Statusrapport för rymdsonderna per 30 juni

Olaf Frohn lämnar månatligen på bloggen Armchair Astronautics en statusrapport vad gäller rymdsonderna. Bilden nedan visar läget nu i månadsskiftet juni/juli 2013 (klicka på bilden för att förstora den). I bildens nederkant redovisas också alla planerade rymdsonder de närmaste åren samt viktiga milstolpar för rymdsonder som är på väg mot sina mål.

Som synes är det för tillfället mer än 20 rymdsonder + två marsfordon som observerar himlakropparna i vårt solsystem. Ett par av sonderna är dessutom på väg ut ur solsystemet.

(Bildkälla: Olaf Frohn)

På samma eminenta bloggsida finns också en statusrapport vad gäller rymdobservatorierna. Den statusrapporten visar på att det hänt en hel del de senaste månaderna. ESA:s Herscheteleskop gav upp för två månader sedan, det franska CoRoT-teleskopet gav upp för några dagar sedan, NASA:s GALEX-teleskop gav upp i förrgår (?) och solsonden IRIS sändes upp häromdagen. Trots att några av observatorierna har gjort sitt är det fortfarande en stor mängd observatorier som studerar jorden och andra himlakroppar i solsystemet. Flera av dem blickar också ut i universum.

(Bildkälla: Olaf Frohn)

Exoplaneter varthelst man ser

"Såg vid såg jag såg varthelst jag såg" uttryckte den svenske lyrikern Elias Sehlstedt på 1870-talet när han blickade ut över Alnön utanför Sundsvall. Detsamma kan man idag säga om exoplaneter när teleskopen blickar upp mot stjärnhimlen. Det har rapporterats en hel del intressanta nyheter om exoplaneter den senaste veckan. Först kom nyheten om planeterna kring stjärnan Gliese 667C (läs HÄR). Tre potentiellt beboeliga planeter kring en och samma stjärna!

Häromdagen kom också nyheten om att man upptäckt planeter i en stjärnhop. Att planeter kan bildas i en sådan omgivning trodde man inte var möjligt. Planetmateria borde ganska snabbt "blåsa bort" av all påverkan från stjärnorna i hopen. Nu har Keplerteleskopet funnit två planeter, mindre än Neptunus i storlek, kring en solliknande stjärna i stjärnhopen NGC 6811. Stjärnhopen bedöms vara en miljard år gammal, så planeterna har lyckats klara sig från stjärnors påverkan under lång tid. Det är första gången man observerar planeter i en stjärnhop med hjälp av transitmetoden. Planeterna har fått namnen Kepler 66b och Kepler 67b.

Fyndet visar på att planeter kan bildas nästan var som helst. De här planeterna är lite av planeternas extremofiler (begreppet avser egentligen organismer som kan överleva i till synes omöjliga miljöer på jorden). Vilken stjärnhimmel det måste vara för en betraktare som står på en av dessa planeter! Läs mer om det här fyndet på Astrobiology Magazines websida.

(Bildkälla: Michael Bachofner)

De senaste årens utforskning av exoplaneter visar med all tydlighet att exoplaneter kan kretsa väldigt nära sina stjärnor eller väldigt långt ifrån. De kan fara omkring ensamma i rymden utan att kretsa kring någon stjärna alls, de finns kring alla möjliga typer av stjärnor. Några av dem kretsar kring stjärnor som har stjärnkompanjoner. Några av dem verkar nu alltså även finnas i stjärnhopar. Spännande det här med exoplaneter!

Kolla också in Kristoffer Åbergs fina bild (som är en bearbetning av Planetary Habitability Laboratorys orginalbild) av eventuellt beboeliga exoplaneter HÄR.

Även rymdteleskopet CoRoT har slutat fungera

Keplerteleskopet har som bekant tekniska problem, som kan innebära slutet för teleskopets sökande efter exoplaneter. Nu meddelar den franska rymdmyndigheten CNES att även deras rymdteleskop CoRoT gett upp. Datorproblem hos teleskopet gör att man inte längre kan ta emot data. Det innebär att vi står utan något dedikerat exoplanet-rymdteleskop. UniverseToday skriver idag om det avbrutna projektet på sin websida.

Illustration av CoRoT (Bildkälla: CNES)

Rymdsonden Voyager 1 är nu i solsystemets absoluta utkant

Rymdsonden Voyager 1 har (som jag skrivit om tidigare, läs HÄR) nått solsystemets utkant och är på väg ut i den interstellära rymden. Den där "utkanten" är dock ganska långsträckt och består av flera olika regioner. NASA meddelar nu att den interstellära rymden är nära. Forskarna är dock osäkra när sonden bryter igenom den "barriären". Det kan vara inom några månader, men det kan också ta några år.

Bilden nedan visar de olika regionerna sisådär 18 miljarder kilometer bort. Vi får väl se om det visar sig finnas ytterligare någon skum region därute att passera innan Voyager sätter kurs mot nästa stjärna. Det är en resa på kanske 50.000 år!

(Bildkälla: NASA)

Solsonden IRIS sänds upp fredag morgon

NASA sänder upp en solsond fredag morgon svensk tid (om allt går som planerat). Det är sonden/satelliten IRIS (Interface Region Imaging Spectrograph) som ska studera ett område av solatmosfären som ligger nära solytan. Detta pulserande område, som kallas Interface Region, är på mellan 5.000 och 10.000 kilometer djupt och här händer det grejer hela tiden. Uppskjutningen skulle ha skett idag, men har blivit något fördröjd på grund av strömavbrott tidigare i veckan vid Vandenberg Air Force Base i Kaliforninen, varifrån sonden sänds upp. Om allt går som planerat är sonden i luften tidigt fredag morgon svensk tid.

Syftet med IRIS-projektet är att få ökad kunskap om hur energin flödar genom atmosfärlagren nära solytan. Trots relativt omfattande studier av solen har vi fortfarande bristfälliga kunskaper om hur energi transporteras mellan olika atmosfärlager kring solen. IRIS kan därför bidra till en ökad kunskap om hur temperaturen i solens korona kan bli miljontals grader när solytan inte ens når upp till 6.000 grader. Hur kan det vara så mycket varmare långt ut från solen? Forskarna hoppas också få en ökad förståelse för de energiflöden som driver solvinden. Interface Region är också källa till merparten av den ultravioletta strålning som bland annat påverkar jordens klimat.

