NASA funderar på att sända en rymdsond för att utforska Jupitermånen Europa för att få svar på vissa fundamentala frågor som rör denna isiga himlakropp. Rymdmyndigheten har därför gjort en förfrågan till forskarsamfundet om förslag på hur en sådan rymdfärd skulle kunna genomföras inom en budgetram på mindre än 1 miljard dollar, själva rymdraketen exkluderad (Raketen ska tydligen finansieras på annat sätt). Konceptförslag ska lämnas in senast 30 maj.
(Bildkälla: NASA)
Projektets uppdrag är att:
klargöra storleken på den underjordiska oceanen på Europa
klargöra hur den isiga ytan och vatten under ytan interagerar
klargöra månens ytstruktur, sammansättning och kemi för att ge information om månens förutsättningar för liv
ge en ökad förståelse för hur olika typer av ytformationer uppstått och även studera områden som kan vara av intresse för mer detaljerade studier i framtiden
ge en ökad förståelse om förhållandena i övrigt på Europa, bl a beträffande månens interaktion med magnetosfären
Det ska bli intressant att se om det kan bli något av detta. Den europeiska rymdmyndigheten ESA har ju, som jag skrivit tidigare här i bloggen, redan ett liknande projekt i pipeline. Det är rymdsonden JUICE (Jupiter icy moons explorer), som sänds upp år 2022 och når Jupitersystemet 2030. JUICE uppgift är just att studera de fyra stora Jupitermånarna mer i detalj. Det projektet har en del svensk medverkan vad gäller konstruktion av instrument.Läs mer om projektet HÄR. NASA är i och för sig snäppet före ESA i och med att man redan nu har en rymdsond på väg mot Jupiter. Det är sonden Juno som når Jupiter i maj 2016. Junos uppdrag är framförallt att utforska Jupiter, men visst kommer den också att studera de större Jupitermånarna. Läs mer om Juno HÄR.
I förra veckan skrev jag om en ny liten Saturnusmåne under bildande (se HÄR). Häromdagen publicerade NASA en bild som rymdsonden Cassini tagit av en annan liten Saturnusmåne. Pan heter den och den har skapat en liten lucka i Saturnusringarna där den nu härskar i ensamt majestät. Ringdelningen, som kallas Enckes delning efter den tyske astronomen Johann Franz Encke, är ca 325 kilometer bred. Pan är en måne som är lite avlång till formen och den är som sagt relativt liten, bara knappt 30 kilometer i medeldiameter.
Pan syns som en mycket liten vit prick mitt i bilden (Klicka på bilden för att förstora den).
Marsfordonet Opportunity har haft lite problem med sina solenergipaneler. Dom har helt enkelt varit smutsiga av allt grus och damm som fastnat på panelerna. Det har inneburit problem med energiförsörjningen till Opportunity. Under Marsvintern har det dock blåst en del i det område som Opportunity befinner sig. Rejäla vindpustar har sett till att merparten av smutsen blåst bort så att panelerna åter kan fungera som avsett. Det är tur att det blåser. Annars kan man ju tycka att NASA borde kunna fixa rengöring av fordonen på något sätt utan att behöva förlita sig på naturkrafterna. En utmaning månne för ingenjörer när de konstruerar framtida rymdfordon? Bilderna nedan, som är tagna med mastkameran på Opportunity visar hur solpanelerna såg ut i januari (den vänstra bilden) respektive i mars (den högra bilden).
(Bildkälla: NASA)
Opportunity tycks vara "still going strong" efter sina dryga 10 år på Mars. Det är onekligen fascinerande att fordonet fungerat så länge. Det tycks dock vara en risk för att Opportunitys dagar snart är räknade. NASA verkar ha problem att finansiera alla sina rymdsonder och fordon, så Opportunitys utforskning av Mars kan snart vara till ända. Läs mer om det på Planetary Societys websida. Det vore synd tycker jag om detta framgångsrika projekt läggs ner.
