Rymdsonderna som mäter strålningen från solstormar

Rymdsonden MSL, med rymdfordonet CURIOSITY, färdas inte mot Mars helt sysslolös. Förra veckans stora solstorm träffade också MSL och då passade sonden på att mäta strålningen. Syftet med den typen av mätningar är att kartlägga vilken påverkan en framtida bemannad rymdsond kan tänkas bli utsatt för. Det ger viktig information om hur man bör skydda rymdsonderna från skadlig strålning. MSL tycks ha klarat sig utan några skador.

Ett mer systematiskt mätande av solens strålning blir det när två s.k Radiation Belt Storm Probes (RBSP) sänds upp i augusti i år. Dessa små sonder ska löpande mäta hur vår jord utsätts för solens strålning. Vår kunskap om hur strålningsbältena runt jorden fungerar är bristfällig och det är kunskap vi behöver för att skydda alla satelliter, rymdsonder m.m. De två RBSP-sondernas observationer kompletteras av en rad andra rymdsonders och satelliters observationer.Det finns ett flertal sådana satelliter som kretsar runt vår planet.


Illustration av de två RBSP-sonderna (Bildkälla: NASA)

I en studie som presenterats i veckan av University of California - Los Angeles (UCLA) har man med hjälp av dessa satelliters observationer funnit vad som tycks vara lösningen på ett av de problem som man brottats länge med vad gäller jordens strålningsbälten: Varför tycks stora mängder elektroner helt plötsligt försvinna och sedan komma tillbaka igen? Kraftig solaktivitet såsom koronamassutkastningar som är riktade mot jorden skapar geomagnetiska stormar. Den studie som nu presenteras visar att dessa stormar har en märklig effekt på det yttre strålningsbältet genom att de drar iväg med elektronerna i några timmar varefter de återkommer med full kraft tillbaka till strålningsbältet. Dessa saknade elektroner har förbryllat forskarna. Man kan ju tycka att en kraftig solaktivitet skulle få motsatt effekt. 

Forskningen om hur strålningsbältena påverkas av solaktivitet bidra till bättre kunskap om rymdväder och ger bättre förutsättningar att förutsäga rymdvädret.


Läs mer på: http://www.astronomy.com/en/News-Observing/News/2012/01/SwRI-led%20RAD%20measures%20radiation%20from%20solar%20storm.aspx

Läs också: http://www.nasa.gov/mission_pages/themis/news/electron-escape.html

Läs också: http://www.sciencedaily.com/releases/2012/01/120129150958.htm

Rymdsonden CASSINI:s tur bland Saturnus månar

Rymdsonden CASSINI far fram bland Saturnus månar och levererar den ena fina bilden efter den andra! Nu senast en fin bild på månen Dione tagen vid passagen i december 2011. Igår passerades månen Titan (för 81:a gången!) på ett avstånd av lite drygt 31.000 kilometer och vi lär få se bilder från den passagen inom kort. Under våren passeras sedan följande månar:

• 19 februari - Titan igen, men mycket närmare, 3.803 kilometer ifrån månytan.
• 27 mars - Enceladus på bara 74 kilometers avstånd!
• I mars studeras också månarna Rhea, Janus och Dione på lite avstånd
• 14 april - Enceladus återigen på 74 kilometers avstånd
• I april studeras också månen Tethys på lite avstånd
• 2 maj - Enceladus ännu en gång på samma avstånd som de två föregående passagerna
• 22 maj - Titan på 955 kilometers avstånd
• I maj studeras också månarna Dione, Tethys och framförallt den pyttelilla månen Methone (3 kilometer i diameter) på avstånd
• 7 juni - Titan på 959 kilometers avstånd

Det blir en hel del att se fram emot!


Saturnusmånen Dione (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/mission/saturntourdates/

Rymdsonden MARS EXPRESS har funnit nya bevis på en forntida ocean på Mars

ESA:s rymdsond MARS EXPRESS har funnit vad som tycks vara bevis för att det en gång i tiden har funnits en större ocean på Mars. De senaste åren har en mängd observationer av Mars gjort gällande att det funnits vatten lite varstans på planeten. Man har funnit spår av floder, sjöar och även en större ocean på norra halvklotet. Det här med förekomsten av en ocean har varit föremål för en hel del debatt i forskarsamfundet. Nu har forskare studerat rymdsonden Mars Express mätningar av Mars och funnit att mycket tyder på en mycket stor ocean, Oceanus Borealis, som täckt stora delar av planetens norra halvklot. Vart har då allt vattnet tagit vägen? Sannolikt är det så att det faktiskt till stor del finns kvar, men i fruset tillstånd under ytan.


(Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/93100/oceanus-borealis-mars-express-finds-new-evidence-for-ancient-ocean-on-mars/

Astrobiologi på schemat!

Det lär bli en hel del om exoplaneter och om liv i universum i denna blogg framöver. Jag har nämligen påbörjat en distanskurs i ämnet Astrobiologi på Högskolan Kristianstad. Det blir min tredje distanskurs i astronomi på denna trevliga högskola. Blir denna kurs lika bra som de två andra ("Klassisk astronomi" samt "Från Big Bang till stjärnors död") så blir det en trevlig vår att se fram emot. Frågan är väl bara hur man ska hinna arbeta, plugga och blogga, men det löser sig väl på något sätt.

En asteroid passerar nära jorden och en japansk rymdsond ska utforska en annan

Asteroiden 433 Eros passerar relativt nära jorden imorgon. Denna avlånga asteroid som är ca 34 kilometer lång passserar på "bara" 26,7 miljoner kilometers avstånd från jorden. För att vara en jordnära asteroid så är den stor. De allra flesta asteroider som passerar nära jorden är ganska små. Häromdagen passerade en sådan 10-metersasteroid på endast 60.000 kilometers avstånd från vår planet (läs mer här). 433 Eros har studerats ganska ingående av en rymdsond, NEAR Shoemaker, under perioden 1998 - 2001.


Bilder av 433 Eros tagna av rymdsonden NEAR-Shoemaker år 2000. (Bildkälla: NASA)

SpaceflightNow rapporterar att japanska regeringen förra veckan gav klartecken till en rymdsond som ska utforska en asteroid. Rymdsonden, Hayabusa 2, är tänkt att sändas upp 2014 för att titta lite närmare på asteroiden 1999JU3, som är en av alla dessa asteroider som passerar jorden på relativt nära avstånd. Asteroiden är ca en kilometer i diameter och Hayabusa 2 väntas nå fram till den i mitten av år 2018. Tanken är att sonden ska landa på asteroiden och plocka med sig lite materia och sedan lämna den i slutet av år 2019 för att återvända till jorden. Hemkomsten är planerad till slutet av år 2020.

Detta projekt är en uppföljare till Japans förra asteroidprojekt, Hayabusa, som trots en del tekniska problem får anses ha varit lyckat. Rymdsonden lyckades få med sig lite materia från asteroiden Itokawa (se artikel i bloggen här). Den här gången vill man inte bara plocka materia från asteroidytan utan vill också försöka få med sig materia som ligger lite under ytan. För att åstadkomma det ska man via en mindre explosion skapa en liten krater ur vilken rymdsonden sedan plockar upp stenar. Låter avancerat!


Illustration av Hayabusa 2 (Bildkälla: JAXA)

Läs mer här: http://www.universetoday.com/93101/asteroid-to-make-closest-approach-since-1975/

Läs mer här: http://spaceflightnow.com/news/n1201/29hayabusa2/

Läs också: http://www.jspec.jaxa.jp/e/activity/hayabusa2.html

Stjärnhimlens 10-i-topp 2012

Robert Cumming på Populär Astronomi tipsar om en måste-se-lista för astronomifans 2012 som jag vidarebefordrar här. Det är amatörastronomen Sven Mårdh, Norrköpings astronomiska klubb, som har sammanställt sådant som man bör se på vår stjärnhimmel under 2012. Det är en hel del kul händelser att se fram emot. Självklart toppar Venuspassagen den 6 juni. Det är ju trots allt något som bara händer två gånger på drygt 100 år. Kan man få önska en klar himmel på vår nationaldag månne?! Venus är för övrigt planeten som gäller i år. Som framgår av Svens lista så verkar det vara något att skåda som är kopplat till Venus nästan varje månad under året. Även planeten Mars bör skådas i början av mars månad. Då står den i opposition. Årets meteorsvärmar kan också bli något att se fram emot. Det verkar som de inte störs så mycket av månljus som under 2011. Man får väl hoppas att de inte heller störs så mycket av moln som under 2011. Det var nästan mulet varenda gång det var dags för en meteorsvärm, åtminstone där jag råkade befinna mig. Sådant är surt!

Läs mer på: http://www.nak.se/DbFile.aspx?id=2398

Läs mer på: http://www.popast.nu/2012/01/venus-toppar-arets-maste-se-lista-for-astronomifans.html

Vackert formade sanddyner på Mars

Rymdsonden MRO:s kamera (HiRISE - High Resolution Imaging Science Experiment) har tagit vackra bilder av sanddynerna på Mars. Marsvinden har skulpterat landskapet och skapat stora och små böljande dyner i vackra mönster. Bilden nedan är ca 1 kilometer tvärsöver. Visst är det vackert?!


