Hubble Ultra Deep Field 2014

Astronomer har utifrån bilder som Hubbleteleskopet tagit skapat bilden nedan. Det är en bild som visar enorma mängder med galaxer. Faktum är att allt i bilden är galaxer, varav några är vid "universums yttersta rand".

(Bildkälla: NASA)

Jupiters röda fläck krymper

Planeten Jupiter har som bekant en stor röd fläck. Redan med ett relativt litet teleskop kan man se fläcken. Under de senaste decennierna har fläcken successivt blivit allt mindre, och dessutom rundare i formen. Hubbleteleskopet har studerat fläcken och beräknar dess storlek till "bara" lite drygt 16.000 kilometer i diameter. Så liten har den inte varit sedan man på allvar började studera den röda fläcken. Det verkar som fläcken krymper ihop ganska fort dessutom. Så sent som 1979, när de två Voyagersonderna flög förbi Jupiter, mättes fläckens storlek till ca 23.000 kilometer i diameter. År 2009 tog Hubbleteleskop bilder på fläcken och då var den 18.000 kilometer. Det verkar alltså som om fläcken krymper ihop i accelererande tempo. Om detta fortsätter så försvinner fläcken om 20-30 år eller så.

Hubbleteleskopets bilder av röda fläcken (Bildkälla: NASA/ESA)

Norrsken på Saturnus

Det är inte bara jorden som har norrsken (eller polarsken som det väl egentligen heter). Även Saturnus kan uppvisa motsvarande fenomen. Rymdteleskopet Hubble har tillsammans med rymdsonden Cassini studerat Saturnus norrsken. Läs mer på NASA:s websida.

(Bildkälla: NASA)

Kolla också in den här videon som visar det hela mer utförligt.

(Källa: NASA)

Mulet väder kring en exoplanet

Året har startat med en rad exoplanetnyheter (se också föregående inlägg här i bloggen). Nu har man upptäckt en synnerligen molntäckt värld 40 ljusår från jorden. Forskare vid Chicago University har kartlagt planeten GJ 1214b och dess atmosfär och funnit att det är en molnig planet. Denna planet är en s.k superjord, dvs en planet som i storlek är någonstans mellan jorden och Neptunus. Astronomer tror att det är en mycket vanlig planettyp i vår galax, trots att just vårt solsystem saknar planeter i den storleksklassen. Vår kunskap om planettypen är därför liten, så det är intressant att man nu lyckats kartlägga en sådan planets atmosfär.

Illustration av exoplaneten GJ 1214c (Bildkälla: NASA, ESA)

Forskarna har låtit Hubbleteleskopet studera planeten i hela 96 timmar under en 11-månadersperiod. Utifrån data som teleskopet samlat in framträder bilden av en planet som har en tät atmosfär. Det är Hubbleteleskopets mest omfattande studie av en enda exoplanet. Det är intressant att denna gamla trotjänare fortsätter att göra spännande fynd inom områden som den egentligen inte är konstruerad för.

Hubbleteleskopet har identifierat vattenånga kring Jupitermånen Europa

Det är mycket i rymdmedia om Jupitermånen Europa just nu. Igår skrev jag om nya forskningsrön (upptäckten av lermineraler i månens istäcke) som baserades på gamla rymdsondsdata från Galileo i slutet av 1990-talet. Idag presenterar NASA ett fynd som Hubbleteleskopet har gjort. Hubble har upptäckt vattenånga som stiger från Europas yta. Forskarna tror att det kan röra sig om mindre fontäner som stiger mot skyn. Månen Europa gör därmed sällskap med Saturnusmånen Enceladus som "fontänmåne". De nya fynden på Europa gör denna måne till ett mycket intressant objekt i sökandet efter utomjordiskt liv.