För några dagar sedan, den 20 april, avverkade rymdsonden Messenger sitt 3.000:de varv runt planeten Merkurius. Sonden kretsar nu väldigt nära planeten, bara knappa 200 kilometer ovan ytan. Genom att kretsa kring planeten på lite olika höjd, har en detaljerad kartläggning av Merkurius magnetfält kunnat göras. Sannolikt är det nu också läge för ännu mer högupplösta bilder på planeten. Under de dryga tre år som Messenger kretsat kring Merkurius har vi fått se mängder med fina bilder på denna, tidigare relativt okända, planet. Rymdsonden har faktiskt tagit mer än 200.000 bilder! Läs mer om Messenger HÄR.
Solsystemet har som bekant åtta planeter, men hur långt är det egentligen till de olika planeterna? Ja, det är ju lite astronomisk allmänbildning kan man tycka, men egentligen är frågan betydligt mer klurig än vad det kan verka vid första anblicken. Det här med avståndet till de olika planeterna är nämligen ganska komplicerat. Avståndet varierar rejält från tid till annan beroende på var jorden och övriga planeter befinner sig i sin omloppsbana kring solen. Ibland är jorden och någon eller några av de andra planeterna på samma sida solen och då är avståndet förstås kortare. Ibland är jorden på andra sidan solen i förhållande till andra planeter och då är avståndet betydligt längre. Eftersom jorden kretsar på ett avstånd av ca 150 miljoner kilometer från solen (i genomsnitt) så innebär det att avståndet till andra planeter kan variera med uppemot 300 miljoner kilometer. Komplikationen med avståndsberäkning stannar dock inte där. Planeterna har inte helt cirkelrunda omloppsbanor vilket gör att deras avstånd från solen (och jorden) kan variera mer eller mindre.
De fyra bilderna nedan illustrerar vårt solsystem och planeternas + några dvärgplaneters omloppsbanor. Läs bilden genom att börja i övre vänstra hörnet och sedan ta bilderna medurs för att "zooma ut" i solsystemet.
Vårt solsystem (Bildkälla: Wikipedia)
Websidan UniverseToday har en intressant artikel om just avstånd mellan planeter och planeters omloppsbanor. Flera av planeterna varierar rejält i avstånd från solen, vilket gör att de emellanåt kan komma lite närmare oss på jorden. Även jordens avstånd från solen varierar en del. Dock inte så mycket att det har någon större betydelse för klimatet och livet här på jorden. Kolla in UniverseToday och lär dig lite mer om våra planeter (+dvärgplaneten Pluto).
NASA har publicerat sin plan för att så småningom landsätta människor på Mars. Det handlar om att successivt utveckla kapaciteten så att en Marslandning kan utföras och en återfärd till jorden genomföras på ett säkert sätt. Målsättningen är att en bemannad Marsfärd kan ske kring år 2030. Dessförinnan ska en bemannad rymdfärd genomföras till en lämplig asteroid kring år 2025 enligt planerna. Asteroidfärden syftar till att just förbereda för Marsfärden, men är förstås också av vetenskapligt intresse i övrigt. Bilden nedan visar de olika stegen i NASA:s plan.
(Bildkälla: NASA)
En stor del av förberedelsearbetet inför en Marsfärd sker genom de erfarenheter som astronauter får vid vistelse på den Internationella Rymdstationen (ISS). En bemannad Marsfärd beräknas ta uppemot 2-3 år. Innan en sådan färd kan genomföras behövs ökade kunskaper om hur människokroppen reagerar på så långa rymdvistelser. Det är här som ISS kan bidra med just sådan kunskap. Vi kommer sannolikt framöver att få följa enskilda astronauter under längre tidsperioder på ISS. Besök på rymdstationen syftar också till att testa rymdteknologi i olika former.
