Komet kom lite för nära ett vackert solutbrott

Det finns många fina bilder på spektakulära koronamassutkastningar och andra solutbrott, men här kommer en riktigt tjusig bild. Dels är det ett rejält utbrott runt hela solen, dels är en liten komet på väg mot solen. Kometen tros ha varit ca 30 meter i diameter och klarade inte att överleva denna närpassage. Den tycks ha upplösts i sina beståndsdelar av hettan i solens närhet. Bilden togs av solsonden SOHO.

(Bildkälla: NASA)

Ett foto på Saturnusmånen Titans "krage"

Rymdsonden Cassini har fångat Saturnusmånen Titans "krage" på bild. Tidigare har också rymdsonden Voyager 2 och Hubbleteleskopet fotograferat detta lustiga fenomen. Den mörka molnliknande formationen tros variera med årstiderna på Titan.

(Bildkälla: NASA)

Rymdteleskop fyller 5 respektive 10 år

Rymdteleskopet Fermi fyller fem år, vilket bl a Rymdkanalen uppmärksammat. Fermi studerar gammablixtar, som är bland de häftigaste fenomen som finns i universum. Kolla in filmen på Rymdkanalens websida, så förstår ni vad jag menar med "häftigt"! Under dessa fem år har Fermiteleskopet gett oss ökad kunskap om många av de mest extraordinära fenomen som finns i universum, såsom gigantiska svarta hål i avlägsna galaxer och energirika jetstrålar m.m. Ett flertal svenska forskare har varit delaktiga i utvecklingen av Fermi. NASA har beslutat om att förlänga Fermis uppdrag ytterligare ett tag.

Illustration av Fermi (Bildkälla: NASA)

Ett annat rymdteleskop, Spitzer, firar 10-årsjubileum. Detta teleskop, som studerar rymden i infrarött, har gjort mängder av viktiga upptäckter, allt från studier av galaxer till upptäckter av exoplaneter och nära-jorden-asteroider. Jag har skrivit en hel del om Spitzer här i bloggen, kolla HÄR. Bilden nedan visar ett bildmontage med några Spitzer-upptäckter.

(Bildkälla: NASA)

Bundet vatten har upptäckts på månens yta

NASA rapporterar att forskare med hjälp av data som samlats in av den indiska rymdsonden Chandrayaan-1 upptäckt vatten på månens yta. Det är vatten bundet i grus, s.k magmatiskt vatten, som härstammar från månens inre. Det är första gången man upptäcker den här typen av vatten från en rymdsond som kretsar kring månen. I samband med Apolloexpeditionerna upptäcktes magmatiskt vatten i de stenprover som astronauterna tog med sig till jorden.

Forskarna studerade särskilt kratern Bullialdus, nära ekvatorn på månen. Med hjälp av instrumentet Moon Mineraology Mapper på rymdsonden kunde vatten identifieras i månmaterian. Samma instrument upptäckte år 2009  vattenmolekyler vid månens polarområden. Forskarna hoppas nu kunna upptäcka vatten även på andra delar av månytan. Fynd som dessa ger ökad kunskap om bl a de vulkaniska processer som format månen.

Bullialduskratern på månen (Bildkälla: Wikipedia)

Chandrayaan-1 var en indisk rymdsond som kretsade kring månen mellan oktober 2008 och augusti 2009. Med rymdsonden följde en mindre sond som man lät krascha vid månens sydpol. Den materia som kastades upp vid kraschen analyserades och man fann bl a vattenis.

Illustration av Chandrayaan-1 (Bildkälla: Indian Space Research Organisation - ISRO)

Ny metod för att mäta en stjärnas gravitation kan innebära nya exoplanetfynd

Ett forskarteam med forskare från flera ledande universitet har funnit en ny metod att mäta en stjärnas ytgravitation. Upptäckten kan ha stor betydelse för att öka vår kunskap om stjärnors sammansättning och utvecklingsstadie, men också ge oss nya kunskaper om exoplaneter. Vet man en stjärnas ytgravitation så behöver man bara ta reda på stjärnans yttemperatur (vilket är ganska lätt) för att få fram detaljerade fakta om stjärnans storlek, massa m.m. UniverseToday rapporterar om det nya fyndet på sin websida.

Genom att mäta ytgravitationen kan man avgöra om en stjärna är stabil eller på väg att dö. De stjärnor som är i de sista utvecklingsstadierna sväller upp till röda jättestjärnor. Ytgravitationen är låg på dessa gamla stjärnor, medan yngre och mer stabila stjärnor har en högre ytgravitation.

Forskarna har använt sig av data som rymdteleskopet Kepler samlat in. Tekniken går ut på att mäta en stjärnas fladdrande. Vår egen stjärna, solen, är i perioder synnerligen aktiv, vilket syns på solfläckar, solutbrott m.m. Denna aktivitet hos stjärnor gör att  stjärnans ljusstyrka varierar något och att stjärnan ser ut att fladdra. Alla stjärnor fladdrar mer eller mindre, gamla stjärnor mer och unga stabila stjärnor mindre. Om man lyckas mäta storleken på detta fladdrande kan alltså stjärnors status beskrivas mer exakt. Man kan dessutom upptäcka exoplaneter.