En illustration på hur det skulle kunna se ut på Europa (Bildkälla: NASA)

Upptäckt av vattenånga i exoplaneters atmosfärer

NASA rapporterar att forskare med Hubbleteleskopets hjälp har upptäckt spår av vattenånga i fem exoplaneters atmosfärer. Även om man funnit vatten tidigare kring några exoplaneter är detta första gången som man mer noggrant studerar ett antal exoplaneters atmosfärer och jämför "atmosfärprofiler". Särskilt exoplaneterna WASP-17b och HD 209458b hade tydliga spår av vatten. WASP-17b är en stor planet, med en diameter som är dubbelt så stor som Jupiters. Planeten befinner sig 1.000 ljusår från jorden, så det är ingen jordliknande planet i vårt grannskap direkt. HD 209458b är också en Jupiterstor planet, men ligger lite närmare jorden, "bara" 154 ljusår bort. Även de tre andra planeterna man studerat är Jupiterstora. Alla fem planeterna kretsar nära sina respektive stjärnor. De är med andra ord s.k heta Jupiters.

(Bildkälla: NASA)

Det intressanta med fynden är inte att just dessa planeter tycks ha vatten i atmosfären, utan att man nu börjar kunna upptäcka vatten i exoplanetatmosfärer överhuvudtaget. Det ger hopp om att man så småningom ska finna vatten i jordstora exoplaneters atmosfärer. Om en sådan planet sedan är inom den beboeliga zonen så finns det möjligheter att liv har utvecklats. Filmen nedan beskriver hur man upptäcker exoplaneter i allmänhet och hur man kan studera planetatmosfärer i synnerhet.

(Källa: NASA)

Kometen ISON är på ingång, men frågan är om den blir så värst ljusstark

Nu kommer det bilder på kometen ISON var och varannan dag allteftersom den närmar sig solen. I dagsläget har ISON en magnitud på ca 8, vilket gör att den kan ses med hjälp av kikare och om en vecka eller så kanske rent av med blotta ögat. Kometen rör sig med en hastighet på 150.000 kilometer i timmen och kommer snart så nära solen att den blir svår att se. Den 28 november är den som närmast bara 1,2 miljoner kilometer från solen Om den överlever denna närkontakt och fortsätter sin färd i ett stycke så finns visst hopp om att det kan bli en trevlig syn på vår natthimmel i december månad. Frågan är dock om den kommer att bli så ljusstark som kometfantasterna hade hoppats. Anders Nyholm på Populär Astronomi ger tips om hur man kan få syn på ISON och, i väntan på att den ska lysa upp lite mer, hur man kan sikta in kikaren på en annan komet, C/2013 R1 Lovejoy.

Kometen ISON (Bildkälla: NASA)

Kometer har som bekant en lång och ofta ljusstark svans. Men vad är väl en kometsvans mot sex asteroidsvansar?! Rymdteleskopet Hubble har fångat denna märkliga asteroid på bild.

(Bildkälla: NASA)

NASA:s rymdteleskop samarbetar

Jag läser en intressant artikel av bloggkollegan Ulf på Cassiopeiabloggen. Den handlar om ett samarbete mellan rymdteleskopen Hubble, Chandra och Spitzer. De ska samarbeta i ett projekt som kallas för "The Frontier Fields" i syfte att upptäcka ljussvaga galaxer långt ut i rymden. Rymdteleskopen ska samverka i ett försök att använda sig av gravitationslinsmetoden för att få syn på dessa synnerligen ljussvaga objekt. Sex olika galaxhopar, och vad som kan tänkas dölja sig bakom galaxhoparna, ska studeras. Man skulle lite skämtsamt kunna säga att rymdteleskopen ska ta hjälp av naturliga zoomobjektiv för att nå längre ut i universum. Det ska bli spännande att följa fortsättningen av detta projekt. Många nya galaxer lär vi få se. Läs mer om projektet på Hubbleteleskopets websida.

(Bildkälla: NASA)

Finfin bild av kometen ISON!

