Kometen Shoemaker-Levy 9 förde vatten till Jupiters atmosfär

NASA skriver idag om en kometkrock som tycks ha fört vatten till Jupiters atmosfär. En av de mest spektakulära kollisionerna i vårt solsystem under de senaste decennierna skedde 1994 när kometen Shoemaker-Levy 9 bröts sönder i delar och kraschade in i Jupiters atmosfär. Det hela övervakades bl a av rymdsonden Galileo som var perfekt placerad för att studera kometkraschen. Även Hubbleteleskopet och ett stort antal teleskop här på jorden studerade resultatet av kraschen.

Nu, nästan två decennier efter denna händelse, har rymdteleskopet Herschel upptäckt att det är 2-3 gånger mer vatten på Jupiters södra halvklot än på norra halvklotet. Det var just i södra halvklotet som kometfragmenten slog ner och skapade synliga "ärr" på Jupiter. Vattnet tycks också vara koncentrerat till de områden där kometen slog ner. Det kan bli något att studera mer i detalj för rymdsonden Juno, som är på väg mot Jupiter, och rymdsonden JUICE som sänds mot Jupiter 2022.

Hubbleteleskopets bild av kometärr på Jupiter (Bildkälla: NASA)

Kometer anses vara himlakroppar som förser andra himlakroppar med vatten. En teori är att en stor del av vattnet på jorden förts hit av kometer som krockat med jorden. Även det vatten som en gång fanns på Mars kan ha förts dit av kometer.

Hubbleteleskopet är fortfarande i allra högsta grad aktivt. Idag publicerades en bild som togs den 10 april   som visar en annan komet, ISON. Det kan bli årets stora komethändelse, eller årets stora astronomihändelse rentav. I slutet av november hoppas vi kunna se en klart lysande ISON på vår stjärnhimmel.

ISON närmar sig (Bildkälla: NASA)

Lyckad raketuppskjutning i natt

Rymdbolaget SpaceX är ju i full gång med transporter av material till den Internationella rymdstationen ISS. Snart får man konkurrens av ett annat amerikansk rymdbolag, Orbital Science. En bit efter midnatt så sände man upp sin raket Antares i en testuppskjutning inför kommande, mer skarpa uppdrag till ISS. Anders på bloggen Tyngdlöst har beskrivit det hela utförligt. Efter en tids uppehåll är denna utmärkta blogg tillbaka igen. Kul!

Antares lyfter (Bildkälla: NASA)

Är Kepler 62-planeterna perfekta SETI-mål?

SETI Institute diskuterar på sin websida om de nyligen upptäckta exoplaneterna i Kepler-62-systemet är perfekta SETI-mål. SETI, Search for Extraterrestrial Intelligence, handlar som namnet antyder om att söka efter utomjordiskt liv. Mer systematiskt har detta sökande pågått i mer än 50 år, alltsedan den amerikanske astronomen Frank Drake genomförde de första SETI-experimenten. 1980 bildade Carl Sagan m.fl Planetary Society, som också varit en motor för SETI-studier. Idag finns ett flertal organisationer som på olika sätt söker efter liv i universum. SETI Institute är en av dessa. Ett annat intressant initiativ är SETI@home där vem som helst kan deltaga i sökandet. Med hjälp av en dator och speciell programvara kan man medan man surfar på internet låta datorn samtidigt analysera radiosignaler. Engelskspråkiga Wikipedia har en bra artikel om SETI och dess historia.

Sökandet efter radiosignaler i SETI@home

Hur har då sökandet gått? Inget vidare får man väl konstatera. Inte minsta tecken på utomjordiskt intelligent liv så här långt. Antingen är det sällsynt med intelligent liv eller så har vi för primitiva metoder för att identifiera liv på andra planeter. Kanske ska man koncentrera sökandet på vissa intressanta objekt istället för att skanna hela stjärnhimlen. Kepler 62-systemet kanske är ett sådant objekt. Åtminstone tycker SETI Institute att det planetsystemet är intressant.