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://mars.jpl.nasa.gov/mro/multimedia/images/?ImageID=3798

Nya kraftiga soleruptioner!

Igår kväll hade solen ett nytt kraftigt utbrott. Det var inte direkt riktat mot jorden den här gången, men kan tänkas påverka jorden ändå. Det verkar ha varit ännu en koronamassutkastning. Det märks att vi är på väg mot en topp i solaktiviteten.Solen har ju en 11-årig cykel under vilken aktiviteten varierar ganska kraftigt. Under 2012-2013 når solen en topp som kommer att innebära ett flertal rejäla solutbrott.

(Källa: NASA)

De senaste bilderna från de olika solsonderna visas nedan. Den första är en bild från i morse som rymdsonden SDO har tagit. Det ser lite småoroligt ut lite varstans!


(Bildkälla: NASA)

När solsonderna träffas av partiklar från solstormar syns det på de bilder som tas. När partiklarna träffar sondens detektorer flimrar det till rejält i bilden. Kolla bara på bilden från den senaste kraftiga solstormen i början av veckan. Det är solsonden SOHO som tagit bilden.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/sunearth/news/News012712-X1.8.html

Nya närbilder på asteroiden Vestas kratrar

Rymdsonden DAWN har tagit närbilder på kratrar på asteroiden Vesta. Ulf R. Johansson har ett lite längre inlägg om detta idag på Cassiopeiabloggen, läs här.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/?p=26589

Exoplaneter i all ära, men vad är väl de mot vår egen moder jord!

Som jag skrev i mitt förra inlägg har Keplerteamet idag bekräftat 26 nya exoplaneter. Det är en häftig utveckling just nu i "exoplanetsfären". Vår egen moder jord är inte så dålig den heller. Kolla bara på den häftiga bilden nedan!

Bilden är tagen av satelliten med det finskklingande namnet SUOMI NPP. NASA kallar bilden för den bästa som någonsin tagits av vår planet. Inte illa!


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/multimedia/imagegallery/image_feature_2159.html

Rymdteleskopet KEPLER bekräftar 26 nya exoplaneter i 11 olika solsystem!

NASA rapporterar att rymdteleskopet KEPLER nu har identifierat (eller snarare bekräftat) 26 nya exoplaneter i 11 olika solsystem. Det nästan fördubblar Keplerfynden! Alla dessa exoplaneter kretsar nära sina respektive stjärnor. Om man jämför dessa planeters med planeterna i vårt solsystem så är alla omloppsbanor innanför det som motsvarar Venus omloppsbana. Dom är alla större än jorden, med diametrar från 1,5 jorddiametrar till diametrar större än Jupiters.

I och med dagens besked har Kepler upptäckt 61 exoplaneter. Flera av de upptäckta exoplaneterna har kamrater som kretsar runt stjärnorna. Bilden nedan visar de planetsystem med mer än en planet som Kepler upptäckt och hur dessa planeter kretsar kring sina stjärnor.


(Bildkälla: NASA)

Vi kommer nog att få många sådana här rapporter från Keplerteamet under 2012. Det finns ju fortfarande en bra bit över 2.000 exoplanetkandidater i deras förteckning. Ett stort antal av dessa kommer sannolikt att inom en nära framtid bekräftas vara exoplaneter.

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/kepler/news/new-multi-systems.html

Fomalhaut b är sannolikt ingen exoplanet

En av de mest kända exoplaneterna, Fomalhaut b, som var den första exoplanet som man faktiskt observerade direkt (och inte indirekt) verkar inte vara någon planet överhuvudtaget. Ett forskarteam vid Princeton har med hjälp av Spitzerteleskopet funnit att det sannolikt istället rör sig om ett dammoln. Så kan det gå!


Foto av Fomalhaut b (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/93007/new-research-suggests-fomalhaut-b-may-not-be-a-planet-after-all/#more-93007

Finns det is på asteroiden Vesta?

Forskarna tror att asteroiden Vesta kan vara tillräckligt kall för att vattenis kan ha bevarats där i miljarder år. Särskilt vid polerna finns förutsättningar för isbildning. Det visar de första analyserna av temperaturen på Vesta. Annars är det vanligt att kratrar som ligger i ständig skugga kan bli så kalla att is bildas. Vesta tycks dock inte ha sådana kratrar eftrsom asteroidens rotationsaxel lutar hela 27 grader. Det innebär att alla delar av asteroiden blir solbelysta någon gång under Vestaåret då den kretsar runt solen. Temperaturen tycks dock trots det vara tillräckligt låg för att det ska kunna finnas is på asteroiden.

Bílden nedan visar Vestas sydpol. Bilden är tagen av rymdsonden på ett avstånd av 2.700 kilometer.


Sydpolen på Vesta (Bildkälla: NASA)

Läs ner på: http://www.nasa.gov/mission_pages/dawn/news/dawn20120125.html

Marsfordonet OPPORTUNITY firar åtta år

Idag är det åtta år sedan som Marsfordonet OPPORTUNITY landade på Mars yta. Sedan dess har den i sakta mak rullat omkring på Mars och studerat omgivningarna. Just nu är den i vad man skulle kunna kalla vintervila i Greeley Haven, som är en liten brant i närheten av Endeavour Crater. Att den står i en liten brant gör att solpanalerna får lite mer sol på sig, vilket är tänkt att pigga upp åttaåringen inför kommande utforskningar.

Grattis på födelsedagen får man väl säga!


Opportunitys utsíkt just nu (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://marsrover.nasa.gov/gallery/press/opportunity/20120124a.html

Ryska rymdprogrammet fram till 2016

Enligt SpaceDaily har den ryska regeringen finansierat fortsatt utforskning av rymden fram till 2016. I planerna finns två rymdsonder till månen, en till Venus samt ett antal mindre forskningssatelliter. Därutöver fortgår diskussionerna om ett ryskt deltagande i NASA/ESA-projektet ExoMars och tydligen också om ett eventuellt samarbete med ESA vad gäller en sond till Jupiter och till en asteroid. Den asteroid man funderar på heter Apophis, som är en asteroid som kan tänkas kollidera med jorden någon gång i framtiden. För 7-8 år sedan fanns indikationer på att denna asteroid kom oroväckande nära jorden år 2029. Nu bedöms risken dock vara väldigt liten.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Russia_space_programs_fully_financed_until_2016_999.html

Rymdsonden som ska komma i närkontakt med solen

I dessa solstormstider ska jag påminna om att NASA och ESA planerar att skicka upp en rymdsond, SOLAR ORBITER, för att studera solen på närmre håll än vad som hittills gjorts. Med nära menas att den kretsar runt solen i en omloppsbana som ligger någonstans mellan Merkurius och Venus omloppsbanor. Ett varv runt solen tar ca 150 dygn. Det är således inte så jättenära solen. Rymdsonden MESSENGER är ju faktiskt lite närmare när den kretsar kring Merkurius.

Jag skrev lite om det i oktober 2011 (läs här). Uppskjutningen är planerad att ske år 2017. Tanken är att rymdsonden mer i detalj ska observera soleruptioner av olika slag. Forskarna hoppas få bättre förståelse för hur solen påverkar sin omgivning via solvinden.


En Solar Orbiter-plansch (Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/NRL_SoloHI_Instrument_Selected_for_Flight_on_Solar_Orbiter_Mission_999.html

En hel "cockpit" för att kolla rymdväder och solstormar!

Soleruptioner de senaste dagarna har påverkat jorden och det har t o m skrivits en hel del om det i massmedia idag (se t.ex Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten). Det återstår att se vilka problem som det blir med anledning av solaktiviteten. Tydligen har flygtrafiken i USA påverkats. Även strömförsörjning och radio- och datakommunikation kan komma att påverkas. För den som i detalj vill följa solaktiviteten och rymdvädret kan med fördel studera denna länk:

http://sohowww.nascom.nasa.gov/spaceweather/

Det ser ut som en flygplanscockpit!


Solen som den såg ut lite tidigare idag, fotograferad av rymdsonden SOHO (Bildkälla: NASA)

Har dvärgplaneten Pluto ringar? Något att utforska för rymdsonden NEW HORIZONS

Allteftersom rymdsonderna utforskat solsystemets yttre planeter har det konstaterats att inte bara Saturnus har ett ringsystem utan även de övriga stora planeterna Jupiter, Uranus och Neptunus. Nu förbereder sig forskare på olika håll i världen för att studera om även dvärgplaneten Pluto har ett ringsystem. Om så är fallet så kommer sannolikt rymdsonden NEW HORIZONS att kunna observera det när den når fram till Pluto sommaren 2015.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/The_Rings_of_Pluto_999.html

Ännu en vacker CASSINI-bild

Vi har blivit bortskämda med fina bilder från rymdsonden CASSINI:s utforskning av Saturnussystemet. Här kommer en till. Det är månen Mimas som tittar fram bakom den större Saturnusmånen Dione och bildar en halvmåne.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4454

Nya solstormar på gång

I fredags fick solen ett kraftigt utbrott som visade sig ett par dagar senare på jorden i form av vackra norrsken (och sydsken). Nu är det dags igen. Det lär bli den kraftigaste solstormen sedan 2005 som vi kommer att drabbas av sent imorgon kväll. Lite störningar i diverse kommunikationsutrustning m.m kan med andra ord förväntas.Rymdsonden SDO tog den fina bilden nedan. Även planeten Mars kommer att träffas av denna storm, den 25 januari. Stormen är en snabb rackare! Den håller en hastighet på hela 2.200 kilometer per sekund!


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/92858/noaa-largest-solar-radiation-storm-since-2005-now-in-progress/

Läs också: http://spaceweather.com/

Saturnus nordpol har en märklig form

Gårdagens "Astronomy Picture Of Day" (APOD) visar molnen vid Saturnus nordpol (se bilden nedan). Det ser faktiskt ut så där! Den märkliga hexagonala formen på molnstrukturen har ingen riktigt bra förklaring. Man vet inte hur den har skapats och hur länge den kan tänkas bestå. Molnformationen upptäcktes vid rymdsonden VOYAGER:s förbiflygning på 1980-talet och man har inte skådat något liknande någon annanstans i vårt solsystem. Den roterande molnstrukturen har studerats ganska ingående av rymdsonden CASSINI under de senaste åren.

Man kan ju undra hur det här har uppstått och vad som styr formationen. Häftigt är det hur som helst!


Saturnus nordpol (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/ap120122.html

Olika typer av sanddyner på Saturnusmånen Titan

Rymdsonden CASSINI har studerat sanddynernas variation på olika breddgrader och på olika höjder på Saturnusmånen Titan. I högländer och branter samt på höga breddgrader är dynerna smalare och har större mellanrum, såsom i Fensal-området i bilden nedan. Dessa sanddyner liknar de som finns i Kalahariöknen här på jorden. Däremot är sanddynerna bredare och med mindre mellanrum på lägre höjder och vid låga breddgraderpå Titan. Dynerna i Belet-området på Titan liknar de som finns i öknarna kring Saudiarabien och Yemen.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/cassini/multimedia/pia15225.html

Ser vi en exoplanet som håller på att upplösas?

En av de exoplaneter som rymdteleskopet Kepler har identifierat som en exoplanetkandidat kretsar kring en stjärna med namnet KIC 12557548. Denna planet beter sig dock lite konstigt, vilket har fått forskarna att misstänka att det rör sig om en stenplanet på väg att upplösas. Ungefär var 15:e dag reduceras ljuset från den stjärna som denna exoplanet kretsar kring, då planeten passerar framför solskivan. Det märkliga är att passagerna ser lite olika ut. Forskarna misstänker att det rör sig om en liten stenplanet som kastar ifrån sig materia. Redan år 2003 fann man den första gasjätten som var på väg att upplösas och nu kan man ha upptäckt den första stenplaneten som också bryts sönder. I dagsläget tror man att det är en planet som har ungefär dubbla Merkuriusmassan. Upplösningsprocessen för en planet av den här storleken är dock ganska långsam och kan komma att pågå så länge som i 200 miljoner år!

År 2003 fann man som sagt den första exoplanet som var på väg att upplösas. Det handlar om en planet som är i Jupiterstorlek. Den fick namnet HD 209458b och smeknamnet Osiris. Det var en extraordinär upptäckt eftersom detta var den första exoplaneten som uppenbarligen hade en atmosför innehållande väte, syre och kol. Man har också funnit vattenånga i dess atmosfär.


Illustration av en gasjätte under upplösning (Bildkälla: ESA)

Läs mer på:  http://www.skyandtelescope.com/news/home/An-Evaporating-Exoplanet-137751408.html

Läs också: http://www.popsci.com/science/article/2012-01/using-hubble-data-astronomer-visualizes-sunset-distant-planet

Lite rymdsondshistoria: Galileo, utforskaren av Jupiter

Emily Lakdawalla skriver på Planetary Society Blog om hur hon fått tillgång till gamla rapporter om rymdsondsprojektet Galileo. I sin artikel beskriver hon Galileos långa och mödosamma förhistoria innan denna rymdsond ens kom iväg mot Jupiter. Jag läste före jul Daniel Fischers eminenta bok "Mission Jupiter - The spectacular journey of the Galileo spacecraft". Det är nog ingen rymdsond som haft en sådan förhistoria, med så mycket tekniska, ekonomiska och politiska hinder på sin väg och ändå genomfört sitt uppdrag på ett magnifikt sätt. Man kan sammanfatta problemen så här:

• Det tog mer 15 år från idé till förverkligande med nedläggningshot svävande över projektet hela tiden
• Uppskjutningen skulle ske med en rymdfärja, men Challanger-katastrofen 1986 gjorde att den planen övergavs
• Den raket som skulle möjliggöra en uppskjutning av sonden mot Jupiter, Centaur-raketen, ansågs 1986 för farlig (explosionsrisken ansågs vara för stor). Projektet stod nu utan en tillräckligt kraftfull raket för att kunna genomföra uppdraget. Det omöjliggjorde en "direktuppskjutning" mot Jupiter. Man fick tänka om och kreativa ingenjörer tog fram en ny plan: att ta hjälp av gravitationskrafterna från Venus och jorden och med hjälp av dessa "slunga ut" Galileo mot Jupiter. Ett varv runt Venus och två varv runt jorden skulle göra susen! Denna nya färdplan, som inledningsvis så att säga skulle gå åt fel håll, inåt mot solen istället för ut från solen, ställde nya krav på att skydda rymdsonden från de höga temperaturer som den nu skulle utsättas för. En värmesköld utvecklades och instrumenteringen fick delvis omkonstrueras.
• När allt var klart för uppskjutning blev det plötsligt en diskussion om huruvida Galileo verkligen skulle prioriteras före rymdsonden Ulysses. Lyckligtvis valde man att sända upp Galileo före Ulysses.
• I slutet av 1988 upptäckte plötsligt tyska tekniker (Tyskland stod för viss teknisk utrustning på sonden) allvarliga tekniska problem som kunde innebära att en överhettning i motorerna uppstod som skulle kunna innebära en katastrof. Problemen löstes.
• När rymdsonden till slut är klar för uppskjutning är det fortfarande inte slut på problemen! Dagarna innan uppskjutning uppstår plötsligt en hetsig debatt om rískerna med att skjuta upp raketer som innehåller radioaktivt material. Galileo innehöll nämligen 11 kilo plutonium. Plutonium var en viktig energikälla för långväga rymdsonder och hade även funnits med i de tidigare Pioneer- och Voyagersonderna utan att någon reflekterat nämnvärt över detta. Situationen var dock en annan i slutet av 1980-talet, bara ett par år efter Tjernobylkatastrofen. Till slut medgav en amerikansk domstol NASA rätt att sända upp raket och rymdsond.
• Sista dagarna uppstår datorproblem som gör att en av huvuddatorerna måste bytas ut. Dagen innan uppskjutning är det en kraftig jordbävning i San Fransisco-området (7,1 på Richterskalan), vilket kunde förhindrat uppskjutningen eftersom ett kontrollcentra för uppskjutningen fanns i området. Oväder var också på väg att hindra uppskjutningen, men den 18 oktober 1989 sändes Galileo till slut upp. Det var dock inte slut på bekymren.
• Det blev problem med rymdsondens huvudkamera, som dock löstes genom att den ständigt omprogrammerades. Det blev än allvarligare problem med sondens bandspelare, men även det lyckades teknikerna på jorden fixa. Det allvarligaste problemet uppstod när rymdsondens paraplyliknande antenn inte vecklades ut som planerat. Det innebar att den inte kunde användas. Istället fick man förlita sig på en nästan löjligt svag reservantenn som kom att sända alla data från sonden till jorden under nästan 15 års tid! Dessutom gjorde ett mindre bränsleläckage att sondens omloppsbana runt Jupiter fick "effektiviseras" så att man sparade bränsle.

Rymdsonden Galileo (Bildkälla: NASA)

Denna rymdsonds vedermödor är nästan ofattbara. Än mer ofattbart är det att den lyckades genomföra sitt uppdrag på ett så eminent sätt. Rymdsonden Galileo är en av historiens mest framgångsrika rymdsondsprojekt. För den som är intresserad av att läsa mer om det hela hänvisas till Galileofliken här i bloggen eller till den utförliga artikeln på svenska Wikipedia.

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003336/

Läs också: http://sv.wikipedia.org/wiki/Galileo_(rymdsond)

Stjärnan som har en ring där planeter bildas just nu

Astronomer har upptäckt en ung stjärna, V1052 Cen, ca 700 ljusår bort, som är omgiven av en gasring av kolmonoxid där planeter just nu håller på att bildas. Ringen upptäcktes av Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (Observatoriet ligger i Chile). Det som är lite märkligt med denna upptäckt är att gasringen ser ut som ett rep och inte som en tallriksliknande skiva runt stjärnan. I dagsläget vet man inte varför den fått en sådan form. Det kan vara magnetfält som skapar formationen eller planeter som genom sin gravitation påverkar det hela. Stjärnan i centrum av systemet är också lite udda genom att den har ett mycket kraftigt magnetfält och roterar extremt långsamt. Vad är det egentligen som håller ihop systemet och förhindrar att det upplöses? Utforskning av den här typen av stjärnsystem kan ge ökad förståelse om hur vårt eget solsystem skapades och också om den variation som tycks finnas i hur planetsystem kan skapas.


Illustration av ringsystemet kring stjärnan (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Gas_Ring_Around_Young_Star_Raises_Questions_999.html

Om exoplaneter och förutsättningar för liv

Expressen skriver lite om exoplaneter och om den senaste utforskningen inom området. Artikeln beskriver bl a Keplers senaste fynd och ställer frågan om när vi kan tänkas upptäcka den första jordtvillingen, dvs en planet som är väldigt lik jorden.

Jag tror att man redan i år kommer att identifiera ett antal mycket jordlika planeter avseende massa, avstånd från stjärnan m.m och att några av dem kretsar kring stjärnor som liknar vår sol. Dessa exoplaneter kommer att ligga väl inom den s.k beboeliga zonen och ha goda förutsättningar för att hysa liv. Det som dock krävs för något mer avancerade livsformer är också att planeterna har "rätt" atmosfär, att de inte blivit utsatta för alldeles för mycket meteorbombardemang m.m. Det krävs kanske också en planetstruktur i ett solsystem som bidrar till att skydda planeter inom den beboeliga zonen. I vårt solsystem har vi de större planeterna utanför jordens omloppsbana. Det har möjligen varit en framgångsfaktor för liv på jorden. De stora planeterna har sannolikt fångat in en hel del mindre objekt som annars hade träffat jorden.

Det finns också teorier om att en planet som har plattektonik (kontinentalplattor som rör sig) och vulkanism har större förutsättningar att skapa rätt förhållanden. Det verkar behövas mekanismer som "rör om lite" i materian. Det har även framförts tankar om att det är en fördel om planeten har en måne som skapar tidvattenkrafter. Kanske behöver exoplaneten i rätt ögonblick träffas av ett antal kometer som för med sig vatten (vilket kan ha skett här på jorden) så att tillräckligt mycket vatten samlas på planeten. Kan sedan detta vatten påbörja ett kretslopp mellan planet och atmosfär kan det möjligen påskynda livsprocesserna. Dessutom tycks motsvarande kretslopp i den s.k kolcykeln ha betydelse för förutsättningar för liv. Kanske har också vinkeln på exoplanetens rotationsaxel och den tid det tar att rotera runt denna axel betydelse för att reglera värmen på ett effektivt sätt. Det finns sannolikt ytterligare en rad faktorer som påverkar förutsättningarna för liv. Nuvarande rymdteleskop och jordbaserade teleskop har inte kapaciteten att utforska exoplaneterna så detaljerat att alla ovanstående frågor kan klargöras. Det lär nog,  i bästa fall, ske först på 2020-talet.

Det är helt enkelt komplicerade mekanismer som skapar så avancerade livsformer som de vi har på jorden. Det kanske trots allt inte finns så värst många ET:s därute i rymden! Vår planet kan kanske vara mer eller mindre unik. Denna unika värld är vi dock på god väg att förstöra. Se bara NASA:s film om den globala uppvärmningen (ju gulare/rödare, desto varmare):

(Källa: NASA)
Läs mer på: http://www.expressen.se/nyheter/1.2683642/superteleskopen-jagar-nasta-jorden

Läs också: http://www.nasa.gov/home/hqnews/2012/jan/HQ_12-020_2011_Global_Temp.html

Läge för norrsken imorgon! Solen är mycket aktiv just nu.

Rymdsonden SDO observerade igår en långvarig s.k flare samt en större koronamassutkasning från solens yta. Detta solutbrott skedde i riktning mot jorden, vilket torde innebära lite oroligt rymdväder i jordens atmosfär imorgon. Det finns goda möjligheter att få syn på ett rejält norrsken om man befinner sig på nordliga breddgrader och har en klar himmel.

(Källa: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/multimedia/videogallery/index.html?collection_id=15505&media_id=129419021

Allt större fordon på Mars!

NASA har en intressant artikel och en kul bild på tre generationer Marsfordon. Den minsta är SOJOURNER, som landade på Mars 1997 och var en del av rymdsondsprojektet Mars Pathfinder. Fordonet till vänster på bilden är en kopia av Marsfordonen SPIRIT och OPPORTUNITY (landade på Mars 2004), där den senare fortfarande är fullt funktionsduglig och observerar Marsytan. Det stora fordonet till höger är CURIOSITY, som just nu är på väg mot Mars med rymdsonden MSL. Sojourner är 65 cm lång, Opportunity 1,6 meter lång och Curiosity 3 meter lång.



(Bildlkälla: NASA)

Läs mer på: http://marsrover.nasa.gov/gallery/press/opportunity/20120117a.html

Diskussioner pågår om en internationell månbas

Parallellt med de märkliga anklagelserna från ryskt håll angående vad som orsakade rymdsonden Phobos-Grunts krasch (se föregående inlägg här i bloggen) pågår diskussioner om ett större internationellt samarbete vad gäller upprättande av en permanent månbas. Märkliga äro turerna i den internationella rymdpolitiken!

Roscosmos chef Vladimir Popovkin meddelade igår att man för diskussioner med NASA och ESA om att bygga en forskningsanläggning på månen, alternativt bygga en rymdstation som kretsar runt månen. Man får anta att det rör sig om ett projekt som ligger en bit in på 2020-talet. Ryssland planerar dessutom att sända två obemannade sonder till månen kring år 2020, Luna Glob och Luna Resource.

Kanske blir det som på NASA-filmen nedan!

(Källa: NASA)

Läs mer på: http://www.space-travel.com/reports/Roscosmos_Revives_Permanent_Moon_Base_Plans_999.html

Mer om orsakerna till rymdsonden PHOBOS-GRUNT krasch

Som jag skrev i ett inlägg igår har Ryssland anklagat USA och dess radarstationer för att (oavsiktligt) ha förorsakat rymdsonden PBOBOS-GRUNT:s krasch. Nu tycks det också som rymdmyndigheten Roscosmos anklagar den egna rymdindustrin för inkompetens. Den haverikommission som tillsatts framför nu att den främsta orsaken till olyckan är allvarliga brister i konstruktionen av rymdsonden. Även brister i testerna inför uppskjutningen lyfts fram. Roscosmos verkar nu tona ner anklagelserna mot USA. Man tänker ändå utreda om radarstationer kan påverka en rymdsond som Phobos-Grunt, eventuellt med medverkan av experter från NASA.

Läs mer på: http://www.marsdaily.com/reports/Space_Agency_Boss_Blames_Makers_for_Satellite_Crash_999.html

Märkliga anklagelser kring rymdsonden PHOBOS-GRUNT:s krasch

Jag har med intresse, och viss förskräckelse, följt den diskussion som uppkommit i efterdyningarna av rymdsonden PHOBOS-GRUNT:s krasch i söndags. Redan innan rymdsonden slog ned i Stilla havet anklagade chefen för den ryska rymdmyndigheten Roscosmos, Vladimir Popovkin, USA för att ha orsakat sondens missöde (Läs bl a en artikel i Space Safety Magazine). USA anklagas för att, genom en olyckshändelse, ha bidragit till att Phobos-Grunt tappade orienteringen och kom ur kurs. Problemen med sonden ska enligt Roscosmos ha började när den befann sig över Västeuropa och Nordamerika.


(Bildkälla: Roscosmos)

De senaste dagarna har en rad artiklar på nätet mer konkret beskrivit hur Roscosmos ser på olyckan med Phobos-Grunt. Websidan Space.com skriver bl a om att det enligt den ryska rymdmyndigheten ska ha varit en amerikansk radarstation på Marshallöarna som oavsiktligt har stört viktiga instrument på Phobos-Grunt medan radarstationen utforskade asteroider (se bl a artikel i ryska Ria Novosti och i New York Times). Kraftiga radarpulser ska ha påverkar sonden så mycket att den kom ur kurs och hamnade i en relativt låg omloppsbana runt jorden. Enligt nyhetssiten har en rysk undersökningskommission tillsatts för att utreda frågan.

Amerikanska rymdexperter avfärdar helt alla sådana anklagelser. Enligt amerikanska uppgifter ska det inte ens finnas en radarstation som utforskar asteroider på Marshallöarna! Dessutom menar man att, även om det hade funnits en sådan, så skulle inte radarsignaler kunna påverka en rymdsond på 200 kilometers höjd så allvarligt som ryssarna påstår.

I ryska forskarkretsar diskuteras missödet mer utifrån de misstag och missbedömningar som gjorts i det egna landet. Det finns t o m ryska forskare som kallar den egna rymdmyndighetens anklagelser för "exotiska" och menar att man kanske först ska granska de egna problemen som kan ha förorsakat olyckan. Det är känt att Phobos-Grunt hade en hel del relativt gammal utrustning i och med att hela projektet i flera omgångar hade blivit försenat. Ryska rymdmyndigheten var ytterst angelägen om att sända upp sonden i det uppskjutningsfönster som fanns i november 2011 och hade kanske inte full kontroll på rymdsonden. Kanske är anklagelserna ett sätt att försöka hitta yttre förklaringar för att komma undan den interna kritiken. Den ryske presidenten Medvedev gick ju ut redan i slutet av november (se Reuters) med hot om att straffa de skyldiga till missödet.

