För första gången i rymdhistorien ska det borras på Mars. Det är Marsfordonet Curiosity som ska sätta borren i en sten. Forskarna är lite oroliga för det här momentet så det första borrhålet är bara ett testhål för att se att allt fungerar. De stora temperaturskillnaderna på Mars kan innebära påfrestningar på både borr och på instrument i övrigt på Curiosity. Om några dagar är det meningen att ska det borras "på riktigt" för att samla in lite materia för vidare analys.
Curiosity ska också de närmaste dagarna genomföra ett annat intressant test. Fordonet har tagit med sig lite "spår" av organisk materia från jorden. Tanken är att se vad som hänt med materian på färden till Mars och om det finns risk för kontaminering.
Redo att borra! (Bildkälla: NASA)
Curiosity har nu varit på Mars i snart ett halvår. Rymdsonden MRO har tagit en bild som visar spåren efter fordonet. Curiosity har bara rullat en knapp kilometer än så länge. Det går inte fort! Klicka på bilden för att förstora den.
När NASAi början av december 2012 meddelade att man planerar för ännu ett stort Marsprojekt, med ännu ett fordon liknande Curiosity, var det många som reagerade på nyheten (läs min artikel om detta HÄR). Ett sådant projekt stämde inget vidare med den långsiktiga planen, "The Planetary Decadal Survey", som forskarsamfundet tagit fram vad gäller utforskningen av solsystemet. Där var visserligen ett Marsprojekt högsta prioritet, men det projektet handlade om att plocka med sig materia från planeten till jorden för vidare analys. Det projekt som NASA presenterade var något helt annat och liknade mest en kopia av Curiosityprojektet.
Nu har medlemmar i flera tongivande organisationer, bl a från American Astronomical Society's Division for Planetary Science och America Geophysical Union Planetary Science Section samt från Planetary Society gjort ett gemensamt uttalande kring utforskningen av vårt solsystem. Det tycks vara så att man är orolig för att Obama-administrationen, den amerikanska kongressen och NASA tänker satsa på lite mer "spektakulära" projekt som får stort massmedialt genomslag snarare än på projekt som forskarna prioriterar.
Det som framförs i uttalandet är att NASA behöver sina pengar (just nu finns ett sparbeting på planetforskningen på 21% för 2013) för att kunna utforska vårt solsystem på ett balanserat sätt. För att kunna genomföra det som forskarsamfundet har prioriterat krävs en återställning av budgeten för planetforskning till 1,5 miljarder dollar per år. Man menar också att det krävs en balans vad gäller vilka planeter m.m som ska utforskas. Man betonar kraftfullt vikten av att följa de riktlinjer och prioriteringar som lagts fast i den senaste Decadal Survey för perioden 2012-2022. I uttalandet framförs en oro för att det nya Marsprojektet som NASA presenterat kommer att innebära att man blir tvungna att skära i alla andra planer vad gäller utforskningen av vårt solsystem. NASA:s Marsprojekt blir helt enkelt en gökunge som tränger undan annat viktigt.
De risker man framförallt pekar på är att NASA blir tvungna att avsluta en rad framgångsrika projekt såsom Cassini och Messenger i förtid för att ha råd med Marsprojektet. Dessutom befarar man att en del projekt i "Discovery-" och "New Frontiers"-klasserna senareläggs. Här finns många intressanta rymdsondsprojekt som är lite enklare och billigare. Dessutom är man även rädd för att ett av de stora "flaggskeppsprojekten", en rymdsond till Jupitermånen Europa, ska senareläggas.
Ett gemensamt uttalande likt detta från ledande planetforskare ger illavarslande signaler vad gäller synen på forskning bland de amerikanska beslutsfattarna. Det visar också på ett växande gap mellan forskarnas och politikernas syn på vad som ska prioriteras. Det är allvarligt om det sker en politisering av inriktningen för forskning. Forskarna måste, inom de i demokratisk ordning beslutade budgetramarna, ha mandat att stå för forskningsprioriteringarna.
ESA:s rymdteleskop Herschel har observerat en 10 miljoner år gammal stjärna och upptäckt att den har tillräckligt med gas i ackretionsskivan för att tiotals stora planeter ska kunna bildas. Det visar att även lite mer "mogna" stjärnor fortfarande kan ge upphov till planeter. Tidigare har man trott att det är tidigt i stjärnbildningsprocessen som också planeter skapas av den gas som omger protostjärnan (stjärna under bildande).
Illustration av stjärna med gasskiva (Bildkälla: ESA)
Herschelteleskopet har beräknat massan i den gasskiva som omger stjärnan TW Hydrae och funnit att där finns gas som skulle räcka till 50 Jupiterstora planeter. Det är betydligt mer gas än vad som kan förväntas finnas kring en stjärna av den åldern. Om några miljoner år kommer merparten av gasen att dras in till stjärnan eller ge upphov till ett antal planeter. Den starka stjärnvinden kommer att se till att resten av gasen kommer att blåsa ut i den interstellära rymden. I en tidigare studie har man också funnit stora mängder vatten i gasskivan kring denna stjärna. Vatten som skulle fylla tusentals jordoceaner. Kanske skådar vi just här ett planetsystem under bildande där kanske någon jordliknande planet kan skapas.
NASA, som medverkar i Herschelprojektet, har en kul bild på sin websida som visar att gasmolnets massa motsvarar en stor mängd Jupiters.
(Bildkälla: NASA)
Herschelteleskopet har för övrigt tagit en fantastiskt fin bild på vår granngalax, Andromedagalaxen. Den galaxen kommer vi att få stifta närmare bekantskap med om några miljarder år när Vintergatan och Andromeda krockar. Vad som händer då har Populär Astronomi skrivit en artikel om (läs HÄR).
NASA meddelar att Kepler-teleskopet är igång igen efter 11 dagars vila. Som jag rapporterade förra veckan (läs HÄR) så har det varit en del tekniska problem med teleskopets positioneringsutrustning. Ännu en av de "reaction wheels", som säkerställer att teleskopet hela tiden är riktat mot exakt samma punkt, krånglade. Det är glädjande nyheter att problemen tycks ha lösts. Vi vill ju ha ett fungerande teleskop i åtminstone ett par år till så att den hinner studera stjärnhimlen under längre tid. Den kan då förhoppningsvis upptäcka ett antal planeter med lite längre omloppstider kring sina stjärnor. Teleskopet upptäcker ju "bara" planeter som passerar över solskivan på en stjärna. Med långa omloppstider tar det några år innan en planet passerar mer än en gång över solskivan. Keplerteamet vill gärna ha tre passager för att säkerställa att det inte är någon störning.
Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)
En 50 meter stor asteroid passerar på mindre än 30 kilometers avstånd från jorden om två veckor, den 15 februari. Det är nära det, men det finns ingen risk för att den kolliderar med jorden. NASA har dock lite extra koll på denna asteroid som heter 2012 DA14. Sedan asteroidbevakningen blev mer systematisk i början av 90-talet har ingen asteroid av den här storleken passerat så nära jorden som denna.