Aktivitet på solens yta (Bildkälla: JAXA/NASA/PPARC)

Planeterna som nästan nuddar stjärnor

Förra veckan skrev jag om planeten som kretsar ett varv runt stjärnan på bara 8 och en halv timme (läs HÄR). Det rör sig om en mycket het planet som formligen kokar, eller nästan brinner. Det kan finnas ännu mer extrema planeter. Forskare har upptäckt planetkandidater som nästan nuddar vid stjärnan, med omloppstider på bara 3,5 timmar. Fynden har ännu inte bekräftats vara planeter, men kan mycket väl vara det. NASA rapporterar att ett forskarteam vid Carnegie Institution i Washington har specialstuderat dessa udda planeter.

Illustration av en het exoplanet (Bildkälla: NASA)

Det som förbryllar forskarna är hur dessa planeter kan kretsa så nära stjärnan. Har de verkligen bildats där ur den gas- och stoftskiva som omger stjärnan under dess bildande, eller har de successivt förflyttat sig allt närmare stjärnan. Dessa planeter kan ursprungligen ha varit gasjättar, typ Jupiter, vars gas blåst bort av närheten till stjärnan. Det som återstår är en hård planetkärna som nästan glöder av värmen.

Ju mer exoplanetfynd som presenteras, ju mer fascinerande är det att skåda den stora mångfalden vad gäller planetsystemens form och sammansättning. Vårt eget solsystem verkar inte på något sätt vara typisk för hur planetsystem bildas och utvecklas. Det bör dock påpekas att vår kunskap om planetsystem fortfarande är ganska begränsad. Det kommer nya forskningsrön nästan varje vecka. Vi får väl se om någon form av allmängiltig teori för planetsystem så småningom kan formuleras.

Förlängt uppdrag för asteroidjägaren WISE

NASA meddelar att rymdteleskopet WISE  åter ska studera nära-jorden-asteroider. WISE, med sitt 40-centimeters teleskop och sin infrarödkamera har varit i viloläge ett tag, men ska nu alltså återinträda i tjänst för ytterligare en treårsperiod. Under 2010-2011 bidrog WISE starkt till vår kunskap om potentiellt farliga asteroider och meteorer. Under 2010 observerade WISE hela 158.000 objekt och kartlade dessa mer i detalj. Det nya uppdraget är en fortsättning på det gamla, vilket innebär att den dels ska kartlägga nära-jorden-objekt, dels studera objekt som skulle kunna fångas in och studeras mer i detalj. Läs mina tidigare inlägg om WISE-teleskopet HÄR.

(Bildkälla: NASA)

En bild av alla oss som vinkade till Saturnus

NASA har gjort ett kollage av alla oss som vinkade till Saturnus och till rymdsonden Cassini när den riktade sin kamera mot jorden för en månad sedan. NASA fick in 1.400 bilder av vinkande människor från mer än 40 länder och det är det man gjort en bild av.

(Bildkälla: NASA)

Det blev en riktigt bra bild av Saturnus, med dess ringar, och av jorden och månen också.

(Bildkälla: NASA)

Jättelikt vulkanutbrott på Jupitermånen Io

New Scientist rapporterar att ett jättelikt vulkanutbrott har iakttagits på Jupitermånen Io. Denna måne är den i särklass mest vulkaniska himlakroppen i vårt solsystem. Det beror på att den kretsar nära Jupiter och påverkas av planetens gravitationskraft. Lustigt nog observerades detta vulkanutbrott med ett teleskop som själv står på en gammal vulkan. Det rör sig om Keck-teleskopet på Mauna Kea i Hawaii.

Det sker vulkanutbrott på Io nästan konstant. Detta utbrott sprutade lava som täckte en yta på hela 31 kvadratkilometer. Utbrottet är det största på några år, men likväl betydligt mindre än det utbrott som skedde år 2001, då  lava spreds över 100 kvadratkilometer. Alla vulkanutbrott slätar ut ytan på Io och döljer meteornedslag m.m. Bilden nedan togs av rymdsonden Galileo som studerade denna måne ingående.

(Bildkälla: NASA)

Meteorer, meteoriter, meteoroider - vad är skillnaden?

Vad är det egentligen för skillnad på asteroider, meteorer, meteoriter och meteoroider? Från svenskspråkiga Wikipedia har jag saxat följande:

"Meteor, även stjärnfall, (av grekiska mete’oros, i luften befintlig) är det ljusstreck som kortvarigt syns på stjärnhimlen när en liten interplanetär kropp, en meteoroid, med hög hastighet faller in i jordatmosfären. Många meteoroider har sitt ursprung från kometer. I kometbanorna finns rester av kometen, som bildar en så kallad meteorström. Då jorden möter en meteorström uppstår en meteorskur, många meteorspår riktade från samma radiant på himlen. De flesta meteoroiderna når aldrig jordytan. Ljusskenet uppstår på cirka 100 km höjd, när meteoroiden förångas vid kollision med luftmolekylerna. De som ändå når jordytan kallas meteoriter".