(Bildkälla: NASA)

IRIS kommer att ge oss en betydligt mer detaljerad bild av solen än vad som varit möjligt tidigare. Samtidigt är sonden ett komplement till de lite större rymdsonderna kring solen, såsom SDO och Hinode. Tillsammans studerar de olika sonderna solytan och de olika delarna av solatmosfären.

IRIS-sonden med utfällda solpaneler (Bildkälla: NASA)

IRIS är en relativt liten sond, som kommer att skjutas upp med hjälp av Orbital Sciences Pegasusraket, som har visat sig vara utmärkt för just den här typen av satellituppskjutningar. Både raket och sond åker "snålskjuts" (piggy-back) på ett ombyggt flygplan. När planet når 12.000 meters höjd släpps raketen med sonden. Med hjälp av Pegasus tre raketsteg skjuts sedan raketen i en omloppsbana över polerna runt jorden.

Tre planeter i den beboeliga zonen kring stjärnan Gliese 667C!

ESO rapporterar att ett astronomteam har kombinerat nya observationer av Gliese 667C med data från instrumentet HARPS på ESO:s 3,6 metersteleskop i Chile, och hittat ett system med åtminstone sex planeter (och möjligen t o m sju). Tre av dessa är s.k superjordar, dvs planeter något större än jorden, inom den beboeliga zonen. Det innebär att Gliese 667C-systemet är det första system som har en fullpackad sådan beboelig zon.

Gliese 667C är en av tre stjärnor i ett trippelstjärnesystem, 22 ljusår från oss i stjärnbilden Skorpionen. 22 ljusår är relativt nära med astronomiska mått mätt. Stjärnan har en massa som är mindre än en tredjedel av solens. De två andra stjärnorna är större. Om man skulle befinna sig på någon av planeterna så skulle man se stjärnan 667C som en klart lysande sol. Dessutom skulle man mitt på dagen se två mycket ljusstarka stjärnor på himlen. Bilden nedan visar hur det skulle kunna te sig för en "invånare" på denna planet.

(Bildkälla: ESO)

I och med att stjärnan är liten så är den beboeliga zonen relativt smal och nära stjärnan. Det innebär att de tre planeterna kretsar närmare stjärnan än vad Merkurius kretsar kring solen. Det låter som om det är ganska trångt i planetsystemet, vilket också bilden nedan indikerar. Bilden lurar dock ögat lite. Planeterna är förstås inte fullt så nära stjärnan som det verkar på bilden.

(Bildkälla: ESO)

Att de ligger inom den beboeliga zonen innebär inte att de är beboeliga. En mängd andra faktorer är väl så avgörande. Just planeten Gliese 667Cc har i en annan studie dömts ut som varandes obeboelig på grund av att den sannolikt utsätts för alltför mycket strålning från stjärnan (läs HÄR).

Det är intressant att man nu hittar ytterligare planeter kring stjärnor som studerats ingående under lång tid. Det är fortfarande ganska få planetsystem med mer än en planet som upptäckts. Sannolikt är det vanligare med just planetsystem än med enstaka planeter kring en stjärna.

Ett ryskt maratonlopp på månen!

NASA meddelade för en månad sedan att man är på gång att slå ett rekord för rymdfordon (läs HÄR). Marsfordonet Opportunity hade då avverkat nästan 36 kilometer under sina dryga nio år på Mars. Därmed passerade den det tidigare amerikanska rekordet som Apollo 17:s månfordon innehaft i drygt 40 år. Man meddelade också att det nu gällande världsrekordet, som ryska månfordonet Lunokhod 2 har, snart skulle vara historia. Det verkar som man varit lite för optimistiska på NASA. Det visar sig nu att nyare beräkningar gör gällande att Lunokhod faktiskt avverkade hela 42 kilometer och inte de 37 som man tidigare trott.

Lunokhod 2 (Bildkälla: NASA) 

Med de detaljbilder, som bl a rymdsonden LRO tagit av månytan, har man kunnat beräkna distansen mer exakt. LRO kan faktiskt t o m identifiera spåren efter Lunokhod 2! Man kommer då fram till att det ryska fordonet körde ett helt maratonlopp, dvs 42 kilometer, på månens yta. Det blir till att köra ytterligare minst ett år för Opportunity för att slå detta rekord. Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog rapporterar om de nya mätningarna.

Spåren efter Lunokhod 2 (Bildkälla: NASA)

Rymdsonden LRO har förresten i dagarna kretsat fyra år kring månen och har under dessa år kartlagt stora delar av månens yta i detalj. I och med att minsta lilla höjdskillnad kunnat identifieras har också den distans som ett månfordon avverkat kunnat beräknas mer exakt. Kolla in den här videon från NASA som visar vad LRO sysslar med.

(Källa: NASA)

NASA-uppmaning: Upptäck alla asteroider som kan hota livet på jorden!

NASA vill uppmana alla rymdorganisationer, forskare, rymdindustri, amatörastronomer m.fl att göra en kraftansträngning för att upptäcka alla asteroider, meteorer och andra "stenklumpar" som kan hota livet här på jorden. NASA har i många år arbetat med att försöka identifiera alla de objekt som kan tänkas utgöra ett hot mot jorden. Man bedömer att 95% av dessa NEO:s (Near Earth Asteroids) har upptäckts, men det finns många fler att upptäcka. Därför uppmanar man till en kraftsamling för att identifiera så många asteroider och meteorer som möjligt. Även om stora meteornedslag har skett ett flertal gånger i jordens historia så är det lyckligtvis en ganska liten sannolikheten att ett stort nedslag ska ske på jorden i närtid (tusentals år alltså).

Illustration av ett gigantiskt meteoritnedslag (Bildkälla: Reuters)

Jag läser i senaste numret av tidskriften Forskning & Framsteg vad det skulle innebära om en 10 kilometer stor meteorit skulle träffa jorden. Det är en meteorit liknande den som tros ha utplånat dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Skulle den slå ner i havet med en hastighet på 15-25 km/sekund, skulle den tränga ända ner till havsbotten i den djupaste ocean och skapa enorma tsunamis.Vi talar om en flera kilometer hög flodvåg som utplånar allt i sin väg. Oavsett om meteoriten slå ner på land eller i havet blir det ett enormt stoftmoln som skulle sprida sig i atmosfären runt hela jordklotet.