Om den hade kolliderat med jorden, hade det inte varit katastrofalt globalt sett,men förstås medfört stor förödelse i området som den slog ner i. En liknande asteroid tros ha exploderat över Sibirien 1908 och skapat lokal förödelse över ett relativt stort område. Lyckligtvis är det miljoner år mellan stora asteroidnedslag på jorden.
Filmen nedan beskriver asteroiden och dess bana lite närmare. Läs mer om asteroiden på NASA:s websida.
ESA:s rymdsond Venus Express har noterat att Venus ser ut lite som en komet ibland. Det är när solvinden trycker på lite mindre än vanligt som planetens jonosfär trycks ut som en ballong, likt en kometsvans (se bilden). Venus jonosfär påverkas kraftigt av variationer i solvinden jämfört med jordens jonosfär som är mer stabil. Att jorden påverkas mindre beror på jordens starka magnetfält.
Ett stort gäng forskare från flera ledande forskningsinstitut har arbetat för att mer exakt beräkna storleken på den s.k beboeliga zonen kring en stjärna. Resultaten presenteras i en rapport idag på Arxiv.org. De resultat man kommer fram till visar att den beboeliga zonen kring en solliknande stjärna ligger mellan 0,99 och 1,7 astronomiska enheter från stjärnan, dvs något längre ut än tidigare. Det innebär att jorden precis ligger innanför zonen. Vi kan dock vara lugna vad gäller beboeligheten på vår planet (åtminstone ett tag till). Förhållanden i jordatmosfären gör att jordens klimat stabiliseras och jorden blir behagligt beboelig. De nya gränserna för den beboeliga zonen innebär en del förändringar som innebär att ett antal exoplaneter hamnar utanför zonen.
Vår beboeliga zon (enligt tidigare definition) jämfört med Kepler 22 (Bildkälla: NASA)
Två jordliknande exoplaneter som ligger innanför gränserna är HD 40307g och Gliese 581g (med litet frågetecken för den sistnämnda på grund av att förhållandena i planetsystemet Gliese 581 är under diskussion). De nya beräkningarna antyder att en annan exoplanet, HD 85512b, som tidigare ansetts vara inom zonen, rimligtvis måste hamna utanför. Den utsätts för alltför stark strålning av sin stjärna. Just denna planet har hittills rankats som den femte mest beboeliga.på Planetary Habitability Laboratorys websida.
En del exoplaneter har också ganska excentriska banor vilket kan föra dem in och ut ur den beoeliga zonen. Sådana planer i de yttre delarna av den beboeliga zonen har bättre förutsättningar att hysa liv än planeter nära den inre gränsen. Bilden nedan visar var några exoplaneter hamnar enligt den nya definitionen (Klicka på bilden för att förstora den).
(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)
Forskarna betonar att planeter nära den inre gränsen för den beboeliga zonen kan ha atmosfärer som kan minska växthuseffekten avsevärt. Detta gäller t.ex jorden. De menar dock att en höjning av yttemperaturen på 5-10 grader på jorden skulle få förödande konsekvenser för det liv vi har idag.
Ovanstående resonemang gäller solliknande stjärnor. Forskarna har också funderat på hur den beboeliga zonen kan se ut kring dvärgstjärnor av olika slag (K- och M-stjärnor). Dessa stjärnor är svalare vilket innebär att eventuella beboeliga planeter kretsar närmare stjärnorna. Sådana planeter är ofta låsta i sin omloppsbana kring stjärnan såtillvida att de ständigt visar samma sida mot stjärnan (som månen mot jorden). Den här typen av planeter kan enligt flera tidigare studier vara beboeliga. Chansen ökar om planeten befinner sig nära den yttre gränsen för zonen. Värmetransport till "nattsidan" av planeten är sannolikt mer effektiv.
Det finns också studier som visar att stabila beboeliga zoner kan finnas kring dubbelstjärnesystem. Det kan tyckas vara komplicerat för en planet som kretsar kring någon av stjärnorna i ett sådant system att hysa liv, men forskarna menar att det är fullt möjligt. Man uppmanar faktiskt att söka efter fler planeter kring stjärnan Alfa Centauri, vår stjärngranne (där man ju upptäckte en exoplanet nyligen, läs HÄR).
Forskarna förordar visserligen att deras nya beräkningsmodell ska användas i studiet av beboeliga planeter, men menar ändå att man, för att inte missa några beboeliga planeter, bör ha en vid syn på det hela. Detta för att inte utesluta planeter med förhållanden liknande de på Venus relativt nyligen eller förhållande på Mars som de såg ut i planetens tidiga historia. Planetary Habitability Laboratory meddelar att man kommer att omklassificera vissa av de beboeliga exoplaneterna i sin katalog, som utgör en viktig faktabas för forskare världen över. Nedan visas den nya beboeliga zonen för olika stjärntyper (grönt fält). Observera att skalan visar mängden solljus i procent av den jorden utsätts för.
Sökandet efter exoplaneter är till stor del inriktad på solliknande stjärnor som förhoppningsvis kan hysa planetsystem som liknar vårt solsystem. Och förhoppningsvis en jordkopia på rätt avstånd från stjärnan. Under senare år har dock forskare börjat intressera sig alltmer för att söka efter planeter kring lite mindre och svalare stjärnor. Dessa små stjärnor är nämligen i klar majoritet bland Vintergatans stjärnor. Det forskas en hel del kring olika typer av dvärgstjärnor och de, relativt små, beboeliga zoner som finns kring dessa. Ett flertal intressanta forskningsartiklar har under senare tid kommit om förhållandena kring dessa stjärnor.
Vi har vita dvärgar som en gång varit klart lysande stjärnor på vår stjärnhimmel men som efter att ha gjort slut på sitt kärnbränsle expanderat kraftigt till en röd jättestjärna. Efter några krampaktiga försök att återfå balansen krymper den så småningom ihop till en mycket kompakt och tät dvärgstjärna som sakta svalnar och dör. Även vår sol går detta öde till mötes om några miljarder år och bli en vit dvärg, ungefär av jordens storlek.
Bilden nedan visar en av de mer kända vita dvärgarna, Sirius B (den lilla ljuspricken nere till vänster) som är partner till stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna, Sirius A. Detta stjärnpar är dessutom inte så värst långt bort, bara lite drygt 8 ljusår. Bilden togs av Hubbleteleskopet 2005. Några planeter där månne?
Kan det existera liv kring sådana döende stjärnor? Ja, det finns forskare som menar att det det är här man borde söka efter liv. I en nyligen publicerad forskningsartikel (se Arxiv.org) påstår några forskare att vita dvärgar är de bästa kandidaterna att söka efter planeter med liv. Tidskriften Sky & Telescope har skrivit en artikel om detta. En sådan stjärna svalnar sakta under några årmiljarder och har en stabil beboelig zon kring sig. Det som krävs är dock att planeter hamnar i den här beboeliga zonen. Planeter som ursprungligen kretsade nära stjärnan har nämligen förtärts i stjärnans röda-jätte-skede. Det krävs att andra himlakroppar tar deras plats. Forskarna tror att planeter som kretsat längre ut från stjärnan kan migrera inåt mot den vita dvärgen i det turbulenta skede som uppstår när stjärnan krymper ihop till en vit dvärg. Ett annat alternativ är att den vita dvärgen lyckas fånga in en planet så att den hamnar i rätt omloppsbana kring stjärnan (vilket nog inte är så lätt).