En asteroid är en stor meteoroid. Ljusstarka meteorer kallas eldklot. Om en sådan exploderar så blir det en bolid. American Meteor Society har tagit fram en fin plansch som visar de olika typerna av "rymdstenar".

Ny websida - "Jakten på liv i universum"

Upptäckte, via Cassiopeiabloggen, en ny spännande websida idag: "Jakten på liv i universum". Det är Peter Linde som skapat websidan som ett komplement till sin bok med samma namn. Här finns en massa matnyttig information. Websidan finns nu med i länklistan här i bloggen. En recension av boken kommer så småningom.

I avvaktan på bergsbestigningen tar Opportunity bilder på Marsmånarna

De två Marsfordonen Opportunity och Curiosity tycks ha en inbördes tävlan. Dels är båda fordonen på väg för att bestiga berg, dels tar de bilder på de två Marsmånarna Phobos och Deimos (se Curiositys bilder HÄR). När det gäller bergsbestigning är Opportunity steget före och står nu redo att bege sig upp för bergssluttningen vid Solander Point. Curiosity har en lite längre bit att köra innan den når berget Aeolis Mons (eller Mount Sharp som den också kallas).

Bilden nedan (i råformat) visar hur det ser ut i fordonets närhet just nu. Det är en massa stenbumlingar i bergssluttningen, så Opportunity, som ju är ett ganska litet fordon, behöver nog slingra sig mellan alla dessa stenar på sin väg mot toppen.

(Bildkälla: NASA)

Opportunity passade också på att rikta kameran lite högre och fånga de två små Marsmånarna Phobos och Deimos på bild. Snäppet bättre än Curiositys bilder minsann!

(Bildkälla: NASA)

Kokheta exoplaneter

Det finns sannerligen en del märkliga exoplaneter! Nyligen upptäckte Keplerteleskopet en planet, Kepler 78b, som kretsar ett varv runt sin stjärna på endast 8,5 timmar. Ett år på planeten är alltså som en ordinär arbetsdag för oss jordbor. Den har ett avstånd till stjärnan på lite drygt 1 miljon kilometer, vilket innebär att den är fyrtio gånger närmare stjärnan än vad Merkurius är från solen!

Illustration av en het superjord (Bildkälla: ESO)

Det handlar med andra ord om en kokhet planet, med en yttemperatur på uppemot 3.000 grader Celcius! Planetytan består av flytande bergarter och liknar lavan från ett vulkanutbrott här på jorden. 

Kepler 78b är en s.k superjord, dvs lite större än jorden. Forskarna har kunnat spåra ljus från planeten. Det är antingen strålning från den kokande planetytan eller reflekterat ljus från stjärnan. Forskarna hoppas kunna analysera planetens atmosfär. 

Min första nova!

Då har man, efter en hel del svårigheter, fått syn på novan i stjärnbilden Delfinen (läs HÄR)!! Sikten från min köksbalkong i centrala Göteborg är inte direkt lysande och det blev inte bättre av en nästan full måne som störde med sitt ljus. Efter många studier av stjärnkartan och med stjärnbilden Pilen som riktmärke, kunde novan siktas in med kikaren. Den såg ut som vilken ljussvag stjärna som helst, men det är häftigt att tänka sig att just denna stjärna har exploderat och lyser kanske 100.000 gånger ljusstarkare än vår sol! De senaste uppgifterna om novans utveckling, ljuskurva m.m redovisas på AAVSO:s websida.

Barn rappar: Är Pluto en planet?

Apropå mitt inlägg från igår: Är jorden en planet? Och är Pluto en planet? Här kommer ett kul inlägg i den debatten!

Planeterna som föds fria

Sökandet efter, och utforskningen av, planeter utanför vårt eget solsystem har intensifierats under senare år. Inom kort kommer vi att vara uppe i 1.000 upptäckta exoplaneter. De allra flesta av dessa kretsar kring olika typer av stjärnor. Några få "fria" exoplaneter har upptäckts. Det är planeter som inte kretsar kring en stjärna utan far helt enkelt fram på egen hand i rymden. Vad är deras ursprung? Hur har de hamnat ute i "mörka" rymden utanför all gemenskap? Forskare har trott att de slungats ut ur sina planetsystem med hjälp av andra, större planeters gravitationskrafter. Nu har ett svenskt-finskt forskarteam, lett av Gösta Gahm, astronom vid Stockholms universitet, funnit att de kan födas fria ur små, runda, kalla gasmoln, utan någon stjärnas inverkan. Chalmers rapporterar på sin websida om dessa nya forskningsrön.

I det pressmeddelande som sänts ut meddelas att forskarna riktade flera teleskop mot Rosettnebulosan, ett vidsträckt töcken av gas, stoft och damm som ligger omkring 4.600 ljusår från jorden i stjärnbilden Enhörningen. De mätte upp radiovågor från molnen med hjälp av 20-metersteleskopet i Onsala och med teleskopet Apex i Chile, samt infrarött ljus med teleskopet NTT vid La Silla-observatoriet i Chile. Rosettnebulosan innehåller flera hundra sådana moln, kallade globuletter. Dessa moln är mycket täta och kompakta och kan kollapsa under sin egen tyngd och bilda planeter och t o m bruna dvärgstjärnor.