Solen firade sommarsolståndet med ett rejält utbrott!

Midsommarafton och sommarsolstånd. Det firade solen med ett rejält utbrott. Solsonden SDO fångade denna magnifika koronamassutkastning på bild.

(Bildkälla: NASA)

Keplerteleskopet kan få ett andra liv

Jag har tidigare här i bloggen rapporterat om de tekniska problem som Keplerteleskopet råkat ut för (läs HÄR). Det verkade som om teleskopet observerat färdigt. Den metod som Keplerteleskopet letar planeter med, den s.k transitmetoden, kräver att teleskopet är riktat exakt mot de objekt som den studerar. Minsta lilla svaj i denna positionering innebär att det inte går att mäta den svaga dipp i ljus som en passage över solskivan på en stjärna innebär. Nu rapporterar New Scientist att kluriga forskare kommit på att teleskopet skulle kunna tillämpa en helt annan  metod för att upptäcka exoplaneter, gravitationslinsmetoden.

Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)

Gravitationslinsmetoden bygger på det faktum att ljus från en stjärna böjer av om en annan stjärna finns mellan den mer avlägsna stjärnan och oss. Den mer närbelägna stjärnans gravitation påverkar alltså ljusets bana. Om då denna stjärna dessutom har någon planet som kretsar kring den så påverkar det gravitationslinseffekten. Normalt används metoden av teleskop som finns på jorden. Problemet är att metoden kräver att ett par stjärnor ligger i linje sett från jorden. För ett rymdteleskop som Kepler, som kretsar kring solen, är det lättare att söka efter sådana stjärnpar. Forskarna tror därför att Kepler skulle kunna hitta betydligt fler planeter med gravitationslinsmetoden.

Keplerteleskopet konstruerades inte för att leta efter planeter med gravitationslinsmetoden, så möjligen vore det mer kostnadseffektivt att sända upp rymdteleskop som är specialbyggda för detta. NASA fick överta två  avancerade teleskop av amerikanska försvaret, som skulle kunna vara perfekta för detta uppdrag. Läs min tidigare artikel HÄR om projektidén WFIRST. Om den idén realiseras så lär det ske en bra bit in på 2020-talet. Tills dess kan väl Keplerteleskopet få prova metoden.

Gigapixelbild från Mars!

Genom att kombinera 900 olika bilder har NASA skapat en panoramabild på hela 1,3 miljarder pixlar från Mars. Bilden nedan visar en liten del av totalbilden. Klicka HÄR för att se hela bilden.

(Bildkälla: NASA)

Curiosity har hela 17 kameror (se min artikel om kamerautrustningen HÄR) och flera av dessa har använts för att skapa denna panoramabild.

Det verkar blåsa med allt högre vindhastighet på Venus

ESA:s rymdsond Venus Express har under flera år studerat hur det blåser på Venus. Forskare som studerat rymdsondens mätdata noterar att vindhastigheten ökat under de senaste sex åren. När rymdsonden anlände till Venus 2006 uppmättes vindhastigheter på ca 300 kilometer per timme i molntopparna 70 kilometer ovan planetytan.Redan det är ju en enorm vindhastighet. Nu har värden på 400 kilometer mer timme uppmätts. Forskarna vet inte vad som orsakat denna ökning i vindhastighet.

Förändringen i uppmätt vindhastighet (Bildkälla: ESA)

Häftiga rymdsondsbilder!

Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har samlat ihop några av sina favoritbilder. Det är många finfina rymdsondsbilder i samlingen. Självklart blir det många bilder som rymdsonden Cassini har tagit eftersom Saturnussystemet är så spektakulärt. Kul att se att hon även tagit med några bilder som rymdsonden Galileo tagit.

Det ramlar in mängder med nya bilder varje dag. En lite speciell bild kommer rymdsonden Cassini att ta om en månad, den 19 juli. Det blir en bild av vår egen jord från Saturnus horisont så att säga. Jorden kommer att framträda som en liten prick på bilden. Avståndet är nämligen hela 1,44 miljarder kilometer. Bilden blir en uppföljare till "Pale Blue Dot", en historisk bild som rymdsonden Voyager 1 tog 1990. Astronomen Carl Sagan myntade uttrycket Pale Blue Dot, denna lilla blåa prick i universum som är vårt hem. Bilden gav verkligen perspektiv på livet här på jorden.

Illustration av Saturnus och jorden (Bildkälla: NASA)

Ännu mer av Planetary Societys bilder hittar du HÄR.

Kina satsar på rymden

Kina fortsätter sin satsning på rymdfart. I veckan som gått har rymdsonden Shenzhou-10 dockat med Kinas egen rymdstation, Tiangong-1. Det är den andra bemannade rymdfärden till denna rymdstation, som är under uppbyggnad. Besättningen på tre taikonauter (kinesiska benämningen på astronauter), varav en kvinna, ska vistas på stationen i 15 dagar. Kina arbetar målmedvetet vidare på sitt rymdprogram. Arielspace rapporterar på sin websida om Shenzhou-10 och de kinesiska planerna på en ny rymdbas. Tanken är att rymdstation och rymdbas är de första stegen längre ut i rymden.

Illustration av dockning mellan Shenzhou och Tiangong

Bilden nedan visar de tre taikonauterna när de träder in i rymdstationen.

(Bildkälla: news.xinhuanet.com)

Kina är fortfarande långt efter de två stora rymdnationerna, USA och Ryssland. Ryssland var faktiskt lite före USA med en egen rymdstation. Sedermera blev det en hel skock med rymdstationer inom ramen för rymdprogrammet Saljut. Dessa opererade mellan åren 1971 och 1986.

En Sojuz-sond dockar med Saljut 1

De åtföljdes av en betydligt större rymdstation, Mir, som kretsade runt jorden mellan 1986 och 2001. På dessa år avverkade den mer än 86.000 varv runt jorden! Stationen var konstant bemannad under en 10-årsperiod och kosmonauten Valerij Polyakov håller fortfarande rekordet i rymden med sina 437 dygn på Mir.