Nästa steg blir att fånga in en liten asteroid och sätta den i omloppsbana kring månen. Väl där så kan asteroiden besökas av bemannade rymdfärder, vilket ytterligare utvecklar kapaciteten för avancerade rymdfärder. Asteroidprojektet är fascinerande. Under 2020-talet är det tänkt att astronauter ska utforska asteroiden och föra med sig asteroidmateria till jorden för vidare analys. NASA:s nyutvecklade Orionfarkoster med det s.k Space Launch System kommer att förbättra förutsättningarna för den här typen av rymdfärder.
De rymdsonder och Marsfordon som just nu utforskar Mars gör löpande nya upptäckter och bidrar på så sätt till att öka kunskapen om förhållandena på Mars. Den otålige kan ju undra varför det måste ta mer än 15 år innan vi kommer att få se människor på Mars, men det är sannolikt förnuftigt att skynda långsamt. Det finns mycket stora risker i en bemannad Marsfärd. Dessa måste kunna bemästras på ett ansvarsfullt sätt, vilket kanske inte alla Marsentusiaster vill inse. Det finns ju en del projektidéer där man föreslår bemannade Marsfärder redan på 2020-talet, se bl a ett av mina tidigare inlägg här i bloggen. Man kan ju fråga sig hur realistiska dessa ideér är?
Månsonden LADEE stod väl för årets mest spektakulära påsksmäll när den kraschlandade på månen vid 7-tiden på långfredagens morgon svensk tid. Kraschlandningen berodde inte på något missöde utan var planerad sedan länge. Bränslet tog helt enkelt slut så det återstod inget annat än att avsluta uppdraget med en rejäl krasch. NASA tror att rymdsonden kan ha skapat en liten krater någonstans på månen i och med att den hade en hastighet på över 5.500 kilometer vid kraschen. Återstår att se om NASA lyckas hitta kratern med hjälp av rymdsonden LRO som fortsätter kretsa runt månen.
LADEE, som är en akronym för Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer, har haft i uppdrag att kartlägga den tunna månatmosfären. Den har sedan början av oktober 2013 kretsat kring månen och har hunnit samla in avsevärda mängder data. LADEE har också varit lite av en experimentsond för NASA. Den har nämligen testat att sända data via laserkommunikation, med mycket höga nedladdningshastigheter. Läs mer om LADEE här.
Bloggen har tagit lite påskledigt och missat att skriva om årets (hittills) mest spännande exoplanetfynd. Det handlar förstå om planeten Kepler 186f, som är den mest jordlika planet som upptäckts utanför vårt solsystem. Det är, som namnet antyder, rymdteleskopet Kepler som gjort upptäckten.
Kepler 186f är sannolikt något större än jorden och kretsar inom den beboeliga zonen kring sin stjärna. Det är första gången man upptäcker en såpass liten planet kring en annan stjärnas beboeliga zon. Websidan exoplanet.eu anger planetens radie till 1,11 (+-0,14) jordradier. Planetsystemet kring stjärnan består av totalt 5 kända planeter. Även de 4 andra planeterna är relativt små och kan klassificeras som s.k superjordar. De kretsar alla betydligt närmare stjärnan och klart innanför den beboeliga zonen. De fyra planeterna har omloppstider på bara 4, 7, 13 respektive 22 dagar. Här kommer lite ytterligare data rörande Kepler 186f, som jag hämtat från websida exoplanet.eu:
Avstånd till jorden = 492 ljusår
Omloppstid kring stjärnan = 130 dagar
Avstånd från stjärnan = 0,36 (+-0,05) astonomiska enheter, dvs lite drygt 50 miljoner kilometer
Stjärnan som Kepler 186f kretsar kring är en s.k röd dvärgstjärna, vilket är en mycket vanlig typ av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är betydligt "blekare" än stjärnor som vår sol. Kepler 186f får en tredjedel av den energi som vi får på jorden från sin stjärna. Skulle man stå på denna planets yta så skulle det vara lite skymning mest hela tiden. Det blir aldrig ljusare på Kepler 186f än ungefär som strax före solnedgången på jorden. Lite ytterligare fakta om stjärnan:
Massa = 0,48 (+-0,05) solmassor
Radie = 0,47 (+-0,05) solradie
Beboelig zon kring stjärnan = mellan 0,21 och 0,44 AU
Bilden nedan visar dels en jämförelse mellan Kepler 186f och jorden, dels Kepler 186-systemet jämfört med vårt solsystem. Observera att bilden på Kepler 186f bara är en illustration. Huruvida planeten är vattenrik, som vår jord, eller snustorr, som Mars, har forskarna ingen kunskap om. I och med att man inte känner till massan och sammansättningen hos Kepler 186f vet man inte om det är en stenplanet. Forskarna gör ändå antagandet att så är fallet. En planet av den storleken och på det avståndet från stjärnan borde vara en stenplanet.
