Nu när Venus har passerat så får vi rikta in oss på Mars

Venuspassagen har som bekant varit veckans stora händelse i astronomivärlden. När nu planeten Venus passerat framför solskivan för att göra ännu ett varv runt solen, så är det dags att skåda vad den närmaste framtiden kan tänkas ha i beredskap för oss astronomiintresserade. Då kommer genast vår nästa grannplanet i åtanke. Mars alltså. Faktum är att årets riktigt stora rymdsondshändelse sker om lite mindre än 2 månader då rymdsonden MSL landsätter Marsfordonet Curiosity på Marsytan. Detta sker i arla morgonstund måndagen den 6 augusti svensk tid. Jag har skrivit en rad artiklar här i bloggen om MSL (se här) och Curiosity (se här). Under sommaren kommer fler inlägg allteftersom rymdsonden närmar sig sitt mål.

Det skrivs mycket om Mars i rymdmedia just nu. Det har under de senaste årtiondena skrivits hyllmeter med vetenskapliga artiklar om Mars, men också en hel del science fiction om denna vår grannplanet. I tisdags dog författaren Ray Bradbury, mest känd för sina science fiction- och framtidsberättelser Martian Chronicles ("Invasion på Mars" på svenska) och Fahrenheit 451 samt en mängd noveller. Martian Chronicles, en samling berättelser som utkom redan 1950, var en framtidsvision av en jord i atomkrig kring millenieskiftet, där människor ser Mars som en tänkbar tillflyktsort undan kriget. Rymdfärderna till Mars får dock förödande konsekvenser. Låt oss hoppas att eventuella framtida bemannade rymdfärder lyckas bättre med planetbevarandet.


Ray Bradbury (Bildkälla: Wikipedia)

Liv på Mars och Marsmänniskor var långt in på 1900-talet ett starkt inslag i folks medvetande. Allteftersom Mars utforskats har insikten vuxit om att det inte finns några mer avancerade livsformer på Mars. Vad man nu letar efter är tecken på om det kan tänkas ha funnits enklare livsformer på Mars och i så fall hur detta liv såg ut.

Marsfordonet Opportunity har börjat rulla igen efter lite vintervila. Den färdas inte särskilt snabbt. Det kan vissa dagar röra sig om endast några tiotal meter. NASA har dessutom ett par rymdsonder som kretsar kring Mars, MRO och Mars Odyssey. NASA har en informativ websida om utforskningen av Mars (se här). Även ESA:s rymdsond Mars Express fortsätter sin observation av den "röda planeten". Igår kom bilder av kratrar som visar hur Mars klimat har förändrats de senaste miljarderna åren. Kratrarna är fyllda av olika sedimentlager som utsatts för kraftig erosion (läs mer här). Det tycks vara så att Marsklimatet periodvis förändrats radikalt bl a på grund av förändringar i rotationsaxelns lutning.


(Bildkälla: ESA)

Kraftigt meteorbombardemang för miljarder år sedan kan också ha accelererat planetens växthuseffekt och höjt temperaturen (läs mer här). Den fråga forskare ställer sig är om det någon gång under planetens utveckling har funnits goda förutsättningar för liv. Det är bland annat detta som Marsfordonet Curiosity ska studera när den väl landat på Mars.

När skickar vi då människor till Mars? Med största sannolikhet sker det inte inom den närmaste 10-årsperioden. Det finns en del vilda planer på Marsexpeditioner. En av de allra vildaste presenterades häromdagen. Det är den holländske entreprenören Bas Lansdorp som i ett projekt vill skicka fyra människor till Mars 2023. Med enkelbiljett! Kolla bara in den här videon om projektet, som kallas för Mars One.

Tanken är att några Marsfordon m.m ska förbereda för en bemannad Marsfärd, som ska finansieras via ett gigantiskt mediaprojekt, ett slags Big Brother i multiversion. De astronauter som skickas dit är tänkta att stanna där resten av sina liv! Spännande projektidé! Själv tror jag att det skulle bli lite segt att leva på Mars, men det finns säkert intressenter till ett sådant här projekt. Vi hade ju sex astronauter som deltog i Mars 500-projektet, en fiktiv Marsexpedition på lite drygt 500 dagar (läs här).

Ja, Mars är sommarens planet att bevaka. Följ händelseutvecklingen här i bloggen.