Mir (Bildkälla: NASA)

Den första amerikanska rymdstationen, Skylab, kretsade kring jorden mellan åren 1973 och 1979.

Skylab (Bildkälla: NASA)

Sedan 1998 kretsar den gemensamma Internationella rymdstationen, ISS, kring jorden. Efter en successiv utbyggnad av stationen har den sedan november 2000 varit konstant bemannad av astronauter och kosmonauter.

ISS (Bildkälla: NASA)

2-10-30-50-årsjubileum

Det är en massa jubileer just nu vad gäller rymdfart. Det är det i och för sig nästan jämnt. Med tanke på att så många rymdsonder sänts upp under de senaste femtio åren så är det nästan alltid något jubileum. Lite extra firande har det dock varit i veckan som gått.

• Den 16 juni var det 50 år sedan som Valentina Tereshkova blev den första kvinnan i rymden när hon i en Vostok-6-kapsel lyfte från Baikonur i Kazakstan. Hon gjorde hela 48 varv runt jorden på sin lite drygt 70 timmar långa rymdtur. Därmed slog hon faktiskt Jurij Gagarin med hästlängder. Han var "bara" uppe i 1 timme och 48 minuter! UniverseToday har en längre artikel om denna bedrift.

Valentina Tereshkova

• Den 13 juni var det 30 år sedan som rymdsonden Pioneer 10 passerade Neptunus omloppsbana runt solen. Den var därmed först med att passera denna solsystemets yttersta planet.

Illustration av Pioneersond (Bildkälla: NASA)

• Den 10 juni var det 10 år sedan som en Deltaraket med Marsfordonet Spirit ombord lyfte till Mars. Den landsattes på Mars den 4 januari 2004 och körde omkring i mer än fem år på Marsytan innan den till slut körde fast. Spirits tvillingfordon Opportunity kör fortfarande omkring och kommer, om inget oförutsett inträffar, inom kort att slå solsystemsrekord för fordon på en annan himlakropp än jorden.

Spåren efter Spirits körning på Mars (Bildkälla: NASA)

• Den 19 juni för två år sedan startade denna blogg. 

En svensk miniubåt skulle kunna utforska Jupitermånen Europas ocean

Astrobiology Magazine rapporterar om en projektidé med svensk medverkan. Det handlar om att sända en rymdsond med landare till Jupitermånen Europa. Genom att borra hål i istäcket skulle en mycket liten "ubåt" kunna sändas ner för att utforska den stora ocean som finns under isen. Det är NASA:s Jet Propulsion Laboratory som tillsammans med Uppsala universitet arbetat på idén. Själva ubåten är en svensk konstruktion av Jonas Jonsson vid Ångström Space Technology Center vid Uppsala universitet, som ett led i hans doktorsavhandling. Ett svenskt team under Greger Thornells ledning arbetar med projektidén.

Den lilla ubåten in action (Bildkälla: Jonas Jonsson/Ångström Space Technology Centre)

Den lilla miniubåten har fått namnet DADU, som står för Deeper Access, Deeper Understanding. Trots att den är liten har den en mängd avancerade instrument. Den  skulle kunna söka efter tecken på liv i Europas ocean. Alltsedan rymdsonderna Voyager 2 och Galileo genomförde sina observationer av denna måne och upptäckte att det finns en ocean under istäcket har det spekulerats om förekomsten av liv. Med tanke på att enkla livsformer kan överleva i extrema förhållanden i arktiska vatten på jorden, så skulle det kunna finnas liv i Europas kalla ocean. Istäcket som är kilometertjockt skyddar dessutom från den strålning som Jupiters magnetosfär utsätter Europa för.

En modell av Europas inre (Bildkälla: NASA)

De höga projektkostnaderna har så här långt varit det största hindret för ett rymdsondsprojekt till Europa. Med en miniubåt skulle man radikalt kunna sänka kostnaderna och ändå få utfört viktig vetenskaplig forskning. En liten ubåt kräver dessutom ett mycket mindre borrhål genom Europaisen. Jonsson hoppas kunna testa ubåten i Lake Vostok, sjön under den tjocka antarktiska isen. Fungerar ubåten där så skulle den kunna fungera under isen på Europa.

Även om ubåten är en lågbudgetlösning, så krävs en landare och en avancerad borr för att ta ubåten ner under isen. Projektet skulle sannolikt ändå gå på några miljarder dollar, vilket i dagsläget ínte finns i den knappa NASA-budgeten. Så idén kanske kan realiseras en bit in på 2030-talet. Tills dess får vi nöja oss med NASA:s rymdsond Juno och ESA:s rymdsond JUICE vad gäller utforskning av Jupiter och dess månar. Jonssons miniubåt kan säkert hitta ett flertal användningsområden här på jorden och kanske så småningom förhoppningsvis komma till användning på någon himlakropp med vatten i vårt solsystem.

Rymdsonden Galileos bild av Europa (Bildkälla: NASA)

Hoten mot rymdsonden New Horizons inte så stora som man trott

Rymdsonden New Horizons sändes upp den 19 januari 2006 och har varit på väg mot Pluto i mer än 2.700 dagar. Sedan rymdsonden sändes upp har två nya Plutomånar upptäckts. Under de senaste åren har riskerna med New Horizons uppdrag därmed fått ökat fokus. Det är så att även små meteornedslag på dessa månar river upp damm- och stoftpartiklar. Med fler månar ökar förstås riskerna. Problemet för ledningen för New Horizonsprojektet är att man inte vet särskilt mycket om hur det ser ut kring Pluto. Hur mycket rymdstenar och stoftkorn flyger det egentligen omkring där? Med tanke på att rymdsonden når Plutosystemet i juli 2015 med en hastighet på hela 48.000 kilometer i timmen kan även små stoftkorn ställa till skada på sonden. Det vore ju försmädligt efter nästan 10 år i rymden.