(Bildkälla: NASA)
Hur jordlik är då Kepler 186f? Ingen vet. Den kan vara lik jorden om den har rätt typ av atmosfär som möjliggör flytande vatten. Förutom avståndet från stjärnan har också atmosfärens sammansättning och struktur stor betydelse för vilken yttemperatur en planet får. Forskarna vet inte heller vilka grundämnen i övriga som kan tänkas finnas på planeten eller i dess eventuella atmosfär. Dessutom kretsar Kepler 186f kring en röd dvärgstjärna, vilket kan innebära sämre förutsättningar för liv är om den hade kretsat kring en solliknande stjärna Allt det här gör att forskarna inte vill kalla Kepler 186f för en "jordkopia" utan snarare en "jordkusin".
NASA:s videofilm nedan berättar mer om upptäckten.
Finns det vatten på Mars? Om inte, har det någon gång i Mars historia funnits vatten på Mars? Det är frågor som under några årtionden sysselsatt ganska många forskare vid ett stort antal forskningscentra runt jorden. Det senaste decenniets utforskning av Mars med hjälp av en armada rymdsonder har påvisat spår av vatten. Marslandskapet tycks ha svämmat över av vatten på sina ställen att döma av de dalgångar, slätter, "sjöbottnar" m.m som rymdsonderna fotograferat. Bilden nedan, som publicerades häromdagen, är en bearbetning av bilder som rymdsonden Mars Express tagit. Visst ser det ut som ett uttorkat flodlandskap?
(Bildkälla: ESA)
I höstas kom nyheten från NASA om att Curiosity upptäckt små mängder vatten (se HÄR). NASA:s Marsfordon Curiosity och Opportunity fortsätter sökandet efter vatten. Ett av fordonen, Spirit, som opererade mellan 2004 och 2010, kan rentav ha landat på gammal sjöbotten. Nya studier av Spirit-data visar att kratern där Spirit landade, Gusevkratern, sannolikt delvis varit täckt av vatten.
Forskare vid Tokyo Institute of Technology har i dagarna presenterat en studie som visar att det sannolikt finns mer vatten än man tidigare trott dolt under ytan på Mars. Samtidigt kom det häromdagen en forskningsrapport (i tidskriften Nature) som ifrågasätter om Mars någonsin varit en vattenplanet. Forskarna bakom rapporten anser att det har varit för kallt på Mars för att vatten under någon längre tid ska kunna ha funnits i flytande form. Man tror helt enkelt inte att Mars atmosfär har varit tillräckligt omfattande för att hålla planeten varm. Likväl tror forskarna att det under kortare tidsperioder funnits rikligt med vatten. Det finns flera tänkbara förklaringar till det. När lutningen på Mars rotationsaxel skiftat kan det emellanåt ha skapat varmare klimat på Mars. Även atmosfären kan tidvis ha varit tätare som ett resultat av växthusgaser som utlösts av vulkanutbrott eller stora meteornedslag.