Kepler 62-systemet liknar vårt solsystem i viss mån. När man studerar det vetenskapliga pappret om Kepler 62 (tipstack till Kristoffer Åberg!) så ser man att samtliga planeter är relativt små. Planeternas diametrar jämfört med jorden samt omloppstid kring stjärnan är:

• Kepler 62 b     1,31      5,7
• Kepler 62 c     0,54     12,4
• Kepler 62 d     1,95     18,2
• Kepler 62 e     1,61   122,4
• Kepler 62 f      1,41   267,3

De två sistnämnda är ju de mest intressanta eftersom de bedöms vara inom den s.k beboeliga zonen, där planeterna skulle kunna ha flytande vatten. De tre andra planeterna kretsar alldeles för nära stjärnan. Intressant att notera att man upptäckt en såpass liten planet som Kepler 62c, med en storlek som Mars ungefär. Stjärnan som planeterna kretsar kring är av K-typ, dvs betydligt mindre än solen, med en beräknad massa på ca 0,7 gånger solens. Stjärnans ålder beräknas vara ca 7 miljarder år. Det innebär att det har funnits gott om tid för liv att utvecklas.

Bilden nedan jämför Kepler 62-systemet med de inre delarna av vårt solsystem (klicka på bilden för att förstora den).

(Källa: Planetary Habitability Laboratory)

Hur ska man då gå tillväga för att undersöka om det kan finnas liv på planeter som befinner sig 1.200 ljusår bort? Att mäta atmosfärens sammansättning, vilket är grundläggande om man söker efter liv, går inte enligt SETI Institute med nuvarande teknologi. Ur ett SETI-perspektiv vore det därför bättre att leta efter jordliknande exoplaneter lite närmare jorden. Kanske kan framtida rymdteleskop, såsom NASA:s TESS och ESA:s Cheops, hitta mer intressanta objekt. Båda teleskopen har nämligen uppdraget att söka efter exoplaneter kring stjärnor i vår närhet.

Senaste nytt om Kepler 62 och 69 samt om exoplanetforskningen i stort

Keplerteleskopets upptäckt av de tre jordlika exoplaneterna Kepler 62e, Kepler 62f och Kepler 69c har gett eko i massmedia. Så gott som alla ledande tidningar skriver om upptäckten. Intresset för planeter kring andra stjärnor ökar för varje upptäckt. Den som vill fördjupa sig lite i den senaste tidens exoplanetutforskning kan t.ex studera mina bloggartiklar i ämnet HÄR. Det har blivit en hel drös med artiklar bara den senaste veckan. Se också fliken "Exoplaneter", med lite basfakta bl a om hur man letar efter exoplaneter Även Populär Astronomi har en stor mängd artiklar om Exoplaneter. Det finns förstås en rad engelskspråkiga websidor som skriver utförligt om exoplaneter. Ett exempel på en sådan sida är SpaceDaily. Även NASA har websidor i ämnet (se bl a den HÄR).

Som vanligt när det gäller exoplaneter är det en hel del spekulationer med i rapporteringen. Det gäller såväl NASA:s rapportering och hur den vidareförmedlas i media. Det rapporteras om tänkbara "vattenvärldar" på ett par av Kepler-planeterna och om goda förutsättningar för liv. Sanningen är att om detta vet man ingenting. Faktum är att det enda man med hygglig precision känner till är planeternas storlek och deras avstånd från stjärnan. Utifrån kunskap om stjärnans storlek kan man beräkna den beboeliga zonens omfattning och bedöma om planeterna ligger innanför denna zon. Det är viktigt att påpeka att en planet inte automatiskt är beboelig bara för att den ligger i den beboeliga zonen. Planetens sammansättning, atmosfär, magnetfält m.m är väl så betydelsefullt. I dagsläget vet vi som sagt inte så värst mycket om dessa viktiga faktorer för liv på de nyligen upptäckta planeterna. Det vi dock vet är att de tack vare rätt avstånd från stjärnorna har goda förutsättningar för att liv ska kunna uppstå. Huruvida liv finns på planeterna kräver betydligt mer avancerad utforskning med ett ännu bättre teleskop än Kepler.