Ja, vi får väl hoppas att det inte ligger något i de ryska anklagelserna och i så fall också hoppas att den ryska rymdmyndigheten sansar sig lite. I annat fall riskerar det att försvåra fortsatt internationellt samarbete i rymden. Alla de stora rymdmyndigheterna är i behov av samarbete för att bättre koordinera forskningsinsatser och totalt sett få ut mer av alla rymdsondsprojekt som planeras framöver. Som jag har skrivit tidigare i bloggen är det t.ex lite märkligt att alla stora rymdmyndigheter skickar egna rymdsonder till Mars (även Indien har sådana planer, vilket jag skrev om häromdagen). Det verkar inte helt rationellt.

Läs mer på: http://www.space.com/14270-russia-phobos-grunt-probe-radar.html

Rymdsonden SDO kartlägger magnetfält på solens yta

NASA har publicerat data från rymdsonden SDO:s (Solar Dynamics Observatory) mätningar av magnetfält på solens yta. Rymdsonden har observerat magnetfältets riktning och styrka på solytan och skapat s.k magnetogram. Information om hur magnetfälten förändras över tid ger ökade kunskaper om solens utbrott i form av t.ex flares och koronamassutkastningar.

På NASA:s websida kan man se dessa magnetogram i det närmaste i realtid!


Magnetogram från imorse (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.sciencedaily.com/releases/2012/01/120118203110.htm

Läs också: http://umbra.nascom.nasa.gov/images/

En bemannad kinesisk rymdfärd till rymdstationen Tiangong-1 redan i vår?

SpaceDaily skriver idag att Kina kan tänkas genomföra en bemannad rymdfärd till den egna rymdstationen Tiangong-1 redan om några månader. Rymdsonden, med namnet Shenzhou-9, kan sändas upp i slutet av mars eller i början av april. Informationen från den kinesiska rymdmyndigheten är dock mycket knapphändig så det råder en hel del osäkerhet kring uppdraget. Man tror att Shenzhou-9 kommer att genomföra ett ca 10 dagar långt uppdrag med syftet att få ökade erfarenheter av bemannade rymdfärder inför längre och mer avancerade uppdrag i framtiden. Det blir två eller tre kinesiska astronauter som bemannar sonden.

Uppdraget är en naturlig fortsättning i enlighet med de kinesiska rymdplanerna. Rymdsonden Shenzhou-8 genomförde en mycket framgångsrik dockning med Tiangong-1 i november 2011. Rymdstationen Tiangong-1 är egentligen ingen komplett rymdstation utan består av en enkel modul som rymdsonder kan docka med. Än så länge finns inte så värst mycket instrument på rymdstationen. När stationen är helt färdigbyggd framemot år 2020 kommer den dock att vara fullutrustad och väga hela 60 ton.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Shenzhou_9_Behind_the_Curtain_999.html

Voyagersondens instrument går på sparlåga fram till år 2025

Rymdsonden Voyager 1 är just nu på god väg att färdas ut ur vårt solsystem. För att spara så mycket energi som möjligt har NASA stängt av det mesta av sondens instrument. Den senaste energisparåtgärden är att sänka temperaturen i sonden så att den klarar att samla in och sända mest nödvändiga data fram till år 2025. Rymdsondens spektrometer opererar nu i -79 grader Celcius och tycks fungera. Fantastiskt egentligen! Den här rymdsonden tycks vara något av en evighetsmaskin som fungerar år efter år. Låt oss hoppas att det förblir så ända tills den har kommit en bit ut i den interstellära rymden.


Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/voyager/voyager20120117.html

GRAIL-sonderna blev omdöpta till Ebb och Flow

De två GRAIL-sonderna som kretsar runt månen och ska göra en detaljerad kartläggning av månytan har nu fått lite roligare namn. NASA utlyste en namntävling och fjärdeklassare från en skola i Montana fick äran att ge sonderna deras nya namn: Ebb och Flow. Det tycker jag var fyndiga namn! Vi kan väl hoppas att vi börjar se en ny trend vad gäller rymdsondsnamn. Så låt skolelever döpa rymdsonderna. Jag tror dom gör det bättre än NASA!


Illustration av de två månsonderna (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/grail/news/grail20120117.html

Häftiga åsar på månens yta

Det finns en massa intressanta bilder från månen som rymdsonden LRO har tagit (se här). En av dessa bilder (se nedan) visar en av många åsar på månytan (en lite mindre ås syns också på bilden). De största åsarna på månen kunde faktiskt ses redan i slutet av 1800-talet med de teleskop som då var tillgängliga. Åsarna har framförallt bildats i områden med vulkanisk aktivitet och kan vara upp till 20 kilometer långa och 300 meter höga. Den här typen av formationer finns också på andra himlakroppar såsom Mars, Merkurius och Venus.

Hur dessa åsar har bildats har varit förmål för mycket diskussioner under årens lopp. Man tror numera att åsarna har bildats genom tektonisk aktivitet i jordskorpan (eller rättare sagt "månskorpan"). När lava pressas ut ur månens inre och upp på ytan uppstår sådana rörelser i ytskikten att materia samlas och bildar dessa åsar. Nu har rymdsonden LRO studerat dem lite mer utförligt och upptäckt betydligt mindre åsar med några hundra meters längd. Det kan innebära att åsarna trots allt skapats på något annat sätt. Hur vet man inte. Det återstår för forskarna att finna en mer heltäckande förklaring till fenomenet.


En mindre ås fotograferad av rymdsonden LRO (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/92603/a-wrinkled-moon/#more-92603

Saturnusmånen Titan kan vara mer lik jorden än vad man tidigare har trott

Space.com rapporterar idag att nya rön kring Saturnus måne Titan visar att den kan vara betydligt mer lik vår jord än vad man tidigare har trott. Franska nationella centrat för vetenskaplig forskning har studerat denna måne lite djupare och funnit att den tjocka Titanatmosfären består av flera olika lager på samma sätt som vår atmosfär. Det lägsta atmosfärlagret påverkas i stor utsträckning av en himlakropps yta och påverkar i sin tur också denna yta genom molnbildning och blåst som kan forma landskapet och t.ex skapa sanddyner. Det lägsta atmosfärlagret har också stor påverkan på himlakroppens klimat och väder.

Det franska forskarteamet har genom simuleringar kommit fram till att de lägsta atmosfärlagren består av två separata lager, tydligt åtskilda från de övre atmosfärlagren. Lagret närmast Titans yta är endast 800 meter tjockt och varierar dagligen, på samma sätt som sker på jorden. Lagret ovanför är 2 kilometer tjockt och varierar med månens årstider. Båda lagren påverkas av månens temperaturvariationer. De nya rönen kan förklara den blåst som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens mätte upp när den landade på Titans yta i januari 2005. Det kan också förklara utseendet på de stora sanddynerna kring Titans ekvator. Forskarna studerar nu även metankretsloppet från de metansjöar som finns på Titan och till atmosfären och sedan ner på Titans yta igen. Det kan visa sig vara mycket likt vattnets kretslopp på jorden.


Rymdsonden CASSINI har kartlagt sanddynernas mönster på Titan (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.space.com/14247-saturn-moon-titan-atmosphere-earth.html

Rymdsonden CASSINI har passerat nära Saturnusmånen Dione

I mitten av december 2011 passerade rymdsonden CASSINI på ett avstånd av ca 100.000 kilometer från Saturnusmånen Dione. Denna måne med en diameter på ca 1.100 kilometer ser lite jämntråkig ut på bilden. Inga mer spektakulära kratrar eller andra formationer syns till. Det tjocka "strecket" i bilden är Saturnusringarna. De två små månarna i ringarnas närhet i bilden är Prometheus, till vänster (diameter 86 kilometer) och Epimetheus, till höger (diameter 113 kilometer).


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4453

Nu har även Indien planer på en rymdsond till Mars!

Mars verkar vara en populär planet! Vi har ett flertal rymdsonder som utforskar Mars just nu, en amerikansk rymdsond på väg dit, en rysk-kinesisk rymdsond som tyvärr inte kom dit utan kraschade igår i stilla havet (se föregående artikel här i bloggen) och nu också planer på en indisk rymdsond till Mars. Enligt en artikel i UniverseToday meddelar den indiska rymdmyndigheten ISRO (Indian Space Research Organization) att man planerar för en rymdsond till Mars redan nästa år!

Det verkar dessutom handla om en avancerad rymdsond med ca 10 instrument. Man vill framförallt studera Mars-atmosfären ur lite olika aspekter, men också studera planetens mineralogi, ytaktivitet, sammansättning m.m. Bland instrumenten ska dessutom finnas en kamera som kan ta högupplösta bilder från Marsytan. Tanken är att sonden ska ha en kraftigt elliptisk omloppsbana där avståndet till planeten varierar från 500 till 80.000 kilometer.

Enligt uppgifter från ISRO kan uppskjutningen av rymdsonden ske redan i november 2013 och sonden gå in i omloppsbana runt Mars i september 2014. Om det inte blir av 2013 uppstår nästa "uppskjutningsfönster" 2016 och därefter 2018. Indien har genomfört ett lyckat rymdsondsprojekt tidigare, Chandrayaan-1, som kretsade runt månen 2008-2009 och som t o m skickade ner en minisond till månytan. Så visst finns det kapacitet att genomföra den här typen av projekt. Det var dock lite överraskande att det finns planer på en sond till Mars. Hittills har inriktningen mer varit att genomföra ytterligare ett rymdsondsprojekt till månen, Chandrayaan-2, som också planeras medföra ett fordon som ska köra omkring på månytan. Vi får väl se vilket projekt som genomförs först.