Mars idag är dock synnerligen ökenlikt. Bilden nedan, som Marsfordonet Curiosity tog för en vecka sedan, visar ett kargt landskap.
NASA:s projektledning för Keplerteleskopet har annonserat om en telekonferens imorgon kväll svensk tid. Det ska tydligen presenteras lite nya Keplerfynd. Undrar just vad det kan tänkas vara? Förra gången presenterade man upptäckten av dryga 700 nya exoplaneter! Blir det ännu ett stort sjok planeter? Har man upptäckt en jordkopia? Har man kanske rent av upptäckt den första exomånen? Vi får väl se vad det är som presenteras.
Apropå exomånar så är det nog bara en tidsfråga innan de första upptäckterna kommer. Det bör ju finnas enorma mängder månar kring de exoplaneter som hittills upptäckts. I vårt solsystem har vi ju närmare 200 styck! Den nyfikne kan studera fakta om alla månar på NASA:s websida eller på engelskspråkiga wikipedia.
Att det finns månar kring exoplaneter kan vi nästan vara säkra på. Det svåra är förstås att identifiera dom. I slutet av förra veckan meddelade dock NASA på sin websida att man funnit tydliga tecken på en exomåne i ett planetsystem som döpts till MOA-2011-BLG-262 (vilket namn!). Med hjälp av den s.k gravitationslinsmetoden har man identifierat ett objekt kring en planet som man tror kan vara en måne. Det kan också vara en planet som kretsar kring en stjärna. Den stora nackdelen med gravitationslinsmetoden är att man inte kan göra om observationer för att få en bekräftelse på upptäckter man gjort. I det här fallet har dock ett flertal olika teleskop runtom på jorden studerat objektet vilket ger ökad observationssäkerhet. Läs mer om gravitationslinsmetoden och andra metoder för att upptäcka exoplaneter under fliken "Exoplaneter" ovan.
Illustration av måne kring planet respektive planet kring stjärna (Bildkälla: NASA)
I övrigt är det lite stiltje på exoplanetfronten just nu. Antagligen blev forskarsamfundet lätt chockade av de 700 nya exoplanetfynden som Keplerteamet publicerade och började studera dessa mer i detalj, eller så är det bara lugnet före stormen som vi nu ser. Hur som helst kan vi till dags dato räkna in 1.780 upptäckta exoplaneter (källa: exoplanet.eu). Man kan förresten fundera på hur länge man kommer att räkna exoplaneter. Om det helt plötsligt upptäcks tusentals exoplaneter så börjar totalantalet bli ganska ointressant. Det finns ju ingen som redovisar antalet upptäckta stjärnor (mig veterligt)!
Rymdsonden Cassini har upptäckt en stor bula i Saturnus A-ring. Det kan vara en nybildad måne som skapar en "störning" i den yttre delen av A-ringen. Störningen kan vara så stor som 1.200 kilometer lång och 10 kilometer bred. Det objekt som skapat den är kanske bara 700 - 800 meter i diameter. Det kan röra sig om en ny Saturnusmåne som håller på att bildas! Även om ingen ännu sett själva objektet (den är för liten för att kunna ses på de bilder som rymdsonden tagit), så har den fått ett namn: Peggy. Bilden nedan som togs för prick ett år sedan, den 15 april 2013, visar tydligt hur den yttre delen av A-ringen buktar ut.
En isklump i en av Saturnusringarna (Bildkälla: NASA)
Fyndet kan bringa lite klarhet i hur många av de isiga månarna kring Saturnus kan ha bildats. De kan ha uppstått i tätare delar av Saturnusringarna och sedan förflyttat sig utåt från planeten. Ringsystemet kan tidigare ha varit betydligt tätare och haft mer byggmaterial till lite större månar. När månarna flyttat utåt från planeten kan de på vägen ha kolliderat med andra liknande objekt och successivt blivit allt större. Så som ringsystemet ser ut idag tror inte forskarna att det förmår att skapa annat än mycket små objekt, typ Peggy.