Illustration av New Horizons (Bildkälla: NASA)

En 18 månader lång studie av riskerna vid "inflygningen" mot Pluto visar att sannolikheten för att sonden kolliderar med något som kan innebära slutet för projektet är så liten som 0,3%. Det har tidigare funnits betydligt mer pessimistiska uppskattningar av riskerna. Resultatet av den riskanalys man nu gjort innebär att den ursprungliga färdplanen bibehålls, vilket innebär att sonden passerar så nära som 12.500 kilometer från Pluto. Om nya hot identifieras allteftersom rymdsonden närmar sig Pluto finns en plan B. Den går ut på att skydda sonden från rymdstoft med hjälp av den sju fot stora antennen. Projektledningen tycker väl att det är bättre att antennen tar stryk än att hela sonden får allvarliga problem. I denna plan B kan det t o m tänkas att New Horizons behöver flyga närmare Pluto, om man bedömer att det finns mindre rymdstoft där.

Pluto och dess månar fotograferade av Hubbleteleskopet (Bildkälla: NASA)

Sommaren 2015 kan bli en riktig höjdarsommar om allt går som planerat med New Horizons. Äntligen får vi veta hur det egentligen ser ut på och kring Pluto. Häftigt tycker jag.

Hur många utomjordiska civilisationer finns det i Vintergatan?

Det är en fråga som forskare från och till diskuterat alltsedan den amerikanske astronomen Frank Drake formulerade sin berömda Drake-ekvation 1961. Ekvaktionen lyder enligt följande:

• R^* = hur många nya stjärnor som årligen föds i Vintergatan
• f_p = hur stor andel av dem som har planetsystem
• n_e = hur många planeter av samma typ som jorden det finns i genomsnitt i ett planetsystem
• f_l = den andel planeter av samma typ som jorden där det föds liv
• f_i = den andel planeter där livet utvecklas och blir intelligent
• f_c = den andel planeter där det intelligenta livet uppnår en hög teknologisk nivå
• L = den teknologiska civilisationens genomsnittliga livslängd i år
• N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan i varje ögonblick

Det är som synes en ganska komplex ekvation med ett flertal okända variabler. Det visste ju förstås Frank Drake när han presenterade ekvationen. Hans syfte var att väcka intresse för frågan och visa på att även om man sätter låga värde på "andelsvariablerna" i formeln så är sannolikheten hög att det finns fler intelligenta civilisationer än vår i Vintergatan. De kan dessutom vara ganska många till antalet. Vilka värden kan då anses rimliga i ekvaktionen?

Frank Drake

Jag rotade runt lite på nätet och det finns en uppsjö beräkningar som resulterar i allt från ingen civilisation till miljoner civilisationer. På engelskspråkiga Wikipedia finns en intressant sammanfattning av de bästa uppskattningarna av de olika parametrarna i ekvationen. Det ser ut enligt följande:


R^* = hur många nya stjärnor som årligen föds i Vintergatan. Enligt uppskattningar som NASA och ESA tydligen gjort föds 7 stjärnor per år i vår galax.

f_p = hur stor andel av dem som har planetsystem. Senare års studier visar att värdet närmar sig 1, vilket innebär att varje stjärna har minst en planet. Låt oss säga att värdet på f_p är 1.

n_e = hur många planeter av samma typ som jorden det finns i genomsnitt i ett planetsystem. Det här är extremt svårt att ens bedöma med någotsånär rimlig precision. Keplerteleskopets observationer antyder att så många som 20-50% av alla stjärnor av F-, G- eller K-typ kan ha en jordliknande planet inom stjärnornas beboeliga zon. Andra typer av stjärnor bedöms ha betydligt lägre andel jordliknande stjärnor. Hur många av dessa planeter som verkligen har förutsättningar för liv vet man inget om. I slutändan kan det vara en mycket liten andel planeter det rör sig om. Så värdet på n_e kan vara 0,1 kanske, eller ännu mycket lägre.

f_l  = den andel planeter av samma typ som jorden där det föds liv. Även här handlar det om rena uppskattningar. På vår jord tog det uppemot 1 miljard år innan liv uppstod. Det krävs sannolikt en lång period av relativt stabila förhållanden för att liv ska kunna uppstå och fortleva. Detta gäller t o m för mycket enkla livsformer. Det finns forskare som gjort den (mycket vågade) gissningen att chansen är ungefär 1 på 10 att liv uppstår på en jordliknande planet som är mer än 1 miljard år gammal. Låt oss säga att värdet på f_l är 0,1.

f_i  = den andel planeter där livet utvecklas och blir intelligent. Ännu en extremt osäker variabel. Mängder med olika faktorer påverkar en planets förutsättningar att utveckla intelligent liv. På jorden tog det kanske 3,5 miljarder år att åstadkomma detta. Jorden har dessutom sannolikt påverkats positivt av en mängd stabiliserande faktorer såsom förekomsten av en stor måne, förekomsten av större planeter längre ut i solsystemet m.m. Trots detta har utvecklingen av liv på jorden gått i vågor och skulle med lite otur kunnat ha släckts av t.ex någon riktigt stor asteroid som råkat kollidera med jorden. Värdet på f_i  är enbart spekulation, men sannolikt är det mycket lågt. Vi kan väl ändå vara lite optimistiska och sätta värdet till 0,1.

f_c = den andel planeter där det intelligenta livet uppnår en hög teknologisk nivå. Har väl liv utvecklats och blivit intelligent är det inte helt osannolikt att det dessutom når en hög teknologisk nivå. Att utveckla en sådan högteknologisk civilisation som t o m har förmåga att sända signaler om sin existens ut i universum kräver förmåga att bygga. Även här är vi ute på hal is när vi försöker uppskatta värdet på f_c men låt oss gissa på 0,1.

L = den teknologiska civilisationens genomsnittliga livslängd i år. Lustigt (eller skrämmande) nog anser många forskare att detta är den variabel som är svårast att bedöma. Det handlar väl ytterst om hur "självmordsbenägen" en högt utvecklad civilisation är, dvs om man lyckas förgöra sig själv genom kärnvapenkrig, miljöförstöring etc. Det finns pessimister som anger ett så lågt värde som 400 år på denna variabel, medan mer optimistiska bedömare tror att en civilisation övervinner de svårigheter som den själv skapar och kan fortleva i miljarder år. Låt oss här vara lite halvpessimistiska och sätta värdet 10.000 år för L.