Bilderna nedan visar de två nyupptäckta planetsystemen, med jämförelse med vårt solsystems innersta planeter. Noteras bör att Kepler 62-systemet på många sätt liknar vårt solsystem. Det kan ju tänkas att det finns större gasplaneter längre ut från stjärnan som skulle kunna motsvara Jupiter, Saturnus och de andra större planeterna i vårt solsystem. Det är ju lite extra spännande också att det finns två relativt små planeter i den beboeliga zonen. Det kan ju sätta igång fantasin! Tänk om båda planeterna har utvecklat liv som successivt blivit så intelligent att man kan göra rymdfärder. Kan det då tänkas att man umgås fredligt med sin planetgranne eller sätter man igång att utplåna varandra. Fast nu är det spekulation på hög nivå från min sida!

(Bildkälla: NASA)

(Bildkälla: NASA)

Veckans exoplanetskämt lyder så här:

- "Hur vet man om en planet har intelligent liv?"

- "Man söker efter freon!"

- "Va!"

- "Finns det höga halter av freon i atmosfären så har man uppfunnit kyl och frys på planeten!"

Keplerteleskopet har upptäckt tre jordlika planeter

Ikväll klockan 8 höll NASA:s Keplerteam en presskonferens där man rapporterade en riktigt intressant nyhet, kanske det mest spännande exoplanetfyndet så här långt. Man har upptäckt ett planetsystem med två små planeter, Kepler 62e och 62f. Som planetnamnen antyder finns det fler planeter kring denna stjärna. De är i själva verket minst 5 stycken. De två planeterna är de hittills minsta som upptäckts inom den beboeliga zonen. Har dom "rätt" atmosfär så kan dom mycket väl ha flytande vatten. Man har dessutom upptäckt en "superjord", som är 1,7 gånger större än jorden kring en annan stjärna. Planeten har fått namnet Kepler 69c.

Skiss som visar de nyupptäckta planeterna (Bildkälla: NASA)

Kepler 62-systemet är 1.200 ljusår från oss. Stjärnan är något mindre än vår sol. planeten Kepler 62e är 1,6 gånger jordens storlek och Kepler 62f  1,4 gånger jordens storlek. De kretsar runt stjärnan på 122 resp 267 dagar. Keplerteamet vet storleken på planeterna men inte deras massa och densitet, men sannolikt rör det sig om stenplaneter. Fyndet innebär att man för första gången identifierat vad som skulle kunna vara "jordkopior", dvs planeter som kan vara lika vår egen jord och som kan hysa liv.

Kepler 69-systemet består av minst två planeter, varav en kan vara jordlik. Systemet är 2.700 ljusår från oss. Kepler 69c kretsar kring sin stjärna med en omloppstid på 242 dagar.

Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)

Röriga månsystem kring Jupiter och Saturnus

Det är ganska stor skillnader mellan Jupiters månsystem och Saturnus månsystem. Om det skrev jag ett inlägg i höstas (läs HÄR). Se bara på följande två månkartor som visar månarnas relativa storlek (klicka på bilderna för att förstora dem).

(Bildkälla: Wikipedia, bildbearbetning Kari Aartojärvi)

(Bildkälla: Wikipedia, bildbearbetning Kari Aartojärvi)

Märkligt hur olika dessa månsystem har blivit. Det finns också andra skillnader. Jag studerade Jupiters och Saturnus månar häromdagen och hittade en kul websida som beskrev månarna i detalj. Det är Scott S. Sheppard som står för websidan, som är typiskt forskarprimitiv vad gäller design. Innehållet är desto bättre. Vem är då Scott S. Sheppard? Jo, det är en amerikansk astronom vid Carnegie Institution för Science som lett det team som upptäckt det stora flertalet små månar kring Jupiter och Saturnus. På websidan finns alla tänkbara fakta om alla Jupiters och Saturnus månar (och även om Uranus och Neptunus månar m.m). Där finns också ett par bilder av månsystemen, som mest liknar röriga garnnystan!