Hubbleteleskopet har tagit en fin bild av kometen ISON när den nu färdas allt närmare solen. Bilden som är tagen den 9 oktober visar att ISON fortfarande är intakt. Det finns ju en farhåga att kometkärnan ska splittras sönder i flera mindre delar. Om det sker så kan vi glömma den här kometen, så låt oss hoppas att den pallar färden i solens närhet.

(Bildkälla: NASA/

Rymdsonderna observerar kometen ISON

Kometen ISON som är i antågande har av vissa forskare kallats för "århundradets komet". Det kan kometen mycket väl bli, men det finns en del forskare som är tror att kometen bara blir en blek ljusfläck i skyn. Mer om det i slutet av detta inlägg. Först lite om hur rymdsonder och rymdteleskop kommer att ha "ögonen öppna" för att studera denna komet. Daniel Fischer skriver på Planetary Society blog om de förberedelser som pågår inför kometens ankomst.

Just nu befinner sig ISON på andra sidan solen sett från oss. Först om en månad eller så kommer det att bli möjligt att se kometen från jorden. Rymdsonder och rymdteleskop kan däremot redan nu få en god bild av kometen. Här nedan visas några bilder som sonder och teleskop tagit så här långt. Den första är en bild som Spitzerteleskopet tog den 13 juni 2013 med två olika filter.

(Bildkälla: NASA)

En rymdsond som i november kommer att vara perfekt placerad för studera ISON är Messenger. Denna sond som kretsar kring Merkurius är ju den rymdsond som är närmast solen. Dessförinnan kommer dock de sonder som är lite längre ut i rymden att kolla in kometen. En av dessa är rymdsonden Deep Impact som ska ha tittat på kometen under veckan som gått. Vi får väl se om det kommer några bra bilder från dessa observationer.

I slutet av september kommer Marssonden MRO att vara i bra läge för kometstudier. ISON passerar bara 11 miljoner kilometer från Mars, vilket förhoppningsvis ger möjligheter till detaljstudier av kometen. Redan i slutet av augusti kommer MRO:s HiRISE-kamera att testas, för att vi sedan i september ska få så bra bilder som möjligt. Ett flertal andra sonder och teleskop kommer att rikta blicken mot ISON. Hubbleteleskopet tog redan den 30 april en fin bild. Kanske kan det bli än mer spektakulära bilder så småningom när ISON kommer lite närmare? Eller är det så att ISON kommer att bli en tummetott?

Hubbles bild av ISON (Bildkälla: NASA)

En del forskare har studerat kometens ljuskurva allteftersom den närmar sig solen och har funnit att den inte tycks utvecklas riktigt så som vi skulle vilja. En av de som studerat ISON är astronomen Ignacio Ferrin från Colombia och han påpekar att ISON inte blivit ljusare sedan januari 2013 (läs mer HÄR). Det ser inte lovande ut menar Ferrin. Den är fortsatt ganska blek och det finns dessutom en stor risk för att kometen kommer för nära solen (som närmast 1,2 miljoner kilometer) och att den därför riskerar att upplösas i en massa mindre delar. Solens värme och gravitationskraft riskerar att smula sönder den 4 kilometer stora kometkärnan. Låt oss hoppas att Ferrin m.fl har fel och att ISON verkligen blir något spektakulärt på stjärnhimlen i slutet av november.

Hubbleteleskopet är en riktig månfinnare!

Hubbleteleskopet har under sina 23 år i omloppsbana runt jorden gjort en massa intressanta upptäckter. Under de senaste åren har den blivit lite av en månfinnare. Inte nog med att den upptäckte Plutos 4:e och 5:e måne (som döptes till Kerberos resp Styx).Nu har den också upptäckt en liten måne kring Neptunus. Månen, som tillsvidare har namnet S/2004 N 1, är bara ca 20 kilometer i diameter. Det är därmed den minsta kända månen kring Neptunus. Den kretsar ett varv kring planeten på 23 timmar.