20-metersteleskopet i Onsala användes i projektet (bildkälla: Chalmers)

De små molnen håller på att kastas ut ur Rosettnebulosan, tror teamet. Under Vintergatans historia har åtskilliga miljoner nebulosor som Rosettnebulosan blommat upp och vissnat bort. I alla dessa nebulosor skapas åtskilliga globuletter.

- Om de små runda molnen bildar planeter och bruna dvärgar, skjuts de ut liksom kulor in i Vintergatans djup. De är så många att de kan utgöra en väsentlig källa till de fritt flytande planeter som upptäckts på senare år, säger Gösta Gahm. Forskare tror att det kan finnas 200 miljarder sådana fria planeter i Vintergatan.

Små, runda, mörka moln i Rosettnebulosan (Bildkälla: Canada-France-Hawaii Telescope/ 2003 och ESO/M. Mäkelä)

Är jorden verkligen en planet?

Ja, det frågar sig Ron Miller på io9:s websida. Det kan tyckas vara på skoj, men det ligger faktiskt lite allvar i frågan. I artikeln hänvisas till Isaac Asimov som ska ha sagt att vårt solsystem består av fyra planeter plus en massa skräp. Det är ju faktiskt så att vi har fyra planeter som är helt dominerande i solsystemet. Alla andra himlakroppar, inkl Merkurius, Venus, jorden, Mars, alla månar, alla miljoner asteroider, alla kometer m.m har en massa som sammantaget motsvarar ett par promille av de fyra stora planeternas totala massa.

(Bildkälla: NASA)

Jupiter har t.ex en massa som är 318 gånger jordens. Jupiter är på många sätt betydelsefull för de små himlakropparna genom att den rensar bort allt som kommer i dess väg och därmed bidrar till att skydda t.ex jorden. Så egentligen, menar Miller, är jorden och övriga småplaneter endast små stenar i solsystemet och helt beroende av Jupiter och de andra stora planeterna. Så det är lite självupptaget att kalla jorden för en planet, objektivt sett. Internationella Astronomiska Unionen (IAU) är därför enligt Miller lite ologiska när de definierar vad som är en planet, dvärplanet etc.

En vacker dag går vi kanske samma öde till mötes som Pluto, som ju reducerades till dvärgplanet. Jag kan ju tänka mig att man behöver ta tag i definitionsfrågan ännu en gång den dagen man upptäckt en stor mängd exoplaneter av olika storlek, med olika omloppsbanor m.m. Nuvarande definitioner kanske helt enkelt inte håller. Enligt IAU är en planet ett objekt som kretsar kring solen och är tillräckligt stor för att dess gravitation ska forma den till hydrostatisk jämvikt  i en rund form. Den ska dessutom ha rensat ut grannskapet på mindre objekt. Frågan är väl om jorden ska ha credit för detta eller om det är Jupiter vi har att tacka för rensningsarbetet. Å andra sidan är det kanske svårt att vara objektiv när det gäller jordens status.

Allmänheten kommer att få ge namnförslag på exoplaneter och exomånar

Internationella Astronomiska Unionen (IAU) kom häromdagen med ett överraskande besked: Allmänheten ska få lämna förslag på namn på nyupptäckta exoplaneter och exomånar. Från att ha varit benhårda motståndare till diverse namntävlingar och initiativ från rymdföretag m.m har man nu alltså svängt i denna infekterade fråga. Det är bara ett par månader sedan som man kategoriskt fördömde företaget Uwingos initiativ att ge exoplaneten Alpha Centauri Bb ett nytt namn (läs HÄR).

Vad innebär då detta beslut? Jo, att exoplaneter kan få lite roligare namn och att du och jag kan vara med och påverka namnen. Även namntävlingar kan vara OK om de först har godkänts av IAU. Utöver det finns en hel del regler kring namnen, bl a att de ska vara kortare än 17 tecken, inte vara kränkande på något sätt på något språk, inte vara namn som kan kopplas till politiker eller militärer och inte vara lika namn för andra himlakroppar. Namnen ska dessutom godkännas av de som upptäckt exoplaneterna.

Här nedan har vi en hel skock exoplaneter som skulle må väl av lite roligare namn.

(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)

De två Marsmånarna i en ny häftig film

Curiosity har tagit en massa bilder på de två Marsmånarna Phobos och Deimos, som NASA gjort en liten film av. Riktigt bra bildkvalitet! Man ser t o m kratrarna på Phobos.

(Källa: NASA)

En nova på stjärnhimlen!

Det är inte ofta man kan titta på en supernova eller en nova med en fältkikare, men nu är det läge att leta fram sin gamle kikare. Populär Astronomi och Cassiopeiabloggen skriver utförligt om novan, som går att hitta i stjärnbilden Delfinen. Den går att finna tätt intill den s.k sommartriangeln, som består av de ljusstarka stjärnorna Deneb, Vega och Altair. Det krävs dock lite klar himmel, vilket tyvärr är sällsynt här i Göteborg.