Vad blir då resultatet i ekvationen, med de ovan föreslagna värdena? Jo att det skulle finnas 7 stycken utomjordiska högteknologiska civilisationer (7 x 1 x 0,1 x 0,1 x 0,1 x 0,1 x 10.000). Det skulle innebära att vi  inte är helt ensamma i vår galax. Men som sagt,  osäkerheten i kalkylen är enorm. Höj t.ex värdet på L med en faktor 100 så har vi genast ökat antalet intelligenta civilisationer till 700!

BBC har konstruerat en websida där man kan se hur optimistiska respektive pessimistiska bedömningar innebär enorma skillnader i kalkylresultat. Du kan justera värdena i respektive triangel och se vad det blir för resultat (som visas långt ner på sidan. OBS det är den översta siffran som gäller!).

Enrico Fermi

Eftersom vi lever i en högteknologisk civilisation så finns det bevisligen åtminstone en sådan i Vintergatan. Optimistiska beräkningar gör gällande att det sannolikt finns tusentals civilisationer i Vintergatan. Med tanke på detta kan det synas vara en paradox att, trots denna eventuella mångfald civilisationer, har vi inte besökts av någon utomjordisk civilisation eller sett några bevis på att sådana existerar. Det var vad nobelpristagaren Enrico Fermi funderade kring när han formulerade den s.k Fermiparadoxen. Eller är vår civilisation för ointelligent för att identifiera dessa besök?

Regeringens svar på riksrevisionens kritiska granskningsrapport

Populär Astronomi rapporterar på sin websida om det svar som regeringen angivit med anledning av riksrevisionens granskning av svensk rymdverksamhet (läs mer HÄR). Regeringen tycks, åtminstone delvis, instämma i den kritik som riksrevisionen riktade mot hur verksamheten bedrevs. I sitt svar anger man att det kommer ett utredningsdirektiv kopplat till propositionen "Forskning och innovation" som går ut på att ta fram en långsiktig svensk rymdstrategi. Återstår att se hur det bli med det.

Curiosity har hela 17 kameror som tar bilder ur alla vinklar

Marsfordonet Curiosity har 17 kameror placerade lite varstans på fordonet för att kunna ta bilder ur alla möjliga vinklar. En kamera användes i princip enbart för att fotografera landningen. Det finns en kamera på fordonets robotarm som tar närbilder. Sedan finns det fyra kameror i fronten och fyra bak på fordonet för att ta bilder allteftersom Curiosity förflyttar sig. I själva "masten" sitter tre olika kameror för olika ändamål. Vissa kameror tar bilder i svartvitt medan andra tar bilder i färg. Upplösningen är på ganska blygsamma 1 eller 2 megapixlar. Curiosity tar också en och annan videofilm. Ofta kombinerar man, med en hel del knep och knåp, flera bilder till vad som tycks vara en bild någon tagit på lite avstånd från fordonet. Filmen nedan visar det hela mer i detalj.

Jag har en egen måne!

"Jag vill ha en egen måne" sjöng Ted Gärdestad om för några decennier sedan. Och vem vill inte det! Faktum är att jag faktiskt har en egen måne. Upptäckte häromdagen, när jag studerade Jupiters och Saturnus månar, att det finns en liten måne kring Saturnus som heter Kari! Denna måne är ca 7 kilometer i diameter och kretsar på 22 miljoner kilometers avstånd från Saturnus. En liten obetydlig stenklump långt ute i Saturnussystemet alltså. Den upptäcktes så sent som 2006.

Varför heter den då Kari? Ja, inte är det jag som har döpt den, utan den har fått detta vackra namn av IAU, den Internationella Astronomiska Unionen. Kari var i fornnordisk mytologi en av tre söner till Fornjot och den som härskade över vinden. Någon blåst lär dock inte förekomma på denna lilla måne.

Hela Merkurius på 16 sekunder

Rymdsonden Messenger har kartlagt solsystemets innersta planet och i denna video på 16 sekunder kan vi nu se hur det egentligen ser ut på Merkurius. Det bör väl påpekas att planeten inte är fullt så färgglad som det verkar på videon. Färgerna används för att illustrera olikheter vad gäller mineralsammansättning, geologi m.m. De mörkblå områdena består av mörkare mineraler som reflekterar mindre ljus. De stora gula områdena är nedslagskratrar

(Källa: NASA)

Cool bild på solen och månen!

NASA har publicerat en cool bild som komponerats av två rymdsondsbilder. Bilden på solen har rymdsonden SDO (Solar Dynamics Observatory) tagit och bilden på månen rymdsonden LRO (Lunar Reconnaissance Orbiter).

(Bildkälla: NASA)

Planet under bildande lååååångt ut från stjärnan

Hubbleteleskopet har gjort en intressant upptäckt. Det rör sig om en planet som håller på att bildas ur gas- och stoftskivan kring den röda dvärgstjärnan TW Hydrae. Det intressanta är att planeten kretsar väldigt långt ut, hela 12 miljarder kilometer, från stjärnan. Det motsvarar ett avstånd som är dubbelt så stort som dvärgplaneten Plutos avstånd från solen. Det är första gången man upptäcker en planet så långt från en stjärna. Med tanke på att stjärnan är betydligt mindre än solen så är det lite extra udda att upptäcka en planet så långt ut. I bilden nedan ser man ett gap i gas- och stoftskivan där planeten håller på att rensa rent. Helt säkra på att det är en planet är man inte, men allt tyder på det. Den här typen av gap i skivor uppkommer just när planeter är under bildande och drar till sig gas och stoft som kommer i dess väg.

(Bildkälla: NASA)

Att en planet bildas så långt ut från en stjärna stämmer inte riktigt med gällande teorier om planetbildande. Planeter som kretsar långt från en stjärna har lägre hastighet i sin omloppsbana. Det tar därmed mycket längre tid för planeten att bildas. Det borde ta tiotals miljoner år för denna planet att bildas, men TW Hydrae beräknas bara vara 8 miljoner år, så det är något som inte stämmer. Dessutom bedöms stoftpartiklarna vara mycket små så långt ut vilket ytterligare fördröjer planetbildning. Om det kan bekräftas att det verkligen rör sig om en planet kring TW Hydrae så behöver forskarna nog fundera på hur den kommit till.