Även om det finns planeter kring vita dvärgar, varför ska man utforska just dom?. Jo, menar forskarna, det är lättare att upptäcka en eventuell atmosfär kring en planet runt en vit dvärg. I och med att stjärnan är ljussvagare kan planeter lättare identifieras och planeters atmosfärer lättare studeras kring dessa stjärnor. Med tanke på att vi om några år har uppe ett flertal kraftfulla rymdteleskop, framförallt Gaia och James Webb-teleskopet, så menar forskarna att det borde vara ganska lätt att identifiera syre och vattenånga i atmosfären kring en planet vid en vit dvärg. Det vore i så fall goda tecken på liv. En planet med en atmosfär som innehåller syre och vattenånga får dock skynda på sina livsskapande processer. Efter några miljarder år har stjärnan svalnat såpass mycket att den beboeliga zonen krympt och planeten hamnat ute i kylan igen.
Läs också artikel om planeter kring vita dvärgar i Populär Astronomi från 2011. Om eventuella planeter kring andra typer av dvärgstjärnor finns också en hel del skrivet. Jag återkommer inom kort till det.
Mars, liksom jorden, har tydliga årstider. Mars rotationsaxel lutar ungefär lika mycket om jordens, vilket ger upphov till ganska stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter. Mars har dock nästan dubbelt så lång vinter/sommar som jorden eftersom den har en omloppstid runt solen på 687 jorddagar. Rymdsonden MRO har under en längre tid studerat Mars nordpol och sett hur landskapet förändras med anledning av dessa temperaturskillnader. Under Marsvintern fryser ca 30 procent av koldioxiden i atmosfären till is och bildar ett halvmetertjockt koldioxidistäcke över de sanddynor som finns vid nordpolen. På våren så spricker isen och koldioxid återfår sin gasform. I denna omvandling dras sand med ner för sanddynornas sluttningar och bildar mörka stråk i landskapet. Marsvinden raderar dock ut dessa spår under sommaren. Sanddynorna förändrar därför successivt utseende under Marsåret.
NASA beskriver det hela mer detaljerat på sin websida och i filmen nedan.
Ett av ESA:s större rymdsondsprojekt det närmaste decenniet är det s.k Euclidprojektet. Det handlar om att sända upp ett rymdteleskop för att försöka bringa klarhet i vad den mörka materian och den mörka energin egentligen är. Rymdteleskopet planeras sändas upp år 2020 och placeras vid solens-jordens Lagrangepunkt 2 (där den för övrigt ansluter till en rad andra rymdteleskop). Nu meddelar både ESA och NASA att även NASA deltar i projektet och bidrar med både instrument och ett gäng forskare.
Illustration av Euclid (Bildkälla: ESA)
Euclid, som är bestyckad med ett 1,2 metersteleskop ska studera hela 2 miljarder galaxer vad gäller form, ljusstyrka och fördelning över stjärnhimlen. Teleskopet ska titta tillbaka ca 10 miljarder år i universums historia och ge oss mer fakta om universums expansion och hur den kan tänkas påverkas av mörk materia och mörk energi. Universum består enligt beräkningar av 23 procent av mörk materia och den bidrar genom gravitationskrafter till att sakta ner expansionen. Likväl accelererar expansionen, vilket förklarats av att det måste finnas någon form av mörk energi som bidrar till detta. Den mörka energin beräknas stå för ca 73 procent av Universum. Återstår alltså bara 4 procent som utgör det synliga universum. Vad den mörka materian och den mörka energin är vet man inte och får väl betecknas som naturvetenskapens största frågetecken.
Det finns många teorier om vad mörk materia kan tänkas vara. Allt från att det kan röra sig om neutriner till andra mystiska partiklar. Forskare har också framlagt teorier om att det finns enorma mängder med mörka himlakroppar (bruna dvärgar, planeter, dvärgplaneter, asteroider m.m) som susar omkring i den "tomma rymden" och som skulle kunna vara en del av denna mörka materia. Den mörka energin är än mer mystisk. I veckan som gick presenterades ännu en teori, denna gången från en fysiker vid CERN, Dragan Hajdukovic, som uppmärksammats i ett flertal veteskapstidskrifter (se bl a New Scientists websida). Hajdukovic tror att det kan finns en stor mängd partiklar, materia och antimateria, som ändrar tillstånd så fort att vi inte kan observera det. Dessa partiklar har olika laddning, vilket innebär att de kan ge energi som bidrar till att accelerera universums expansion.
Teorin ska testas på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia. Tanken är att om man kan påvisa en diskrepans i Eris omloppsbana runt solen så skulle det kunna förklaras av dessa partiklar som påverkar den såpass mycket att den får en annan bana än vad som föranleds av gravitationskrafterna i solsystemet.
Euclidprojektet är en del i ESA:s "Cosmic Vision 2015-2025" (Läs min artikel om detta HÄR). NASA har dessutom ett eget projekt på gång för att utforska mörk energi. Projektet, WFIRST, handlar också om ett rymdteleskop, som är planerad att sändas upp först en bit in på 2020-talet, kanske så sent som 2025. Förutom mörk energi ska den också observera exoplaneter. Vi får väl se om frågetecknen om mörk materia och mörk energi kan rätas ut så småningom.
I fjol var Venuspassagen årets stora rymdhändelse. I år kan det bli kometer. Det är inte varje år som det passerar ljusstarka kometer tätt förbi vår jord. I år är det stor chans att vi kan få se flera stycken. Den första, Pan STARRS, kommer redan 11-12 mars och den andra och förhoppningsvis riktigt ljusstarka, ISON, i slutet av november. Robert Cumming ger oss på Populär Astronomis websida lite.fakta inför kometbesöken.
2013 kan bli ett riktigt solår. Då tänker jag inte på varma, soliga dagar utan på en högaktiv sol som får utbrott lite då och då. Året har i alla fall börjat med en hel del solutbrott. Igår kom det faktiskt två rejäla utbrott med bara några timmars mellanrum. Dessa koronamassutkastningar kan ställa till det för satelliter, kommunikationsutrustning m.m om de är riktade mot jorden. Det andra utbrottet igår skedde i riktning mot jorden, men tycks inte ha varit tillräckligt kraftigt för att åstadkomma några störningar. Utbrotten som visas i filmen nedan fångades av kameran på rymdsonden SOHO.
En liten minisatellit, Hi-C, har lyckats ta den hittills skarpaste bilden på solens korona. Det knappa 2 meter långa teleskopet lyckades ta 165 bilder på de ca 10 minuter som flygningen tog innan den landade på jorden igen. Bilderna togs redan i juli 2012, men publiceras alltså först nu. Det ser lite turbulent ut minst sagt! Läs mer på NASA:s websida HÄR.