Keplerteleskopet gick inte att laga

NASA:s team som arbetar med Keplerteleskopet har nu gett upp försöken att få rätsida på de tekniska problem som teleskopet råkade ut för i maj i år. Teleskopet tappade helt enkelt förmågan att stabilt observera det område på stjärnhimlen som den riktat in sig på. NASA ska nu klura på om teleskopet kan ges något annat vetenskapligt uppdrag. Återstår att se vad det kan tänkas bli.

Keplerteleskopet har upptäckt 135 exoplaneter och flera tusen planetkandidater. Teleskopet har inneburit en revolution för utforskningen av planeter kring andra stjärnor. Trist att tekniska problem sätter stopp för detta framgångsrika projekt.

Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)

Kan asteroider vara en naturtillgång?

Det kryllar av asteroider i jordens närhet. Dessa s.k Near Earth Objects (NEO:s) uppgår faktiskt till minst 10.000! Den tiotusende NEO:n, som fick namnet 2013 MZ5, upptäcktes i slutet av juli (läs mer om sökandet efter nära-jorden-asteroider på NASA:s websida HÄR). När man ser bilden nedan, som visar dessa asteroiders omloppsbanor, kan man bli en aning skrämd. Man skulle nästan kunna tro att asteroider kolliderar med jorden stup i kvarten. Så är det dock inte. Det är trots allt mycket sällan som sådana kollisioner sker.

(Bildkälla: NASA)

Även om asteroidkollisioner är sällsynta, så utgör de likväl ett hot mot jorden. Med anledning av det satsar bland annat NASA en hel del pengar på forskningen om asteroider. Det har under senare år lett till att man inte bara bör se på asteroider som ett hot mot jorden utan också som en tillgång. Asteroider bedöms nämligen innehålla en hel del grundämnen och mineraler som kan vara värdefulla för oss jordbor. Forskare och en del industriföretag har därför börjat titta på möjligheterna att utvinna dessa ämnen från någon lämplig asteroid. Om så sker så handlar det om en lagom stor NEO som kan nås relativt enkelt med en "gruvbrytningssond". Mycket utforskning återstår dock innan gruvdrift kan påbörjas på en asteroid.

Rymdsonden med det dinosaurieliknande namnet OSIRIS-REx sänds upp i september 2016 i syfte att undersöka asteroiden 101955 Bennu (även kallad 1999 RQ36). Den ska plocka med sig lite asteroidmateria till jorden för närmare analys. Sondens vetenskapliga uppdrag är att, genom att studera asteroidens sammansättning och eventuell förekomst av organisk materia, ge oss ökad kunskap om hur solsystemet bildades. Genom dessa studier kan också en hel del  nyttig information samlas in för framtida utvinning av ämnen från asteroider. Ett deluppdrag är också att försöka utröna hur stor kraft som behövs för att knuffa en asteroid av Bennus storlek (ca 500 meter i diameter) ur dess omloppsbana. Om någon av alla asteroider kring jorden kommer för nära oss kan det vara bra att veta vad som krävs för att putta till den lite så att vi inte hotas. Läs mer om  rymdsonden OSIRIS-REx och dess uppdrag i Astrobiology Magazine.

Illustration av OSIRIS-REx kring asteroiden Bennu (Bildkälla: NASA)

Akronymen NEO har man ju känt till ett tag men nu får vi lära oss ytterligare en akronym, ERO, som står för Easily Retrievable Objects. Det handlar om små asteroider som kan fångas in med en "asteroidfångare" och transporteras till en mer stabil punkt, där det är lättare att utföra gruvdrift. De s.k Lagrangepunkterna, som är punkter där två olika himlakroppars gravitation tar ut varandra, kan vara platser där ERO:s kan placeras. Två sådana punkter (L1 och L2) finns nära jorden. UniverseToday skriver om detta idag på sin websida. Man har också en lista på 12 små asteroider som kan vara lämpliga att plocka ner. Det är förstås inte helt lätt att fånga in en asteroid som far fram i hög hastighet. Det gäller ju också att inte putta till den av misstag så att den far mot jorden. Bilden nedan är en konceptbild som NASA presenterat. Det är onekligen lite scinece-fiction över det hela!

(Bildkälla: NASA)

Mer reguljär gruvdrift på en asteroid kan möjligen komma att ske framåt 2030-talet. Det är å ena sidan lite fascinerande att tänka sig gruvdrift på en annan himlakropp med alla de tekniska utmaningar det innebär. Å andra sidan är det lite skrämmande att vi här på jorden lyckats uttömma våra naturtillgångar till den milda grad att vi måste ut och skövla i rymden.

Rymdsonderna observerar kometen ISON

Kometen ISON som är i antågande har av vissa forskare kallats för "århundradets komet". Det kan kometen mycket väl bli, men det finns en del forskare som är tror att kometen bara blir en blek ljusfläck i skyn. Mer om det i slutet av detta inlägg. Först lite om hur rymdsonder och rymdteleskop kommer att ha "ögonen öppna" för att studera denna komet. Daniel Fischer skriver på Planetary Society blog om de förberedelser som pågår inför kometens ankomst.

