Efter ganska exakt tre år och 1.500 blogginlägg är det dags att avsluta bloggandet om rymdsonder och exoplaneter. Under dessa tre år har en mängd nya rymdsonder sänts upp som gjort allehanda intressanta upptäckter. Antalet upptäckta exoplaneter har ökat explosionsartat. Ett flertal rymdsonder är på väg mot sina mål för att utforska planeter, månar, asteroider och kometer. Även om det därmed kommer att finnas mycket att skriva om för en rymdsondsbloggare så har orken tagit slut för min del. Var sak har sin tid och nu är det dags att ägna sig åt annat.
Rymdsonden som det hela började med: Galileo (Bildkälla: NASA)
Ett stort tack till alla er som följt bloggen under dessa år! Bloggstatistiken visar att bloggen haft uppemot 150.000 sidvisningar när detta skrivs. Det är ju inte så illa för en amatörastronom!
New Scientist skriver på sin websida om upptäckten av två riktigt gamla exoplaneter. De beräknas vara hela 11,5 miljarder år gamla. Det innebär att de är mer än dubbelt så gamla som vår jord och bara några miljarder år yngre än vårt universum. Planeterna kretsar kring en stjärna som heter Kapteyn. Det är en röd dvärgstjärna som upptäcktes redan i slutet av 1800-talet av den holländske astronomen Jacobus Kapteyn. Planeten Kapteyn b är minst fem gånger så massiv som jorden och kretsar kring sin stjärna på 48 dygn. Planeten Kapteyn c kretsar kring stjärnan på 121 dygn. Forskarna är osäkra på planeternas sammansättning. Kanske är de stenplaneter likt vår jord. I så fall tror forskarna att Kapteyn b skulle kunna ha förutsättningar för liv. Hela planetsystemet är relativt nära oss, bara 13 ljusår bort.
Så det kan vara så att vi i vår relativa närhet har en stenplanet som, åtminstone teoretiskt, skulle ha kunnat utveckla liv långt innan jorden skapades. Och i så fall; hur avancerad civilisation hade inte det kunnat bli sedan dess?!
Illustration av Kapteyn b (Bildkälla: PHL/UPR Arecibo/Aladin Sky Atlas)
Astronomer har utifrån bilder som Hubbleteleskopet tagit skapat bilden nedan. Det är en bild som visar enorma mängder med galaxer. Faktum är att allt i bilden är galaxer, varav några är vid "universums yttersta rand".
NASA rapporterar om ännu en i raden av intressanta exoplanetfynd, Kepler 10c. Det är en jordliknande planet, som dock är hela 17 gånger mer massiv än jorden. Planetens diameter är 2,3 gånger jordens. Det handlar alltså om en synnerligen tung planet, en stenplanet som kan kategoriseras som en s.k "superjord". Forskare har trott att såpass massiva planeter borde vara gasplaneter likt Neptunus eller Jupiter och inte stenplaneter. Ännu en gång får forskarna tänka om kring hur planeter bildas och utvecklas.
Bilden nedan är en illustration av hur planeten kan tänkas se ut. Som planetnamnet antyder ("c") så finns det fler planeter i planetsystemet. Den röda himlakroppen i bilden är Kepler 10b, som också är en intressant planet. Det var nämligen den första stenplaneten som upptäcktes utanför vårt solsystemet. Den kretsar väldigt nära stjärnan och är därmed kokhet. Kepler 10-systemet är mer än 500 ljusår från vårt solsystem.
Robert Cumming skriver på Populär Astronomis websida om konsten att väcka massmedias intresse för allehanda galna rymdidéer. Konstnären Mikael Genberg tycker nog att det är lite grått och trist på månen, eftersom han propagerar för byggande av en liten röd stuga på vår rymdgranne. Stugan ska enligt uppgift transporteras till månen med en raket för det facila priset av 105 miljoner kronor! Det hela ska förverkligas genom bidrag från allmänheten. Så om alla myndiga svenskar ställer upp med 15 spänn var så kan vi kanske så småningomfå njuta av rymdsondsbilder på en svensk röd stuga vid någon pittoresk plats på månen. Jag vet inte om jag vill vara med ärligt talat. Jag stödjer mycket hellre det Kickstarter-projekt som Robert skriver om på websidan.
Liksom Robert är jag fascinerad av hur den här typen av idéer får gensvar i massmedia. Å ena sidan tycker jag att det är kul med till synes galna idéer. Hur skulle världen annars ha utvecklats om inte uppfinnare och forskningsresande skulle uppfunnit saker och funnit platser. Utan dessa udda personligheter hade vi inte stått där vi står idag. Å andra sidan så är det ju lite trist att även viktiga forskningsnyheter emellanåt försvinner i mediabruset och inte når fram till allmänheten. Kanske är rymdskribenter, både proffsen och vi amatörer, för dåliga på att väcka intresse hos allmänheten med det vi skriver. Jag vet inte riktigt vad man ska gör åt det. Kanske borde vi lära lite av TV-programmet Vetenskapens värld som allt som oftast gör spännande rymdprogram.
NASA:s senaste solsond, med det lite krångliga namnet Interface Region Imaging Spectrografh (IRIS), har för första gången lyckats studera en s.k koronamassutkastning i detalj. Detta utbrott, som inträffade den 9 maj i år, kan ses i extraordinär detalj i filmen nedan. Onekligen häftigt!
Websidan Armchair Astronautics har nu publicerat juni månads rymdsondskarta. Det är inga större nyheter, annat än att rymdsonden Rosetta sakta men säkert närmar sig kometen Churyumov-Gerasimenko. Om bara lite drygt två månader når den fram till kometen.Det blir sannolikt årets stora rymdsondshändelse.
Planeten Jupiter har som bekant en stor röd fläck. Redan med ett relativt litet teleskop kan man se fläcken. Under de senaste decennierna har fläcken successivt blivit allt mindre, och dessutom rundare i formen. Hubbleteleskopet har studerat fläcken och beräknar dess storlek till "bara" lite drygt 16.000 kilometer i diameter. Så liten har den inte varit sedan man på allvar började studera den röda fläcken. Det verkar som fläcken krymper ihop ganska fort dessutom. Så sent som 1979, när de två Voyagersonderna flög förbi Jupiter, mättes fläckens storlek till ca 23.000 kilometer i diameter. År 2009 tog Hubbleteleskop bilder på fläcken och då var den 18.000 kilometer. Det verkar alltså som om fläcken krymper ihop i accelererande tempo. Om detta fortsätter så försvinner fläcken om 20-30 år eller så.
Hubbleteleskopets bilder av röda fläcken (Bildkälla: NASA/ESA)
Rymdsonden Mars Express har tagit bilder av kratern Rabe på Mars. Bilden nedan visar ett märkligt Marslandskap. Någon gång för länge sedan slog en relativt stor meteor ner och skapade kratern. Stora mängder sand kastades upp vid nedslaget och med tiden har Marsvinden skapat stora svarta sanddyner. När naturens krafter får verka över en längre tidsperiod kan ibland spektakulära naturformationer uppstå. Läs mer om kratern på ESA:s websida.