Rymdsonden Cassini har tagit en bild som visar två av Saturnus små månar. Den större av månarna heter Prometheus och den mindre Pan (det lilla objektet mitt i bilden). Prometheus är ca 136x79x59 kilometer och Pan ca 34x31x21 kilometer. Förutom att det är en fin bild är det intressant att se hur månarna håller rent i sin omloppsbana runt Saturnus. De skapar helt enkelt rejäla gap i planetens ringsystem. Klicka på bilden för att förstora den.
(Bildkälla: NASA)
Månarna ser ut som två små stenar i jämförelse med det enorma ringsystemet som Saturnus stoltserar med. Hur ser då månarna egentligen ut? De är som synes av bilderna nedan som de flesta andra små månar, lite oregelbundna till formen.
Spaceref rapporterar att det amerikanska företaget Deep Space Industries har planer på att sända en hel flotta med små rymdsonder till olika asteroider. Syftet är prospektering, dvs att söka efter naturtillgångar. För att det ska bli ekonomi i projektet vill man åka snålskjuts med de raketer som används för uppskjutning av satelliter m.m. Tanken är att hänga på en minisond á 25 kilo som kan sändas mot någon av alla de asteroider som passerar jorden. Redan 2015 kan det bli aktuellt med de första uppskjutningarna. De följande åren är det tänkt att den här typen av små sonder ska kunna hämta upp några tiotal kilo materia från asteroider och transportera det till jorden.
(Bildkälla: Deep Space Industries)
Mer långsiktigt kan utvinning av ämnen från asteroider användas till bränsle vid bemannade rymdfärder till Mars. Tanken är, vilket låter minst sagt science fiction för mig, att "tanka" rymdsonden under färden mot Mars! Enligt företaget ska man av asteroidmateria till och med kunna tillverka nya delar till rymdsonder som redan är på väg mot sina mål! Att tillhandahålla bränsle till alla de satelliter som kretsar kring jorden är en av företagets affärsidéer. Att utvinna intressanta ämnen från asteroider för att sedan bruka dem i rymden tycks vara huvudinriktningen. Man menar att det inte är ekonomiskt (ännu) att enbart syssla med gruvbrytning och transporter till jorden. Att ta till vara dessa naturresurser i rymden anser man dessutom vara miljövänligt eftersom det inte uppstår någon miljöförstöring. Åtminstone inte ur ett jordperspektiv.
Det är onekligen en intressant utveckling som nu sker av små, billiga minisonder/satelliter, som kan utföra samma uppgifter som tidigare krävde större och dyrare rymdsonder. Avancerad teknologi för gruvdrift i rymden har utvecklats, vilket helt plötsligt kan göra den här typen av vilda planer ekonomiskt försvarbara. Företaget ser också en möjlighet att kombinera forskning och kommersiell prospektering. Företag som Google, Unilever och Red Bull har meddelat intresse för att vara med och sponsra den här typen av verksamhet.
Kanske behövs det lite sådana här "galna projekt" för att väcka liv i allmänhetens intresse för rymden. Intresset har utan tvekan svalnat betänkligt de senaste årtiondena.Vi får väl se vad det blir av det hela.
Rymdsonden MRO har upptäckt en krater på Mars som med stor sannolikhet varit vattenfylld. Denna Marssjö i kratern McLaughlin,som är ca 2,2 kilometer djup, kan därmed ha haft goda förutsättningar för att hysa liv. På botten av kratern finns spår av lerpartiklar och karbonater (salt av kolsyra), som skapas genom kontakt med vatten. Kratern är sluten, utan större avrinning, vilket kan ha inneburit att sjön existerat under en relativt lång tid.
(Bildkälla: NASA)
Det är många rapporter nu från Mars om spår av vatten. Är det inte ESA:s Mars Express (se min artikel häromdagen HÄR) som kommer med nyheterna, så är det MRO, Curiosity eller Opportunity. Just Curiosity tycks flitigt studera sin närmaste omgivning. Den levererar nästan dagligen fina närbilder från Mars. Av bilderna att döma ser det ut som den står parkerad på en uttorkad sjöbotten!
(Bildkälla: NASA)
Det verkar som om förhållandena på Mars för några miljarder år sedan var gynnsamma för uppkomsten av enklare livsformer. Låt oss hoppas att Marsfordonen Curiosity kan hitta "lite liv" under sin fortsatta färd på Mars.
Man kan ju fantisera över ett forntida sjölandskap på Mars och fundera på hur den atmosfär såg ut som gjorde det möjligt att vidmakthålla flytade vatten under en längre tidsperiod. Atmosfären har helt uppenbart varit betydligt tätare än vad den är idag.
I den senaste rapporten från "Kepler Mission Manager" från i torsdags framgår att Keplerteleskopet verkar ha fått nya tekniska problem. Det är en av teleskopets fyra s.k "reaction wheels", som krånglar. Den här gången är det "hjul" nr 4 som det verkar vara problem med. I somras slutade hjul nr 2 att fungera. Dessa hjul kontrollerar teleskopets orientering i rymden så att det hela tiden är riktat mot samma punkt. Om även detta hjul slutar fungera så kan det innebära att Keplerteleskopet har gjort sitt. Teleskopet ska nu få vila i 10 dagar för att sedan förhoppningsvis kunna återuppta observationerna.
Bilden nedan visar ett av dessa hjul. Det tycks vara en ganska simpel historia, som alltså hotar att äventyra hela projektet. Hjulet på bilden har en diameter på endast 20 centimeter och är tänkt att kontrollera och stabilisera positionen hos mindre rymdsonder och satelliter! Jag vet inte om Keplerteleskopet har just den här typen av hjul, men någonting liknande.
Det tycks vara friktion som åstadkommer problemen, så man får verkligen hoppas att lite vila och någon form av smörjning kan få det hela att fungera friktionsfritt (!) igen. Det verkar ha funnits problem tidigare med detta hjul, så forskarna verkar inte alltför oroliga enligt New Scientist. Det brukar ju vara en del problem med rymdsonder och rymdteleskop så man är väl ganska luttrade vid det här laget. Hur som helst får vi hoppas att man får ordning på problemen. Vi vill ju ha Kepler i rymden i några år till för att den ska hinna upptäcka planeter, gärna några jordliknande, med lite längre omloppstider runt stjärnorna.
New Scientist meddelar också att NASA utvärderar två uppföljare till Kepler. Det är TESS (Terrestrial Exoplanet Survey Satellite) och FINESSE (Fast Infrared Exoplanet Spectroscopy Survey Explorer). Den förstnämnde ska kunna skanna av hela stjärnhimlen efter planeter som passerar solskivan hos stjärnor relativt nära oss. FINESSE ska analysera planetspektra för att få klarhet i vad eventuella atmosfärer har för sammansättning.. Val av projekt kan komma redan i vår och teleskop kan sändas upp så tidigt som år 2017.