Just nu befinner sig ISON på andra sidan solen sett från oss. Först om en månad eller så kommer det att bli möjligt att se kometen från jorden. Rymdsonder och rymdteleskop kan däremot redan nu få en god bild av kometen. Här nedan visas några bilder som sonder och teleskop tagit så här långt. Den första är en bild som Spitzerteleskopet tog den 13 juni 2013 med två olika filter.

(Bildkälla: NASA)

En rymdsond som i november kommer att vara perfekt placerad för studera ISON är Messenger. Denna sond som kretsar kring Merkurius är ju den rymdsond som är närmast solen. Dessförinnan kommer dock de sonder som är lite längre ut i rymden att kolla in kometen. En av dessa är rymdsonden Deep Impact som ska ha tittat på kometen under veckan som gått. Vi får väl se om det kommer några bra bilder från dessa observationer.

I slutet av september kommer Marssonden MRO att vara i bra läge för kometstudier. ISON passerar bara 11 miljoner kilometer från Mars, vilket förhoppningsvis ger möjligheter till detaljstudier av kometen. Redan i slutet av augusti kommer MRO:s HiRISE-kamera att testas, för att vi sedan i september ska få så bra bilder som möjligt. Ett flertal andra sonder och teleskop kommer att rikta blicken mot ISON. Hubbleteleskopet tog redan den 30 april en fin bild. Kanske kan det bli än mer spektakulära bilder så småningom när ISON kommer lite närmare? Eller är det så att ISON kommer att bli en tummetott?

Hubbles bild av ISON (Bildkälla: NASA)

En del forskare har studerat kometens ljuskurva allteftersom den närmar sig solen och har funnit att den inte tycks utvecklas riktigt så som vi skulle vilja. En av de som studerat ISON är astronomen Ignacio Ferrin från Colombia och han påpekar att ISON inte blivit ljusare sedan januari 2013 (läs mer HÄR). Det ser inte lovande ut menar Ferrin. Den är fortsatt ganska blek och det finns dessutom en stor risk för att kometen kommer för nära solen (som närmast 1,2 miljoner kilometer) och att den därför riskerar att upplösas i en massa mindre delar. Solens värme och gravitationskraft riskerar att smula sönder den 4 kilometer stora kometkärnan. Låt oss hoppas att Ferrin m.fl har fel och att ISON verkligen blir något spektakulärt på stjärnhimlen i slutet av november.

Readly - Tidskrifternas motsvarighet till Spotify!

Jag har nyligen tecknat ett abonnemang på en ny intressant tjänst - Readly. Det är tidskrifternas motsvarighet till Spotify. För 99 kronor i månaden får man tillgång till lite drygt 90 tidskrifter (antalet tycks växa varje vecka!). Bland tidskrifterna finns Forskning & Framsteg, Allt om Vetenskap, en rad fototidningar, datatidningar, resetidningar, historietidningar m.m. Inte nog med att man på sin pekplatta kan läsa nyutkomna nummer av tidskrifterna - man får också tillgång till det senaste årets utgåvor av samtliga tidskrifter! Helt lysande och fungerar perfekt!

Tidskriften Allt om Vetenskap är som sagt en av de tidskrifter som man nu kan läsa direkt i pekplattan. En riktigt bra tidskrift för oss astronomiintresserade med en hel del intressanta rymdnyheter. I det senaste numret har man bl a en intressant artikel om exoplaneter. Det är Alarik Haglund som i artikeln beskriver hur det går till när man utforskar exoplaneter med olika metoder. I artikeln beskrivs bl a hur transitmetoden fungerar. En mycket intressant ny metod, inom ramen för det s.k Project 1640, beskrivs också. Metoden går ut på att blockera ljuset från en stjärna så att man direkt kan studera planeter kring stjärnan. Med hjälp av en koronagraf och adaptiv optik kan även planeter på åtskilliga ljusårs avstånd studeras. Tekniken har testats på planetsystemet kring stjärnan HR 8799 och dess fyra planeter. Planeternas atmosfär kunde observeras trots att planeterna är hela 130 ljusår från oss! Jag skrev kort om nyheten i maj i år (läs HÄR), men Allt om Vetenskap har en betydligt utförligare rapportering om det hela.

Hur skulle det vara att landa på Jupitermånen Europa?

Det pågår intensiv utforskning av planeten Mars i syfte att försöka klarlägga om det har funnits förutsättningar för liv där. En hel skock med rymdsonder och två Marsfordon letar frenetiskt efter miljöer som möjliggör liv och även efter tecken på liv. Det finns en annan himlakropp i solsystemet som kanske har större förutsättningar att hysa liv och det är Jupitermånen Europa. Forskare har i många år diskuterat möjligheten att skicka en rymdsond för att studera denna måne. Det mest intressanta vore att landa på Europa och studera vad det är som skapar de sprickor och förkastningszoner som den isiga månen är överkorsad med. Vilka processer skapar dessa sprickor och finns det organiska molekyler på ytan. Andra frågor av intresse att studera är Europas geologiska aktivitet, dess sammansättning, finns det flytande vatten samt hur Jupiter egentligen påverkar denna måne.