Indiens månsond Chandrayaan-1 (Bildkälla: http://www.chandrayaan-i.com/)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/92636/india-has-red-planet-fever/#more-92636

Läs också: http://www.asianscientist.com/topnews/isro-indian-mission-to-mars-red-planet-2013/

Ryska rymdsonden PHOBOS-GRUNT kraschade utanför Chiles kust

Igår kväll ca kl 18.45 svensk tid föll den ryska rymdsonden PHOBOS-GRUNT genom atmosfären och ner i Stilla havet utanför Chiles kust, drygt 120 mil väster om Wellingtonön. Det är i dagsläget oklart var den exakta landningsplatsen är. Man vet inte heller i hur många delar som rymdsonden bröts sönder. Det tog således 10 veckor efter den misslyckade uppskjutningen innan sonden till slut kraschade på jorden. När man ser bilden nedan som visar rymdsondens bana de sista timmarna får man ju vara glad att den tycks ha passerat landområdena i Sydamerika och hamnat i oceanen.


Phobos-Grunts bana innan den kraschade utanför Chiles kust (Bildkälla: Roscosmos)

Läs mer på: http://www.space.com/14242-russia-spacecraft-phobos-grunt-crash-earth.html

Läs också: http://www.popast.nu/2012/01/ingen-sag-nar-fobos-grunt-foll-ner-i-havet.html

Ännu lite funderingar kring exoplaneter

Läser senaste numret av Illustrerad Vetenskap där det finns en intressant artikel om "Vintergatans vagabonder". Artikeln handlar om exoplaneter som av någon anledning kastats ut ur ett solsystem och far omkring i tomma rymden. När ett solsystem bildas kan planeter med lite större massa börja förflytta sig inåt, närmare stjärnan/solen. De krafter som då uppstår kan slunga iväg mindre planeter ut ur systemet. Forskare tror att det finns ett par hundra miljarder sådana "ensamma" planeter i vår galax! De är förstås omöjliga att se annat än om de skulle passera framför en mer avlägsen stjärna. Den lilla effekt på stjärnljuset som detta åstadkommer kan mätas och planeterna därmed upptäckas. Enligt Illustrerad Vetenskap har man genom idoga observationer av ett mycket stort antal stjärnor upptäckt 10 tänkbara "planetvagabonder".

En av de forskare som studerat dessa planeter, Dorian Abbot vid University of Chicago, kallar de ensamma planeterna för "Steppenwolf planets". De är som ensamma stäppvargar ute i rymden. Man kan ju tycka att sådana planeter borde vara bortom alla upptänkliga beboeliga zoner, men även i den kallaste rymden finns förutsättningar för liv. Det förutsätter dock att planeten har en massa som är 3-4 gånger större än jordens och att den är geotermiskt aktiv, dvs att energin kommer från planetens inre. Även om planetytan täcks av ett tjockt lager is kan det under den ytan finnas flytande vatten som hålls flytande av planetens inre värme. Detta gör att det t o m i en så ogästvänlig miljö kan finnas förutsättningar för liv. Popular Science skrev en atikel om detta i februari 2011, läs här.

Dagens Nyheters vetenskapsreporter Karin Bojs har också en intressant artikel i dagens DN. I artikeln beskrivs de senaste rönen kring exoplaneter i dubbelstjärnesystem. Keplerteleskopet har ju hittat tre exoplaneter i sådana system, Kepler 16b, Kepler 34b och Kepler 35b. Det finns några miljoner sådana till att upptäcka i vår galax Vintergatan! Så någonstans där ute i galaxen kanske det finns ett solsystem med någon lite mer utvecklad livsform som tittar upp mot två solar en varm sommardag! Fascinerande tanke!

Läs mer på: http://www.popsci.com/science/article/2011-02/rogue-steppenwolf-planets-could-harbor-life-even-without-stars-sustain-them-astrophysicists-say

Läs mer på: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/tva-solar-ar-helt-normalt

När upptäcks den första exomånen?

Det är 20 år sedan som de första exoplaneterna upptäcktes (eller rättare sagt de första upptäckta exoplaneterna verkligen bekräftades. Redan 1989 gjordes en exoplanetupptäckt, men den bekräftades först 1996). Det var Alexander Wolszczan och Dale Frail som 1992 upptäckte att pulsaren PSR 1257 12 hade två planeter som kretsade runt den. Det var en upptäckt som förvånade eftersom man trott att planeter endast fanns runt huvudseriestjärnor. Sedan dess har ytterligare 724 planeter upptäckts till dags dato. En fråga man kan ställa sig är när den första exomånen upptäcks.

UniverseToday har en intressant artikel om ett av de senaste fynden som rymdteleskopet Kepler har gjort, exoplaneten Kepler 16b som kretsar runt ett dubbelstjärnesystem. Denna planet upptäcktes i september 2011. Planeten kretsar runt båda stjärnorna, vilket alltså innebär att de två stjärnorna kretsar runt varandra innanför planetens omloppsbana. Båda stjärnorna har massor som är mindre än solens, 0,69 resp 0,20 solmassor. Stjärnorna är mycket nära varandra på ett avstånd av endast ca 35 miljoner kilometer, medan planeten kretsar runt de två stjärnorna på ca 100 miljoner kilometers avstånd. Denna planet lär inte hysa något liv eftersom det är en Saturnusstor gasjätte som kretsar i yttre delarna av den s.k beboeliga zonen. En intressant fråga när det gäller Kepler 16b är dock om det kan tänkas finnas någon måne runt planeten. En sådan måne skulle i så fall kunna ha förutsättningar för liv. Det krävs dock att månen är tillräckligt massiv för att kunna bibehålla en atmosfär liknande den jorden har.


Den beboeliga zonen kring olika typer av stjärnor (Bildkälla: NASA)

Det här med "beboelig zon" är inget statiskt tillstånd i ett solsystem. Den beboeliga zonen förflyttas utår i ett solsystem allteftersom en stjärna utvecklas och förbränner väte till helium. Ökat tryck och ökad temperatur påverkar stjärnans yttre skikt, vilket gör att en planet som ursprungligen låg i den beboeliga zonen blir för het, medan planeter som låg precis utanför den beboeliga zonen nu hamnar innanför. Livsprocesser har förutsättningar att starta i dessa planeter.

Det här med förutsättningar för att liv ska uppstå på en planet är oerhört komplext. Förutom att planeten ska vara på rätt avstånd från en solliknande stjärna och ha en massa som kan upprätthålla en atmosfär med rätt sammansättning krävs också en mängd annat. Det underlättar avsevärt om planeten är geologiskt aktiv, t.ex har vulkanism eller plattektonik (en jordskorpa betående av plattor som inbördes rör sig). Den ska inte heller vara alltför utsatt av meteorbombardemang. En ytterligare faktor av betydelse är tid. Livet på jorden har uppstått i en mycket långvarig process. Det krävs att en planet får tid att utveckla liv.

Sannolikheten för liv är därför inte så stor, åtminstone inte vad gäller mer avancerade livsformer. Å andra sidan visar forskningsrön att det kan finnas hundratals miljarder planeter enbart i vår galax. Sannolikt finns det ännu fler månar. Någonstans bland alla dessa objekt kan allt finnas på plats för att lite mer avancerade livsformer har hunnit bildas. Bevisligen finns det åtminstone en himlakropp där allt är exakt rätt - jorden! Det är nog bara en tidsfråga innan vi hittar en exoplanet som har en atmosfär som liknar jordens och som befinner sig på rätt plats. Eller en måne kanske?

Det ska bli intressant att följa den fortsatta utforksningen av exoplaneter. Det är nog bara en tidsfråga när den första månen kring en exoplanet upptäcks. Jag tror att det sker redan i år.

Läs mer på: http://www.universetoday.com/92607/goldilocks-moons/

Rymdsondernas kameror ser snart allt!

Igår skrev jag ett inlägg om hur allt bättre kameror och därmed förbättrad bildkvalitet ger oss nya fantastiska bilder från bl a planeten Mars. Idag har Ulf R. Johansson i Cassiopeiabloggen en artikel om hur rymdsonden MRO tagit en bild av Marslandaren Phoenix som med fallskärm är på väg ned mot Marsytan. Kolla in bilden på bloggen. Häftigt!


Illustration av Marslandaren Phoenix (Bildkälla: Wikipedia)

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/?p=26064

Var kommer allt rymdskrot ifrån?

I väntan på att rymdsonden PHOBOS-GRUNT ska krascha på jordytan (se bl a Populär Astronomis artikel idag) ställer sig Scientific American frågan i rubriken till detta inlägg. Ja, var kommer allt skrot ifrån som far omkring i rymden? Det rör sig enligt amerikanska militära myndigheters beräkningar, och dom har verkligen koll på varje liten skrotbit, om ca 15.000 lite större skrotdelar. Till det kommer en stor mängd mindre delar. Det är allt från pyttesmå metallbitar till hela eller delar av satelliter + som sagt en 13,5 ton tung rysk rymdsond! (11 ton är dock bränsle).