Den kinesiska rymdsonden Chang'e 2 passerade nära asteroiden 4179 Toutatis den 13 december ifjol (läs mer HÄR). Planetary Society Blog rapporterar att kinesiska forskare nu presenterat ytterligare några bilder på denna asteroid. Bilden nedan är sammansatt av ett flertal bilder från förbiflygningen (klicka på bilden för att förstora den). Se ytterligare bilder på Planetary Societys websida.
Det är en ganska bra bildkvalitet trots att rymdsondens kamera egentligen inte var optimal för ändamålet. Chang'e 2 designades inte för att fotografera asteroider utan för att studera månen. Det uppdraget sköttes med den äran.
ESA:s rymdsond Mars Express har tagit några bilder från ett område på Mars som heter Reull Vallis. Här har sannolikt stora mängder vatten flödat en gång i tiden. En forntida flod har skapat en rejäl flodfåra genom landskapet. Kanalen är hela 7 kilometer bred och 300 meter djup.
Jag gillar de bilder som Mars Express levererar. Där ligger faktiskt NASA:s Marssonder i lä.
(Bildkälla: ESA)
Samma område i en perspektivbild (som är datorskapad).
Saturnusmånen Titan skiljer sig från andra månar i vårt solsystem på många sätt. Dels är det den enda månen som har en tät atmosfär, dels har den relativt få stora kratrar. Rymdsonden Cassini har under årens lopp tagit ganska många bilder på Titan och det visar sig att månen bara har ca 60 större kratrar. Det är en enorm skillnad mot t.ex Jupitermånen Ganymedes som har tusentals kratrar. Det är helt enkelt så att Titans kratrar snabbt fylls med sand och därmed inte syns så tydligt på fotografier. Titans atmosfär innebär att det både blåser och regnar på månen, vilket eroderar landskapet. Det innebär att en hel del kratrar i princip helt fyllts med diverse ytmateria och att månytan därmed jämnats ut.
Bilden nedan är tagen med Cassinis radar och visar två stora kratrar på Titan. Den till vänster heter Sinlap och är en relativt nybildad krater. Den är tydligt markerad och ser ut som kratrar brukar se ut. Kratern till höger, som heter Soi, var ursprungligen lika stor som Sinlap, men har successivt fyllts med sand och är snart knappt urskiljbar. Titan genomgår således en "total makeover" med jämna mellanrum.
Rymdsonden New Horizons är på väg mot Pluto. I juli 2015 passeras denna dvärgplanet, varefter rymdsonden fortsätter sin färd ut mot Kuiperbältet. Till skillnad från andra långfärdssonder, såsom Voyagersonderna, har New Horizons såpass känsliga instrument att den skulle kunna upptäcka nya planeter och dvärgplaneter långt ute i vårt solsystem. På Arxiv.org presenteras idag en forskningsrapport om detta, med titeln "Perspectives on effectively constraining the location of a massive trans-plutonian object with the New Horizons spacecraft: a sensitivity analysis".
New Horizons just nu (Bildkälla: NASA)
Existensen av ytterligare planeter långt utanför Neptunus omloppsbana kring solen har diskuterats från och till under årens lopp. Det finns forskare som menar att det t o m kan finnas en eller flera stora planeter där ute. Dessa presumtiva planeter har fått många namn, såsom Planet X, Nibiru och Tyche. Forskarna menar bland annat att förekomsten av ett relativt välordnat Kuiperbälte talar för att det finns stabiliserande planeter långt utanför Neptunus. Det ses inte som otroligt eftersom liknande planeter upptäckts kring andra stjärnor. En hypotes som också lyfts av en del forskare är att det kan finnas en röd eller brun dvärgstjärna någonstans därute.
New Horizons har enligt forskningsrapporten goda förutsättningar att upptäcka sådana himlakroppar. Sonden borde relativt enkelt kunna upptäcka en jordliknande planet på ett avstånd av 100-200 astronomiska enheter (15-30 miljarder kilometer från Solen) eller en Jupiterstor planet som befinner sig 100 gånger längre ut. Som jämförelse kan nämnas att Neptunus kretsar kring solen på ett medelavstånd av 30 astronomiska enheter, eller 4,5 miljarder kilometer.
Illustration av rymdsonden New Horizons (Bildkälla: NASA)
I början av 1900-talet hade vårt solsystem 8 kända planeter. 1930 upptäcktes Pluto och ända fram till 2006 hade vi därmed 9 planeter. Detta år degraderades dock Pluto till dvärgplanet och nu står vi på 8 planeter igen. Är det månne dags för en ny revision om några år? Och hur många nya dvärgplaneter kommer New Horizons att upptäcka? År 2015 och åren därefter får vi förhoppningsvis svar på dessa frågor. Bilden nedan visar våra nuvarande planeter och dvärgplaneter (klicka på bilden för att förstora den).
I går kväll (svensk tid) hölls en presskonferens om Marsfordonet Curiositys framsteg så här långt. Planerna för de kommande veckorna redovisades också. Det verkar nu vara dags för Curiosity att börja borra i lite sten. Projektledningen har noga studerat Curiositys närmaste omgivning och där valt ut en platt sten som har ådror som kan ha formats av vatten. Borrningen är ett moment som gör forskarna lite nervösa eftersom de inte vet exakt hur borren reagerar på Marsmaterian. Man kommer därför att borra försiktigt (hur det nu ska gå till?) för att inte riskera att förstöra borren redan på första stenen. För att borren ska vara helt ren och inte kontaminerad med materia från jorden kommer den att borra i lite lösare grus för att på så sätt skrubba bort eventuellt "skräp". Därefter genomförs den första borrningen för att samla in och analysera stenens sammansättning. Det ska bli intressant att följa arbetet!
Bilden nedan visar området som nu ska utforskas lite närmare (klicka på bilden för att förstora den).
(Bildkälla: NASA)
Det område, Glenelg, som Curiosity nu befinner sig i har klippformationer m.m som antyder att det skulle kunna ha flutit vatten här i Mars tidiga historia, och dessutom i flera omgångar. Och visst ser det ut som en gammal sjöbotten när man ser bilderna. Området har visat sig vara så intressant att projektledningen gjort om planerna för Curiosity. Det innebär att den kommer att ägna mer tid åt utforskning av området, för att lite senare än planerat ge sig iväg mot dess egentliga mål, berget Aeolis Mons (Mount Sharp). Glenelg var egentligen bara ett sidospår för att testa Curiositys utrustning innan den började rulla mot detta berg, som man tror kommer att avslöja en hel del intressanta saker om Mars historia.
Exoplanetforskningen är verkligen het, vilket jag konstaterat ett antal gånger här i bloggen. Det publiceras flera forskningsrapporter varje dag i ämnet på Arxiv.org. Idag kunde man läsa två intressanta rapporter. En handlar om det Europeiska Sydobservatoriets (ESO) upptäckt av 5 nya planeter. Bland fynden finns en s.k superjord och en Neptunusstor planet inom den beboeliga zonen. En annan rapport handlar om planeters banresonans.