Det var Mark R. Showalter vid SETI Institute som upptäckte den lilla månen i en gammal Hubblebild. Det var för övrigt samme Showalter som upptäckte de ovannämnda Plutomånarna med hjälp av Hubbleteleskopet. Fyndet innebär att Neptunus nu har 14 kända månar. De flesta av dem är små, men det finns en halvstor måne, Triton. Den har en diameter på ca 2.700 kilometer. Vår kunskap om Neptunussystemet är fortfarande ganska begränsad. Sannolikt finns där fler små månar, men det krävs förmodligen en rymdsond till Neptunus eller ett mycket kraftigt rymdteleskop för att upptäcka dem. Någon rymdsond till Neptunus är inte planerad så det blir kanske en uppgift för James Webb-teleskopet när det väl sänds upp 2018?

(Bildkälla: NASA/ESA/Mark Showalter)

En blå exoplanet

Som jag skrev igår har Hubbleteleskopet lyckats fastställa färgen på en exoplanet. Det rör sig om planeten HD 189733b och den är djupblå till färgen. Ingen ovanlig färg på en planet kan man anta, eftersom vi i vårt solsystem har flera planeter som är blå. Förutom jorden är också Uranus och Neptunus blå.

Illustration av den blå planeten (Bildkälla: ESA/NASA)

HD 189733b liknar dock ingen av solsystemets blå planeter. Det är över 1.000 grader varmt på planetytan, det regnar glas (!) och planeten härjas av stormar med vindhastigheter på 7.000 kilometer per timme! Denna planet är inte så värst långt bort, bara 63 ljusår ifrån oss. Den kretsar kring stjärnan på bara ca 4 miljoner kilometers avstånd.

Exoplanetkartan ritas om - igen!

Även om Keplerteleskopet verkar ha gjort sitt (läs HÄR) har forskarna arbete som räcker i åratal för att analysera alla de data som teleskopet har samlat in. Nya forskningsrapporter presenteras i en strid ström och det är svårt att sovra bland alla nya forskningsrön. Exoplanetutforskningen är fortfarande i sin linda, trots 900 upptäckta exoplaneter.

Planetary Habitability Laboratory (PHL) har tagit fram en bild som illustrerar alla (inte riktigt alla, men nästan) exoplanetfynd så här långt. Bilden visar var i Vintergatan som planeterna finns. Det finns ett par stora kluster, rödbrunfärgade i bilden, med till synes mängder med exoplaneter. Det är dels det lilla område på stjärnhimlen som Keplerteleskopet studerat, dels ett område i galaxcentrum som varit föremål för utforskning. Det är sannolikt inte så att det är tätare med exoplaneter i dessa områden, utan de är bara mer utförligt utforskade. Klicka på bilden för att förstora den eller klicka på länken.

(Bildkälla: PHL)

Forskare vid Chicago Universitet och Northwestern University har beräknat att det kan finnas så många som 60 miljarder beboeliga planeter bara i vår galax, Vintergatan. Det är betydligt mer än vad tidigare beräkningar gjort gällande. Forskarna har bedömt att många planeter har ett skyddande molntäcke. Det innebär att den beboeliga zonen kan utvidgas och att det därmed ger fler planeter förutsättningar att vara beboeliga. Det bör dock betonas att det fortfarande är ganska mycket spekulation i alla antaganden om antal beboeliga planeter. Faktum är att vi i dagsläget bara känner till en beboelig planet, jorden. För att en planet ska vara beboelig och utveckla liv krävs framförallt stabilitet ur alla aspekter. Lagom mycket strålning, rätt sammansättning vad gäller atmosfär och rätt ämnessammansättning i övrigt, stabil omloppsbana runt stjärnan, stabil omgivning vad gäller andra planeter, månar, asteroider och meteorer m.m.

Planetary Habitability Laboratory tar fram ett s.k Planetary Habitability Index (PHI) för olika planeter och den senaste bilden, från 10 juli 2013, ser ut så här:

(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)

På topplistan över potentiellt beboeliga planeter återfinns ett flertal av de senaste exoplanetfynden. Även om indexvärden på 0,7-0,8 antyder att planeter är nästan jordlika så fattas det nog en hel del för att forskarna ska kunna utropa att man upptäckt en jordkopia.