Allt rymdskrot gör att risken för att satelliter och rymdsonder ska träffas av skrot börjar bli så pass stor att det finns anledning till oro. Varje gång en kollision sker blir det ännu fler delar som far omkring. Sedan mitten av 1990-talet har därför vissa ansatser gjorts för att internationellt försöka komma tillrätta med problemet. Det har väl inte gått så värst bra med det arbetet. Mellan 2007 och 2009 skedde ett par händelser som ökade mängden rymdskrot markant. 2007 förstörde Kina medvetet en icke fungerande vädersatellit, vilket resulterade i ytterligare 3.000 skrotdelar. 2009 kolliderade en amerikansk och rysk satellit, vilket spädde på skrotmängden med 2.000 delar.

Frågan är väl när en rymdsond eller ett rymdobservatorium på väg till sin destination träffas av rymdskrot och förstörs? Hade jag suttit på NASA hade jag varit lite lätt nervös inför uppskjutningen av dyra James Webb-teleskopet 2018. Vad är sannolikheten att den träffas av skrot? Kan den rent av vara så stor som 5%?


Rymdskrot i stora mängder! (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://blogs.scientificamerican.com/guest-blog/2012/01/14/where-did-all-that-space-debris-come-from/

Saturnusmånen Iapetus är en märklig måne

Rymdsonden CASSINI har tagit ett flertal bilder av Saturnusmånen Iapetus. En av dessa var gårdagens "Astronomy Picture of the Day" (APOD), se den första bilden nedan. Det är allt en märklig himlakropp! Delar av månytan är kolsvart medan andra delar blänker som is! På bilden syns också en mycket stor krater, med en diameter på hela 450 kilometer.Månen har dessutom en hög bergskedja längs stora delar av ekvatorn vilket gör att månen ser ut som en valnöt. Det syns tydligare på bild 2 nedan.


(Bildkälla: NASA)

Iapetus är Saturnus tredje största måne med en diameter på ca 1.500 kilometer. Den kretsar runt Saturnus på ett betydligt större avstånd än övriga stora Saturnusmånar. Månen har en väldigt låg densitet, vilket antyder att den mestadels består av is. Den har blivit utsatt för en stor mängd meteornedslag och uppvisar därför en kraterfylld yta.


Bergskedjan på Iapetus (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/ap120113.html

Rymdsonden LRO kartlägger månens baksida

Rymdsonden Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) kartlägger månens baksida sedan en tid tillbaka. Observationerna visar att terrängen består av så mycket som 1-2 procent fruset vatten i områden med permanent skugga. Som bekant ser vi bara lite drygt halva månytan i och med att den alltid visar samma sida mot oss. Rymdsonden LRO:s observationer är viktiga inför planering av en eventuell framtida månbas som sannolikt skulle vara lokaliserad i den skuggade delen av månen, vid någon av polerna. NASA, och även andra rymdmyndigheter, planerar för en månbas inom kanske 10-20 år. Förekomst av vatten på månen är viktig eftersom vatten annars måste transporteras till en bemannad månstation.

En rad bilder av månens baksida har tagits. Baksidan består av några större kratrar men framförallt av en stor mängd mindre kratrar. Klicka här för att se detaljerna i bilden nedan lite bättre.


Bild av månens baksida (Bildkälla: NASA)

Den senaste veckan har bilder från Hayn-kratern publicerats. Energin vid ett meteornedslag smälter materia som kan bilda små floder och pölar som formar landskapet. Bilden nedan visar en del av kratern med sådana lämningar.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.sciencedaily.com/releases/2012/01/120113210608.htm

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/LRO/multimedia/index.html

Utvecklingsarbetet med JAMES WEBB-TELESKOPET fortsätter

SpaceflightNow har en lång artikel om JAMES WEBB-TELESKOPET. Efter alla turer i höstens amerikanska budgetmangling fick teleskopprojektet till slut klartecken att jobba på med färdigställandet av detta gigantiska rymdteleskop. Totalramen vad gäller finansiering av projektet har fastställts till max 8,8 miljarder dollar. Under 2012 är ambitionen att ha fortsatt högt tempo i projektet för att säkerställa att en uppskjutning av teleskopet kan ske år 2018 som planen är just nu. Det gäller verkligen att det mesta nu går enligt planerna och inga stora oväntade problem uppstår som kan innebära ytterligare kostnadsökningar. Man kan väl gissa att projektet någon gång under senare delen av 2012 eller under 2013 når en slags "point of no return", där man satsat så mycket i det att det vore kapitalförstöring att avbryta arbetet.

De första instrumenten kommer att levereras redan i april i år. Det handlar om en s.k "Mid-Infrared Instrument", som bl a ska observera exoplaneter. Vad kommer inte den att upptäcka?! Ytterligare instrument såsom kameror, spektrometrar m.m testas under året och levereras successivt fr o m i höst och framåt. Själva grundteknologin som teleskopet bygger på uppges vara klar till 90%. De kommande åren kommer mycket energi att läggas på utprovnng av den avancerade utrustningen.

2012 år budgetanslag till projektet uppgår till 530 miljoner dollar. Låt oss hoppas att pengarna räcker och att projektet nu kan gå in i en lite lugnare period. Ledande NASA-representanter upplevde höstens budgetdiskussioner som lite av en "nära-döden-upplevelse".


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://spaceflightnow.com/news/n1201/12jwst/

Senaste bilderna från Mars tagna av rymdsonden MARS ODYSSEY

Förutom Marsfordonet Opportunity utforskar också ett par rymdsonder Mars. Kamerautrustningen på rymdsonderna är ganska avancerad numera, vilket ger högupplösta detaljbilder. NASA är dessutom väldigt bra på att snabbt publicera nya bilder på nätet, vilket gör att det kommer en strid ström av intressanta bilder var och varannan dag. ESA är tyvärr inte fullt lika bra på att publicera nyheter och foton.

En synnerligen anonym rymdsond är Mars Odyssey som inte märks av så värst mycket i nyhetsflödet. Jag ser att jag inte skrivit en enda artikel om denna rymdsond! Bättring utlovas! Med sin kamerautrustning tar sonden nämligen mängder med fantastiska bilder! Här nedan följer några av de bästa bilderna som publicerats under den senaste månaden. Bilderna är tagna av rymdsondens "Thermal Emission Imaging System" (THEMIS), som är en kamera som fotograferar i synligt ljus och infrarött.

Bilden nedan är verkligen udda. Det är sällan man ser den här typen av formationer på en planet- eller månyta! Sannolikt har de skapats genom tektonisk aktivitet. Bilden är tagen den 17 december 2011 och publicerad den 10 januari 2012.


(Bildkälla: NASA)

Bilden nedan visar en mycket slät del av Marsytan med några märkliga "sprickor". Det ska föreställa lavakanaler.Bilden är tagen den 8 december 2011 och publicerad den 5 januari 2012.


(Bildkälla: NASA)

Bilden nedan visar den relativt unga Canala-kratern, från vilken sten och grus kastats ut över en yta som formats av tektonisk aktivitet. Bilden är tagen den 8 december 2011 och publicerad den 4 januari 2012.


(Bildkälla: NASA)

Bilden nedan visar en liten del av en av de stora kanalerna, Dao Vallis, på Mars som kan ha skapats genom att stora mängder vatten flödat och karvat ut landskapet. Bilden är tagen den 1 december 2011 och publicerad den 30 december 2011.


(Bildkälla: NASA)

Bilden nedan visar "streck" som skapats av Marsvinden. Det kan faktiskt blåsa en del på Mars! Bilden är tagen den 23 november 2011 och publicerad den 23 december 2011.


(Bildkälla: NASA)

Se mer bilder på: http://photojournal.jpl.nasa.gov/targetFamily/mars

Rysk osäkerhet om var rymdsonden PHOBOS-GRUNT kommer att krascha

Idag meddelar den ryska rymdmyndigheten Roscosmos att rymdsonden PHOBOS-GRUNT kan komma in över Argentina och möjligen krascha i Atlanten. Tidigare uppgifter har indikerat att sonden skulle krascha i Indiska Oceanen. Även andra uppgifter har förekommit de senaste dagarna, vilket antyder att den nog kan hamna i princip var som helst på jorden. Den senaste prognosen är att sonden når atmosfären på söndag kväll och då kommer att splittras upp i en mängd mindre delar.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Uncertainty_grows_over_Russia_Mars_probe_crash_site_999.html

Rymdsonden CASSINI ger nya insikter om Saturnus ringsystem

Samtidigt som man upptäckt en Saturnuskopia i ett annat solsystem än vårt (se föregående inlägg här i bloggen) kommer lite nya rön om "vår egen" Saturnus och dess ringar. Rymdsonden CASSINI har nu i flera år studerat Saturnus ringsystem och forskarna har fått en hel del nya insikter om hur ringarna bildas och hur dom hela tiden omskapas. Det tycks vara så att Saturnus månar spelar en viktig roll i att, via gravitationskrafter, se till att materia klumpar ihop sig och sönderdelar sig om vartannat och på så sätt hela tiden omformar Saturnusringarna. Forskarna har också gjort beräkningar på storlek, rotationshastighet och densitet hos partiklar i olika delar av ringsystemet.