Hur många planeter finns det egentligen i vårt solsystem? "Åtta" svarar den astronomiskt allmänbildade och det är ju rätt svarat. Åtminstone för tillfället. För vi är inte hundra procent säkra på att vi upptäckt alla solsystemets planeter ännu. Det har under de senaste årtiondena spekulerats en del kring förekomsten av ytterligare en planet långt ute i solsystemet - Planet X kallad. Jakten på denna planet X pågår fortfarande. Mer om det lite längre fram i denna artikel.
Dagens skolungdomar får lära sig att vårt solsystem har åtta planeter. När en annan gick i skolan var planeterna nio till antalet, men så bestämde Internationella Astronomiska Unionen (IAU) att Pluto inte längre fick tillhöra planetskaran. Det var år 2006 som IAU fastslog definitionerna för planeter, och den nya kategorin himlakroppar, dvärgplaneter. Enligt IAU:s definition finns tre grundkrav på en planet: 1. Den är ett objekt som kretsar kring solen, 2. Den är tillräckligt stor för att dess gravitation ska forma den till hydrostatisk jämvikt i en rund form och 3. Den har ”rensat ut grannskapet” på mindre objekt. Uppfyller ett objekt inte det tredje kravet så är det en dvärgplanet. Pluto ansågs inte ha rensat rent i sin bana eftersom den tidvis kommer innanför Neptunus omloppsbana kring solen och att det finns en del andra objekt som kretsar kring solen därute. Det främsta skälet till att IAU kände behov av en tydlig definition var upptäckten 2005 av en annan himlakropp, Eris, som är ungefär lika stor som Pluto. IAU var väl antagligen rädda för en stor mängd likadana upptäckter som successivt skulle öka på antalet planeter i vårt solsystem.
Hubbleteleskopets bild av dvärgplaneten Eris och dess lilla måne Dysnomia (Bildkälla: NASA)
Finns det då flera stora himlakroppar i vårt solsystem? Och framförallt; finns det någon ytterligare planet? Upptäckten för två veckor sedan av en ny dvärgplanet, som fick det kryptiska namnet 2012 VP133, har satt fart på planet X-diskussionen. Forskarna bakom upptäckten, Scott Shepherd och Chadwick Trujillo, studerade dvärgplaneten 2012 VP133:s omloppsbana och jämförde den med 11 liknande objekt. De fann då att objekten hade liknande excentriska omloppsbanor. Det kan finnas flera olika orsaker till det. Kanske påverkas omloppsbanorna av en större himlakropp. Kanske finns det en jordstor planet långt därute som vi inte har lyckats upptäcka med våra teleskop. Om en sådan planet upptäcks, kommer då IAU att än en gång ändra planetdefinitionerna?
NASA:s rymdsond Cassini har genom gravitationsmätningar fastställt att det måste finnas ett stort hav under Saturnusmånen Enceladus isiga yta. När Cassini 2005 upptäckte att Enceladus sprutade ut stora mängder vatten i atmosfären framfördes ganska snart teorier om förekomsten av en ocean under ytan. Nu har det alltså "bevisats" att så är fallet. Forskarna tror att oceanen kan vara så djup som 10 kilometer. Det är dock ett mycket tjockt istäcke som omger denna vattenreservoar, kanske 30-40 kilometer tjockt.
Illustration av Enceladus i genomskärning (Bildkälla: NASA)
Det vatten som månen sprutar ut är salt och innehåller organiska molekyler. Det innebär att det kan finnas liv på Enceladus. Faktum är att Enceladus är en av de bästa kandidaterna för utomjordiskt liv. Det handlar i så fall om liv i form av mikrober. Det hade ju varit intressant med en rymdsond som mer detaljerat studerade Enceladus. I dagläget har inte någon av rymdmyndigheterna planer på att sända en rymdsond till Enceladus inom överskådlig tid.