Venuspassagen och hur man hittar planeter kring andra stjärnor

Venuspassagen i morse var en fantastisk upplevelse! Jag har i ett par inlägg tidigare idag lagt ut lite bilder och en film från händelsen. En aspekt av Venuspassagen, som kanske inte är så känd bland allmänheten, är att den typen av passager är vanliga också i andra solsystem än vårt. De är så vanliga att man med hjälp av rymdteleskop och jordbaserade teleskop hittat mängder med planeter (eller exoplaneter som de kallas) åtskilliga ljusår ifrån vårt solsystem. När planeterna, likt Venus, passerar framför solskivan på sin stjärna kan de med hjälp av känsliga instrument upptäckas. Det mest kända exoplanetteleskopet, Kepler, har till dags dato hittat 61 exoplaneter och dessutom identifierat ytterligare 2.321 styck s.k exoplanetkandidater, dvs objekt som med stor sannolikhet är planeter. Fortsatt utforskning av dessa kandidater pågår från ett flertal ställen på jorden. Mer om det nedan.

Hur går det då till att upptäcka exoplaneter vid sådana passager? Det sker med hjälp av den s.k transitmetoden. Jag har beskrivit exoplaneter och metoder för att upptäcka dessa mer detaljerat i en särskild flik här i bloggen (se här), men här kommer en kort sammanfattning av transitmetoden.

Transitmetoden
Transitmetoden innebär som sagt att teleskopet letar efter planeter som passerar över ”solskivan” och som därmed skapar en mycket liten, men mätbar, skillnad i stjärnans skenbara ljusstyrka. För en jordliknande planet kan det handla om en reduktion avseende ljusstyrka på kanske 1/10000-del. Denna reduktion måste också periodiskt återupprepas för att det ska kunna avgöras att det rör sig om en planet. Det innebär att ett flertal mätningar måste göras. Det är också detta som gör att Keplerteleskopet hittills främst kunnat bekräfta sådana exoplaneter som har relativt kort omloppstid runt en stjärna och därmed passerat ett antal gånger över solskivan. Metoden ger kunskaper om en exoplanets storlek (diameter), men inte direkta kunskaper om dess massa. Viss kunskap erhålls också om planetens atmosfär (om den har någon sådan) vad gäller ämnessammansättning i och med att stjärnljuset passerar atmosfären. Utifrån dessa data kan vissa slutsatser dras om yttemperatur m.m.


Hur transitmetoden fungerar (Bildkälla: Wikipedia)

Vad är då sannolikheten för att hitta planeter med denna metod? Att hitta planeter som kretsar nära stjärnan är betydligt lättare än att hitta planeter som kretsar på längre avstånd från stjärnan. Det som krävs är att en planet i sin omloppsbana ”råkar” passera över solskivan så att Kepler kan se detta utifrån sin synvinkel. Just idag råkade Venus passera över solskivan. Nästa gång sker detta år 2117. På samma sätt är det med planeter kring andra stjärnor. Det är helt enkelt inte så ofta man ser sådana passager.

Keplerteleskopet, planeten och stjärnan måste ligga i linje för att möjliggöra en observation. Sannolikheten för detta kan beräknas med formeln stjärnans diameter/omloppsbanans diameter. För en planet av jordens storlek och med jordens omloppsbana runt en stjärna av solens storlek är chansen för en transit endast ca 0,5% (1,4 miljoner kilometer/300 miljoner kilometer). För en gasjätte på kort avstånd från sin stjärna och med en omloppstid på några få dygn ökar chansen markant att finna den med hjälp av transitmetoden. I och med att sannolikheten att hitta jordliknande planeter inom den beboeliga zonen är så liten måste Keplerteleskopet studera ett mycket stort antal stjärnor och på så sätt försöka hitta fler planeter.

CoRoT och Hubble
Även andra rymdteleskop används för att hitta exoplaneter. Det europeiska CoRoT-projektet studerar också exoplaneter med hjälp av ett rymdteleskop. Jag skrev om teleskopet i ett inlägg i december 2011 (se här). Detta rymdteleksop är ganska litet, bara 27 cm i diameter, men har ändå lyckats hitta många planeter. Det finns en websida som mer i detalj beskriver fynden (se här).



Illustration av CoRoT-teleskopet

Det mest kända rymdteleskopet, Hubble, som främst studerar annat än exoplaneter, ägnar ibland lite tid även åt exoplanetstudier. I samband med Venuspassagen användes teleskopet till att studera passagen med hjälp av månen, som fungerade som en spegel (Läs mer här).

Spionsatelliter blir rymdteleskop!
NASA har i veckan fått en donation från amerikanska försvaret. Det rör sig om två spionsatelliter som tydligen inte använts för sitt ursprungliga ändamål, utan nu istället kan ägna sig åt vettigare saker, dvs studera exoplaneter. Det kan man kalla goda nyheter! Det mest anmärkningsvärda är att de två satelliterna har speglar som motsvarar Hubbleteleskopets! Just nu verkar NASA sakna pengar för att ta i drift teleskopen, men det vore ju närmast en skandal att inte se till att göra det (läs mer här).