Hur ser då en exoplanet ut? Det vet vi inte eftersom vi inte har lyckats ta någon detaljbild av någon exoplanet ännu. Det närmaste man kommit är bilden nedan, som bara skymtar en planet. Planeten är större än Jupiter och tycks vara klarblå till färgen.

Foto av en exoplanet (Bildkälla: Arxiv.org)

Man har för första gången också lyckats bestämma en planets färg. Bilden nedan är en illustration av planeten HD 189733b. Likt jorden är planeten blå. Forskarna tror dock att det är 1.000 grader varmt på planeten, så det är inte precis en jordkopia vi har här. Man har kommit fram till planetens färg genom att studera data från rymdteleskopet Hubble. Läs mer om det här på Popular Science websida.

(Bildkälla: NASA/ESA/M. Kornmesser)

Planet under bildande lååååångt ut från stjärnan

Hubbleteleskopet har gjort en intressant upptäckt. Det rör sig om en planet som håller på att bildas ur gas- och stoftskivan kring den röda dvärgstjärnan TW Hydrae. Det intressanta är att planeten kretsar väldigt långt ut, hela 12 miljarder kilometer, från stjärnan. Det motsvarar ett avstånd som är dubbelt så stort som dvärgplaneten Plutos avstånd från solen. Det är första gången man upptäcker en planet så långt från en stjärna. Med tanke på att stjärnan är betydligt mindre än solen så är det lite extra udda att upptäcka en planet så långt ut. I bilden nedan ser man ett gap i gas- och stoftskivan där planeten håller på att rensa rent. Helt säkra på att det är en planet är man inte, men allt tyder på det. Den här typen av gap i skivor uppkommer just när planeter är under bildande och drar till sig gas och stoft som kommer i dess väg.

(Bildkälla: NASA)

Att en planet bildas så långt ut från en stjärna stämmer inte riktigt med gällande teorier om planetbildande. Planeter som kretsar långt från en stjärna har lägre hastighet i sin omloppsbana. Det tar därmed mycket längre tid för planeten att bildas. Det borde ta tiotals miljoner år för denna planet att bildas, men TW Hydrae beräknas bara vara 8 miljoner år, så det är något som inte stämmer. Dessutom bedöms stoftpartiklarna vara mycket små så långt ut vilket ytterligare fördröjer planetbildning. Om det kan bekräftas att det verkligen rör sig om en planet kring TW Hydrae så behöver forskarna nog fundera på hur den kommit till.

Hubbleteleskopet ska jaga planeter kring Proxima Centauri

NASA rapporterar att Hubbleteleskopet ska på exoplanetjakt. Planen är att teleskopet 2014 respektive 2016 ska riktas mot vår närmaste stjärngranne Proxima Centauri för att leta efter planeter. Varför just 2014 och 2016? Jo, då råkar denna stjärna passera nästan rätt "över" ett par bakomliggande stjärnor. Man kan då utnyttja en teknik som kallas "Gravitationslins" för att leta efter planeter. Tekniken bygger på det faktum att ljus från en stjärna böjer av om en annan stjärna finns mellan den mer avlägsna stjärnan och oss. Den mer närbelägna stjärnans gravitation påverkar alltså ljusets bana. Om då denna stjärna dessutom har någon planet som kretsar kring den så påverkar det gravitationslinseffekten. Så om några år får vi kanske veta om vi har några planeter kring Proxima Centauri. Det är ju nästan nästgårds med astronomiska mått mätt!