På samma sätt som månen går upp och ner vid horisonten för oss jordbor så går jorden upp och ner om man befinner sig på månen. Lite då och då lyckas rymdsonden Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) fånga dessa jorduppgångar på bild. Visst är det vackert?!
Jakten på liv på Mars fortskrider och tycks bli alltmer desperat. Det är i alla fall intrycket man får när man läser en artikel idag i New Scientist. I artikeln beskrivs en projektidé som är minst sagt aggressiv. Idén går ut på att bombardera Marsytan med lite tyngre artilleri för att på så sätt komma lite djupare ner i Marsmyllan och kanske hitta spår av liv. Ett litet missilangrepp på Mars alltså. Det är en så kallad non-profit-grupp som lagt fram förslaget. Gruppen söker nu finansiering för projektet, som fått arbetsnamnet Exolance. Man hoppas kunna få NASA eller ESA intresserade av idén så att man kan åka snålskjuts på en kommande rymdsond till Mars. Allt för att hålla nere kostnaderna för projektet.
Finns det spår av liv djupt under den steniga Marsytan? (Bildkälla: NASA)
Marsfordonet Curiosity bombarderar visserligen redan idag Marsytan med sin laserkanon. Den har också en borr som används flitigt på intressanta stenar som kommer i dess väg. Verktygen är dock ganska klena och lyckas bara nå några centimeter ner i dessa stenar. NASA:s rymdsond InSights landare, som sänds mot Mars 2016, är det lite mer klös i. Den ska tydligen vara utrustad med en borr som kan nå 5 meters djup. ESA:s Marsfordon i ExoMars-projektet, som sänds till Mars 2018, ska med sin borr klara att komma ner till 2 meters djup. Det här är för fjuttigt tycker initiativtagarna bakom projekt Exolance. En missil som skjuts med hög hastighet från en rymdsond skulle kunna komma betydligt djupare är det tänkt. Man kan tänka sig att en missil skulle kunna skapa en mindre krater. Projektet står dock inför en en stor utmaning - att konstruera instrument som klarar en sådan krasch och som samtidigt lyckas observera något.
Det låter som sagt lite desperat att missilbomba Mars. Det borde finnas lite mer "civiliserade" utforskningsmetoder kan man tycka. Visst borde det väl gå att konstruera en borr som kommer djupare än några få meter? Då kanske man dessutom kan göra lite mer utförlig utforskning av borrhålet, och om det vill sig väl, hitta spår av liv.
ESO rapporterar om en spännande nyhet rörande exoplaneter. Jag citerar ur pressmeddelandet: "Observationer med ESO:s Very Large Telescope (VLT) har för första gången gjort det möjligt att bestämma hur snabbt en exoplanet roterar. De nya mätningarna visar att planeten Beta Pictoris b har ett dygn på bara åtta timmar. Den roterar mycket snabbare än någon av planeterna i vårt solsystem – dess ekvator rör sig med nästan 100 000 kilometer i timmen. Sambandet mellan massa och rotation som råder i vårt solsystem tycks därmed gälla även för större planeter. Med liknande metoder kommer astronomer kunna använda det framtida jätteteleskopet E-ELT (Europeiska Extremely Large Telescope) för att göra detaljerade kartor över exoplaneter."
Illustration av Beta Pictoris b (Bildkälla: ESO)
Denna planet är ca 63 ljusår från oss. Planeten är större än Jupiter och snurrar alltså med en hiskelig hastighet.
I en forskningsstudie som leds av NASA:s Jet Propulsion Laboratory, har man studerat Jupitermånen Ganymedes och dess sammansättning. Ganymedes är solsystemets största måne och t o m snäppet större än planeten Merkurius. Mycket tyder, enligt forskarna, på att månen är en gigantisk sandwichkonstruktion bestående av ett flertal lager av is och vatten. Planeten kan ha gigantiska oceaner i flera lager, åtskilda av tjocka islager. Man tror dessutom att oceanerna innehåller en del salt, vilket skulle kunna vara gynnsamt för utvecklingen av enklare livsformer. Kanske är det så att flera av Jupiters stora månar kan ha utvecklat liv. Förutom Ganymedes brukar forskarna peka på månen Europa som en god kandidat för liv. Det finns t o m långtgående planer på att sända en rymdsond dit för att studera denna måne lite närmare. Om det skrev jag i veckan som gick (se HÄR).
Rymdsonden Cassini har som bekant tagit mängder med bilder på Saturnus. Under det senaste året har den också lyckats fånga några andra planeter på bild. I höstas kunde man se en bild av en mycket liten blåfärgad prick - jorden (kolla HÄR). NASA har nu publicerat en bild av ännu en blek blå prick - Uranus. Det är den lilla ljusa pricken i övre vänstra delen av bilden. Bilden är tagen på mer än 4 miljarder kilometers avstånd!
Det finns otaliga astronomibilder som är som små konstverk. Här nedan visas ännu en sådan bild. Det är rymdsonden MRO (Mars Reconnaissance Orbiter) som tagit bilden, som visar ett område med aktiva sanddyner. Genom att systematiskt studera sanddynernas förändring över tid kan man få kunskap om hur det blåser på Mars. Vindarna varierar lite efter säsong. De sanddyner som visas i bilden finns i ett område som heter Nili Patera. De studeras var sjätte vecka av MRO.
Det är en hel armada rymdsonder som just nu observerar sol, måne, planet m.m. På websidan Armchair Astronautics redovisar amatörastronomen Olaf Frohn läget i en fin bild. Klicka på bilden för att förstora den.
NASA rapporterar att Marsfordonet Curiosity gjort ytterligare borrhål i en sten på Mars för att studera stenens sammansättning. Det blir onekligen snygga borrhål!
(Bildkälla: NASA)
NASA kallar hålet för ett "minihål" och det är tydligen bara ett test inför lite mer intensiva borrövningar som påbörjas inom kort i det område där fordonet just nu befinner sig. Hålet är bara två centimeter djupt. Området som NASA kallar för Windjana är ganska stenigt som synes på bilden nedan.
NASA funderar på att sända en rymdsond för att utforska Jupitermånen Europa för att få svar på vissa fundamentala frågor som rör denna isiga himlakropp. Rymdmyndigheten har därför gjort en förfrågan till forskarsamfundet om förslag på hur en sådan rymdfärd skulle kunna genomföras inom en budgetram på mindre än 1 miljard dollar, själva rymdraketen exkluderad (Raketen ska tydligen finansieras på annat sätt). Konceptförslag ska lämnas in senast 30 maj.
(Bildkälla: NASA)
Projektets uppdrag är att:
klargöra storleken på den underjordiska oceanen på Europa
klargöra hur den isiga ytan och vatten under ytan interagerar
klargöra månens ytstruktur, sammansättning och kemi för att ge information om månens förutsättningar för liv
ge en ökad förståelse för hur olika typer av ytformationer uppstått och även studera områden som kan vara av intresse för mer detaljerade studier i framtiden
ge en ökad förståelse om förhållandena i övrigt på Europa, bl a beträffande månens interaktion med magnetosfären
Det ska bli intressant att se om det kan bli något av detta. Den europeiska rymdmyndigheten ESA har ju, som jag skrivit tidigare här i bloggen, redan ett liknande projekt i pipeline. Det är rymdsonden JUICE (Jupiter icy moons explorer), som sänds upp år 2022 och når Jupitersystemet 2030. JUICE uppgift är just att studera de fyra stora Jupitermånarna mer i detalj. Det projektet har en del svensk medverkan vad gäller konstruktion av instrument.Läs mer om projektet HÄR. NASA är i och för sig snäppet före ESA i och med att man redan nu har en rymdsond på väg mot Jupiter. Det är sonden Juno som når Jupiter i maj 2016. Junos uppdrag är framförallt att utforska Jupiter, men visst kommer den också att studera de större Jupitermånarna. Läs mer om Juno HÄR.
I förra veckan skrev jag om en ny liten Saturnusmåne under bildande (se HÄR). Häromdagen publicerade NASA en bild som rymdsonden Cassini tagit av en annan liten Saturnusmåne. Pan heter den och den har skapat en liten lucka i Saturnusringarna där den nu härskar i ensamt majestät. Ringdelningen, som kallas Enckes delning efter den tyske astronomen Johann Franz Encke, är ca 325 kilometer bred. Pan är en måne som är lite avlång till formen och den är som sagt relativt liten, bara knappt 30 kilometer i medeldiameter.
Pan syns som en mycket liten vit prick mitt i bilden (Klicka på bilden för att förstora den).
Marsfordonet Opportunity har haft lite problem med sina solenergipaneler. Dom har helt enkelt varit smutsiga av allt grus och damm som fastnat på panelerna. Det har inneburit problem med energiförsörjningen till Opportunity. Under Marsvintern har det dock blåst en del i det område som Opportunity befinner sig. Rejäla vindpustar har sett till att merparten av smutsen blåst bort så att panelerna åter kan fungera som avsett. Det är tur att det blåser. Annars kan man ju tycka att NASA borde kunna fixa rengöring av fordonen på något sätt utan att behöva förlita sig på naturkrafterna. En utmaning månne för ingenjörer när de konstruerar framtida rymdfordon? Bilderna nedan, som är tagna med mastkameran på Opportunity visar hur solpanelerna såg ut i januari (den vänstra bilden) respektive i mars (den högra bilden).
(Bildkälla: NASA)
Opportunity tycks vara "still going strong" efter sina dryga 10 år på Mars. Det är onekligen fascinerande att fordonet fungerat så länge. Det tycks dock vara en risk för att Opportunitys dagar snart är räknade. NASA verkar ha problem att finansiera alla sina rymdsonder och fordon, så Opportunitys utforskning av Mars kan snart vara till ända. Läs mer om det på Planetary Societys websida. Det vore synd tycker jag om detta framgångsrika projekt läggs ner.
För några dagar sedan, den 20 april, avverkade rymdsonden Messenger sitt 3.000:de varv runt planeten Merkurius. Sonden kretsar nu väldigt nära planeten, bara knappa 200 kilometer ovan ytan. Genom att kretsa kring planeten på lite olika höjd, har en detaljerad kartläggning av Merkurius magnetfält kunnat göras. Sannolikt är det nu också läge för ännu mer högupplösta bilder på planeten. Under de dryga tre år som Messenger kretsat kring Merkurius har vi fått se mängder med fina bilder på denna, tidigare relativt okända, planet. Rymdsonden har faktiskt tagit mer än 200.000 bilder! Läs mer om Messenger HÄR.
Solsystemet har som bekant åtta planeter, men hur långt är det egentligen till de olika planeterna? Ja, det är ju lite astronomisk allmänbildning kan man tycka, men egentligen är frågan betydligt mer klurig än vad det kan verka vid första anblicken. Det här med avståndet till de olika planeterna är nämligen ganska komplicerat. Avståndet varierar rejält från tid till annan beroende på var jorden och övriga planeter befinner sig i sin omloppsbana kring solen. Ibland är jorden och någon eller några av de andra planeterna på samma sida solen och då är avståndet förstås kortare. Ibland är jorden på andra sidan solen i förhållande till andra planeter och då är avståndet betydligt längre. Eftersom jorden kretsar på ett avstånd av ca 150 miljoner kilometer från solen (i genomsnitt) så innebär det att avståndet till andra planeter kan variera med uppemot 300 miljoner kilometer. Komplikationen med avståndsberäkning stannar dock inte där. Planeterna har inte helt cirkelrunda omloppsbanor vilket gör att deras avstånd från solen (och jorden) kan variera mer eller mindre.
De fyra bilderna nedan illustrerar vårt solsystem och planeternas + några dvärgplaneters omloppsbanor. Läs bilden genom att börja i övre vänstra hörnet och sedan ta bilderna medurs för att "zooma ut" i solsystemet.
Vårt solsystem (Bildkälla: Wikipedia)
Websidan UniverseToday har en intressant artikel om just avstånd mellan planeter och planeters omloppsbanor. Flera av planeterna varierar rejält i avstånd från solen, vilket gör att de emellanåt kan komma lite närmare oss på jorden. Även jordens avstånd från solen varierar en del. Dock inte så mycket att det har någon större betydelse för klimatet och livet här på jorden. Kolla in UniverseToday och lär dig lite mer om våra planeter (+dvärgplaneten Pluto).
NASA har publicerat sin plan för att så småningom landsätta människor på Mars. Det handlar om att successivt utveckla kapaciteten så att en Marslandning kan utföras och en återfärd till jorden genomföras på ett säkert sätt. Målsättningen är att en bemannad Marsfärd kan ske kring år 2030. Dessförinnan ska en bemannad rymdfärd genomföras till en lämplig asteroid kring år 2025 enligt planerna. Asteroidfärden syftar till att just förbereda för Marsfärden, men är förstås också av vetenskapligt intresse i övrigt. Bilden nedan visar de olika stegen i NASA:s plan.
(Bildkälla: NASA)
En stor del av förberedelsearbetet inför en Marsfärd sker genom de erfarenheter som astronauter får vid vistelse på den Internationella Rymdstationen (ISS). En bemannad Marsfärd beräknas ta uppemot 2-3 år. Innan en sådan färd kan genomföras behövs ökade kunskaper om hur människokroppen reagerar på så långa rymdvistelser. Det är här som ISS kan bidra med just sådan kunskap. Vi kommer sannolikt framöver att få följa enskilda astronauter under längre tidsperioder på ISS. Besök på rymdstationen syftar också till att testa rymdteknologi i olika former.
Nästa steg blir att fånga in en liten asteroid och sätta den i omloppsbana kring månen. Väl där så kan asteroiden besökas av bemannade rymdfärder, vilket ytterligare utvecklar kapaciteten för avancerade rymdfärder. Asteroidprojektet är fascinerande. Under 2020-talet är det tänkt att astronauter ska utforska asteroiden och föra med sig asteroidmateria till jorden för vidare analys. NASA:s nyutvecklade Orionfarkoster med det s.k Space Launch System kommer att förbättra förutsättningarna för den här typen av rymdfärder.
De rymdsonder och Marsfordon som just nu utforskar Mars gör löpande nya upptäckter och bidrar på så sätt till att öka kunskapen om förhållandena på Mars. Den otålige kan ju undra varför det måste ta mer än 15 år innan vi kommer att få se människor på Mars, men det är sannolikt förnuftigt att skynda långsamt. Det finns mycket stora risker i en bemannad Marsfärd. Dessa måste kunna bemästras på ett ansvarsfullt sätt, vilket kanske inte alla Marsentusiaster vill inse. Det finns ju en del projektidéer där man föreslår bemannade Marsfärder redan på 2020-talet, se bl a ett av mina tidigare inlägg här i bloggen. Man kan ju fråga sig hur realistiska dessa ideér är?
Månsonden LADEE stod väl för årets mest spektakulära påsksmäll när den kraschlandade på månen vid 7-tiden på långfredagens morgon svensk tid. Kraschlandningen berodde inte på något missöde utan var planerad sedan länge. Bränslet tog helt enkelt slut så det återstod inget annat än att avsluta uppdraget med en rejäl krasch. NASA tror att rymdsonden kan ha skapat en liten krater någonstans på månen i och med att den hade en hastighet på över 5.500 kilometer vid kraschen. Återstår att se om NASA lyckas hitta kratern med hjälp av rymdsonden LRO som fortsätter kretsa runt månen.
LADEE, som är en akronym för Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer, har haft i uppdrag att kartlägga den tunna månatmosfären. Den har sedan början av oktober 2013 kretsat kring månen och har hunnit samla in avsevärda mängder data. LADEE har också varit lite av en experimentsond för NASA. Den har nämligen testat att sända data via laserkommunikation, med mycket höga nedladdningshastigheter. Läs mer om LADEE här.
Bloggen har tagit lite påskledigt och missat att skriva om årets (hittills) mest spännande exoplanetfynd. Det handlar förstå om planeten Kepler 186f, som är den mest jordlika planet som upptäckts utanför vårt solsystem. Det är, som namnet antyder, rymdteleskopet Kepler som gjort upptäckten.
Kepler 186f är sannolikt något större än jorden och kretsar inom den beboeliga zonen kring sin stjärna. Det är första gången man upptäcker en såpass liten planet kring en annan stjärnas beboeliga zon. Websidan exoplanet.eu anger planetens radie till 1,11 (+-0,14) jordradier. Planetsystemet kring stjärnan består av totalt 5 kända planeter. Även de 4 andra planeterna är relativt små och kan klassificeras som s.k superjordar. De kretsar alla betydligt närmare stjärnan och klart innanför den beboeliga zonen. De fyra planeterna har omloppstider på bara 4, 7, 13 respektive 22 dagar. Här kommer lite ytterligare data rörande Kepler 186f, som jag hämtat från websida exoplanet.eu:
Avstånd till jorden = 492 ljusår
Omloppstid kring stjärnan = 130 dagar
Avstånd från stjärnan = 0,36 (+-0,05) astonomiska enheter, dvs lite drygt 50 miljoner kilometer
Stjärnan som Kepler 186f kretsar kring är en s.k röd dvärgstjärna, vilket är en mycket vanlig typ av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är betydligt "blekare" än stjärnor som vår sol. Kepler 186f får en tredjedel av den energi som vi får på jorden från sin stjärna. Skulle man stå på denna planets yta så skulle det vara lite skymning mest hela tiden. Det blir aldrig ljusare på Kepler 186f än ungefär som strax före solnedgången på jorden. Lite ytterligare fakta om stjärnan:
Massa = 0,48 (+-0,05) solmassor
Radie = 0,47 (+-0,05) solradie
Beboelig zon kring stjärnan = mellan 0,21 och 0,44 AU
Bilden nedan visar dels en jämförelse mellan Kepler 186f och jorden, dels Kepler 186-systemet jämfört med vårt solsystem. Observera att bilden på Kepler 186f bara är en illustration. Huruvida planeten är vattenrik, som vår jord, eller snustorr, som Mars, har forskarna ingen kunskap om. I och med att man inte känner till massan och sammansättningen hos Kepler 186f vet man inte om det är en stenplanet. Forskarna gör ändå antagandet att så är fallet. En planet av den storleken och på det avståndet från stjärnan borde vara en stenplanet.
(Bildkälla: NASA)
Hur jordlik är då Kepler 186f? Ingen vet. Den kan vara lik jorden om den har rätt typ av atmosfär som möjliggör flytande vatten. Förutom avståndet från stjärnan har också atmosfärens sammansättning och struktur stor betydelse för vilken yttemperatur en planet får. Forskarna vet inte heller vilka grundämnen i övriga som kan tänkas finnas på planeten eller i dess eventuella atmosfär. Dessutom kretsar Kepler 186f kring en röd dvärgstjärna, vilket kan innebära sämre förutsättningar för liv är om den hade kretsat kring en solliknande stjärna Allt det här gör att forskarna inte vill kalla Kepler 186f för en "jordkopia" utan snarare en "jordkusin".
NASA:s videofilm nedan berättar mer om upptäckten.
Finns det vatten på Mars? Om inte, har det någon gång i Mars historia funnits vatten på Mars? Det är frågor som under några årtionden sysselsatt ganska många forskare vid ett stort antal forskningscentra runt jorden. Det senaste decenniets utforskning av Mars med hjälp av en armada rymdsonder har påvisat spår av vatten. Marslandskapet tycks ha svämmat över av vatten på sina ställen att döma av de dalgångar, slätter, "sjöbottnar" m.m som rymdsonderna fotograferat. Bilden nedan, som publicerades häromdagen, är en bearbetning av bilder som rymdsonden Mars Express tagit. Visst ser det ut som ett uttorkat flodlandskap?
(Bildkälla: ESA)
I höstas kom nyheten från NASA om att Curiosity upptäckt små mängder vatten (se HÄR). NASA:s Marsfordon Curiosity och Opportunity fortsätter sökandet efter vatten. Ett av fordonen, Spirit, som opererade mellan 2004 och 2010, kan rentav ha landat på gammal sjöbotten. Nya studier av Spirit-data visar att kratern där Spirit landade, Gusevkratern, sannolikt delvis varit täckt av vatten.
Forskare vid Tokyo Institute of Technology har i dagarna presenterat en studie som visar att det sannolikt finns mer vatten än man tidigare trott dolt under ytan på Mars. Samtidigt kom det häromdagen en forskningsrapport (i tidskriften Nature) som ifrågasätter om Mars någonsin varit en vattenplanet. Forskarna bakom rapporten anser att det har varit för kallt på Mars för att vatten under någon längre tid ska kunna ha funnits i flytande form. Man tror helt enkelt inte att Mars atmosfär har varit tillräckligt omfattande för att hålla planeten varm. Likväl tror forskarna att det under kortare tidsperioder funnits rikligt med vatten. Det finns flera tänkbara förklaringar till det. När lutningen på Mars rotationsaxel skiftat kan det emellanåt ha skapat varmare klimat på Mars. Även atmosfären kan tidvis ha varit tätare som ett resultat av växthusgaser som utlösts av vulkanutbrott eller stora meteornedslag.
Mars idag är dock synnerligen ökenlikt. Bilden nedan, som Marsfordonet Curiosity tog för en vecka sedan, visar ett kargt landskap.
NASA:s projektledning för Keplerteleskopet har annonserat om en telekonferens imorgon kväll svensk tid. Det ska tydligen presenteras lite nya Keplerfynd. Undrar just vad det kan tänkas vara? Förra gången presenterade man upptäckten av dryga 700 nya exoplaneter! Blir det ännu ett stort sjok planeter? Har man upptäckt en jordkopia? Har man kanske rent av upptäckt den första exomånen? Vi får väl se vad det är som presenteras.
Apropå exomånar så är det nog bara en tidsfråga innan de första upptäckterna kommer. Det bör ju finnas enorma mängder månar kring de exoplaneter som hittills upptäckts. I vårt solsystem har vi ju närmare 200 styck! Den nyfikne kan studera fakta om alla månar på NASA:s websida eller på engelskspråkiga wikipedia.
Att det finns månar kring exoplaneter kan vi nästan vara säkra på. Det svåra är förstås att identifiera dom. I slutet av förra veckan meddelade dock NASA på sin websida att man funnit tydliga tecken på en exomåne i ett planetsystem som döpts till MOA-2011-BLG-262 (vilket namn!). Med hjälp av den s.k gravitationslinsmetoden har man identifierat ett objekt kring en planet som man tror kan vara en måne. Det kan också vara en planet som kretsar kring en stjärna. Den stora nackdelen med gravitationslinsmetoden är att man inte kan göra om observationer för att få en bekräftelse på upptäckter man gjort. I det här fallet har dock ett flertal olika teleskop runtom på jorden studerat objektet vilket ger ökad observationssäkerhet. Läs mer om gravitationslinsmetoden och andra metoder för att upptäcka exoplaneter under fliken "Exoplaneter" ovan.
Illustration av måne kring planet respektive planet kring stjärna (Bildkälla: NASA)
I övrigt är det lite stiltje på exoplanetfronten just nu. Antagligen blev forskarsamfundet lätt chockade av de 700 nya exoplanetfynden som Keplerteamet publicerade och började studera dessa mer i detalj, eller så är det bara lugnet före stormen som vi nu ser. Hur som helst kan vi till dags dato räkna in 1.780 upptäckta exoplaneter (källa: exoplanet.eu). Man kan förresten fundera på hur länge man kommer att räkna exoplaneter. Om det helt plötsligt upptäcks tusentals exoplaneter så börjar totalantalet bli ganska ointressant. Det finns ju ingen som redovisar antalet upptäckta stjärnor (mig veterligt)!
Rymdsonden Cassini har upptäckt en stor bula i Saturnus A-ring. Det kan vara en nybildad måne som skapar en "störning" i den yttre delen av A-ringen. Störningen kan vara så stor som 1.200 kilometer lång och 10 kilometer bred. Det objekt som skapat den är kanske bara 700 - 800 meter i diameter. Det kan röra sig om en ny Saturnusmåne som håller på att bildas! Även om ingen ännu sett själva objektet (den är för liten för att kunna ses på de bilder som rymdsonden tagit), så har den fått ett namn: Peggy. Bilden nedan som togs för prick ett år sedan, den 15 april 2013, visar tydligt hur den yttre delen av A-ringen buktar ut.
En isklump i en av Saturnusringarna (Bildkälla: NASA)
Fyndet kan bringa lite klarhet i hur många av de isiga månarna kring Saturnus kan ha bildats. De kan ha uppstått i tätare delar av Saturnusringarna och sedan förflyttat sig utåt från planeten. Ringsystemet kan tidigare ha varit betydligt tätare och haft mer byggmaterial till lite större månar. När månarna flyttat utåt från planeten kan de på vägen ha kolliderat med andra liknande objekt och successivt blivit allt större. Så som ringsystemet ser ut idag tror inte forskarna att det förmår att skapa annat än mycket små objekt, typ Peggy.
Hur många planeter finns det egentligen i vårt solsystem? "Åtta" svarar den astronomiskt allmänbildade och det är ju rätt svarat. Åtminstone för tillfället. För vi är inte hundra procent säkra på att vi upptäckt alla solsystemets planeter ännu. Det har under de senaste årtiondena spekulerats en del kring förekomsten av ytterligare en planet långt ute i solsystemet - Planet X kallad. Jakten på denna planet X pågår fortfarande. Mer om det lite längre fram i denna artikel.
Dagens skolungdomar får lära sig att vårt solsystem har åtta planeter. När en annan gick i skolan var planeterna nio till antalet, men så bestämde Internationella Astronomiska Unionen (IAU) att Pluto inte längre fick tillhöra planetskaran. Det var år 2006 som IAU fastslog definitionerna för planeter, och den nya kategorin himlakroppar, dvärgplaneter. Enligt IAU:s definition finns tre grundkrav på en planet: 1. Den är ett objekt som kretsar kring solen, 2. Den är tillräckligt stor för att dess gravitation ska forma den till hydrostatisk jämvikt i en rund form och 3. Den har ”rensat ut grannskapet” på mindre objekt. Uppfyller ett objekt inte det tredje kravet så är det en dvärgplanet. Pluto ansågs inte ha rensat rent i sin bana eftersom den tidvis kommer innanför Neptunus omloppsbana kring solen och att det finns en del andra objekt som kretsar kring solen därute. Det främsta skälet till att IAU kände behov av en tydlig definition var upptäckten 2005 av en annan himlakropp, Eris, som är ungefär lika stor som Pluto. IAU var väl antagligen rädda för en stor mängd likadana upptäckter som successivt skulle öka på antalet planeter i vårt solsystem.
Hubbleteleskopets bild av dvärgplaneten Eris och dess lilla måne Dysnomia (Bildkälla: NASA)
Finns det då flera stora himlakroppar i vårt solsystem? Och framförallt; finns det någon ytterligare planet? Upptäckten för två veckor sedan av en ny dvärgplanet, som fick det kryptiska namnet 2012 VP133, har satt fart på planet X-diskussionen. Forskarna bakom upptäckten, Scott Shepherd och Chadwick Trujillo, studerade dvärgplaneten 2012 VP133:s omloppsbana och jämförde den med 11 liknande objekt. De fann då att objekten hade liknande excentriska omloppsbanor. Det kan finnas flera olika orsaker till det. Kanske påverkas omloppsbanorna av en större himlakropp. Kanske finns det en jordstor planet långt därute som vi inte har lyckats upptäcka med våra teleskop. Om en sådan planet upptäcks, kommer då IAU att än en gång ändra planetdefinitionerna?
NASA:s rymdsond Cassini har genom gravitationsmätningar fastställt att det måste finnas ett stort hav under Saturnusmånen Enceladus isiga yta. När Cassini 2005 upptäckte att Enceladus sprutade ut stora mängder vatten i atmosfären framfördes ganska snart teorier om förekomsten av en ocean under ytan. Nu har det alltså "bevisats" att så är fallet. Forskarna tror att oceanen kan vara så djup som 10 kilometer. Det är dock ett mycket tjockt istäcke som omger denna vattenreservoar, kanske 30-40 kilometer tjockt.
Illustration av Enceladus i genomskärning (Bildkälla: NASA)
Det vatten som månen sprutar ut är salt och innehåller organiska molekyler. Det innebär att det kan finnas liv på Enceladus. Faktum är att Enceladus är en av de bästa kandidaterna för utomjordiskt liv. Det handlar i så fall om liv i form av mikrober. Det hade ju varit intressant med en rymdsond som mer detaljerat studerade Enceladus. I dagläget har inte någon av rymdmyndigheterna planer på att sända en rymdsond till Enceladus inom överskådlig tid.
På måndag 7 april kommer rymdsonden Cassini att för hundrade gången (!) passera förbi den stora Saturnusmånen Titan. Detta jubileum firas genom att sonden passerar mindre än 100 mil ovan Titans yta. Tanken är att Cassini vid denna passage ska göra ytterligare en i raden av studier av den täta Titanatmosfären. Dessa månpassager sker med den svindlande hastigheten av 20.000 kilometer i timmen!
Curiosity har sedan den landsattes på Mars i augusti 2012 avverkat lite drygt 6 kilometer av bitvis ganska besvärlig Marsterräng. Många steniga partier har behövs forceras för att komma till ett område som sedan länge funnits med i Curiositys planerade rutt. Området, som NASA kallar för Kimberley, består av ett flertal olika bergtyper som Curiosity nu ska studera i detalj. Uppgiften är att försöka utröna om det kan ha funnits förutsättningar för uppkomsten av liv i området. Tanken är att fordonets hela arsenal av instrument ska komma till användning. Vi kommer med andra ord att få se prov på skjutning med laserkanon och analys av Marsgrus. Det senare genom att fordonets lilla grävskopa häller ner grus för analys i fordonets minilaboratorium.
Curiosity vid Kimberley (Bildkälla: NASA)
Rymdsonden Mars Reconnaissance Orbiter (MRO) följer emellanåt Curiositys färd från ovan. Bilden nedan är tagen den 10 februari och visar tydligt spåren efter Curiositys färd. Det är onekligen bra upplösning på de bilder som rymdsondens HiRISE-kamera tar!
Rymdsonden LADEE (Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer) kommer att kraschlanda på månen. Det låter väldigt dramatiskt, men det hela är planerat sedan länge. Det märkliga, kan jag tycka, är att detta relativt avancerade rymdsondsprojekt blir så kortlivat. Det är ju bara 7 månader sedan LADEE sköts upp. NASA rapporterar att LADEE nu har en omloppsbana kring månen som sakta för den allt närmare månytan. Tanken är att rymdsonden nu ska flyga på en höjd av endast ett par kilometer över månytan och genomföra mätningar av den tunna månatmosfärens sammansättning och struktur. Så här långt har sonden gjort mer än 700.000 mätningar! Successivt justeras rymdsondens bana så att det till slut dimper ner på månen.
Kraschlandningen är planerad att ske den 21 april, på månens baksida sett från oss på jorden. Det finns dock en ganska stor osäkerhet om när sonden kan tänkas krascha. NASA har därför utlyst en tävling, "Take the Plunge: LADEE impact challenge", där man delta genom att gissa på dag och klockslag. Vad gör inte NASA för att väcka intresse för sin verksamhet, när man tävlar kring kraschlandningar!
Det har varit relativt tyst om rymdsonden Dawn sedan den lämnade sin omloppsbana kring asteroiden Vesta för den fortsatta färden mot dvärgplaneten Ceres. Enligt planerna når den Ceres i april nästa år. Marc Rayman på Planetary Society Blog skriver om den komplicerade bana som denna rymdsond tog för att först nå Vesta och för att sedan stämma träff med Ceres om ett år.
(Bildkälla: NASA)
Dawns ankomst till Ceres är verkligen något att se fram emot. För första gången kommer vi att få se närbilder på en dvärgplanet. Lustigt nog kommer vi att få se bilder från en annan dvärgplanet, Pluto, bara några månader senare (i juli 2015), när rymdsonden New Horizons flyger förbi denna explanet.
Rymdsonden Dawn är redan lite av en sensation, med de fantastiska bilder den levererat från asteroiden Vesta. Vad kan vi tänkas få se från Ceres? Ingen vet egentligen så mycket om denna dvärgplanet, så det mesta kommer att bli nyheter för såväl forskare som oss astronomiintresserade. Läs mina tidigare blogginlägg om Dawn HÄR. Det har blivit över 60 inlägg i ämnet!
I lördags uppvisade solen ännu ett magnifikt utbrott. Det var ett s.k X-klassutbrott, vilket innebär att det handlar om den kraftigaste typen av utbrott. Bilden nedan på den oroliga solytan är tagen av rymdsonden SDO.
Inom kort kommer ESA att påbörja arbetet med att testa sitt kommande Marsfordon, ExoMars. Det sker i en terräng som skapats för att så gott det går efterlikna den steniga och sandiga Marsterräng som detta fordon så småningom ska köra omkring i. ExoMars, som är ett samarbetsprojekt mellan ESA och den ryska rymdmyndigheten Roscosmos, är ju ett tvåstegsprojekt. År 2016 resp 2018 sänds rymdsonder mot Mars. I uppskjutningen 2018 medföljer ett fordon. Bilden nedan illustrerar hur fordonet kan tänkas komma att se ut. Den verkar inte utseendemässigt skilja sig nämnvärt från tidigare Marsfordon.
Illustration av ExoMars-fordon (Bildkälla: ESA)
Man har nu gjort i ordning en (relativt liten, bara 27x12 meter) testanläggning i Stevenage, England, där fordonet ska genomgå ett antal tuffa tester. Såväl fordonets hjul som dess kameror och andra instrument ska utprovas för att säkerställa hållbarhet och funktionalitet i övrigt. Testerna ska också hjälpa teknikerna att konstruera en slags autopilot för fordonet, så att den kan köra på egen hand på Mars. Testanläggningen är tänkt att användas även efter att fordonet landat på månen. Om problem uppstår ska man med hjälp av anläggningen kunna hitta fiffiga lösningar på problemen.
Rymdsonden Cassini har lyckats ta ett antal bilder med hög upplösning på den intressanta Saturnusmånen Enceladus yta. Det är ju den här månen som sprutar ut stora mängder vatten (se HÄR). Tidigare har vi sett bilder på månen som ger intryck av att det är en stor vit isboll. De nya bilderna, som sammanfogats till en bild, visar att Enceladus yta i själva verket är synnerligen ojämn.
(Bildkälla: NASA)
Bilden nedan visar månen från lite längre avstånd.
Rymdsonden Cassini har tagit en fin bild av Saturnusringarna, där man också kan skymta fyra små månar precis utanför ringsystemet (en av dom är innanför den smala F-ringen). Det är, uppifrån och neråt i bilden, Epimetheus, Prometheus, Pandora och Janus. Samtliga månar har en diameter kring 100 kilometer. Klicka på bilden för att förstora den.
NASA rapporterar om fyndet av en ny dvärgplanet långt ut i vårt solsystem. Denna himlakropp, som fått namnet 2012 VP113, kretsar längre ut från solen än någon annan hittills känd himlakropp i vårt solsystem. Som närmast kommer den ca 12 miljarder kilometer från solen, dvs 80 gånger avståndet mellan jorden och solen. Det är t o m långt utanför Kuiperbältet med alla dess små himlakroppar (däribland Pluto). Forskarna tror att det kan finnas hundratals objekt som 2012 VP113 därute i yttre solsystemet.
En illustration av hur en avlägsen dvärgplanet kan tänkas se ut (Bildkälla: NASA)
Man anser det inte omöjligt att där också kan finnas betydligt större himlakroppar, kanske med en massa som är större än jordens! Det skulle i så fall vara en stor, ännu oupptäckt, planet. Flera dvärgplaneter har lite märkliga omloppsbanor kring solen, vilket kan tala för att de påverkas av någon massiv himlakropp. Det har under de senaste årtiondena spekulerats en hel del om eventuella oupptäckta planeter långt ute i solsystemet. Än så länge finns inga bevis för sådana planeter, men kanske kommer man en vacker dag att upptäcka fler än dagens åtta planeter.
NASA:s rymdsond Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) har kartlagt månens nordpol in i minsta detalj. Bilderna nedan visar nordpolen i en översiktsbild och i tre alltmer detaljerade bilder.Bilden längst ner till höger är med så hög upplösning som 2 meter per pixel! Den stora bilden är en mosaik av ett mycket stort antal bilder. Klicka på bilden för att förstora den.
NASA har presenterat sitt budgetförslag (eller rättare sagt budgetäskande) för verksamhetsåret 2015. Det finns både positiva och negativa nyheter i förslaget.
NASA begär ett anslag på 17.460,6 miljoner dollar, dvs en bra bit över 100 miljarder svenska kronor, för 2015. Det innebär faktiskt en liten sänkning jämfört med vad NASA fått de senaste åren. Även om budgetanslaget fortfarande är mycket stort, så rör det sig om bara 0,5% av den totala amerikanska statsbudgeten. NASA:s andel av statliga budgetmedel har under en längre tid blivit allt mindre. Under rymdkapplöpningen gyllene era i mitten av 1960-talet utgjorde NASA:s budget mer än 4% av den totala statsbudgeten. Omräknat till dagens penningvärde hade NASA över 30 miljarder dollar per år att röra sig med på den tiden. Inte undra på att man sköt upp raketer var och varannan månad under dom åren. På engelskspråkiga Wikipedia finns en intressant tabell som illustrerar den ekonomiska utvecklingen för NASA (se HÄR).
(Bildkälla: NASA)
Vad vill då NASA göra med sina dryga 17 miljarder dollar? Hälften av pengarna går till den internationella rymdstationen och "infrastruktur". Det senare handlar om utveckling av raketer, rymdteknologi och allt annat som krävs för att bedriva rymdverksamhet. Området "Planetary Science", som rör utforskningen av planeter, månar, asteroider m.m med hjälp av rymdsonder tar bara knappa 1,3 miljarder dollar i anspråk. Det gör att NASA tvingas föreslå nedläggning av några av de pågående projekten. Två sådana projekt är Marsfordonet Opportunity och månsonden LRO, som båda kan komma att avvecklas redan under det här året. Samtidigt föreslås en fortsatt satsning på det Marsfordon som planeras sändas upp kring år 2020. Bemannade rymdfärder till en asteroid (år 2025) resp till Mars (2030-talet) finns med i planen. Fortsatt utveckling av James Webb-teleskopet samt av kommersiell rymdfart likaså. En intressant post i budgeten är ett anslag som rör planering av en rymdsondsexpedition till Jupitermånen Europa, någon gång under 2020-talet. Spännande!
NASA hoppas få tilläggsanslag för att kunna fortsätta finansiera alla nu pågående projekt. Obamaadministrationen har föreslagit att statsbudgeten tillförs extraanslag på totalt 56 miljarder dollar, varav kanske närmare 900 miljoner dollar skulle kunna tillfalla NASA. Syftet med extraanslagen är att få fart på den amerikanska ekonomin. Frågan är väl om kongressens båda kammare ger bifall till denna stora satsning, som skulle öka det amerikanska budgetunderskottet ytterligare.
Läs mer om NASA:s budgetförslag HÄR. Läs också Planetary Societys kommentar till budgetförslaget HÄR. Det bör betonas att det hela fortfarande bara är ett förslag. Mycket kan komma att hända i den fortsatta budgetprocessen inför 2015. De amerikanska politikerna i senaten och representanthuset har ju inte direkt varit eniga i ekonomiska frågor under senare år.
Den europeiska rymdmyndigheten ESA:s rymdsond Venus Express har observerat en regnbågsliknande formation i planeten Venus atmosfär. Det är första gången man observerar något som liknar en regnbåge på en annan planet än jorden. Även om det kanske inte ser ut som en regnbåge så är det i alla fall lika färgglatt! Läs mer om nyheten på ESA:s websida HÄR.
Efter 20 år med upptäckter av exoplaneter lite då och då så blev 2014 året då det lossnade på allvar. I och med NASA:s rapportering för två veckor sedan om upptäckten av 715 nya exoplaneter är vi nu uppe i nästan 1.800 planeter. Bilden nedan illustrerar verkligen det exceptionella exoplanetåret 2014.
(Bildkälla: NASA)
Med alltmer avancerade rymdteleskop i pipeline att sändas upp de närmaste åren kommer vi sannolikt att kunna redovisa tiotusentals exoplaneter om några år. Nya fynd kommer att bli rutin och inte bli föremål för särskilt mycket rapportering i rymdmedia, om det inte rör sig om jordliknande planeter. Det är upptäckten av "jordkopior" vi nu vill ha rapporter om.
Vad är då en "jordkopia"? Jo, en jordstor planet som kretsar inom den beboeliga zonen kring en solliknande stjärna och som har en atmosfär med "rätt" innehåll. Planeter med atmosfärer kommer att bli högintressanta studieobjekt när observationstekniken utvecklas och möjliggör mer detaljerade atmosfärstudier. En planet i den beboeliga zonen med en lagom tät atmosfär kan ha förutsättningar att utveckla liv. Undrar just när det första fyndet av en sådan planet sker. Före år 2020? Ja, kanske.
Rymdsonden Cassini har snart kretsat kring Saturnus i tio år. Många varv runt planeten och dess månar har det blivit. Sonden gjorde häromdagen sin hundrade flygning förbi månen Titan, den största av Saturnus månar. Den här gången passerades Titan på bara 1.500 kilometers avstånd. Varje passage ger nya kunskaper om denna atmosfärtäta måne. Läs mer om Titan på NASA:s websida.
Årets första nummer av tidskriften Populär Astronomi har nu släppts. Jag har som prenumerant ännu inte fått tidningen så jag har inte läst den, men den ska bland annat innehålla en längre artikel om rymdsonden Rosetta + en hel del annat spännande.
Häromdagen skrev jag om Keplerteleskopets upptäckt av hela 715 nya exoplaneter. Denna enorma mängd nya planeter verkar ha ställt till vissa problem för alla de databasadministratörer som har en ambition att redovisa aktuella exoplanetuppgifter. Det är först nu, en vecka efter publiceringen av fynden, som databaser och websidor så sakteliga börjar uppdateras. Planetary Habitability Laboratory (PHL) redovisar när detta skrivs att det totala antalet upptäckta exoplaneter uppgår till 1.793. Flera nya potentiellt beboeliga planeter finns bland de nyupptäckta exoplaneterna. PHL har fått rita om "kartan" totalt. Nu anger man hela 20 s.k superjordar, dvs planeter något större än jorden, som potentiellt beboeliga. Det är nästan en fördubbling från de 12 planeter som tidigare redovisades. Bilden nedan visar rankinglistan vad gäller "Earth Similarity Index" - exoplaneters likhet med jorden (klicka på bilderna nedan för att förstora dem).
(Bildkälla: PHL)
Topplistan har som synes fått några nykomlingar. Att det rör sig om "potentiellt beboeliga" exoplaneter bör betonas. Vår kunskap om planeternas eventuella atmosfärer och annat av betydelse för att de ska vara beboeliga, är mycket bristfälliga. De uppgifter som PHL redovisar utgår ifrån planeternas avstånd från sina stjärnor, dvs att de kretsar kring stjärnorna inom den beboeliga zonen. Det finns därmed förutsättningar för att planeterna kan hysa liv, men de kan också mycket väl likna Mars och Venus, som båda två sannolikt idag inte hyser något liv (Dock med viss reservation för underjordiskt liv på Mars).
Det är också intressant att notera att man bland de nya exoplaneterna upptäckt ganska många som ingår i planetsystem med mer än en planet. Personligen tror jag att intresset för just planetsystem med mer än 3-4 planeter kommer att vara av största intresse i framtiden. Mycket talar nämligen för att planeternas omloppsbanor runt solen i vårt eget solsystem stabiliseras av de stora planeterna Jupiter och Saturnus. Stabilitet ökar kraftigt förutsättningar för att liv ska uppstå och utvecklas. Att hitta solsystemskopior är därför varje exoplanetforskares dröm.
Lite mer fakta för de 1.793 planeterna (källa: PHL:s websida):
de finns i totalt 1.102 planetsystem, där fortfarande 1- och 2-planetsystem dominerar. Man upptäcker dock alltfler planetsystem med mer än 4 planeter. Till dags dato har 16 sådana planetsystem upptäckts, varav ett planetsystem med hela 7 planeter. Vårt solsystem med sina 8 planeter leder dock fortfarande ligan.
de består av 1.445 heta planeter, 133 varma planeter och 203 kalla planeter. 12 planeter har inte kunna klassificeras vad gäller temperatur.
av planeterna är 19 stycken mindre än jorden, 109 jordstora och 532 s.k superjordar. Resterande 1.133 planeter är Neptunusstora eller större. De största är betydligt större än Jupiter.
ännu har ingen planet upptäckts som kan klassificeras som "varm jordstor planet", dvs en planet som liknar jorden vad gäller storlek och temperatur
Som synes väntar vi fortfarande på den där jordkopian, en planet som i allt väsentligt liknar jorden. Än så länge har ingen sådan upptäckts, men bland de dryga 3.000 planetkandidater som Keplerteleskopet identifierat kan det finnas en handfull enligt NASA:s bedömningar. Det mest intressanta med tillskottet på dryga 700 planeter är att man nu börjar upptäcka allt fler små planeter. Diagrammet nedan visar tydligt att mängden småplaneter ökat dramatiskt. När man ser detta så inser man samtidigt hur synd det var att Keplerteleskopet fick tekniska problem precis när den bara behövde bekräfta en del av sina planetkandidatfynd genom att återupptäcka dom ytterligare några gånger. Ett stort antal av dessa planetkandidater är sannolikt små planeter.
Planetary Habitability Laboratory redovisar som sagt 1.793 exoplaneter på sin websida. De andra exoplanetsiterna redovisar andra uppgifter. Open Exoplanet Catalogue redovisar (mycket översiktligt) 1766 exoplaneter medan NASA:s websida redovisar 1.690. Min normala huvudkälla vad gäller exoplaneter, Exoplanet.eu, rapporterar dock fortfarande "bara" 1.081 exoplaneter. Även om den sistnämnde websidan uppdateras genom att de 715 planeterna läggs till så kan man konstatera att ingen av databaserna har samma antal upptäckta planeter. Det beror på att man har lite olika kriterier för vad som ska räknas som "bekräftade exoplaneter". Hur vore det om man kunde enas i frågan?! Det hade underlättat för både proffsastronomer och amatörastronomer. Det blir lite löjligt med dessa skillnader i data.
Det europeiska rymdsamarbetet inom ramen för ESA möjliggör alltmer avancerade rymdsondsprojekt. ESA konkurrerar nu på allvar med NASA om att bli ledande i rymden. Fortfarande är det så att NASA är den klart dominerande rymdaktören, men den närmaste tioårsperioden har ESA väl så många nya rymdsondsprojekt som NASA.
(Bildkälla: ESA)
Vad är på gång för ESA:s del? Här kommer en liten sammanställning av det viktigaste:
Rymdteleskopet Gaia, som sändes upp i december 2013, genomför en rad tester av instrument m.m för att snart börja sitt uppdrag: att observera en miljard stjärnor i Vintergatan. Om allt fungerar som det ska finns goda förutsättningar för Gaia att göra en enorm mängd intressanta upptäckter som kommer att öka vår kunskap om Vintergatan.
Rymdsonden Rosetta som i maj månad kommer i närkontakt med kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. I november sänder sonden ner kometlandaren Philae, som ska försöka sig på en landning. Det blir grejer det om det lyckas!
Rymdsonden BepiColombo som sänds upp 2015 mot Merkurius. NASA:s rymdsond Messenger kommer därmed att få konkurrens. Även om Merkurius är ganska nära jorden tar färden dock hela 8 år, så här får vi ha en god portion tålamod.
ESA:s stora Marsprojekt ExoMars som med två rymdsondsuppskjutningar 2016 respektive 2018 kommer att göra ESA jämbördig med NASA på Mars. Projektet genomförs i samarbete med ryska Roscosmos och inkluderar både Marslandare och Marsfordon.
ESA:s exoplanetteleskop Cheops som sänds upp 2017 kommer att fokusera på att upptäcka planeter kring stjärnor i vår närhet.
Solsonden Solar Orbiter ska studera solens i detalj. Den kommer därmed att komplettera de NASA-rymdsonder (SDO, SOHO, Stereo) som just nu observerar solen. 2017 är det tänkt att Solar Orbiter ska sändas upp.
Rymdsonden Euclid sänds upp 2020 för att försöka få klarhet i det här med mörk materia och mörk energi och vad det egentligen är.
Rymdsonden JUICE sänds upp 2022 för en färd mot Jupiter och dess månar. Sonden kommer att studera de stora Jupitermånarna Europa, Ganymedes och Callisto. En och annan titt på Io lär det väl också bli i förbifarten kan jag tro.
Rymdteleskopet Plato sänds upp 2024 för att söka efter exoplaneter kring en miljon stjärnor.