Vår kunskap om denna måne bygger till stor del på de observationer som rymdsonderna Voyager och Galileo gjorde i slutet av 1970-talet respektive slutet av 1990-talet. Särskilt Galileo studerade månen ganska ingående under sina 34 varv runt Jupiter. Rymdsonden Juno är på väg mot Jupiter och når planeten i juli 2016. Rymdsonden JUICE planeras att sändas upp år 2022 med uppdraget att särskilt studera Jupiters fyra stora månar. Sannolikt får vi ökad kunskap om förhållandena på Europa när rymdsonderna börjar sin utforskning. Någon Europa-landare finns dock inte i planerna varken hos NASA eller någon annan rymdmyndighet.

Bilden nedan är en illustration av hur det kan tänkas se ut på Europas yta. Inte helt lätt att landa där! Läs mer om månen Europa på NASA:s websida.

(Bildkälla: NASA)

Exoplanetfakta har uppdaterats

Fliken "Exoplaneter" här i bloggen är nu uppdaterad. Fakta om antalet upptäckta exoplaneter bygger på redovisningen på websidan Exoplanets.eu. Till dags dato har 927 exoplaneter upptäckts. Efter en lite seg vår har det blivit ordentlig fart vad gäller nya upptäckter. Det händer saker varje vecka. Följ utvecklingen HÄR.

Av de 927 exoplaneterna har 532 upptäckts med hjälp av radialhastighetsmetoden och astrometri, 323 med hjälp av transitmetoden, 23 med hjälp av gravitationslinsmetoden, 34 via direkt upptäckt och 15 med hjälp av pulsartiming och annan timing (studera fliken Exoplaneter för mer fakta om respektive metod). Ett flertal av exoplaneterna har efter upptäckt dessutom bekräftats med hjälp av någon av de andra metoderna.

Illustration av en exoplanet (Bildkälla: NASA)

Planetary Habitability Laboratory (PHL) har på sin utmärkta websida ytterligare fakta om de hittills upptäckta exoplaneterna:

• Endast 8 planeter är mindre än jorden. 7 planeter är jordstora. Hela 683 planeter är Jupiterstora eller större. Resterande 229 planeter är antingen s.k superjordar eller Neptunusstora planeter.
• 106 planeter bedöms vara varma, men inte kokheta. Alla planeter i denna grupp är större än jorden, den stora majoriteten t o m så stora som Jupiter, men i gruppen finns 10 s.k superjordar. De allra flesta planeter är således antingen mycket heta (571 styck) eller mycket kalla (191 styck). För 59 planeter är temperaturförhållandena okända.
• De 927 planeterna har upptäckts kring 712 olika stjärnor. Av dessa planetsystem är 80 procent, eller 568 styck, 1-planetsystem, dvs man har ännu inte upptäckt någon ytterligare planet. Vi har 103 stycken 2-planetsystem, 24 stycken 3-planetsystem, 8 stycken 4-planetsystem, 5 stycken 5-planetsystem och 4 planetsystem med 6 eller fler planeter.

Av de 927 planeterna är det ytterst få som är potentiellt beboeliga och ingen i närheten av att vara en s.k jordkopia. PHL rankar planeternas beboelighet enligt följande (klicka på bilderna nedan för att förstora dem):

(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)

Alla potentiellt beboeliga planeter som upptäckts så här långt är större än jorden. Om man jämför dessa planeters placering i den beboeliga zonen kring sina respektive stjärnor med hur det ser ut i vårt solsystem ser det ut enligt följande (källa: PHL):

Några av planetsystemen har som synes flera potentiellt beboeliga planeter. Det finns en del intressant att notera när man tittar på bilderna. Jorden är faktiskt lika långt från den beboeliga zonens mitt som Mars! Endast en av planeterna befinner sig mitt i den beboeliga zonen och det är HD 40307g. Flertalet av planeterna är i den inre delen av den beboeliga zonen.

Fler tjusiga bilder finns på PHL:s websida.

Curiosity har fångat Mars två små månar på bild!

Curiosity har tagit en fin bild på de två Marsmånarna Phobos och Deimos. Båda månarna är mycket små. Phobos är hyfsat rund och ca 20 kilometer i diameter och Deimos lite ojämn till formen och ca 10x15 kilometer i storlek.

(Bildkälla: NASA)

Rymdsonden MRO tog denna närbild av Phobos i mars 2008....

(Bildkälla: NASA)

...och denna bild på Deimos året efter, i mars 2009. Deimos är en lustigt slät liten stenklump!

(Bildkälla: NASA)

Det blir en intensiv astronomihöst!

Det kommer att hända en hel del spännande saker i Astronomi-Sverige i höst:

Den 28 september är det Astronomins dag och natt. Det ser ut att bli ett digert program med olika arrangemang runt om i landet. Läs mer om detta HÄR.

Den 10-12 oktober blir det stor Astronomkonferens i Lund. Läs mer om Astronomdagarna på websidan HÄR.