På måndag 7 april kommer rymdsonden Cassini att för hundrade gången (!) passera förbi den stora Saturnusmånen Titan. Detta jubileum firas genom att sonden passerar mindre än 100 mil ovan Titans yta. Tanken är att Cassini vid denna passage ska göra ytterligare en i raden av studier av den täta Titanatmosfären. Dessa månpassager sker med den svindlande hastigheten av 20.000 kilometer i timmen!
Curiosity har sedan den landsattes på Mars i augusti 2012 avverkat lite drygt 6 kilometer av bitvis ganska besvärlig Marsterräng. Många steniga partier har behövs forceras för att komma till ett område som sedan länge funnits med i Curiositys planerade rutt. Området, som NASA kallar för Kimberley, består av ett flertal olika bergtyper som Curiosity nu ska studera i detalj. Uppgiften är att försöka utröna om det kan ha funnits förutsättningar för uppkomsten av liv i området. Tanken är att fordonets hela arsenal av instrument ska komma till användning. Vi kommer med andra ord att få se prov på skjutning med laserkanon och analys av Marsgrus. Det senare genom att fordonets lilla grävskopa häller ner grus för analys i fordonets minilaboratorium.
Curiosity vid Kimberley (Bildkälla: NASA)
Rymdsonden Mars Reconnaissance Orbiter (MRO) följer emellanåt Curiositys färd från ovan. Bilden nedan är tagen den 10 februari och visar tydligt spåren efter Curiositys färd. Det är onekligen bra upplösning på de bilder som rymdsondens HiRISE-kamera tar!
Rymdsonden LADEE (Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer) kommer att kraschlanda på månen. Det låter väldigt dramatiskt, men det hela är planerat sedan länge. Det märkliga, kan jag tycka, är att detta relativt avancerade rymdsondsprojekt blir så kortlivat. Det är ju bara 7 månader sedan LADEE sköts upp. NASA rapporterar att LADEE nu har en omloppsbana kring månen som sakta för den allt närmare månytan. Tanken är att rymdsonden nu ska flyga på en höjd av endast ett par kilometer över månytan och genomföra mätningar av den tunna månatmosfärens sammansättning och struktur. Så här långt har sonden gjort mer än 700.000 mätningar! Successivt justeras rymdsondens bana så att det till slut dimper ner på månen.
Kraschlandningen är planerad att ske den 21 april, på månens baksida sett från oss på jorden. Det finns dock en ganska stor osäkerhet om när sonden kan tänkas krascha. NASA har därför utlyst en tävling, "Take the Plunge: LADEE impact challenge", där man delta genom att gissa på dag och klockslag. Vad gör inte NASA för att väcka intresse för sin verksamhet, när man tävlar kring kraschlandningar!
Det har varit relativt tyst om rymdsonden Dawn sedan den lämnade sin omloppsbana kring asteroiden Vesta för den fortsatta färden mot dvärgplaneten Ceres. Enligt planerna når den Ceres i april nästa år. Marc Rayman på Planetary Society Blog skriver om den komplicerade bana som denna rymdsond tog för att först nå Vesta och för att sedan stämma träff med Ceres om ett år.
(Bildkälla: NASA)
Dawns ankomst till Ceres är verkligen något att se fram emot. För första gången kommer vi att få se närbilder på en dvärgplanet. Lustigt nog kommer vi att få se bilder från en annan dvärgplanet, Pluto, bara några månader senare (i juli 2015), när rymdsonden New Horizons flyger förbi denna explanet.
Rymdsonden Dawn är redan lite av en sensation, med de fantastiska bilder den levererat från asteroiden Vesta. Vad kan vi tänkas få se från Ceres? Ingen vet egentligen så mycket om denna dvärgplanet, så det mesta kommer att bli nyheter för såväl forskare som oss astronomiintresserade. Läs mina tidigare blogginlägg om Dawn HÄR. Det har blivit över 60 inlägg i ämnet!