Med hjälp av den s.k HARPS-spektrometern på ESO:s 3,6-metersteleskop i La Silla, Chile, har man under närmare 10 års tid studerat ca 850 solliknande stjärnor i vår närhet och upptäckt mer än 150 exoplaneter! Det är faktiskt bättre än t o m Keplerteleskopet (vars utforskning dock lett till att andra observatorier hittar exoplaneter. Kepler har dessutom upptäckt hela 2.740 planetkandidater så här långt). Idag rapporterar man från ESO om upptäckten av ytterligare 5 planeter kring tre av stjärnorna (se forskningsrapport i Arxiv.org).
Den imponerande samlingen teleskop vid La Silla-observatoriet i Chile (Bildkälla: ESO)
Planeterna är alla större än jorden och beräknas ha massor på mellan 0,6 och 7 gånger Neptunus massa. En av planeterna BD 061339c finns mitt i den beboeliga zonen kring stjärnan. Planeten är dock inte särskilt beboelig eftersom den med största sannolikhet är en gasplanet. Kring samma stjärna kretsar också en lite mindre planet, en s.k superjord. Den är dock alltför het för att kunna hysa liv. Kring stjärnan HD 109271 har två planeter upptäckts som tycks vara i s.k banresonans med varandra (relationen 1:4, se mer nedan om vad det innebär).
I en annan forskningsstudie,som också presenteras i Arxiv.org idag, har forskare studerat det här med exoplaneters banresonans, dvs när flera planeter påverkar varandra på ett regelbundet periodiskt sätt under kretsloppet kring en stjärna. Exempel på banresonans är när en planet har dubbelt så lång omloppstid kring en stjärna som en annan planet. I vårt solsystem har vi några sådana exempel på banresonans. Jupiters tre månar Ganymedes, Europa och Io har ett 4:2:1-förhållande vad gäller omloppstid. Ganymedes tar dubbelt så lång tid på sig att göra ett varv runt Jupiter som Europa, som i sin tur tar dubbelt så lång tid på sig som Io. Vi har också en 2:3-resonans mellan planeten Neptunus och dvärgplaneten Pluto och banresonans mellan några av Saturnus månar. När tre eller fler himlakroppar har omloppstider som är heltalsmultipler av varandra uppstår en s.k Laplaceresonans, namngiven efter den franske 1700-talsmatematikern och astronomen Pierre Simon de Laplace.
Exempel på banresonans (Bildkälla: Wikipedia)
I forskningsstudien har forskarna tittat på några av de multiplanetsystem som Keplerteleskopet upptäckt och konstaterat att det tycks finnas tecken på Laplaceresonans, särskilt i planetsystem som har ett flertal planeter som kretsar nära stjärnan. Planetsystemet Kepler-9, Kepler-18 och Kepler-30 kan ha planeter i resonans.
En resonans mellan planeterna kan vara stabiliserande för planetsystemet. Man konstaterar också att det är svårt att med de data som idag finns tillgängliga helt säkert uttala sig om banresonans i multiplanetsystem. Det behövs fortsatta studier av de planetsystem man hittills upptäckt, med fler planetpassager framför stjärnorna innan man med säkerhet kan fastställa olika planeters omloppstider. Som tur är så ska Keplerteleskopet fortsätta med sina observationer i några år till.
Det är intressant att himlakroppar tycks hamna i resonans med varandra. Man kan ju tro att planeter som kretsar nära en stjärna kan påverka varandra ganska kraftigt gravitationellt när flera av dem ligger i linje med stjärnan. Särskilt om det rör sig om stora planeter.
Det amerikanska rymdföretaget SpaceX meddelade förra veckan att man planerar att genomföra en "testflygning" i rymden med astronauter 2015. Även företaget Boeing planerar för bemannade rymdfärder och tror sig kunna genomföra de första 2016. SpaceX astronauter finns inte på NASA:s lönelista utan ska vara anställda hos SpaceX. En ny era i rymdhistorien är snart här. UniverseToday beskriver planerna utförligt på sin websida.
Sedan rymdfärjorna lades i malpåse 2011 har NASA satsat ganska mycket stimulanspengar på ett antal kommersiella företag i rymdbranschen. Det har också resulterat i snabba framsteg, vilket manifesterades under 2012 när SpaceX genomförde två lyckade obemannade rymdfärder till den Internationella rymdstationen (ISS). Flera andra företag har också kommit ur startgroparna och vill vara med i rymdracet. De främsta av dessa är just nu, förutom SpaceX, Boeing samt Sierra Nevada Corp. Alla företagen har som mål att kunna erbjuda tillförlitliga lösningar avseende rymdtransporter till ISS och uppskjutning av satelliter etc. NASA har i en första fas, t o m mars 2014, satsat 1,1 miljarder dollar på kommersiell rymdfart. Mer pengar anslås sannolikt för kommande år, allt för att slippa vara beroende av ryska raketer för uppskjutning mot rymdstationen. Varje astronautbiljett till ISS kostar nämligen idag över 60 miljoner dollar! Det är finfina intäkter för den ryska rymdmyndigheten och förmodligen sura utgifter för NASA!
De tre företagen har alla konstruerat rymdskepp som kan ta upp till 7 astronauter till ISS. SpaceX Dragon, Boeing CST-100 och Sierra Nevada Dream Chaser är alla av en helt annorlunda konstruktion än de rymdfarkoster som hittills använts för den här typen av uppdrag.
Om vi börjar med SpaceX Dragon så är det en konformad kapsel där astronautena tycks sitta ganska trångt.
(Bildkälla: SpaceX)
Boeing CST-100 är en liknande konstruktion. Bilden nedan ger intryck av att rymdfärder framöver är bekväma små utflykter i kortärmat och jeans!
(Bildkälla: Boeing)
Sierra Nevadas Dream Chaser har, förutom ett fräckt namn, den kanske mest futuristiska designen av de tre. Den ser ut som ett rymdskepp hämtad från en serietidning!
(Bildkälla: Sierra Nevada Corp.)
Just nu leder SpaceX detta race i och med att man redan lyckats genomföra flygningar till ISS. De andra två företagen är dock på gång så vi får väl se vilket, eller vilka, företag som blir NASA:s transportföretag framöver.
Jag har gjort en statusuppdatering vad gäller utforskningen av exoplaneter i fliken Exoplaneter. Där finns "allt" om exoplaneter beskrivet. Här kommer ett litet utdrag av texten.
Per den 13 januari 2012 (källa: Exoplanet.eu) har 854 exoplaneter upptäckts varav 498 med hjälp av radialhastighetsmetoden och astrometri, 291 med hjälp av transitmetoden, 16 med hjälp av gravitationslinsmetoden, 32 via direkt upptäckt och 17 med hjälp av pulsartiming och annan timing (Många av exoplaneterna har efter upptäckt dessutom bekräftats med hjälp av någon av de andra metoderna).