Jordskred och andra ras på Mars

Igår skrev jag om isblock som rasar ner för sanddynerna (läs HÄR) och idag publicerar NASA en bild som visar en rad olika typer av "ras" nerför Marssluttningar. Det är både jordskred, stenar som rullar ner, isblock som glider och annat. En del ras är stora och andra små. Hursomhelst blir det emellanåt ganska vackra spår i terrängen efter dessa ras. Klicka på bilden nedan för att se de olika typerna av ras. Det är tre olika rymdsonder som tagit bilderna; Mars Odyssey, Mars Global Surveyor och Mars Reconnaissance Orbiter.

(Bildkälla: NASA)

Märkliga temperatursvängningar i Mars atmosfär

Forskare som studerat data från rymdsonden Mars Reconnaissance Orbiter (MRO) har funnit att temperaturen varierar i Mars atmosfär. Två gånger per dygn, mitt på dagen och kring midnatt så är temperaturen som högst. Skillnaden mellan hög och låg temperatur är ca 32 grader Celcius. Forskarna tror att det är förekomsten av vattenismoln i den tunna Marsatmosfären som skapar dessa temperaturskillnader.

(Bildkälla: NASA)

Allt om rymdsondernas historia!

Jag vill än en gång göra lite reklam för websidan Armchair Astronautics som innehåller mängder med fakta om alla rymdsonder och rymdteleskop + mycket annan information av intresse. Olaf Frohn, som skapat websidan, har nu uppdaterat informationen om alla gamla, nuvarande och (kända) framtida rymdsonder. Bilden nedan visar ett litet utdrag ur den "databas" med information som finns på Armchair Astronautics. Det är tidigare rymdsonder, landare och fordon till Mars som visas i en tabell/ett diagram (som vanligt, klicka på bilden för att förstora den).

(Bildkälla: Armchair Astronautics)

Klickar man sedan på t.ex "Mars Odyssey" får man följande bild:

(Bildkälla: Armchair Astronautics)

Det finns också länkar till de olika sondernas websidor m.m. Flera hundra rymdsondsprojekt beskrivs på liknande sätt i en lång tabell. När man bläddrat längst ner i tabellen kommer en faktaruta med lite samlad information. Intressant att notera hur intensiv rymdsondstrafiken var under rymdkapplöpningens tidevarv på 1960- och 70-talen. Det kunde vara uppåt 20 uppskjutningar på ett år! Nu är vi nere i några enstaka uppskjutningar per år. I bästa fall.

(Bildkälla: Armchair Astronautics)

Utmaning: bygg en egen Marsrobot!

NASA har en del kul aktiviteter för att engagera forskare och ingenjörer. En sådan är den s.k "Sample Return Robot Challenge", där olika team uppmanas att skapa nästa generation av rymdrobot som kan köra omkring och plocka upp lite stenar och grus på en annan himlakropp och transportera det till en landare. Elva team deltar i utmaningen och har chansen att kamma hem prispengen på 1,5 miljoner dollar. Ingen dålig vinstsumma minsann! I en första deletapp har Team Survey från Los Angeles tagit hem vinsten, men det är långt kvar till finalen.

Etappsegrarna Team Survey med sin Marsrobot (Bildkälla: NASA)

Designen på dessa robotar varierar ganska mycket, allt från maskiner som ser ut gräsklippare till mer fullvuxna konstruktioner. Är månne någon av robotarna prototyp för framtida Marsfordon?

(Bildkälla: NASA)

Kolla in fler bilder från denna robotutmaning HÄR.

Saturnus ringar i fokus

Rymdsonden Cassini har under årens lopp tagit mängder med fina bilder på Saturnus mäktiga ringsystem. Bilden nedan visar strukturen i ringsystemet (Klicka på bilden för att förstora den).

(Bildkälla: NASA)

De senaste veckorna har en bilder publicerats som visar en hel del intressanta detaljer i ringarna. En av de senaste bilderna från Cassini visar D-ringen, den innersta av ringarna. De ljusa vertikala strecken är inget fel i bilden eller något objekt som rör sig i ringarna. De är streck efter stjärnor som lyser igenom ringarna. Att det blir långa streck beror på den långa exponeringstid som krävs för att fånga denna bleka del av ringsystemet på bild.

(Bildkälla: NASA)

En annan bild som nyligen togs visar en liten utbuktning på F-ringen. Den beror på att ringen interagerar med de två små Saturnusmånarna Prometheus och Pandora.

(Bildkälla: NASA)

Is glider nerför sanddynerna på Mars

Forskare som studerat bilder tagna av rymdsonden MRO tror att isblock bestående av frusen koldioxid, s.k torris, glider nerför de sanddyner som finns på Mars och skapar långa spår i landskapet. Spåren kan vara uppemot 2 kilometer långa. Bilden nedan (klicka på den för att göra den större), som togs av MRO:s HiRISE-kamera redan 2006, visar dessa parallella skåror nedför en av dessa sluttningar.

(Bildkälla: NASA)

Om man tittar i detalj på bilden ser man att det är ganska rejäla spår som skapats. Det måste varit ganska stora isflak som kanat ner för sluttningen. En av forskarna som studerat det hela skojade om att det kan vara läge att åka snowboard på ett sådant isflak. När får vi se den förste snowboardåkaren på Mars tro?

Mer rymd åt folket!

Rymden är spännande. Det tycker nog de flesta människor som någon gång fått tillfälle att t.ex besöka ett planetarium, eller kanske fått titta igenom ett teleskop. Även TV-program om utforskningen av rymden brukar, åtminstone ibland, kunna intressera den "breda allmänheten". Trots att det ju egentligen finns en enorm potential i ämnet Rymden vad gäller spänning, fascination, science-fiction, äventyr etc så verkar det ändå vara svårt att nå ut med rymdnyheter till folket. Mina amatörmässiga studier av kunskapsnivån vad gäller rymden, i form av diskussioner med vänner och bekanta, visar att folk i allmänhet har mycket begränsade kunskaper t o m om basfakta i ämnet. Jag undrar hur stor andel av befolkningen som kan räkna upp solsystemets planeter? Jag befarar att det är en beklämmande liten andel som klarar den uppgiften. Kunskaperna om galaxer, stjärnor, exoplaneter etc är än mer begränsade, på gränsen till obefintliga. Hur råda bot på detta? Det tycker jag är en fråga att fundera på för deltagarna på Astronomdagarna som i år går av stapeln 10-12 oktober i Lund.