Vi som inte har möjlighet att delta i dessa evenemang kan ändå glädjas åt bl a följande:

• Meteorsvärmen Perseiderna som med lite tur kan bli riktigt sevärd. Nu till helgen och måndag-tisdag är det läge att räkna in meteorerna. Läs mer på Populär Astronomis webbsida där Robert ger lite tips. 
• Årets riktigt stora händelse, kometen ISON, i slutet av november kan bli riktigt spektakulär. Det finns dock tyvärr en del tecken som talar för att kometen inte riktigt blir så bra som vi alla skulle vilja. Mer om det i ett kommande inlägg här i bloggen.
• Att det blir mörkare. Varje sann astronom längtar efter att den ljusa sommaren ska ta slut och att stjärnhimlen åter ska visa upp sig i all sin glans (ett tamt försök från min sida att se det positiva i att semestern är slut och en lång höst väntar).

Finfina bilder från Mars på Curiositys ettårsdag

Idag är det prick ett år sedan som Curiosity damp ner på Mars. Det firar man förstås på NASA med lite bilder och videos från det första årets upptäcktsfärd. Kolla in jubileumsmaterialet på NASA:s websida. Även om fordonet bara kört lite drygt 1,6 kilometer under detta år har det hunnit ta 70.000 foton och skjutit mer än 75.000 laserskott på olika mål!

(Bildkälla: NASA)

Även det andra Marsfordonet, Opportunity, vill vara med i firandet och sänder denna finfina bild på berget Solander Point. Opportunity är redo för lite bergsbestigning. Det ska bli intressant att följa fordonets, förmodligen ganska strapatsrika, färd upp för bergssluttningen. Bilden har bearbetats av Ken Kramer på UniverseToday.

(Bildkälla: NASA/Ken Kramer)

Curiosity har ökat farten

Det var inte så värst länge sedan som NASA rapporterade att Marsfordonet Curiosity kommit upp i en kilometer i total körsträcka. Nu, lagom till ettårsdagen av landningen den 6 augusti, meddelas att fordonet passerat en engelsk mil. Curiositys "drömmil" tog alltså ett helt år. För snart 60 år sedan sprang den brittiske löparen Roger Bannister, som förste man i världen, en engelsk mil på under fyra minuter. Det kan man kalla fart! Nåväl, vi ska kanske inte klaga på långsamma Curiosity utan istället glädjas åt att den nu ökat farten markant. Curiositys "roadmap" ser ut enligt bilden nedan (klicka på bilden för att förstora den). Man ser att fordonet stannat upp ganska länge (nästan 10 månader) vid Glenelg och Yellowknife Bay.

(Bildkälla)

Ett flertal nya exoplanetfynd under sommaren

Nya exoplanetfynd har haglat in under sommaren. Jag har skrivit om en del av de nya upptäckterna (se inlägg om exoplaneter HÄR), men det finns ytterligare några intressanta fynd att berätta om.

• För första gången har en röntgenobservation gjorts av en exoplanet. Det är de två rymdobservatorierna Chandra och XMM Newton som lyckats med bedriften. När planeten HD 189733b passerade solskivan på stjärnan uppstod en mätbar dipp i den röntgenstrålning som stjärnan sänder ut. Tidigare har ett stort antal exoplaneter upptäckts med hjälp av transitmetoden, men då har en dipp noterats vad gäller för oss synligt ljus. Läs mer om upptäckten på NASA:s websida.

En illustration av "röntgenupptäckten" (Bildkälla: NASA)

• Planetsystem verkar vara välorganiserade om man får tro några australiensiska forskare som studerat det hela. Faktum är att många exoplanetsystem är mer välorganiserade än vårt eget solsystem. Avstånden mellan olika planeter i dessa planetsystem tycks ha vissa matematiska relationer. Det lustiga är att det finns en mer än  200 år gammal "lag", Titius-Bodes lag, som just påstår att det finns en logik i avstånden mellan planeterna. Under senare årtionden har lagen förkastats vad gäller vårt solsystem och kritikerna har menat att det bara är slumpmässig korrelation mellan planeternas avstånd från varandra och från solen. Kanske är det så att vårt solsystem är lite onormalt och att det för ett mer normalt planetsystem kan formuleras någon form av avståndslag. Läs mer om det hela på Astrobiology Magazines websida.

(Bildkälla: Astrobiology Magazine)

• Subaruteleskopet på Hawaii har upptäckt den hittills minsta planeten genom s.k direktupptäckt. Man har helt enkelt sett planeten, till skillnad från alla de exoplaneter som upptäckts med indirekta metoder (läs mer om metoder för att upptäcka exoplaneter HÄR). Planeten som Subaruteleskopet upptäckt, med namnet GJ504b, finns ca 60 ljusår från oss. Den beräknas ha en massa som motsvarar tre Jupitermassor och kretsa kring sin stjärna på ett avstånd som är större än Neptunus avstånd från solen. Det intressanta med upptäckten är att man nu börjar hitta planeter som är allt mindre med direkt upptäckt. Snart kanske vi kan fotografera en jordkopia! Astrobiology Magazine skriver mer om upptäckten.

(Bildkälla: M. Kuzuhara, University of Tokyo/SEEDS Survey

Bilden nedan är en illustration av hur denna magentafärgade planet skulle kunna tänkas se ut.

(Bildkälla: NASA)