Av exoplaneterna som upptäckts med radialhastighetsmetoden/astrometri har samtliga en större massa än jordens.Flertalet av dessa planeter har omloppstider runt sina stjärnor på under 1 år. Det finns dock en en hel del exoplaneter med långa omloppstider; den längsta är 38 år. Många av planeterna är Jupiterstora och kretsar kring sina respektive stjärnor på endast några miljoner kilometers avstånd och gör ett varv på några få dygn!
Av exoplaneterna som upptäckts med transitmetoden har alla utom en (Kepler 42d) en massa som är (eller åtminstone har beräknats vara) större än jordens. Samtliga exoplaneter som upptäckts med transitmetoden har en omloppstid runt sin stjärna på under ett år. Den längsta omloppstiden är noterad för Kepler 47(AB) c med 303 dygn. I denna grupp finns ett tiotal planeter med omloppstider på under 1 dygn!
Av planeterna som upptäckts med övriga metoder har de flesta som upptäckts med gravitationslinsmetoden långa omloppstider (ca 10 år), alla som upptäckts via direkt upptäckt hög massa (utom två nyupptäckta planeter som har relativt låg massa) och alla som upptäckts med pulsartiming m.m relativt hög massa (nästan alla > än Jupiters massa).
Bilden nedan visar temperatur och storlek på exoplaneterna (klicka på bilden för att förstora den).
När stjärnor som vår sol blir gamla och börjar sjunga på sista versen expanderar de kraftigt och blir röda jättar. I den processen tar stjärnan kål på alla planeter, månar, asteroider m.m som kretsar nära stjärnan. I vårt solsystem innebär detta slutet för Merkurius och Venus. Även jorden och Mars påverkas mycket kraftigt av den solvind som drabbar dem. New Scientist rapporterar att forskare vid University of California (UCLA) studerat ett antal vita dvärgar och upptäckt "onormalt" mycket tyngre grundämnen i atmosfären. Det är helt enkelt rester av de jordliknande planeter som stjärnan tagit kål på.
(Bildkälla: NASA)
Flera vita dvärgar omges av stoftringar liknande Saturnus ringar (fast mycket större förstås). Genom att studera sammansättningen av ämnen i de vita dvärgarnas atmosfär kan man fastslå vilken ämnessammansättning planeterna hade innan de förtärdes av stjärnan. Det har visat sig att sammansättningen överensstämmer med jordens sammansättning, med ämnen såsom syre, magnesium, kisel och järn. Jordliknande planeter kring andra stjärnor tycks alltså vara ganska lika vår jord vad gäller uppbyggnad och sammansättning. Forskningsstudien visar att kunskap om förhållanden kring andra stjärnor kan erhållas med hjälp av lite oväntade metoder.
Forskningen visar också att de vita dvärgarna tycks fortsätta sluka materia från asteroider m.m trots att de är döende. Det kan vara överlevande planeter längre ut i planetsystemen som gravitationellt påverkar mindre objekt och skickar in dem mot de vita dvärgarna.
UCLA-studien presenterades vid förra veckans amerikanska astronomikonferens i Long Beach, Kalifornien.
Jag skrev en artikel häromdagen om Keplerteleskopets senaste fynd; dels de 461 nya exoplanetkandidater som identifierats, dels de drygt 18.400 signaler teleskopet fångat upp och som kan indikera ytterligare exoplaneter (läs HÄR). På Planetary Habitability Laboratorys websida (PHL) har en analys av datamaterialet gjorts och man konstaterar att det kan gömma sig 262 jordliknande och beboeliga planeter bland alla dessa signaler!
Det krävs förstås ytterligare observationer innan dessa signaler ens platsar på listan över exoplanetkandidater och än mer observationer innan de kan bekräftas vara exoplaneter. Trots allt finns möjligheten att det rör sig om någon form av störning som gett upphov till de signaler som Keplerteleskopet fångat upp. Sannolikheten för att en stor andel av signalerna verkligen är exoplaneter är dock hög.
Av de 18.400 signalerna uppfyller 15.847 de kriterier som PHLsatt upp. Det innebär att man noterat signalen minst tre gånger. Dessa "preliminära planetkandidater" har sedan klassificerats efter temperatur och storlek enligt nedan (klicka på bilden för att förstora den).
(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)
Som synes tycks väldigt många av dessa objekt vara stora heta planeter, men mitt i bilden finns ett antal objekt som tycks vara jordstora eller lite större s.k superjordar och som dessutom tycks befinna sig i den beboeliga zonen kring sina respektive stjärnor. Det rör sig om totalt 262 objekt, varav 4 av objekten är planeter mindre än jorden, 23 ungefär som jorden och 235 är superjordar. Intressant!
PHL tar fram något som heter "Earth Similarity Index" där jorden har index 1,0. En bedömning görs av hur lika exoplaneter är jorden utifrån en matematisk modell, som jag inte ska gå in på närmare här. Av de 854 exoplaneter som till dags dato upptäckts har endast 9 planeter indextal mellan 0,71 och 0,92. Som jämförelse kan nämnas att Mars har indextalet 0,66. PHL konstaterar att hela 24 av de 262 planetkandidaterna kan ha indextal kring 0,90. Med tanke på den väldigt preliminära exoplanetstatusen för de här objekten får man väl anta att PHL gjort en ganska grov bedömning. Men möjligheten finns ändå att något eller några av dessa objekt faktiskt är jordkopior!
Bilden nedan visar motsvarande klassificering för de 854 hittills upptäckta planeterna. Jämför man bilden med den ovan så inser man att de nya Keplerfynden kan innebära en kraftig utökning av antalet intressanta jordliknande planeter. Notera nollorna vad gäller mindre planeter och jordstora planeter i den beboeliga zonen. Endast 6 superjordar i den beboeliga zonen har upptäckts.
(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)
Om man sedan kompletterar bilden med de 2.740 (godkända) exoplanetkandidater som Kepler identifierat så ökar antalet superjordar i den beboeliga zonen med 30 styck. Fortfarande inga små planeter.
(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)
När kommer vi att hitta den första jordkopian? Bland alla dessa signaler som Keplerteleskopet fångat upp kan det finnas en jordstor planet som ligger exakt rätt i den beboeliga zonen och som dessutom kan konstateras ha en atmosfär. Fortsatt utforskning behövs. De fynd Keplerteleskopet gjort kommer att sysselsätta en stor mängd astronomer runt om i världen i åratal.
Tre dagar innan de två månsonderna Ebb och Flow kraschades mot en bergssluttning på månen tog de en rad bilder som NASA nu sammanställt till en film. Filmen är tagen med kameror som är riktade både framåt och bakåt. Det intressanta med filmen är att den visar månytan från endast 10 kilometers höjd. Annars ser vi ofta bilder på månens yta som tagits av sonder som flyger på högre höjd. Många kratrar är det!