Lund står värd för årets Astronomdagar

Astronomdagarna är en konferens för Sveriges astronomer, både proffsastronomer och amatörastronomer, och hålls vartannat år på lite olika platser i landet. Hösten 2011 var Chalmers i Göteborg värd för konferensen. Jag var själv med och lyssnade på ett stort antal intressanta föredrag om nya forskningsrön m.m (läs min sammanfattning från konferensen HÄR). Som amatörastronom fascinerades jag av både bredd och djup i konferensprogrammet. Som ekonom, och van vid ekonomikonferenser m.m, fascinerades jag också av den stringens som präglade konferensen. Korta, koncisa föredrag utan en massa "svammel" helt enkelt. Tyvärr är konferensspråket engelska, förmodligen beroende på det stora antalet utländska forskare som deltar. I flera fall var det också ganska svårbegripliga föredrag även för en amatörastronom som jag. Möjligen får man som amatör acceptera detta eftersom den primära målgruppen för föredragen förstås är de andra forskarna i församlingen. I 2011 års program fanns ett flertal föredrag under rubriken "Outreach". Här diskuterades frågan om hur astronomerna bättre ska nå ut till allmänheten med sin forskning. Mitt intryck var att det var några få entusiaster som seriöst arbetade med frågan, medan det stora flertalet forskare och astronomer var ganska ointresserade. Jag befarar att det ser likadant ut 2013.

Jag tror att en framgångsfaktor för forskningen i allmänhet, och för naturvetenskaplig forskning såsom astronomi i synnerhet, är att tala om för allmänheten vad man håller på med, vilka upptäckter man gjort och vilka upptäckter man hoppas komma att göra i framtiden. I den hårda konkurrens som finns om budgetmedel till olika samhällsinsatser måste forskarna komma ut ur sina skrubbar och berätta om allt det spännande man faktiskt håller på med. Annars är risken uppenbar att forskningsanslagen successivt kommer att minska. Så därför ger jag, i all anspråkslöshet, följande råd till de som funderar på Outreach-frågorna på de kommande Astronomdagarna:

• Byt ut begreppet Outreach till något begripligt svenskt ord
• Ta fram en målbild/strategisk karta för arbetet, med tydliga strategier och aktiviteter för att nå målbilden
• Utse ansvariga för arbetet
• Ta fram en kommunikationsstrategi för arbetet
• Fundera på nya kanaler för kommunikation, t.ex en rymdportal på webben som ger en mer samlad information om allt spännande som händer
• Lär av de goda exemplen, t.ex astronauten Chris Hadfields eminenta Youtubeinslag eller NASA:s arbete med utvecklade websidor m.m
• Ta fram ett basfaktamaterial i ämnet astronomi till grundskolan
• Fundera på hur forskning kan populariseras och göras mer begriplig utan att för den skull bli "ovetenskaplig"
• Fundera på hur forskare ska motiveras till att informera om sitt arbete
• Uppmana svenska universitet och högskolor att börja titta lite närmare på de nya internetbaserade undervisningsformerna som just nu sprider sig lavinartat. Ett sådant exempel är Coursera.org med deltagande av f.n 81 universitet och med uppemot fyra miljoner studenter över hela världen. Inget svenskt lärosäte är ännu med. Jag har, tillsammans med mer än 10.000 andra studenter, följt en kurs i astrobiologi, i University of Edingburghs regi, som höll mycket hög klass och följer för närvarande en klimatkurs i University of British Columbias regi, med samma höga nivå på undervisningen.
• Stötta de insatser som görs idag för att utveckla astronomiundervisningen (t ex Högskolan  Kristianstads utmärkta distanskurser i astronomi).
• Och jo, det finns pengar till ovanstående insatser. Den svenska "rymdbudgeten" uppgår till en dryg miljard och de svenska universiteten och forskningsinstituten har omfattande budgetanslag utöver det. Om någon enstaka promille av den samlade budgeten för rymdforskning skulle avdelas till att öka allmänbildningen i astronomi skulle det kunna åstadkomma underverk.

Folket förtjänar helt enkelt mer rymd! Det borde inte vara omöjligt att åstadkomma. Dessutom kommer forskarna att lära sig ett och annat som gör dom till bättre forskare. Det är helt enkelt ett typiskt vinna-vinna-koncept!

NASA:s nästa solsatellit, IRIS, sänds upp om drygt två veckor

Solaktivitieten har under de senaste veckorna varit hög. Ett flertal utbrott har inträffat och de senaste dagarna har några av utbrotten varit riktade mot jorden. Finfina polarsken är att vänta i samband med den typen av utbrott. Bilden nedan är tagen från den Internationella rymdstationen (ISS) 2011.

(Bildkälla: NASA)

På bloggen Rymdväder kan man läsa senaste nytt om solutbrott, rymdväder m.m och få en bild av hur norrskensläget är just nu.

(Bildkälla: Rymdväder)

Ett flertal rymdsonder studerat solen just nu och fler ska det bli. Den 26 juni sker nämligen uppskjutning av solsatelliten IRIS (Interface Region Imaging Spectrograph). Satelliten ska studera de lägre atmosfärlagren hos solen och hur de påverkar den energiansamling och uppvärmning som sker av solens korona. Forskarna hoppas, med hjälp av denna specialdesignade satellit, få ökad kunskap om de processer som bl a skapar solvind och rymdväder. Faktum är att det är ganska mycket vi inte förstår om vår absolut viktigaste himlakropp, solen.

IRIS-satelliten ska föras upp med ett flygplan och därifrån skjutas iväg med en liten raket. Satelliten ska gå i omloppsbana runt jorden på en höjd av ca 600-700 kilometer. Jämfört med de andra solsonderna är IRIS en ganska enkel konstruktion. Den har bara ett instrument, ett teleskop som ska studera solen i ultraviolett ljus. Filmen nedan beskriver det hela lite närmare.

(Källa: NASA)