Planethunters
Som amatör kan man hjälpa till i jakten på exoplaneter. Via planethunters.org kan man studera alla de ljuskurvor som Keplerteleskopet har offentliggjort och kan då bidra till att man upptäcker ytterligare exoplaneter. Man kan säga att allmänheten hjälper forskarna att tyda den enorma mängd data som Keplerteleskopet samlat in. Det finns inte en chans för forskarna att titta på allt. Datorer kan förstås användas för att analysera data, men inget slår trots allt det mänskliga ögat, och många ögon som tittar på samma sak är förstås ännu bättre. I dagsläget har man identifierat 36 planetkandidater. Om du är intresserad, kolla in Planethunters websida här.






Några nya upptäckter senaste veckan
Lustigt nog dök det upp fyra nya exoplanetfynd igår. Dom har upptäckts med hjälp av transitmetoden och bygger just på fördjupade studier av Keplerdata. De fyra planeterna är alla av Jupiterstorlek och kretsar mycket nära sina respektive stjärnor. Dom heter KOI-200b, KOI-202b, KOI-206b och KOI-680b. Bokstaven b i namnen anger att det är den första upptäckta exoplaneten kring en viss stjärna. Med dessa fynd är man nu uppe i 775 upptäckta exoplaneter (se exoplanet.eu för mer detaljer).

ESA-film från Venuspassagen. Wow!

Europeiska rymdmyndigheten ESA har lagt ut en film från morgonens Venuspassage. Det är ESA:s mikrosatellit Proba-2 som filmat händelsen. Häftigt!! Läs mer här.

Bilder från morgonens Venuspassage

Så har vi då upplevt den sista Venuspassagen i detta århundrade. Visst var det spännande! Tyvärr lite mycket moln där jag befann mig, men jag ser på nätet att det finns en mängd fina bilder på det hela. Kul att dagspressen uppmärksammar händelsen såpass mycket. Jag ser att min egen lokala tidning, Göteborgs-Posten, har en artikel och visar en massa läsarbilder på nätet (kolla här). Robert Cumming på Populär Astronomi har också redan hunnit skriva en artikel på tidningens websida (se här). Där finns också en länk till en massa fina bilder på Astronet m.m.

NASA följer förstås Venuspassagen i detalj. Rymdsonden SDO har tagit en rad bilder och på deras websida finns bl a dessa.


Inledningen av Venuspassagen (Bildkälla: NASA)


(Bildkälla: NASA)


Bildmontage (Bildkälla: NASA)


(Bildkälla: NASA)

Den sol som Venus så elegant passerade denna morgon är lite orolig just nu. Denna bild av solen med ett mäktigt koronahål publiceras av NASA idag.


(Bildkälla: NASA)

Lite fakta inför Venuspassagen på onsdag

På onsdag morgon är det så dags för århundradets sista Venuspassage. Missar man den så är sannolikheten minimal att man får uppleva nästa passage. Den inträffar först år 2117. Det har varit en hel del skriverier t o m i dagspressen kring denna händelse. Gemene man kanske undrar vad det är för intressant med en Venuspassage. Det handlar ju trots allt "bara" om att planeten Venus råkar passera över solskivan. Det lär bli svårt att jaga upp släkt och vänner på onsdag morgon för att kolla in det hela. Det är nog så att det är vi astronominördar som tycket att det hela är spännande. Det är ju dessutom astronomihistoriskt en intressant tilldragelse och ett tillfälle att se denna planet (om än som en mycket liten svart prick) även med en enkel kikare. OBS att man absolut inte ska titta igenom kikaren om man vill ha synen i behåll. Man ska projicera bilden mot t.ex ett vitt ark. Populär Astronomi har en utmärkt instruktion på hur det hela ska gå till.

För den late finns också möjlighet att följa det hela på nätet. T.ex NASA har en websida där man kan följa lite webcasts från olika håll i världen (se här). Bilden nedan visar NASA:s bild av Venus bana över solskivan nu i år samt 2004. Observera att det är amerikanarna som ser det hela den 5 juni. Vi får som sagt vänta till den 6 juni.


(Bildkälla: NASA)

Planeten Venus passerar alltså solskivan. Detta gör den två gånger med åtta års mellanrum och därefter tar det lite drygt 100 år tills det återigen sker två gånger på åtta år. Venuspassagerna är framförallt intressanta ur ett astronomihistoriskt perspektiv. Detaljerade studier av Venuspassagerna år 1761 och 1769 bidrog starkt till kunskapen om avstånden i vårt solsystem och om solsystemets storlek. Om detta kan också läsas på Populär Astronomis websida (se här), med länkar till flera andra intressanta sidor. Det finns många roliga anekdoter om de expeditioner som genomfördes 1761 och 1769 för att få klarhet om solsystemets dimensioner. Vetenskapsmän skickades till alla möjliga otillgängliga patser för att utföra observationer. Det var inte alltid som det gick så bra. Efter månader av strapatser kunde det hela sluta med att det just den aktuella dagen för observation råkade vara mulet! Hängivna vetenskapsmän ger dock inte upp så lätt, utan en och annan väntade mellan 1761 och 1769 för att ånyo göra ett försök att observera det hela. Med lite otur var det mulet då med. Man får hoppas att dom ägnade de mellanliggande åtta åren till något kul! En riktigt ordentlig genomgång av Venuspassagernas historia får man på Sky&Telescopes websida.

