I solsystemets tidiga skede lyste solen mycket svagare än vad den gör idag. Det borde ha inneburit att jorden var en isig och kall planet, men så tycks inte ha varit fallet. Detta har länge förbryllat forskarna, men nu tycks studier av Saturnusmånen Titan kunna förklara jordens klimathistoria. Tidskriften New Scientist har en intressant artikel på sin websida om det hela.
Under de första två årmiljarderna var solen ca 25% ljussvagare än idag, vilket borde ha inneburit att det var 25 grader kallare på jorden. Det hade i princip inneburit en ständig frost. Så var dock inte fallet, utan geologerna har istället funnit att jorden var täckt av vidsträckta oceaner och hade en yttemperatur på i genomsnitt kanske 10 grader Celcius. Forskare har studerat förhållandena på Saturnus stora måne Titan och på det faktum att månen har flytande materia på ytan. Det rör sig inte om vatten utan om kolvätesjöar. Tack vare att Titanatmosfären är rik på väte och kväve skapas en växthuseffekt som ger värme på ytan. Forskarna har gjort en simulering där man antar att vätehalten i jordens atmosfären i ett tidigt skede var 10 procent och att kvävehalten var 2-3 gånger högre än idag. Det hade räckt för att värma upp planeten med 10-15 grader.
Varför skulle då jordens atmosfär ha haft en sådan ämnessammansättning. Forskarna tror att omfattande vulkanutbrott skulle kunna höja vätehalterna. Mer forskning behövs dock eftersom geologiska studier inte riktigt bekräftar den höga förekomsten av väte och kväve. Det här med växthuseffekt är intressant kopplat till exoplaneter eftersom det kan innebära att den beboeliga zonen kring stjärnor kan utvidgas om vätehalten i planeters atmosfärer är hyfsat hög.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar