Marsfordonet OPPORTUNITY kör på för fullt

SpaceRef visar idag ett flertal fina bilder som Marsfordonet OPPORTUNITY tagit på sin färd på Mars. Undrar just hur lång tid det tar innan spåren är borta igen?


Spåren efter Opportunity (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.spaceref.com/news/viewsr.html?pid=38909

Amerikanska budgetkrisen kan innebära neddragningar även i pågående rymdsondsprojekt

SpaceNews rapporterar att den amerikanska budgetkrisen, där kongressen arbetar med att få ihop en statsbudget för det kommande budgetåret, kan innebära neddragningar också i nu pågående rymdsondsprojekt. T o m ett projekt som CASSINI-sonden kan påverkas genom att dess uppdrag inte förlängs, trots att rymdsonden är fullt funktionsduglig! Även flera av Marsprojekten kan komma att påverkas av de ekonomiska restriktionerna. Alla projekt ska genomgå en noggrann utvärdering innan de får klartecken att fortgå. I rymdsondsammanhang är det vanligt att uppdragen förlängs både en och två gånger och ofta i flera år utöver de ursprungliga planerna. Som exempel kan nämnas rymdsonden Galileo som skulle kretsa kring Jupiter i två år, men som efter flera förlängningar fortsatte i ytterligare sex år. Dessa förlängda uppdrag kostar förstås pengar. För Cassini-projektet räknar man med extrakostnader på ca 60 miljoner dollar 2012.
Trots det känns det som att man är inne och knaprar på, i dessa sammanhang, små budgetposter för att få NASA:s budget att gå ihop. Det är synnerligen illavarslande!

Läs mer på: http://www.spacenews.com/civil/111028-budget-pressures-planet-mission-extensions.html

Rymdsonden CASSINI har studerat Saturnusmånen Hyperion

Rymdsonden CASSINI flög förbi Saturnusmånen Hyperion i mitten av september 2011 och tog bl a denna fina bild.


(Bildkälla: NASA)

Hyperion, med en diameter på ca 270 kilometer, platsade på Populär Astronomis 10-i-topp-lista över solsystemets bästa månar. Den hamnade på åttonde plats på grund av dess spännande ojämna form, dess tvättsvampsliknande utseende samt dess smått kaotiska rotation. Den tumlar liksom runt lite hur som helst i sin omloppsbana runt Saturnus. Hyperion verkar vara en lite löst sammansatt måne bestående till stor del av is. Den har också ett slags symbiosförhållande till den stora Saturnusmånen Titan och påverkas kraftigt av denna månes gravitationskrafter.

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4395

Kinesiska rymdsonden Shenzhou-8 lyfter redan vid midnatt mot rymdstation

Redan vid midnatt svensk tid kan det vara dags för den kinesiska rymdsonden Shenzhou-8 att sändas upp mot rymdstationen Tiangong-1, eller "Det himmelska palatset" som det så vackert heter översatt till svenska. Enligt uppgifter från SpaceDaily så sker uppskjutningen kring kl 23.00 svensk tid. Shenzhou-8 ska docka med rymdstationen (eller rättare sagt den första modulen i en större rymdstation). Det hela är ett led i Kinas  ambitioner att genomföra bemannade rymdfärder under de kommande åren. Om allt går väl med uppskjutningen och dockningen kan det redan nästa år vara aktuellt med en bemannad rymdfärd till Tiangong-1. Det är en hög aktivitetsnivå i det kinesiska rymdprogrammet just nu. Det är bara en månad sedan som Tiangong-1 sändes upp. Om en dryg vecka ska också den kinesiska minisonden Yinghuo-1 sändas upp tillsamman med ryska Phobos-Grunt mot Mars.

Rymdsonden Shenzhou-8 är intressant ur en annan synvinkel också. Den innehåller en stor mängd tyska mätinstrument. Intressant med ett ökande internationellt samarbete i de olika rymdsondsprojekten. Det borde gagna forskningen, och mänskligheten, ur alla aspekter!

Enligt de kinesiska planerna ska åtminstone en bemannad rymdfärd ske till Tiangong-1 under 2012. Tanken är att de kinesiska astronauterna ska vistas 2 veckor på stationen, som är relativt liten, och utföra diverse tester. Framförallt kanske känna efter hur det känns att vara i rymden en längre period. Efter denna tvåveckorsvistelse så färdas dom hem igen med samma rymdsond som tog dom dit. 14 dagars semester alltså!


Illustration som visar hur en dockning kan tänkas se ut.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/China_to_launch_spacecraft_on_Tuesday_Xinhua_999.html

Läs också: http://www.spacedaily.com/reports/German_Chinese_SIMBOX_ready_for_launch_999.html

Läs också: http://www.spacedaily.com/reports/Sweet_Dreams_for_Tiangong_999.html

Rymdsonden NEW HORIZON:s närbild av Jupiter

Rymdsonden NEW HORIZON tog en fin närbild av Jupiter när den passerade 2007 på sin färd mot Pluto. Det är ett synnerligen komplex molnstruktur, som byggs upp av energin från planeten snarare än energin från solen.


(Bildkälla: NASA)

Vacker planet den där Jupiter!! Nu väntar vi bara på att rymdsonden JUNO ska komma dit och ta ännu bättre bilder. Den har dock inte kommit så värst långt ännu. Sonden samlar kraft med hjälpa av planeternas gravitationskrafter för att få lite fart mot Jupiter. Bilden nedan visar var Juno befann sig den 25 oktober 2011.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/ap111023.html

Läs också: http://www.nasa.gov/mission_pages/juno/main/index.html

Senaste nytt från rymdsonden MESSENGER's utforskning av Merkurius

På NASA:s Jet Propulsion Laboratory's (JPL) websida finns en hel del intressant information om rymdsonden MESSENGER:s utforskning av Merkurius.

En detaljerad bild av Merkurius yta visas i bilden nedan (Klicka på denna länk för en bättre upplösning på bilden). Bilden, som skapats genom sammanfogning av en mängd bilder visar faktiskt 99,9% av planetens yta! Rymdsonden har tagit inte mindre än 22.000 bilder av Merkurius yta under det dryga halvåret som den observerat planeten. Vilken uppgift för någon stackars forskningsassistent att gå igenom alla dom och välja ut de mest intressanta!



(Bildkälla: NASA)

Merkurius yta är fylld med kratrar. En del av dom är relativt stora. Den ellipsformade kratern i bilden är 45 kilometer lång.


(Bildkälla: NASA)

Bilen nedan visar fyra stora kratrar, var och en med diameter på ca 70 kilometer.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://messenger.jhuapl.edu/the_mission/index.html

För 20 år sedan studerade GALILEO en asteroid. Nu är det DAWN som utforskar Vesta

Igår var det 20 år sedan rymdsonden GALILEO flög förbi den lilla asteroiden 951 Gaspra. Det var första gången som en rymdsond närstuderade en asteroid. Avståndet mellan Galileo och Gaspra var endast 1.600 kilometer. Asteroiden, som är avlång till formen och mäter 18x10x9 kilometer, visade sig vara en himlakropp som hade varit med om några kollisioner med andra himlakroppar. Den härstammade sannolikt från en större himlakropp.

Rymdsonden Galileo hade en hel del tekniska problem under sitt uppdrag. Sondens huvudantenn fungerade inte överhuvudtaget, vilket gjorde att man fick förlita sig på den enklare reservantennen. Denna antenn hade dock en mycket låg kapacitet och kunde sända ynkliga 1kilobit data per sekund (jämfört med huvudantennens 134 kilobit/s)! Antalet bilder på Gaspra blev därför relativt få. Galileos dator var för övrigt också mycket enkel. Den motsvarar en PC från tidigt 80-tal och är tusen gånger klenare än dagens persondatorer. Data från sondens olika instrument lagrades på band med en mycket enkel bandspelare. Även denna krånglade en hel del i början av rymdsondens färd, men teknikerna lyckades laga den (hur det nu kan gå till från 100-tals miljoner kilometers avstånd?!). Med dessa tekniska förutsättningar lyckades man alltså genomföra ett av historiens mest framgångsrika rymdsondsprojekt. Visst är det fantastiskt!



Galileos bildserie av Gaspra (Bildkälla: NASA)

Sedan Galileos förbiflygning har ett flertal asteroider studerats mer ingående. Det mest spännande just nu är rymdsonden DAWN:s studie av asteroiden Vesta. Utrustningen på Dawn är förstås, så här 20 år efter Gaileos studie av Gaspra, oerhört mycket mer avancerad. Vi får löpande en stor mängd detaljerade bilder av Vestas yta. Med hjälp av de olika instrumenten på rymdsonden skapas bilder som visar asteroidytans topografi och dess sammansättning. Här följer några sådana bilder som tagits under senare tid.


(Bildkälla: NASA)

Denna närbild av Vestas visar förutom kratrar också spåren efter mindre stenblock som studsat på asteroidytan (dom tunna linjerna i bilden). Sådana spår skapas som en sekundäreffekt av ett meteornedslag. När meteoren slår ner på asteroiden spränger den loss en mängd mindre stenblock som rullar vidare längs ytan och skrapar upp den så att spåren bildas.


(Bildkälla: NASA)

Bilderna visar området kring Snowman-kratern på asteroidens norra halvklot. Den högra bilden visar  höjdskillnaderna i området. Det vita området är högst och det mörkare blå området lägst.


(Bildkälla: NASA)

Här är ett par bilder som visar spektrala olikheten på Vestas yta. Ytan tycks vara sammansatt av olika ämnen inom ett relativt litet geografiskt område.

Läs mer på: http://dawn.jpl.nasa.gov/

När solens utbrott når jorden får vi vackra polarsken!

För en vecka sedan hade solen ett större utbrott som var riktat mot jorden. Rymdsonden STEREO har fångat det hela på en film. Dessa utbrott är verkligen spektakulära och ger också vackra norrsken (och sydsken på södra halvklotet. Polarsken är väl den rätta benämningen egentligen).

(Källa: NASA)

Utbrottet den 22 oktober påverkade jorden två dygn senare och norrsken kunde ses så långt söderut som i Alabama i USA.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/sunearth/news/News102511-aurora.html

Jupiter är i opposition

Idag är det läge att studera planeten Jupiter lite extra. Den är i opposition, vilket innebär att jorden är mitt emellan solen och Jupiter. Planeten är därmed lite närmare oss än vanligt. Avståndet är nu bara ca 4 astronomiska enheter (>600 miljoner kilometer). Jupiters ljusstyrka är nästan -3 i magnitud!

Rymdsonden JUNO är på väg mot Jupiter för att studera planeten i detalj. Trots att rymdsonden GALILEO gjorde en stor mängd observationer av planeten under sina 8 år i omloppsbana samt med hjälp av den minisond som sänktes ned i Jupiteratmosfären så finns det fortfarande en mängd frågetecken kring planeten och dess utveckling. Jupiter har ju dessutom några av solsystemets intressantaste månar!


Rymdsonden Voyagers bild av Jupiter (Bildkälla: NASA)


De Galileiska månarna fotograferade av rymdsonden Galileo (Bildkälla: NASA)

Teleskopen riktas nu mot Uranus och dess stora ljusa fläck

Observationer med hjälp av det stora Geminiteleskopet på Hawaii, med en spegeldiameter på 8,1 meter, visar att Uranus tycks ha en stor ljus fläck. Området är 10 gånger ljusare än resten av planetytan. Amatörer med kraftfulla teleskop har blivit ombedda att hjälpa till att observera fläcken och dess fortsatta utveckling. Det krävs nämligen ett flertal oberoende observationer som kan bekräfta att fläcken finns för att Hubble-teleskopet ska avbryta sina planerade observationer och riktas mot Uranus för en studie av planeten.

Forskarna tror att den ljusa fläcken uppkommit genom ett utbrott som skickat upp metanis i den övre atmosfären. Uranus har på senare tid uppmärksammats som ett intressant objekt att studera närmare. Varför inte skicka en rymdsond till denna spännande planet?! Sannolikt skulle ett sådant projekt ge oss väldigt mycket ny kunskap om planeten och dess månar ungefär så som rymdsonden Galileo gjorde vad gäller Jupiter-systemet för 10-15 år sedan.

Så nu ombeds alla amatörastronomer med kraftiga teleskop och CCD:er att rikta dessa mot planeten. Läs artikeln i Skymania (se nedan) för vidare instruktioner.



Bild av Uranus ljusa fläck tagen med Gemini-teleskopet

Läs mer på: http://www.skymania.com/wp/2011/10/mystery-of-bright-spot-on-uranus.html

Rymdsonden ROSETTA's studie av asteroiden Lutetia har nu analyserats

ESA:s rymdsond ROSETTA flög förbi asteroiden Lutetia den 10 juli 2010. Fotografierna visade en primitiv stenig himlakropp. Sonden flög så nära som 3.170 kilometer från denna relativt stora asteroid (132x101x76 km enligt eng. Wikipedia). Analyser som forskarna gjort visar att det rör sig om gammal himlakropp som "blev över" när planeterna i solsystemet bildades. Den stora mängden kratrar på asteroiden antyder en hög ålder. Forskarna tror att delar av asteroiden har en ålder på 3,6 miljarder år. Vissa delar av asteroidytan har skapats betydligt senare, för "bara" 50-80 miljoner år sedan. Det handlar om ytlager som skapats och spridits över delar av asteroidytan av kraftiga meteornedslag. En del meteornedslag har också delvis slagit sönder asteroiden och därmed skapat den ojämna formen. Från början var den förmodligen rund till formen men har successivt blivit allt ojämnare när stora bitar slagits loss. Lutetia har en relativt hög densitet för att vara en asteroid, vilket antyder förekomst av en mindre järnkärna.


(Bildkälla: ESA)

Rymdsonden Rosetta far nu vidare mot kometen Churyumov-Gerasimenko, som den når 2014. Populär Astronomi skrev om Rosetta och Lutetia på sin websida i juli 2010.

Läs mer på: http://www.esa.int/SPECIALS/Rosetta/SEMG93HURTG_0.html

Läs också: http://www.popast.nu/2010/07/rosetta-hos-lutetia-basta-asteroidbilderna-nagonsin.html

Var är alla rymdsonder i november?

Planetary Societys bloggare Emily Lakdawalla har uppdaterat sin statusrapport avseende rymdsonderna i vårt solsystem. Klicka här för att se var alla rymdsonder befinner sig i november 2011 (Bilden är skapad av Olaf Frohn).

Det blir en intensiv månad att se fram emot. Rymdsonderna Phobos-Grunt och Yinghuo-1, som sänds upp samtidigt, är inne i de sista förberedelserna inför uppskjutningen som nu planeras ske den 9 november (Moskvatid). NASA:s Mars Science Laboratory, med rymdfordonet Curiosity planeras sändas upp tidigast 25 november.

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003235/

Ny statusrapport från NASA om kommersiell rymdfart

NASA har publicerat en ny statusrapport avseende läget för kommersiell rymdfart. Rapporten redovisar NASA:s bedömning av hur långt sex av NASA:s industripartners har kommit på vägen mot kommersiell rymdfart. För NASA handlar det i första hand om att med hjälp av ett eller flera privata företag minska beroendet av ryska transporter till den Internationella Rymdstationen ISS. NASA har satt upp totalt 57 s.k milstolpar i arbetet för att utveckla kommersiell rymdfart. På ett halvår har de sex företagen uppnått 21 av milstolparna. Dessa milstolpar handlar i stor utsträckning av att genomföra ett antal tester för att visa att man har kapaciteten att genomföra rymduppdrag åt NASA.


(Bildkälla: NASA)

De sex företagen är Blue Origin, Boeing, Sierra Nevada Corporation, SpaceX, United Launch Alliance och Alliant Techsystems.

Läs mer på: http://www.nasa.gov/pdf/598228main_October_2011_CSD%2060%20Day%20Report_508.pdf

Ska det bli nysatsning på svenska forskningssatelliter?

Robert Cumming skriver på Populär Astronomis websida om Rymdstyrelsens planer på en ny svensk forskningssatellit. Det vore kul med en lite mer offensiv svensk satsning på rymdsonder och forskningssatelliter. Visst är det bra med samarbetet inom ramen för den Europeiska rymdmyndigheten ESA, men visst finns både kunnande och pengar för ett eller ett par mindre helsvenska projekt!

Läs mer på: http://www.popast.nu/2011/10/det-blir-en-ny-svensk-forskningssatellit.html

Fantastiskt fin CASSINI-bild av Saturnus ringar och några månar

Ännu en fantastiskt fin bild som rymdsonden CASSINI tagit av Saturnusringarna och några av Satutnus månar. Den stora grå himlakroppen i bakgrunden är månen Titan. Den ljusa månen precis ovanför ringarna är Dione. Längst till höger finns en liten måne som heter Pandora. Det finns också en pytteliten måne, Pan, i det svarta "hålet" mellan ringarna. Den är svår att se i bilden nedan, men syns svagt i orginalbilden (klicka på länken nedan).


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4384

Kraftig solaktivitet som når Mars om några dagar

En kraftig soleruption igår med riktning mot Mars innebär att planeten på onsdag träffas av en kraftig  solstorm. Rymdsonden SOHO har fångat det hela. Se film på SpaceWeather. Undrar just hur det går med elektroniken i Marsfordonen? Man får väl anta att de har effektiva skydd.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer om rymdvädret på: http://spaceweather.com/

Hur fungerar Marsfordonet CURIOSITY?

NASA visar i en ny video hur MARS SCIENCE LABORATORY:s Marsfordon CURIOSITY fungerar och vad som driver fordonet. Ett avancerat fordon minst sagt! Så har ju projektet också kostat en del pengar - faktiskt så mycket som 2,5 miljarder dollar enligt Universe Today!

Utmärkta Universe Today har idag flera fina bilder på rymdsond och fordon.

 (Källa: NASA)

Curiosity tycks vara väl skyddad innanför rymdsondens skal.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89895/curiosity-buttoned-up-for-martian-voyage-in-search-of-life%E2%80%99s-ingredients/

NASA-film om dom märkliga hålorna på Merkurius

För några veckor sedan presenterade NASA bilder från Merkurius yta som rymdsonden MESSENGER tagit. Bilderna visade märkliga håligheter och klippformationer på delar av planetens yta. Nu har NASA presenterat en film som beskriver det hela mer utförligt. Det är spännande bilder av solsystemets innersta planet som visas.

(Källa: NASA)

Ryssar, kineser och amerikaner förbereder sig för utforskning av Mars

Just nu pågår de sista förberedelserna för dels den rysk-kinesiska rymdsondskombon PHOBOS-GRUNT/YINGHUO-1 och dels för den amerikanska MARS SCIENCE LABORATORY (MSL). För den förstnämnda duon är det uppskjutning redan om drygt 2 veckor, medan MSL får vänta ytterligare några veckor.

Både Roscosmos och NASA tycks vara angelägna om att marknadsföra sina respektive projekt hårt. Det kommer mängder med foton från förberedelsearbetet. Här nedan visas ett par av dem.


(Bildkälla: Roscosmos)

Den ser ut att vara väl inpackad, den ryska rymdsonden Phobos-Grunt. Någonstans innanför det här skalet finns också den kinesiska minisonden Yinghuo-1. Uppskjutning planeras ske tidigast den 7 november.



Bild på MSL:s rymdfordon Curiosity (Bildkälla: NASA)

Det ser lite komisk ut det amerikanska rymdfordonet Curiosity. Förvånansvärt små hjul kan man tycka med tanke på vilka stenblock som kan komma i dess väg. Man får hoppas att den är lättstyrd och enkelt kan styras förbi alla hinder. Curiosity har, lustigt nog, ett ryskutvecklat instrument (markerat med den röda rektangeln i bilden), som ska undersöka förekomsten av vattenbärande mineraler när Curiosity rullar över Marsytan. MSL har ett uppskjutningsfönster mellan 25 november och 18 december i år.

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003225/

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/msl/multimedia/pia14257.html

Läs också: http://www.universetoday.com/90012/phobos-grunt-and-yinghou-1-arrive-at-baikonur-launch-site-to-tight-mars-deadline/

Rymdteleskopet HERSCHEL har hittat en "ocean" med vatten kring en stjärna

Igår kom nyheten om att rymdteleskopet Spitzer har upptäckt ett annat solsystem som är utsatt för ett kometbombardemang (se mitt inlägg igår). Idag kommer nyheten att rymdteleskopet HERSCHEL vid observation av en stjärna under bildande hittat stora mängder vatten i stjärnans ackretionsdisk (ur vilket ett "solsystem kan bildas med planeter och andra himlakroppar). Det är första gången man hittar vatten en bit ut i disken. Det ger förutsättningar att stora mängder is klumpar ihop sig till kometer, som vid nedslag på planeter kan föra dit vatten. Det är inte heller några små mängder vatten man hittat. Det sägs motsvara tusentals jordoceaner.  Stjärnan, som heter TW Hydrae, är bara 10 miljoner år gammal och är belägen ca 175 ljusår från oss i stjärnbilden Vattenormen. Den syns på södra stjärnhimlen och är den största av våra 88 stjärnbilder.

Som jag skrev igår så kan vi, vid studier av närliggande stjärnor och exoplaneter, få ökad kunskap om hur vårt solsystem bildades och utvecklades. Det kan också innebära att många av de teorier som finns kring solsystemets utveckling nu delvis kan komma att bekräftas via studier av liknande solsystem.

Det kanske finns mängder med solsystem med planeter som har vatten! Och liv!


En illustration på hur det skulle kunna se ut (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.jpl.nasa.gov/news/news.cfm?release=2011-327&rn=news.xml&rst=3177

Fler bilder på Saturnusmånen Enceladus

Rymdsonden CASSINI flög förbi Saturnusmånen Enceladus igår och redan idag kan vi se fotografierna (i råformat). Det är onekligen fantastiskt!

Här kommer ett par av de bilder som NASA presenterar på sin Cassini-bildsida.


(Bildkälla: NASA)

Den ensamma kratern i den övre delen av bilden torde vara relativt ny. Bilden togs 19 oktober på 46.310 kilometers avstånd.


(Bildkälla: NASA)

Den här bilden är tagen på lite längre avstånd, 127.071 kilometer, och visar Enceladus med Saturnusringarna i bakgrunden. Visst är det mäktigt!


(Bildkälla: NASA)

En närbild som visar månens kraterfyllda yta.

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/news/cassinifeatures/feature20111019/

Mycket Ryssland just nu: Nu finns ryska planer på att leta efter vatten på månen

Rysk rymdfart är i högsta grad i rampljuset just nu, även om dagens uppskjutning av Soyuz-raketen med ESA:s Galileo-system blev uppskjuten. Dels pågår de sista förberedelserna för uppskjutning av rymdsonden Phobos Grunt, dels rapporterar SpaceDaily idag om de ryska planerna vad gäller utforskningen av månen. Häromdagen rapporterades också om de ryska planerna på en månbas. Mer om det nedan, men först om de ryska planerna på att leta efter vatten på månen.

Ryska forskare har utsett sex tänkbara landningsplatser på månen för månlandaren Luna Glob, som planeras sändas till månen 2014. Luna-Glob har utvecklats särskilt för att studera någon av månens polarregioner, som skiljer sig från de områden som de amerikanska Apollosonderna och de ryska Lunasonderna tidigare studerat. Man tror sig kunna finna vatten i kratrarna i polarregionerna, eftersom de ligger i ständig skugga. Det kan tänkas att detta område liknar de områden med permafrost som finns på jorden. På grund av svag gravitation och tunn atmosfär kan månen inte behålla flytande vatten annat än under ett istäcke.


Luna-Glob (Bildkälla: NPO Lavochkin)

Ryska forskare påpekar att förekomst av vatten är en viktig förutsättning för en kommande rymdstation på månen. Universe Today beskrev de ryska planerna i en artikel i tisdags. Det handlar om att skicka bemannade rymdfarkoster till månen. Tanken är att man ska bygga en enklare rymdstation i en krater eller "grotta" på månen där man skyddas från strålning och meteorer. I de ryska planerna finns också, som ett led i förberedelsearbetet inför bemannade månfärder, att sända ännu en obemannad rymdsond, Luna Resurs, till månen.

När nu amerikanarna har gett upp planerna på ytterligare astronauter på månens yta, så kanske vi i framtiden får följa ryska kosmonauters månpromenader m.m!

Läs mer på: http://www.space-travel.com/reports/Lunar_Probe_to_search_for_water_on_Moon_999.html

Läs också: http://www.universetoday.com/90031/russia-eyes-caves-on-moon-for-setting-up-a-lunar-base/

Rymdteleskopet SPITZER har fångat en kometsvärm i ett annan solsystem

Det är inte bara vårt solsystem som har kometer. Rymdteleskopet SPITZER har studerat vad som liknar en häftig kometsvärm i ett helt annat solsystem, kring stjärnan Eta Corvi. Denna stjärna ligger inte så värst långt från oss, "bara" ca 60 ljusår bort, och syns i stjärnbilden Korpen på södra stjärnhimlen. Stjärnan är ganska lik vår sol i vissa avseenden. Den är något större än vår sol, både vad gäller diameter och massa. Det som skiljer är att detta är en förhållandevis ung stjärna under utveckling.

Det intressanta med Eta Corvi-systemet är att det påminner om vårt solsystem när det var ca 1 miljard år gammalt. De känsliga instrumenten på Spitzer har upptäckt att stjärnsystemet utsätts för ett häftigt bombardemang av is och stoft. Stjärnan tycks också ha något som motsvarar solsystemets Kuiperbälte, med en stor mängd mindre himlakroppar som kretsar runt stjärnan på ett stort avstånd.

Studier av närliggande stjärnor och exoplaneter kan ge värdefull kunskap om hur förhållandena såg ut i ett tidigt skede i vårt eget solsystem. Det tycks alltså finnas en hel del "synergieffekter" (om man nu får använda ett begrepp från ekonomins värld) att hämta mellan exoplanetforskningen och utforskningen av vårt solsystem.

Läs mer på: http://www.jpl.nasa.gov/news/news.cfm?release=2011-322&rn=news.xml&rst=3172

Rymdsonden STEREO har studerat när en solstorm träffar jorden

Rymdsonden STEREO, som består av två separata sonder, har för första gången från rymden studerat hur kraftig solaktivitet, en solstorm, träffar jorden. På NASA:s websida finns en film som illustrerar det hela. Man känner sig onekligen liten här på jorden när man ser solens enorma kraft. Kolla här.

De två Stereosonderna kretsar kring solen i stort sett i jordens omloppsbana fast lite före resp efter jorden.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer här: http://www.nasa.gov/mission_pages/stereo/news/solarstorm-tracking.html

Ökad kommersialisering av utforskningen av rymden - är det bra?

I de bistra budgettider som råder för världens rymdmyndigheter och då särskilt NASA, poppar det upp en rad nya idéer från näringslivshåll  på hur man kan effektivisera rymdfärder och därmed spara pengar. NASA stöttar också en rad privata initiativ i syfte att få fram rymdfärjor m.m som NASA kan hyra in sig på. Man tror att det blir billigare än att utveckla och drifta egna rymdfärjor. NASA vill också undvika att hamna i ett alltför stort beroendeförhållande till Ryssland och ryska raketer. Just nu sker många uppskjutningar av satelliter m.m med hjälp av ryska Soyuz-raketer. Inte minst den enormt viktiga uppskjutningen av de europeiska Galileosatelliterna som ska ske nu på torsdag från Franska Guyana med hjälp av denna ryska raket, se artikel på Astrowebb. För att inte tala om transporterna till ISS, den internationella rymdstationen, som idag helt sker i rysk regi.


Rymdstationen ISS (Bildkälla: NASA)

En rad privata initiativ tas också just nu. Flera kapitalstarka företag och individer satsar stort på att kunna lyfta mot rymden. Tre av de mest massmediala aktörerna just nu är entreprenören Elon Musk's SpaceX, grundaren av Amazon, Jeff Bezos och hans Blue Origin samt multimiljardären Richard Bransons Virgin Galactic. Förutom dessa finns ett flertal andra färgstarka industrimän och rymdbolag som vill vara med på denna spelplan. Det tycks finnas stora pengar i rymdbranschen.

SpaceX Elon Musk, som av finansanalytiker kallats för "den nye Steve Jobs", är långt framme vad gäller rymdteknologi. Se mina tidigare inlägg här i bloggen (om återvinningsbara raketer,  om planerna på färder till Mars, om olika näringslivsinitiativ). Nu verkar det dock som han hamnat i lite ordväxling med NASA. Musk är kritisk till NASA:s planer på att satsa på de "gamla" raketmodellerna Atlas och Delta, eftersom det riskerar att konkurrera ut näringslivsinitiativen och dessutom, enligt Musk, är slöseri med pengar (läs här). Senaste nytt i denna historia är dock att NASA tycks ha gett klartecken även för de nya aktörerna bland privata företag att vara med och konkurrera om de riktigt stora uppdragen. De stora amerikanska företagen Lockhead och Boeing har haft lite av monopolställning fram till nu.

Den framgångsrike grundaren av internetfirman Amazon, Jeff Bezos, tycks inom ramen för företaget Blue Origin genomföra någon form av testflygningar långt ute i öknen  i Texas. Enligt nyhetsrapporteringen så kraschade dock den första "rymdfarkosten".

Physorg rapporterar att Richard Branson, med sitt företag Virgin Galactic, står i startgroparna för att genomföra provflygningar redan 2012 och att starta mer kommersiella flygningar kort därefter. Av artikeln framgår också att Branson öppnat den första privata rymdterminalen! Man vill erbjuda en 2,5 timmars flygtur som inkluderar fem minuter av tyngdlöshet, för det facila priset av 200.000 dollar! Enligt AviationWeek finns det planer på att Virgin Galactic ordnar "taxitransporter" till ISS så småningom!

I The Space Review finns en mycket positiv artikel om alla dessa näringslivsinitiativ som nu startats upp. Skribenten ser det som ett positivt tecken, och lite av en entreprenörernas återkomst, till en rymdbransch som varit starkt centralstyrd och där kontrakt skrivits med ett fåtal stora rymdföretag.

Är då alla dessa initiativ enbart av godo? Helt klart innebär de sannolikt lägre utvecklingskostnader och möjligen också lägre driftkostnader. Frågan är om man genar för mycket i en överdriven ambition att sänka kostnader. Om man studerar de riktigt stora rymdprojekten under de senaste decennierna så beror stora budgetöverskridanden till mycket stor del på ett rigoröst säkerhetsarbete. Man har vad gäller t.ex  Hubbleteleskopet och JWST gjort allt som står i mänsklig makt för att säkerställa ett framgångsrikt projekt.
En annan viktig aspekt är styrfrågan. Det är viktigt att NASA som "beställare" styr vad dessa rymdfarkoster ska användas till och att det är NASA (och ännu hellre det internationella forskarsamfundet) som står för prioriteringarna vad gäller utforskningen av vårt solsystem. Här kan det utan tvekan komma att finnas en intressekonflikt. I valet mellan att köra en massa rymdflygningar á 200.000 dollar med penningstinna rymdturister eller långa rymduppdrag för NASA:s räkning till en (låg) fast kostnad så är väl risken ganska uppenbar att företagen väljer det första alternativet. Då står NASA på precis samma punkt som idag. Det är väl därför man vill gardera sig med "gammal hederlig teknologi" i form av Atlasraketer.Vi får följa utvecklingen och se vad som händer. Det är ju trots allt lite spännande med alla dessa kreativa entreprenörer och deras idéer. Tillsvidare får man se positivt på det näringslivsintresset. Det kan komma ut något riktigt bra av det hela.

Läs mer på: http://www.thespacereview.com/article/1952/1

Läs också: http://www.physorg.com/news/2011-10-branson-nm-dedicate-space-terminal.html

Läs också: http://www.physorg.com/news/2011-10-pentagon-nasa-space-missions-private.html

Finns det liv på några av planeternas månar?

Universe Today har en intressant artikel idag om liv på några av solsystemets större månar. Det har ju under de senaste årtiondena ett flertal gånger indikerats att det borde kunna finnas liv på flera av de större planeternas månar. Både rymdsonderna GALILEO och CASSINI har funnit förhållanden på Jupitermånar respektive Saturnusmånar som torde kunna ge förutsättningar för liv. I vissa fall har det tidigare i månarnas forntid funnits sådana förutsättningar att enklare livsformer skulle ha kunnat uppstå.

I artikeln pekar man särskilt ut månarna Titan, som studerades ingående av Cassinis minisond Huygens,  Enceladus med dess fontäner av vattenånga som studerats av Cassini samt månen Europa som detaljstuderades av Galileo, som goda aspiranter. I och med att det yttre solsystemet har temperaturer som borde omöjliggöra liv så har mycket av mer närgående utforskning (med diverse fordon) koncentrerats till Mars. Upptäckten av att flera av månarna i de yttre delarna av solsystemet är geologiskt aktiva och i vissa fall har kraftig vulkanism, har gjort att intresset under senare tid för att studera denna del av solsystemet ökat. När det gäller den fascinerande Jupitermånen Europa kan en kombination av gravitationell påverkan från Jupiter och månens geologiska aktivitet skapa tillräckligt med värme för att hålla vatten flytande. Titans flytande metan kanske kan skapa liv liksom den vulkaniska aktiviteten på Enceladus.


Rymdsonden Galileos foto av Jupitermånen Europa (Bildkälla: NASA)

Förutom dessa tre månar har vi ju också den superaktiva Jupitermånen Io, solsystemets mest aktiva himlakropp (efter solen förstås).

Jag väntar med spänning på den dag då rymdsonden JUNO kommer fram till Jupiter. Saturnus i all ära, men det är ändå Jupiter som är den största av planeter, i alla avseenden. Den har också fyra av de största och mest intressanta månarna, Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Alla fyra platsade förstås på Populär Astronomis lista över solsystemets 10 bästa månar, med månen Europa i topp. Jag håller absolut med vad gäller den "rankingen". Kanske borde Jupiterfordon skickas upp med någon rymdsond för att studera t.ex månen Europas yta lite närmare?! Det är dock tyvärr ganska komplicerat och dyrt att skicka upp en sådan, så det lär nog dröja.

I väntan på Junos ankomst till Jupiter så kan man roa sig med att läsa lite om rymdsonden Galileos resa och upptäckter. Jag har själv skrivit en hel del om detta på Wikipedia (Se artikeln här). För den riktigt intresserade kan jag rekommendera en bok om galileoprojektet, skriven av Daniel Fischer. Den heter "Mission Jupiter - The spectacular journey of the Galileo spacecraft". Boken innehåller den spännande berättelsen om denna rymdfärd, men också många intressanta saker om vägen till att projektet blev verklighet. Där spelade inte minst Pioneer- och Voyagersonderna en viktig roll.

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89955/a-tale-of-three-moons-is-there-life-in-the-outer-solar-system/

Rymdsonden DAWN har identifierat ytterligare en stor nedslagskrater vid Vesta's sydpol

Rymdsonden DAWN, som nu kretsar allt närmare asteroiden Vestas yta, har detaljstuderat Vestas märkliga sydpol. Tidigare observationer har fastslagit att sydpolen träffats av en större meteor som omformat landskapet rejält. Den krater som då bildades har man döpt till Rheasilvia. UniverseToday rapporterar idag att man nu i samma område har funnit en äldre och lika stor nedslagskrater, som tillsvidare bara kallas för den "äldre kratern".


(Bildkälla: NASA)

Det äldre meteornedslaget har resulterat i en enorm krater på hela 375 kilometer i diameter. Forskarna tror preliminärt att den skapades för 3,8 miljarder år sedan och att den är 1,3 miljarde år äldre än Rheasilvia. Två så stora nedslag som drabbat denna asteroid har i stor utsträckning påverkat och format asteroioden och därmed skapat det märkliga landskapet vid Vestas sydpol. Det är väldigt stora skillnader mellan Vestas nordpol, med en mängd mindre kratrar, och dess sydpol med de två stora kratrarna som bl a inkluderar ett två mil högt berg. Sannolikt har de två meteornedslagen påverkat stora delar av asteroiden även indirekt. De märkliga djupa och långa dalgångarna, som delar asteroiden längs ekvatorn förbryllar forskarna.


(Bildkälla: NASA)

En aspekt som är väldigt intressant med Vesta är att forskarna allt mer liknar den vid en jordliknande planet. I ett flertal avseenden har den samma egenskaper som de innersta planeterna i solsystemet. Vår kunskap om asteroiden Vesta, och även om andra av de större asteroiderna, har varit ganska vag. Faktum är ju att även med de bästa jordbaserade teleskopen och t o m med Hubbleteleskopet så syns Vesta enbart som en suddig stenklump i rymden. Bilden nedan visar vad Hubbleteleskopet ser kontra vad Dawn ser. Vilken skillnad i detaljrikedom i bilderna! Hubbleteleskopet kunde identifiera den stora Rheasilvia-kratern, men det är först utifrån rymdsonden Dawns observationer som man kunnat fastslå att den är 475 kilometer i diameter och hela 20-25 kilometer djup. Den är därmed en av solsystemets djupaste kratrar. I denna krater finns en av solsystemets högsta bergstoppar, hela 22 kilometer hög! I och med att en rymdsond nu kommer så mycket närmare asteroidens yta så innebär det att kunskapen om dessa stora asteroider ökar hundrafalt.


(Bildkälla: NASA)

Rymdsonden DAWN sänder löpande stora mängder data till jorden för analys. Det är en fascinerande värld som visar sig för forskarna, som har fullt upp med att presentera senaste nytt. Nyheten om den andra stora kratern samt andra nyheter presenterades den 13 oktober på ett möte med Geological Society of America i Minneapolis. Än mer fascinerande bilder lär komma under de närmaste månaderna när Dawn närmar sig asteroidytan än mer. Vilken fantastisk rymdexpedition detta är! Dessutom ska ju Dawn vidare så småningom och utforska ännu en stor himlakropp, dvärgplaneten Ceres!

Läs mer på: http://www.universetoday.com/88823/dawn-discovers-surprise-2nd-giant-south-pole-impact-basin-at-strikingly-dichotomous-vesta/

Budbäraren från Mars som berättar om mer jordliknande förhållanden i planetens forntid

Astronomy Magazine berättar idag om nya forskningsresultat vid studier av en gammal meteorit. Forskare vid California Institute of Technology, Caltech, har studerat den meteorit man fann 1984 i Antarktis is och som tros härstamma från Mars. Man tror att Mars träffades av ett meteornedslag för 16 miljoner år sedan som skickade iväg denna stenklump från Marsytan så att den långt senare, för endast 13.000 år sedan slog ned på jorden. Genom att analysera mineraler i stenbiten har man funnit att temperaturen på Mars, eller åtminstone på den punkt varifrån stenen härstammar, måste ha varit ca 18 grader Celcius när mineralerna bildades. Det tycks som om det har varit ett ganska behagligt klimat på Mars, med tanke på att medeltemperaturen idag är kring -60 grader C.


(Bildkälla: NASA)

Låt oss hoppas att forskarna har rätt om Marstemperaturen, för det ökar förutsättningarna att hitta spår av liv med hjälp av nuvarande Marsfordonet Opportunity och det kommande Marsfordonet Curiosity. Denna meteorit har annars förekommit i tidigare spekulationer om liv på Mars. Forskare påstod 1996 att man funnit spår av bakterier på den, men det visade sig senare vara tveksamt hur dessa hamnat på meteoriten.

Läs mer på: http://www.astronomy.com/~/link.aspx?_id=436e2bf8-9f04-4693-a380-5f49a0b372d4

Kan en måne ha en egen måne?

Kan månar i vårt solsystem i sin tur ha egna månar? Ja den frågan ställdes på planetkonferensen i Frankrike för knappt fjorton dagar sedan. Forskare har lagt fram en teori om att den lite underliga Saturnusmånen Iapetus kan ha haft en egen måne. Iapetus är svart på ena sidan och vit på den andra - lite yin och yang över månen alltså. Månen har dessutom en lång och 10 kilometer hög bergskedja längs ekvatorn. Det gör att månen ser ut som en valnöt! Man tror att månen en gång i tiden roterade mer än 100 gånger snabbare än idag och hastigheten bromsades av att Saturnus slukade Iapetus lilla måne. När den försvann tog den med sig en hel del av Iapetus rotationsenergi på sin resa. Kanske bidrog månen också till den underliga formen på Iapetus.

Rymdsonden CASSINI passerade Iapetus på nära håll i september 2007 och tog en rad bilder. Iapetus är Saturnus tredje största måne med en diameter på ca 1.500 kilometer. Denna måne, liksom flera av de andra stora Saturnusmånarna, upptäcktes av den italienske vetenskapsmannen Cassini 1671.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.scientificamerican.com/podcast/episode.cfm?id=did-saturns-moon-iapetus-once-have-11-10-17

Läs också: http://saturn.jpl.nasa.gov/science/moons/iapetus/

Lite till om 2012 års Venuspassage

Populär Astronomis redaktör Robert Cumming skriver idag på tidskriftens websida om Venuspassagen 2012. Det är ju inte så ofta dessa passager inträffar så det gäller att passa på den 6 juni 2012. Nästa gång det händer är år 2117! Kolla också in den länk som Robert hänvisar till i artikeln - Transitovenus.

Jag funderade på hur det egentligen är med Merkuriuspassager och slog då upp detta i Wikipedia. De tycks ske betydligt oftare, men torde vara svåra att se med tanke på att Merkurius är både mindre och närmare solen än Venus. Det blir bara en liten svart prick på solskivan. Några andra planetpassager framför solskivan förekommer förstås inte då det inte finns några andra planeter mellan oss och solen än just Merkurius och Venus. Däremot kan planeter passera framför varandra, men det krävs teleskop för att studera dessa händelser.

Det finns en intressant artikel om Venuspassager på nätet, skriven av Gunnar Carlin, SAAF, se här. I artikeln förklaras varför Venuspassagerna kommer i par med åtta års mellanrum.

Läs mer här: http://www.popast.nu/2011/10/komet-elenin-kom-av-sig-forbered-dig-istallet-for-venuspassagen-2012.html

Läs också: http://www.saaf.se/IMAGES/PLANETER/gc_venustel104.pdf

Studier av Venuspassager för och nu

NASA:s APOD (Astronomy Picture Of Day) är en gammal fin bild från 2004 som visar en av dessa sällsynta Venuspassager. Nästa Venuspassage är inte långt borta. Den sker faktiskt på vår nationaldag nästa år, men sedan är det hela 105 år till det händer igen. Dom sker i par kan man säga. En Venuspassage följs av en ny åtta år senare, men sedan tar det drygt hundra år tills nästa Venuspassagepar inträffar.

När jag ser den här bilden tänker jag på den lite lustiga men dråpliga berättelsen om Venuspassagerna 1761 och 1769. I Bill Bryson's bok "En kortfattad historik över nästan allting", som är en väldigt underhållande översikt av vetenskapshistorien, beskrivs hur dessa Venuspassager skulle studeras i ett gigantiskt internationellt samarbetsprojekt. Forskare från olika länder gav sig av till mer än 100 platser utspritt över hela jordklotet för att studera denna händelse, när planeten Venus sakta färdas över solskivan. Varför skulle man då studera detta? Tanken var att om man från flera olika platser på jorden noggrant mätte Venuspassager så kunde man med hjälp av parallaxberäkning mäta avståndet mellan jorden och solen samt beräkna andra avstånd i vårt solsystem. 100-tals forskare färdas ut till de mest otillgängliga platser och under enorma strapatser för att studera den första Venuspassagen 1761. Det gick åt skogen för de allra flesta på grund av de aldrig kom fram till de ställen från vilka de skulle göra sina observationer eller på grund av att instrumenten gick sönder på skakiga landsvägar. Allra värst gick det för fransmannen Guillaume de Gentil.

Denne fransman var kanske mer entusiastisk än kunnig i sitt värv. När den första Venuspassagen år 1761 infann sig befann han sig ute på havet på väg mot sin destination, Indien. Att studera något på himlavalvet mer detaljerat ute på ett gungande hav gick förstås inte, men skam den som ger sig. de Gentil var hängiven vetenskapen och fortsatte därför oförtrutet mot Indien för att invänta nästa Venuspassage. Den inföll åtta år senare! Efter omfattande förberedelser (han hade ju ganska gott om tid)  inför denna händelse inträffade det som bara inte får hända. På den stora dagen blev det mulet väder, vilket i stort sett helt omöjliggjorde några studier av även denna Venuspassage. Det var bara att packa ihop och ta den långa båtfärden hem. Oturen fortsatte på hemresan och i än högre grad när han kom hem. Läs boken för alla detaljer!

Så vad lär oss denna historia? Att vetenskapsmän var hängivna sin uppgift redan då! Kanske lades grunden till ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt vid utforskningen av vårt solsystem under 1600-talets och 1700-talet av alla dessa entusiastiska vetenskapsmän.



Venus passerar över solskivan 2004 (Bildkälla: David Cortner)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/astropix.html

Det blåser rejält på Mars!

Rymdsonden MARS RECONNAISSANCE ORBITER (MRO) har mätt upp vindar med orkanstyrka på Marsytan. Med vindhastigheter på 45 meter per sekund virvlar planetens röda sand upp i Marsatmosfären.


Blåsigt på Mars (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89935/hirise-clocks-hurricane-speed-winds-in-martian-dust-devils/#more-89935

Solförmörkelse på Mars

Ulf R Johansson, redaktör på Cassiopeiabloggen (som är en väldigt trevlig blogg för övrigt), hade ett inlägg igår om solförmörkelse på Mars. Marsfordonet Opportunity har tagit en bild av solen, när den delvis täcks av Marsmånen Phobos. Kolla här. Se också Ulfs artikel från den 13 oktober om Phobos-Grunt-projektet.

Mars måne Phobos är en liten måne med en diameter på endast ca 20 kilometer. Den kretsar runt Mars på ett medelavstånd av ca 9.400 kilometer. Detta gör att den, trots sin litenhet, kan förmörka en stor del av solskivan. Solskivan är ju också lite mindre för en betraktare på Mars än för oss på jorden, eftersom solen (i genomsnitt) är ca 78 miljoner kilometer längre bort. Mars omloppsbana är dock ganska oval, vilket gör att avståndet till solen varierar mellan 206 och 249 miljoner kilometer. För en framtida Marsbesökare innebär det att solskivans storlek varierar ganska mycket. Beroende på årstid kan man kanske kan tala om "stor sol" och "liten sol"!

Phobos är som sagt en liten stenklump i rymden. Till denna lilla måne ska alltså den ryska rymdsonden Phobos-Grunt bege sig.


Marsmånen Phobos fotograferad av rymdsonden MRO (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/

Mera Mars - Några Phobos-Grunt bilder från ryska rymdmyndigheten Roscosmos

Det är Mars som gäller just nu. Planeten Mars alltså. Förutom planeringen kring ExoMars-projektet (se mitt föregående inlägg) så är det ju två stora rymdsondsprojekt som går av stapeln i november 2011, båda till Mars och dess månar. Enligt senaste beskedet från Ryssland så kan uppskjutningen av rymdsonden Phobos-Grunt (inkl den lilla kinesiska sonden Yinghuo-1) ske redan 7 november 2011. NASA:s rymdsond Mars Science Laboratory, inkl marsfordonet Curiosity, planeras ske drygt två veckor senare, den 25 november.

Den ryska rymdmyndigheten Roscosmos har släppt lite bilder av Phobos-Grunt samt en snygg poster för projektet.


Poster för projektet (Bildkälla: Roscosmos)

Det mest spännande med Phobos-Grunt-projektet är att ett av målen är att landa på Marsmånen Phobos och plocka upp ca 200 gram ytmateria som ska tas med tillbaka till jorden för detaljerad analys. Ett spännande projekt minsann!




Bild på Phobos-Grunt (Bildlälla: Roscosmos)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89914/phobos-grunt-the-mission-poster/

Blir Ryssland en ny partner i ExoMars-projektet?

ESA:s generaldirektör Jean-Jacques Dordain meddelade på torsdagen att diskussioner nu förs med den ryska rymdmyndigheten Roscosmos om ryskt deltagande i det stora ExoMars-projektet. Projektet som ursprungligen var ett amerikanskt-europeiskt samarbetsprojekt för att år 2016 resp 2018 sända upp rymdsonder och rymdfordon till Mars har hamnat i vissa finansiella problem. NASA har meddelat att man kan komma att få svårigheter att bidra med resurser i form av pengar och teknologi i den omfattning som var planerad. NASA:s budgetförutsättningar är helt enkelt för oklara för att man ska kunna ge klartecken för fortsatt utvecklingsarbete. ESA, som har drivit detta projekt som ett av sina mest prioriterade, vad gäller rymdsonders utforskning av solsystemet, riskerar därmed att få ta en större del av projektets kostnader. Det är i skenet av denna händelseutveckling man ska se inviten till Ryssland att vara med i projektet.

Det kan ju tänkas att Ryssland faktiskt är intresserade. Planeten Mars står ju högt på prioriteringslistan även i de ryska rymdplanerna. Rymdsonden Phobos-Grunt planeras sändas mot Mars redan om fyra veckor. Kanske kan ett ryskt deltagande i ExoMars innebära att en bättre samordning sker mellan alla Marsexpeditioner.

ESA vill ha svar från Ryssland senast i januari 2012 om intresset för att deltaga i projektet. Om Ryssland inte är intresserade så kan det tänkas att hela ExoMars-projektet komprimeras till en enda uppskjutning av rymdsond, inkl möjligen ett Marsfordon, 2018. Rysslands bidrag skulle kunna vara att ställa upp med raketen för uppskjutning av rymdsond 2016. Det handlar om stora pengar. Hela ExoMars-budgeten är hos ESA budgeterad till närmare 13 miljarder kronor. Hittills har man säkrat 8 miljarder, så mer pengar behövs. Nuvarande finansiering räcker till en uppskjutning och då handlar det om år 2018.


ExoMars rymdsond inkl landare för uppdraget 2016 (Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.spacenews.com/civil/111013-esa-invites-russia-exomars.html

James Webb-teleskopet kontra Hubbleteleskopet - vad är skillnaden?

Det politiska budgetkäbblet i den amerikanska kongressen fortsätter och det är fortsatt oklart med NASA:s budget för kommande budgetår. Det återstår att se hur det går med JAMES WEBB-teleskopet (JWST). Så länge inga definitiva beslut fattats fortsätter utvecklingsarbetet. Man har faktiskt byggt en fullskalemodell av teleskopet i aluminium och stål i syfte att ge politiker och allmänhet en bättre förståelse av hur stort, komplext och avancerat ett sådant här rymdteleskop är. Modellen ställs upp idag utanför Maryland Science Center i Baltimore, men har redan varit på turné i flera amerikanska och europeiska städer.


JWST-modellen

Om man skulle jämföra JWST med Hubble, hur skulle en sådan jämförelse se ut?

• JWST kommer i huvudsak att studera rymden i infrarött medan Hubble i huvudsak observerat i de optiska och ultravioletta våglängderna
• JWST är 22x12 meter (solsköldens storlek) medan Hubble "bara" är 13,2x4,2 meter. JWST är nästan lika stort som ett Boeing 737-plan!
• JWST har en primärspegel med en diameter på 6 meter medan Hubbles primärspegel "bara" är 2,4 meter i diameter. Eftersom det är spegelareans storlek som avgör hur mycket ljus som ett teleskop kan samla in så innebär detta att JWST-spegeln har en area som är ca 7 gånger större än Hubblespegelns. Bättre upplösning, större vidvinkel m.m ger än större möjligheter.
• JWST ska placeras vid den s.k Lagrangepunkten nr 2 (L2), som är en punkt 1,5 miljoner kilometer från jorden där solens och jordens gravitationskrafter på ett objekt tar ut varandra. Hubbleteleskopet kretsar runt jorden på endast 570 kilometer höjd. Medan Hubble kunde skickas upp med rymdfärjan så krävs en kraftigare raket för JWST som placerar ut den så att den kan ta sig till L2, där den ska skyddas mot störande ljus från solen, jorden och månen med hjälp av sin stora solskärm. Väl på plats följer den sedan med jorden i dess rotation runt solen. Vid L2-punkten (som förstås inte är en liten punkt i universum) finns redan ett annat rymdteleskop - Herschel + ytterligare några rymdsonder som observerar olika aspekter av universum. Även den kinesiska rymdsonden Chang'e 2 befinner sig här. Det europeiska rymdobservatoriet Gaia ska också hit så småningom. Det tycks bli trångt! Hoppas dom inte krockar med varandra!
• Med JWST hoppas man ska kunna se universums barndom och de allra första galaxerna, som avlägsnar sig mycket snabbt i ett expanderande universum. Galaxerna har hög rödförskjutning i sitt spektrum. Ett teleskop som ser i infrarött är därvid en fördel jämfört med ett optiskt teleskop. JWST kan sägas komplettera Herschelteleskopet som också observerar i infrarött, fast i lite andra våglängder. Herschelteleskopets primärspegel är också mindre, 3,5 meter i diameter.

Spegeljämförelse Hubble-JWST (Bildkälla: NASA)



JWST ska placeras ut långt från jorden (Bildkälla: NASA)

På en punkt är dock de två teleskopen väldigt lika. Både Hubble-teleskopet och JWST har varit duktiga på att överskrida sina respektive budgetar!

På NASA:s Hubblesite finns mängder med fina fotografier som Hubble-teleskopet tagit under årens lopp. Det finns bl a en stor avdelning med bilder av solsystemets planeter, månar och andra objekt, se här. Hubbleteleskopets bilder är fantastiska! Undrar just vad James Webb-teleskopet skulle kunna åstadkomma?

Läs mer på: http://www.jwst.nasa.gov/comparison.html

Saturnusmånen Titan liknar jorden i många avseenden

Saturnus måne Titan, solsystemets näst största måne efter Jupitermånen Ganymedes, är lik jorden i många avseenden. I en artikel i Astrobiological Magazine beskrivs dessa likheter och att det finns goda möjligheter till enklare livsformer på denna avlägsna måne. Titan har nämligen en kväverik atmosfär, ett klimat och en geologi som liknar jordens samt flytande oceaner. Forskare vid Institute of Space Sciences i Barcelona har närmare studerat de data som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens samlade in när den år 2005 landade på Titans yta. Minisondens observationer har fascinerat astrobiologerna, som menar att det är angeläget att utforska Titan ännu mer utförligt i ett nytt rymdsondsprojekt och med en landare som innehåller mer avancerad utrustning än vad Huygens hade med sig. Den hann dessutom bara observera Saturnusmånens yta i 90 minuter innan batterikraften tog slut.


En illustration av Huygens på Titans yta (Bildkälla: ESA)

Titan har en mycket tät atmosfär. Den är ca 50% tätare än jordens och forskarna tror att förhållandena på Titan i många avseenden liknar de som fanns på jorden för några miljarder år sedan. Denna måne ger därför möjligheter att studera de processer som jorden genomgått och som så småningom skapade liv på jorden. En intressant aspekt vad gäller atmosfären på Titan (och på jorden) är att man tror att asteroider och kometer bidragit till att skapa atmosfären. I ett inlägg här i bloggen förra veckan (se här) skrev jag om teorin om att jordens oceaner har sitt ursprung från kometer. Andra forskare tror att kometerna lämnat ett viktigt bidrag vad gäller vatten, men att det snarare är ett "bombardemang" av asteroider som är huvudorsak till våra oceaner. För fyra miljarder år sedan kan asteroider ha innehållit så mycket is att de skapat oceanerna.

Trots att Titan och jorden skiljer sig åt i många avseenden, framförallt vad gäller avstånd till solen och storleken på himlakropparna, så tycks de ändå ha likheter i sin utveckling. Även Titan har kolliderat med vattenrika asteroider och kometer. Det underliga med Titan är den rika förekomsten av metan. Det formligen regnar metan på denna måne. Forskarna tror att Titan löpande producerar metan som förs vidare till dess atmosfär. Hur denna process ser ut är en av de saker som de spanska forskarna skulle vilja studera ytterligare med hjälp av en ny rymdsond, med landare, till denna fascinerande måne.

Läs mer på: http://www.astrobio.net/exclusive/4273/the-hazy-history-of-titan’s-air

Astronauten som stal en kamera på månen

För lite drygt 40 år sedan landade Apollo 14 på månen. Bland besättningsmedlemmarna fanns astronauten Edgar Mitchell. Han är en av få människor som haft lyckan att promenera på månen. En fin bild av denna unika händelse finns också. Man hade ju förstås med sig en kamera för att föreviga detta historiska ögonblick. Denna kamera höll på att bli kvar på månen, men "räddades" hem av astronaut Mitchell, som beslöt att behålla kameran som ett minne av resan. Det var ganska vanligt att astronauterna behöll diverse prylar efter sina månfärder. Han glömde dock att fylla i lite blanketter om detta. Dessutom har han det lite dåliga omdömet att försöka sälja kameran via auktion. Det har nu gjort att den idag 81-årige Mitchell sannolikt kommer att ställas inför rätta anklagad för stöld av NASA-egendom!

Denne Mitchell är en lite udda figur och har bl a framfört att han tror på UFO:n m.m, men det kanske man kan tillåta en gammal astronaut att få göra. Så vad ska man säga om detta?! Byråkrater och paragrafryttare finns överallt, men det här måste väl ändå slå något slags rekord! Pinsamt NASA!!


Mitchell på månen (Bildkälla: NASA)

Läs den sorglustiga historien på: http://www.universetoday.com/89880/america-vs-astronaut-the-case-of-the-lifted-lunar-camera/#more-89880

Vad hände på den fjärde dagen av den stora planetkonferensen?

Jag rapporterade förra veckan lite sammanfattningar från den då pågående planetkonferensen i Frankrike, som jag fångat in via Planetary Societys blog. Den eminente bloggaren Emily Lakdawalla rapporterade flitigt från dag 1-3 och från dag 5, men verkar ha glömt bort dag 4. Jag har därför försökt hitta information på annat håll från denna dag. Det mest intressanta rapporteras nedan i punktform.

• Planeten Uranus och dess märkliga lutning har jag avhandlat i ett särskilt inlägg (läs här). Det man kan tillägga är att det som talar emot teorin om att Uranus kolliderat med andra himlakroppar är att planetens månar kretsar runt den längs planetens ekvator, dvs månarnas banor "lutar" också. Om planeten utsatts för en kollision borde månarna ha roterat runt Uranus poler. Man tror att Uranus ändå har utsatts för en kollision med en större himlakropp, men att det skedde när Uranus fortfarande var en protoplanet och att det förklarar att även månarna så att säga följde med protoplaneten och bildades i sin nuvarande form och med nuvarande omloppsbanor.
• Asteroiden Minerva är till dags dato en av endast fyra asteroider med två månar. Minervas månar upptäcktes så sent som 2009. Asteroiden är relativt stor (156 km i medeldiameter) , medan de två månarna bara är 4-5 kilometer i diameter. En omfattande forskning pågår för att försöka få reda på asteroidens sammansättning och ursprung. Det man hittills funnit är att Minerva är ovanligt rund för att vara en asteroid. De tre andra asteroiderna (Sylvia, Eugenia och Kleopatra) med två månar är alla mer avlånga i formen.
• Planeten Venus har ett tunt ozonlager, vilket jag också skrev om i ett inlägg förra veckan (läs här). Det man kan tillägga är att upptäckten gjordes genom att Venus absorberade ultraviolett ljus från stjärnor.

(Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.europlanet-eu.org/outreach/index.php?option=com_content&task=view&id=140&Itemid=41

Ryska förberedelserna inför Marsfärd pågår för fullt

Ryska forskare och tekniker arbetar för fullt med förberedelserna inför uppskjutningen av den ryska rymdsonden Phobos-Grunt som ska färdas mot Mars och studera planeten och dess månar (framförallt Phobos). Jag har skrivit en hel del om denna rymdsond i tidigare inlägg (se Ryska rymdsonder). Uppskjutningen av rymdsonden sker någon gång mellan 5:e och 25:e november i år.


(Bildkälla: NPO Lavochkin)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89845/daring-russian-sample-return-mission-to-martian-moon-phobos-aims-for-november-liftoff/

Är Pluto trots allt den största dvärgplaneten?

Den forna planeten Pluto, som så snöpligt degraderades till en dvärgplanet av Internationella Astronomiska Unionen år 2006, kan kanske snart sträcka lite på sig igen (om nu en himlakropp hade kunnat göra det). På förra veckans planetkonferens i Frankrike presenterades nya data om dvärgplaneten Eris (vars "fel" det är att Pluto blev en dvärgplanet). Forskarna har funnit att Eris sannolikt är avsevärt mycket mindre än vad man hittills trott. Allt sedan man upptäckte denna dvärgplanet i januari 2005 har man försökt beräkna dess storlek. Hubble- och Spitzerteleskopen har beräknat Eris diameter till ca 2.400-3.000 km. Nu har flera olika mätningar gjorts och det kan vara så att Eris är ganska precis lika stor som Pluto eller t o m lite mindre. Båda två tycks ha en diameter kring 2.330 km.


Hubbleteleskopets bild av Pluto och dess måne Charon (Bildkälla: NASA)

Hur det än är med rangordningen av våra dvärgplaneter så visar det hela på svårigheten att göra exakta mätningar av mindre himlakroppar i solsystemets utkant med hjälp av teleskop på jorden eller i rymden. Med andra ord är det tur att vi har en rymdsond, New Horizons, på väg mot Pluto. Den kan åtminstone ge oss mer fakta om Pluto. I juli 2015, när sonden når Pluto, vet vi förhoppningsvis hur det står till med Plutos storlek och massa. Det finns ju dock en uppenbar risk att samme rymdsond så småningom på sin fortsatta färd mot Kuiperbältet finner större dvärgplaneter än både Pluto och Eris!

Läs mer på: http://blogs.scientificamerican.com/observations/2011/10/12/pluto-might-be-the-largest-dwarf-planet-after-all/