första bekräftade planetfyndet som Planet Hunters har gjort. Man har dessutom upptäckt ett 30-tal exoplanetkandidater. PH1 är en gasjätte, i storlek någonstans mellan Neptunus och Jupiter. Planeten beräknas ha en massa som är 170 gånger jordens och kretsar runt de två stjärnorna på 138 dagar. Det andra dubbelstjärneparet är på ett avstånd av 1.000 astronomiska enheter, dvs ca 150 miljarder kilometer ut från dubbelstjärnepar 1.

Man kan tänka sig att det måste vara en synnerligen turbulent miljö på och kring denna planet. Det är första gången man upptäckt ett sådant system, så det är ju extra kul att det är amatörer som gjort upptäckten. De deltar i ett projekt som heter Planet Hunters där ett stort antal amatörastronomer studerar data från rymdteleskopet Kepler. Man studerar en mängd stjärnor för att försöka upptäcka små variationer i ljusstyrka. Sådana "ljusdippar" skulle kunna vara tecken på en planetpassage över solskivan, en s.k transit.

Illustration av fyrstjärnesystemet (Bildkälla: Haven Giguere/Yale

Det är som sagt ett mycket märkligt fynd som amatörerna gjort. Hittills har man endast upptäckt exoplaneter kring sex dubbelstjärnor. Att en planet kan uppstå i ett så komplext system som detta fyrstjärnesystem är minst sagt extraordinärt. Det är förmodligen en mycket extrem planet som upptäckts. Forskarna har utan tvekan fått lite att fundera på vad gäller planeters bildande.

Upptäckten av denna udda exoplanet presenterades på den stora amerikanska planetkonferensen i Reno i Nevada, USA, som startade idag. Flera intressanta exoplanetnyheter är att vänta under veckan. Det har förvarnats om en stor exoplanetnyhet om ett par dagar från ESO. Dessutom pågår en stor europeisk astrobiologikonferens i Stockholm denna veckan, med som det verkar en hel del intressanta exoplanetnyheter. Jag har studerat abstracts från den konferensen samt från den amerikanska planetkonferensen. En artikel om det mest intressanta kommer här i bloggen inom kort.

Föreningen Astronomisk Ungdom har bildats

I samband med Astronomins dag och natt har ett gäng ungdomar bildat föreningen Astronomisk Ungdom. Tanken är att föreningen ska hålla i astronomiläger, starpartyn m.m. Föreningen har en websida (kolla HÄR) där det står mer om föreningen och hur man blir medlem. Kul initiativ!

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 2



Jag skrev en artikel här i bloggen den 18 augusti med titeln "Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 1", som handlade om de 50 största ögonblicken i rymdsondshistorien. "Del 1" innebar en beskrivning av plats 41-50 enligt den ranking som NASA gjort. Jag utlovade en fortsättning i början av september med plats 31-40, men glömde bort detta! Så här kommer listan en månad i efterskott. Inom kort kommer också del 3. Kolla HÄR för mer detaljer om topplistan.

Plats 40: Rymdsonden New Horizons, som är på väg mot Pluto. När sonden sköts upp i januari 2006 var fortfarande Pluto en planet. Några månader senare hade den degraderats till en dvärgplanet. Likväl är det ett intressant mål för en rymdsondsexpedition. När New Horizon når fram i juli 2015 blir det första gången som Pluto får så fint besök.


Uppskjutningen av New Horizons 2006 (Bildkälla: NASA)

Plats 39: Rymdsonden Voyager 2:s förbiflygning av planeten Uranus den 24 januari 1986. Det är enda gången en rymdsond varit i närheten av denna planet. Voyager 2 upptäckte 10 nya månar, 2 nya ringar och ett märkligt magnetfält kring Uranus. Voyagersonderna är flitigt förekommande i denna topp-50-lista!


Uranus (Bildkälla: NASA)

Plats 38: Jorden och månen i samma bild fångades för första gången av rymdsonden Voyager 1:s kamera den 18:e september 1977. Bilden togs redan 13 dagar efter sondens uppskjutning, då den hunnit tillryggalägga hela 11,7 miljoner kilometer.


(Bildkälla: NASA)

Plats 37: Marsfordonet Opportunity gör en astronomisk hole-in-one när den lyckas landa mitt i en krater som bara är 22 meter i diameter. Landningen skedde den 25 januari 2004. Att landa så mitt i prick efter en resa på 491 miljoner kilometer är ju skickligt (eller var det kanske bara tur?).


(Bildkälla: NASA)

Plats 36: Rymdsonden Pioneer 11 blir den första rymdsonden att besöka Saturnus. Den flyger förbi planeten 1979 och upptäcker bl a F-ringen och en måne. Pioneer-sonden studerade Saturnus atmosfär och gjorde temperaturmätningar m.m. I bilden nedan, som togs i augusti 1979, syns också månen Titan.


(Bildkälla: NASA)

Plats 35: Rymdsonden Mariner 2 blir den första sonden att passera en annan planet då den når Venus i december 1962. Marinersonden kunde rapportera att planeten har en mycket tjock koldioxidatmosfär och att den roterar baklänges. Rymdsonden mätte också solvinden och mängden "rymddamm".


Uppskjutningen av Mariner 2 den 27 augusti 1962 (Bildkälla: NASA)

Plats 34: Rymdsonden Deep Impact som på den amerikanska nationaldagen 2005 skjuter iväg en projektil med en mycket hög hastighet mot kometen Tempel 1 i syfte att studera kometmaterians sammansättning. Samma komet studeras sedan av rymdsonden Stardust 2011.


Fullträff! (Bildkälla: NASA)

Plats 33: Rymdsonden Voyager 1 tar det första "familjefotot" av vårt solsystems planeter från sin position utanför Neptunus omloppsbana runt solen. Denna lite röriga mosaikbild har skapats av totalt 60 bilder (Klicka på länken i början av denna artikel för en lite större bild).


(Bildkälla: NASA)

Plats 32: Marsfordonet Spirit, systerfordon till Opportunity, fotograferar i maj 2006 en solnedgång på Mars. Himlen, som normalt är lite rödaktig, blir blå vid horisonten. Tvärtemot vad vi är vana vid här på jorden. Solskivan är också bara två tredjedelar så stor jämfört med vad vi ser från jorden. Det beror förstås på att avståndet från Mars till solen är större än från jorden till solen. Häftig bild!


(Bildkälla: NASA)

Plats 31: Rymdsonden Luna 9 levererar den första närbilden från månen i februari 1966. Denna landare blev därmed först med att överleva en landning på månen och med att sända foton från månytan. Det blev också den första lyckade landningen överhuvudtaget på en annan himlakropp. Den amerikanska landaren Surveyor 1 upprepade bedriften fyra månader senare.




Man kan notera, vilket inte förvånar, att det är en mycket stark NASA-dominans i listan. Vi får väl se hur fortsättningen ser ut. NASA:s rankinglista med placeringarna 30-21 kommer inom kort här i bloggen.