Illustration av Proxima Centauris bana på stjärnhimlen (Bildkälla: NASA)

Kometen Shoemaker-Levy 9 förde vatten till Jupiters atmosfär

NASA skriver idag om en kometkrock som tycks ha fört vatten till Jupiters atmosfär. En av de mest spektakulära kollisionerna i vårt solsystem under de senaste decennierna skedde 1994 när kometen Shoemaker-Levy 9 bröts sönder i delar och kraschade in i Jupiters atmosfär. Det hela övervakades bl a av rymdsonden Galileo som var perfekt placerad för att studera kometkraschen. Även Hubbleteleskopet och ett stort antal teleskop här på jorden studerade resultatet av kraschen.

Nu, nästan två decennier efter denna händelse, har rymdteleskopet Herschel upptäckt att det är 2-3 gånger mer vatten på Jupiters södra halvklot än på norra halvklotet. Det var just i södra halvklotet som kometfragmenten slog ner och skapade synliga "ärr" på Jupiter. Vattnet tycks också vara koncentrerat till de områden där kometen slog ner. Det kan bli något att studera mer i detalj för rymdsonden Juno, som är på väg mot Jupiter, och rymdsonden JUICE som sänds mot Jupiter 2022.

Hubbleteleskopets bild av kometärr på Jupiter (Bildkälla: NASA)

Kometer anses vara himlakroppar som förser andra himlakroppar med vatten. En teori är att en stor del av vattnet på jorden förts hit av kometer som krockat med jorden. Även det vatten som en gång fanns på Mars kan ha förts dit av kometer.

Hubbleteleskopet är fortfarande i allra högsta grad aktivt. Idag publicerades en bild som togs den 10 april   som visar en annan komet, ISON. Det kan bli årets stora komethändelse, eller årets stora astronomihändelse rentav. I slutet av november hoppas vi kunna se en klart lysande ISON på vår stjärnhimmel.

ISON närmar sig (Bildkälla: NASA)

Döp Plutos månar!

Pluto har numera fem kända månar efter att Hubbleteleskopet upptäckt en måne 2011 och ytterligare en 2012. Dessa två sistnämnda månarna heter för närvarande kort och gott P4 och P5, men det ska det nu bli ändring på. Astronomen Mark Showalter vid SETI Institute uppmanar oss att rösta bland 12 olika namnförslag (se HÄR). Senast den 25 februari vill man ha rösterna.

Bilden nedan visar de Pluto och de fem månarna. Charon är den i särklass största av dem med en diameter på ca 1.200 kilometer, vilket faktiskt är mer än hälften av Plutos diameter. Övriga månar är mycket mindre.

(Bildkälla: NASA)

Plutos tre namngivna månar heter:

• Charon - efter den grekiska mytologins färjkarl som förde de dödas själar över floden Styx till dödsriket Hades.
• Hydra - efter den niohövdade ormen i grekisk mytologi, men också (en lite långsökt) hänvisning till att Pluto en gång var den nionde planeten. H som i Hydra sägs också hänvisa till Hubbleteleskopet, som upptäckte denna måne, samt tillsammans med N i månen Nix, till New Horizons, den rymdond som är på väg mot Pluto och dess månar.
• Nix - efter nattens gudinna Nyx i den grekiska mytologin. Nyx var också enligt myten mor till Charon. N i Nix sägs dessutom hänvisa till rymdsonden New Horizons. Att månen inte heter Nyx beror på att det redan fanns en asteroid med det namnet.

Det är som synes inga muntra namn som dessa månar har. Det tycks vara Plutos "fel". Pluto var i den romerska mytologin gud över underjorden och dödsriket, dvs samma gud som i den grekiska mytologin heter Hades. Pluto var också son till guden Saturnus (jordbrukets gud, motsvarande Kronos i grekisk mytologi) och bror till gudarna Jupiter (den högsta guden, motsvarande Zeus i grekisk mytologi) och Neptunus (havets gud, motsvarande Poseidon i grekisk mytologi).

Efter denna korta genomgång av antikens mytologi är det bara att sätta igång att försöka klura ut vilka två namnförslag som har tillräckligt dyster historia för att platsa i sammanhanget. Det blir nog till studera antikens mytologi vad det verkar.