Vad är det då vi ser vid denna Venuspassage? Jo, vår systerplanet Venus ägnar lite drygt sex timmar åt att förflytta sig över solskivan. Det hela börjar redan några minuter efter midnatt, men eftersom solen inte går upp över horisonten förrän några timmar senare kan man lugnt sova vidare. Vi i södra Sverige får dock ställa väckarklockan på ca 04.00 (i Göteborg alltså) för att hinna piggna till såpass att vi kan studera det hela. Sedan är det bara att hoppas på klart väder. Just nu ser väl inte prognoserna så lysande ut för oss göteborgare i allafall om man får tro SMHI. Det kan möjligen klarna upp kring 5-tiden. Norska Yr har en mer positiv prognos.

Venus är som sagt vår systerplanet. Den är något mindre än jorden och den planet som kommer närmast oss i sin omloppsbana runt solen. Länge fanns det förhoppningar om att denna planet kunde tänkas hysa liv, men de förhoppningarna grusades rejält i och med att de första rymdsonderna studerade planeten lite mer detaljerat. Det är svårt att tänka sig en mer ogästvänlig plats än Venus. Den tjocka atmosfären och ett massivt växthusklimat gör att planetens temperatur uppgår till sådär 400 grader C! Ett tjugotal rymdsonder har studerat planeten, vilket gör den till en av de mest studerade i vårt solsystem. Både Ryssland (eller Sovjetunionen som det hette på den tiden) och USA har skickat en massa rymdsonder dit under de senaste 50 åren. Den första som passerade Venus var NASA:s Mariner 2 i december 1962. Idag kretsar bara ESA:s Venus Express runt planeten.


Radarbild av Venus som rymdsonden Magellan tog i början av 1990-talet (Bildkälla: Wikipedia)

Venuspassager kan ju förstås studeras från rymden också. Flera av rymdteleskopen och rymdsonderna kommer att kolla in passagen. Rymdsonden SOHO, som studerar solen, har de senaste dagarna tagit lite bilder som visar att Venus är i antågande. Så här såg bilden ut idag. Den ljusa pricken är Venus och den lite mörkare cirkeln i mitten av bilden är solen. Se fler bilder här.


(Bildkälla: NASA)

Förutom SOHO kommer förstås Venus Express att studera Venuspassagen. Hubbleteleskopet kommer, som jag skrev för en dryg vecka sedan, att använda månen som en spegel för att studera Venus. Japanska solsonden Hinode ska också observera det hela liksom förstås alla de solteleskop som finns på jordbaserade observatorier.

Ja, då är det bara att börja förbereda sig för årets stora astronomiska händelse!

Var är rymdsonderna i juni och vad gör dom?

Då var det dags för Emily Lakdawallas (Planetary Society Blog) månatliga rymdsondsuppdatering. Var är alla rymdsonder och vad gör dom? Det viktigaste som händer i juni är följande:

• Marsfordonet Opportunity sätter lite fart igen och fortsätter färden över Marsytan
• Rymdsonden Cassini ska studera Saturnusringarna lite mer detaljerat för första gången på 2,5 år samt titta lite närmare på Saturnusmånarna Titan, Mimas och Tethys
• Rymdsonden Messenger kretsar nära Merkuriusytan och fullbordar nu ett varv på bara 8 timmar. Fina bilder kan förväntas.
• ESA lovar rapportera lite mer flitigt från rymdsonden Venus Express utforskningar.

I övrigt är det "business as usual". Kolla in Planetary Society-bloggen (länk ovan). Den är bra!

Månadens rymdsondskarta (Klicka på länken ovan för bättre bild)

SpaceX Dragon har landat

SpaceX Dragon landade idag i Stilla havet efter en mycket lyckad rymdfärd. Uppdraget, som var ett testuppdrag, har gått som smort och allt tycks ha fungerat perfekt. Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Så småningom är det tänkt att kapseln inte bara ska forsla material utan också astronauter till rymdstationen. SpaceX tycks verkligen vara på gång i och med detta. Häromdagen tecknade man också avtal med satellitoperatören Intelsat om uppskjutning av satelliter med hjälp av SpaceX kraftigaste raket, Falcon Heavy.


Kapseln dras in mot rymdstationen (Bildkälla: NASA)

Populär Astronomi har en radda fina bilder från Dragonäventyret på sin websida. Kolla här.