Asteroiden Apophis och kometen C/2012 K5
Häromdagen skrev jag en artikel om asteroiden Apophis som tycks missa jorden med en hårsmån både 2029 och 2036 (läs HÄR). Ett flertal andra asteroider och kometer passerar ganska tätt förbi jorden under året. Förhoppningsvis kommer vi att få se åtminstone en ljusstark komet på stjärnhimlen, ISON. Redan i början av januari i år passerade en komet, C/2012 K5 jorden och fångades på ett antal teleskopbilder av några amatörastronomer. Kolla in den här videon som skapats genom sammanfogning av dessa bilder:
(Källa: Youtube)
Kometen C/2011 L4 PANSTARRS
C/2012 K5 var bara en liten uppvärmning för det som komma skall. I mars passerar kometen C/2011 L4 PANSTARRS. Den kan tänkas bli synlig för blotta ögat på stjärnhimlen och enligt vissa (optimistiska) prognoser lika ljusstark som Venus! Kometer är dock ganska oförutsägbara vad gäller ljusstyrka och uppträdande i övrigt så vi får väl se hur det blir om knappa två månader. Kometen passerar jorden som närmast den 5 mars och närmast solen den 10 mars. Det är väl då som den förhoppningsvis ska lysa upp natthimlen med en lång kometsvans. Om det vill sig så kan kometen bli synlig i en dryg månad innan den åter försvinner för vår syn. Just denna komet kommer vi aldrig mer att se. Det tog sannolikt miljoner år för den att nå de inre delarna av solsystemet från Oorts kometmoln. Deborah Byrd på EarthSky rapporterar detaljerat om denna komet och andra intressanta kometer.
Kometen C/2012 S1 (ISON)
I slutet av 2013 kan vi förvänta oss en än mer spektakulär kometentré, kometen C/2012 S1 (ISON)! Den är en s.k "sungrazing comet", som kommer extremt nära solen. En del av dessa sungrazers kommer t o m så nära solen att de förstörs. Sedan finns ju de sungrazers som mirakulöst överlever en färd "genom solen", såsom kometen Lovejoy (läs mer HÄR). ISON kan i slutet av november i år bli lika ljusstark som fullmånen! Vilken grej hade inte det varit?! Dessutom kan den bli synlig på stjärnhimlen i mer än en månads tid. Kometen kommer att passera solen på endast 1,2 miljoner kilometers avstånd! Den riskerar därmed att brytas sönder i mindre delar.
Kometen ISON:s bana (Bildkälla: NASA)
Många Near Earth Objects!
Det passerar som bekant en rad asteroider var och varannan dag förbi jorden. De flesta passager sker på behörigt avstånd, dvs på några miljoner kilometers avstånd. Kolla bara in NASA:s lista över dessa "NEO Close Approaches". Populär Astronomi skrev för en månad sedan om asteroiden 2012 DA14 som den 15 februari passerar jorden på ett avstånd av 0,0002 astronomiska enheter. Det är bara 27.000 kilometer bort! Samma dag passerar för övrigt ytterligare tre asteroider jorden, men på några miljoner kilometers avstånd.
Det närmaste kvartalet passerar hela 80 asteroider jorden! Ingen kommer lyckligtvis att vara i närheten av att krocka med oss. Det ligger nog en hel del i det som Don Yeomans, ansvarig vid NASA:s Near Eart Object Program Office säger: "With new telescopes coming online, the upgrade of existing telescopes and the continued refinement of our orbital determination process, there’s never a dull moment working on near-Earth objects". NASA bevakar alla dessa nära-jorden-objekt. UniverseToday har skrivit en intressant artikel om Apophis och asteroidbevakning.
Om en asteroid upptäcks som har en kurs som gör att den riskerar att kollidera med jorden, finns många idéer på vad man borde göra för att undvika en kollision. Det är allt från att med hjälp av detonationer putta asteroiden så att den inte träffar oss till att skjuta paintball på den! Anders på bloggen Tyngdlöst skrev om den här paintball-idén för ett par månader sedan.
Rymdsondernas utforskning av kometer och asteroider
Kometer och asteroider blir också alltmer intressant att utforska lite närmare. Rymdsonden Dawn har ju under det senaste året utforskat den stora asteroiden Vesta in i minsta detalj. Därutöver har under årens lopp 16 andra mindre objekt utforskats, vilket illustreras av bilden nedan. Det är Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog som gjort bilden och den publiceras här med hennes tillstånd.
(Montage by Emily Lakdawalla. Data from NASA / JPL / JHUAPL / UMD / JAXA / ESA / OSIRIS team / Russian Academy of Sciences / China National Space Agency. Processed by Emily Lakdawalla, Daniel Machacek, Ted Stryk, Gordan Ugarkovic)
Flera rymdsonder kommer också under de närmaste åren att studera asteroider:
ESA:s Rosetta är på väg för att studera kometen Churyumov-Gerasimenko 2014
Japanska Hayabusa 2 sänds 2014 mot asteroiden 1999 JU3
NASA:s OSIRIS-REx sänds 2016 mot asteroiden 1999 RQ36
ESA:s MarcoPolo-R sänds mot en asteroid (förmodligen asteroiden 1996 FG3) i början av 2020-talet.
Dessutom finns en del (vilda) planer på NASA att bogsera in en asteroid i en omloppsbana runt månen för att titta lite närmare på den (läs HÄR). Det diskuteras en hel del om att utvinna metaller m.m ur asteroider. Här nedan är en illustration av "gruvbrytning" på en asteroid. Asteroider och kometer verkar bli ett hett område att bevaka framöver!
NASA har publicerat en video som visar hur Curiosity använder sin borste för att sopa rent klippor för att sedan borra i dem. Kolla in videon nedan. Viken lustig borste förresten!
Det är ju några nya intressanta rymdsondsprojekt i år. Jag skrev för en dryg vecka sedan en artikel om rymdsondsplanerna för 2013 (läs HÄR). Den kanske mest intressanta av nykomlingarna är den kinesiska månlandaren Chang'e 3. Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har studerat projektet mer i detalj och har en hel del intressant att berätta.
Projeket går ut på att placera en månlandare på månens yta. Landaren väger ca 1.200 kilo och den har ett månfordon med sig som väger 100 kilo. Landaren ska operera under ett års tid och fordonet i minst tre månader. Det intressanta är att månfordonet ska kunna köra i upp till 10 kilometer, vilket är en lång distans i dessa sammanhang. Som jämförelse kan nämnas att Marsfordonet Opportunity totalt färdats ca 35 kilometer på de nio år som den rullat omkring på Mars.
(Bildkälla: CCTV)
Månlandaren ska vara utrustad med ett mindre optiskt teleskop som ska studera månytan. Landaren ska också med hjälp av en UV-kamera studera solaktivitet och jordens geomagnetiska fält samt partikelströmmar i jonosfären. Det blir första gången som den typen av studier görs. Landare och fordon är dessutom utrustade med flera andra kameror, spektrometrar m.m. Liksom Curiosity ska Chang'e 3 under landningsfasen på knappa två minuter studera ytan för att hitta en bra landningsplats.
Det finns planer på ytterligare ett par kinesiska rymdsonder/landare/fordon till månen, bl a med målet att plocka upp månmateria och transportera det till jorden.
Det ska bli intressant att följa detta projekt. Uppskjutning är planerad att ske i slutet av 2013, oklart mer exakt när.