Apropå rymdsonden New Horizons, så har den nått en bra bit på sin färd mot Pluto. Där ska den förutom att studera Pluto också utforska månen Charon. Vi får hoppas att den överlever färden till dödsriket och inte fångas upp av den bistra färjkarlen.

(Bildkälla: NASA)

Hubbleteleskopet har tittat riktigt djupt, 13 miljarder ljusår bort

Hubbleteleskopet har tittat djupare ut i universum än någonsin tidigare och utifrån en stor mängd fotografier, som tagits under en 10-årsperiod, skapat denna fantastiska bild.

(Bildkälla: NASA)

Bilden, som NASA kallar eXtreme Deep Field, visar en mycket liten del av universum på djupet. I bilden syns både närliggande galaxer och galaxer som befinner sig väldigt långt bort. Bilden visar faktiskt hela 5.500 galaxer! Här finns galaxer som existerade redan 450 miljoner år efter Big Bang, dvs för 13,2 miljarder år sedan. Det ljus som når oss kommer alltså från galaxer under utveckling.

Vilken bild! Man inser verkligen hur stort universum är. Undrar just hur många stjärnor och planeter som kan tänkas finnas i detta mycket begränsade område av vårt universum?

En tanke som slår en är också vilka bilder vi ska få se när James Webb-teleskopet (JWST) sänds upp. Teleskopets speglar har nu levererats och det är inga små grejer! Se bara på den senaste videon från JWST-projektet.

(Källa: NASA)

 

Hubbleteleskopet har upptäckt en femte Plutomåne

Hubbleteleskopet har upptäckt den femte månen kring dvärgplaneten Pluto. Är det månne snart dags att uppgradera Pluto till planet igen?! Sannolikt inte. Pluto får nog nöja sig med sin dvärgplanetstatus. Den nu upptäckta månen kallas tillsvidare P5 i avvaktan på något riktigt namn. P5 är en liten avlång måne, 25 kilometer lång och 10 kilometer bred. Den gör därmed sällskap med månarna Charon, Hydra, Nix och P4 kring Pluto. Det är fascinerande att Pluto har såpass många månar. En teori är att Pluto någon gång för länge sedan kolliderade med ett s.k Kuiperbältsobjekt och att månarna då blev en rest av kollisionen.



Pluto och dess månar (Bildkälla: NASA)

Som jag skrev igår så är rymdsonden New Horizons en bra bit på väg mot Pluto. Hubbleteleskopet har använts för att i detalj skanna av området kring Pluto för att avgöra om det finns några potentiella risker som kan hota New Horizons när den passerar Pluto 2015. Minsta lilla sten kan förstöra rymdsonden om den träffar illa.

Det ska bli intressant att se hur många månar Pluto till slut visar sig ha när New Horizons än mer i detalj kan studera Pluto och månarna.

Läs även Populär Astronomis artikel om månfyndet här.

Våldsam utveckling har observerats på en exoplanet

Att planeterna under några årmiljarder genomgår mer eller mindre våldsamma faser har vi känt till länge. Det kan vara kraftiga solutbrott som skakar om planeterna. Det kan också vara enorma meteornedslag eller krockar med andra stora himlakroppar som i grunden förändrar förutsättningarna för eventuellt liv på planeten. Vår egen jord har utsatts för ett flertal sådana händelser under sin livstid. Nu har forskarna upptäckt en pågående turbulens kring en exoplanet. Det rör sig om planeten HD 189733b, en Jupiterstor gasjätte, som kretsar väldigt nära (5 miljoner kilometer ifrån) sin stjärna. Denna stjärna har genom ett våldamt utbrott och kraftig röntgenstrålning blåst bort delar av planetens atmosfär.

Det är Hubbleteleskopet som gjort upptäckten. Teleskopet har gjort mätningar av planetens atmosfär och upptäckt stora förändringar. Den här typen av observationer ger ökad kunskap i hur planeters atmosfärer kan förändras av stjärnutbrott. Läs mer här.


(Bildkälla: NASA)