Jupitermånarnas omloppsbanor (Bildkälla: Sheppard)

Jupiters månar kretsar kring planeten i grupper kan man säga. Först har vi en grupp på fyra små månar som kretsar väldigt nära Jupiter, där omloppsbanans medelradie är ca 100.000 - 200.000 kilometer. Sedan kommer de fyra galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto), Jupiters i särklass största månar, med en medelradie för omloppsbanan på mellan 400.000 kilometer och 1,9 miljoner kilometer. Därefter kommer fem relativt små månar på lite drygt 10 miljoner kilometers avstånd. Resterande dryga 50 små månar finner man på ca 20 miljoner kilometers avstånd. I bilden ovan anges de galileiska månarna i rosa färg mitt i bilden.

Saturnusmånarnas omloppsbanor (Bildkälla: Sheppard)

När man ser Saturnussystemet återgivet så här så liknar det ju i mångt och mycket Jupitersystemet. Det ser minst lika rörigt ut. Även kring Saturnus ser man månarna i lite olika grupper. Här interagerar dock planeterna kanske starkare med planetens ringsystem. Mellan den innersta D-ringen och den yttersta E-ringen finns det ca 20 månar, flera av dem relativt stora. Här finns t.ex månarna Dione, Tethys, Enceladus och Mimas. Samtliga 20 månar har en omloppsbana med en medelradie under 400.000 kilometer, dvs ungefär månens avstånd från jorden. Tänk 20 månar som kretsar innanför månbanan!

Utanför E-ringen hittar vi Saturnus tre största månar, Titan, Rhea och Iapetus samt den mellanstora månen Hyperion. Dessa har en medelradie för omloppsbanan på mellan 500.000 kilometer och 3.6 miljoner kilometer. Övriga ca 40 månar kretsar längre ut, på mellan 11 och 25 miljoner kilometers avstånd. I bilden ovan anger de rosa ringarna i mitten de fem största Saturnusmånarnas omloppsbanor.

En slutsats man kan dra när man studerar månars omloppsbanor är att de stora månarna återfinns relativt nära respektive planet. En stor mängd små månar, som sannolikt i många fall har fångats in av planeterna, kretsar på ganska långa avstånd från de två planeterna.

Har månen trots allt en atmosfär?

Det var länge en sanning att månen saknar atmosfär. Likaså var det en sanning att månen är torr och saknar vatten. Nu vet vi att månen har både vatten och en atmosfär. Vad gäller atmosfären så är den extremt tunn. Här på jorden skulle vi beteckna det som närmast vakuum. Atmosfären innehåller dessutom en del udda gaser såsom natrium och kalium.

Astronauterna på den sista (senaste?) månfärden med Apollo 17 i december 1972 placerade ut ett instrument, LACE (Lunar Atmospheric Composition Experiment), på månytan. Med hjälp av detta instrument kunde forskarna upptäcka små mängder av olika ämnen, bl a helium och argon och tecken på förekomst av neon, ammoniak, metan och koldioxid. Natrium och kalium har upptäckts med hjälp av teleskop på jorden. Trots att månen är vår i särklass närmaste himlakropp är vår kunskap om den fortfarande bristfällig. Kanske får vi en mer fullständig bild av månatmosfären och dess sammansättning när rymdsonden LADEE (Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer) når månen. Uppskjutningen planeras ske redan i augusti i år.

Läs mer om månforskning på NASA Lunar Science Institute's websida.

Illustration av LADEE (Bildkälla: NASA)