Redan på 80-talet när Voyagersonderna passerade Saturnus kartlades ringarna. Man upptäckte stora mängder ispartiklar/isklumpar som kunde variera i storlek från några mikrometrar till tiotals meter i diameter. Partiklarna krockar med med varandra och kan då både sammanfogas och splittas beroende på hastigheten vid krocken. Ihopklumpningen och splittringen av partiklar tycks ske i cykler.


Illustration av hur det kan tänkas se ut (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/news/cassiniscienceleague/science20120112/

En Saturnuskopia i ett annat solsystem

I gårdagens nyhetsförmedling om de nya exoplanetfynden (se blogginlägg igår) kom ett av fynden lite i skymundan för de tre småplaneterna och de två dubbelstjärneplaneterna man upptäckt. Det handlar om det Saturnusliknande objektet som kretsar kring en stjärna med ungefär samma massa som solen. Objektet kan vara en exoplanet, men också en mindre stjärna. Ringsystemet består av fyra ringar som t o m fått namn (de har döpts till Rochester, Sutherland, Campanas och Tololo). Ringsystemet sträcker sig 10-tals miljoner kilometer ut från objektet. Stjärnan som detta system kretsar kring är en mycket ung stjärna, endast 16 miljoner år gammal.

Det är första gången man upptäcker något som liknar planeten Saturnus i ett annat solsystem än vårt. Det bör dock betonas att det fortfarande är lite oklart vad det är man upptäckt. Efersom man inte känner till massan på objektet så vet man inte om det är en mindre stjärna eller en större planet. De gap som finns mellan ringarna i ringsystemet kan ha flera alternativa förklaringar. Om objektet är en stjärna kan det vi ser vara planeter under bildande. Om objektet istället är en planet kan det vara månar till planeten som ger upphov till gap i ringsystemet. Ytterligare observationer under de kommande två åren kan kanske ge svar på frågorna.

Läs mer på: http://www.astronomynow.com/news/n1201/11rings/

Onsdagsnyheter från amerikanska astronomikonferensen

Jag har i några artiklar skrivit om det mest intressanta (ur mitt rymdsonds- och exoplanetperspektiv) som diskuterats på den amerikanska astronomikonferensen i Austin, Texas. Onsdagen på konferensen tycks ha varit en stor exoplanetdag. Flera spännande nyheter presenterades:

• Keplerteamet har funnit två exoplaneter, Kepler-34b och Kepler-35b, som visar sig vara planeter i dubbelstjärnesystem. De ansluter därmed till Kepler-16b som var den första exoplanet som man upptäckt i den typen av stjärnsystem. Jag skriver lite mer utförligt om detta + lite annat spännande i exoplanetvärlden i en särskild artikel här i bloggen idag.
• Ett forskarteam som studerat Keplerdata har dessutom hittat tre små planeter, de minsta exoplaneterna hittills. Även detta beskrivs i ovannämnda artikel här i bloggen.
• En tredje exoplanetnyhet var upptäckten av en Saturnusliknande himlakropp i ett annat solsystem, 400 ljusår bort från oss. Det kan handla om en planet med ett ringsystem liknande det som Saturnus har. Läs mer här.
• Förutom exoplaneter presenterades också fyndet av en "tidig supernova", dvs en supernova som exploderade när universum endast var 4,2 miljarder år.

Läs mer på: http://cs.astronomy.com/asycs/blogs/astronomy/archive/2012/01/11/on-the-road-january-2012-aas-meeting-wednesday-recap.aspx

Läs också: http://www.space.com/14171-complete-coverage-219th-american-astronomical-society-meeting.html

Tre små exoplaneter upptäckta + ytterligare två intressanta planeter

Utifrån data som Keplerteleskopet samlat in har ett forskarteam vid California Institute of Technology upptäckt de tre minsta exoplaneterna hittills. Alla tre är mindre än jorden och den minsta är av Marsstorlek. Diametern för de tre planeterna motsvarar 0,78, 0,73 resp 0,57 gånger jordens diameter. Planeterna kretsar kring en stjärna med namnet KOI-961 och planeterna har följdaktligen fått namnen KOI-961.01, KOI-961.02 och KOI 961.03. De tre planeterna tros vara stenplaneter på samma sätt som jorden, men kretsar alla mycket nära sin stjärna. De är således inte inom den s.k beboeliga zonen.

Forskare världen över studerar alla de exoplanetkandidater som Keplerteleskopet indikerat under 2011 och vi kommer sannolikt att få se en rad liknande fynd framöver. Så här långt har dock inte så värst många planeter hittats av utomstående forskare. Med dessa tre planeter uppgår antalet fynd till endast 9 exoplaneter utifrån Keplerdata (Förutom Keplers 35 funna exoplaneter). Forskarteamet använde publicerade data från Kepler och lyckades med hjälp av de jordbaserade teleskopen vid Palomar-observatoriet, San Diego, samt vid Keck-observatoriet på Hawaii, mer detaljerat kartlägga de tre exoplaneterna. De visade sig vara avsevärt mycket mindre än vad preliminära Keplermätningar hade indikerat.

De tre planeterna kretsar som sagt väldigt nära stjärnan KOI-961, som är en röd dvärg. Omloppstiden rör sig om mindre än två dygn kring stjärnan, vars storlek är ca 1/6 av solens. Stjärnans storlek är bara 70% större än Jupiters, vilket innebär att det är det minsta solsystem man hittills hittat. Det liknar mer Jupitersystemet med Jupiter och de galileiska månarna än vårt solsystem.


Storleksjämförelse (Bildkälla: NASA)


Jämförelse mellan KIO-961 och Jupitersystemet (Bildkälla: NASA)

Keplerteamet har också funnit ytterligare två planeter som kretsar kring dubbelstjärnor av ungefär solens storlek. Både Kepler 34b och Kepler 35b finns i dubbelstjärnesystem. Det är en ny klass exoplaneter som sannolikt har mycket märkliga klimatförhållanden m.m. Planetens varierande avstånd från två stjärnor ger en mängd "årstider" och vår, sommar, höst och vinter kommer lite huller-om-buller. Hur variationen påverkar planeterna ger upphov till många intressanta forskningsfrågor. Forskarna tror att detta är mycket vanligt förekommande med planeter i dubbelstjärnesystem, så fler exoplaneter av detta slag lär dyka upp. En detaljerad artikel om fyndet finns i  Nature.

I en stor internationell studie som presenterades igår har simuleringar gjorts avseende antalet tänkbara planeter i vår galax, Vintergatan. Den metod man använt för att beräkna mängden exoplaneter bygger på s.k gravitationslinser. Metoden innebär att ljuset från en avlägsen stjärna förstoras något när den passerar en mer närbelägen stjärna. Det blir en linseffekt och om man kan observera "störningar" i denna effekt kan dessa vara förorsakade av planeter som kretsar kring den mer närbelägna stjärnan.

Beräkningarna ger vid handen att förekomsten av en planet kring en stjärna snarare är regel än undantag. Man uppskattar antalet planeter till minst 1 kring varje stjärna! Det innebär miljarder planeter bara i vår galax! En stor andel av dessa bör kunna vara av jordstorlek, vilket avsevärt ökar förutsättningarna för liv på andra planeter än vår egen jord. Under 2012 kommer vi att få mängder med exoplanetnyheter. Om några år kommer exoplanetfynden att bli så vanliga att de inte längre blir nyheter annat än om fynden är mycket jordlika.

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/kepler/news/smallest-exoplanets.html

Läs också: http://www.spacedaily.com/reports/Kepler_discovery_establishes_new_class_of_planetary_systems_999.html

Läs också: http://www.spacedaily.com/reports/Planet_Population_is_Plentiful_999.html

Läs också: http://www.universetoday.com/92531/microlensing-study-says-every-star-in-the-milky-way-has-planets/#more-92531

Läs också: http://www.nature.com/nature/journal/vaop/ncurrent/full/nature10768.html

Olika falla ödets lotter för våra Marssonder

Samtidigt som den olycksaliga ryska Marssonden PHOBOS-GRUNT sänker sig allt närmare jordytan och snart kraschar så genomförde NASA en större kurskorrigering för rymdsonden MSL vid midnatt. Motorerna tändes för att skjuta iväg sonden på en mer exakt kurs. I slutet av mars 2012 görs en mindre kursändring så att sonden så effektivt som möjligt kan hamna i rätt position för "landsättning" av Marsfordonet CURIOSITY i Gale-kratern så som planerats. Den här typen av kursändringar innebär ganska avancerade manövrar för att det hela ska bli rätt. Efter några längre motortändningar genomfördes mer än 200 korta 5-sekunders motortändningar för att förändra rymdsondens hastighet och riktning.


(Bildkälla: NASA)

Samtidigt fortsätter rymdsonden Phobos-Grunt mot sin undergång. Enligt den ryska rymdmyndigheten Roscosmos förväntas den slå ner på jorden mellan 14:e och 16.e januari. Just nu ser det lyckligtvis ut som om sonden kraschar någonstans kring Jakarta i Indiska Oceanen. Detta är dock inte helt säkert utan vi får avvakta några dagar till innan det mer exakt kan fastställas var och när sonden kraschar.

Läs mer på: http://www.jpl.nasa.gov/news/news.cfm?release=2012-011&rn=news.xml&rst=3252

Läs också: http://www.physorg.com/news/2012-01-mars-probe-ocean-sunday-russia.html