Studier av Venuspassager för och nu

NASA:s APOD (Astronomy Picture Of Day) är en gammal fin bild från 2004 som visar en av dessa sällsynta Venuspassager. Nästa Venuspassage är inte långt borta. Den sker faktiskt på vår nationaldag nästa år, men sedan är det hela 105 år till det händer igen. Dom sker i par kan man säga. En Venuspassage följs av en ny åtta år senare, men sedan tar det drygt hundra år tills nästa Venuspassagepar inträffar.

När jag ser den här bilden tänker jag på den lite lustiga men dråpliga berättelsen om Venuspassagerna 1761 och 1769. I Bill Bryson's bok "En kortfattad historik över nästan allting", som är en väldigt underhållande översikt av vetenskapshistorien, beskrivs hur dessa Venuspassager skulle studeras i ett gigantiskt internationellt samarbetsprojekt. Forskare från olika länder gav sig av till mer än 100 platser utspritt över hela jordklotet för att studera denna händelse, när planeten Venus sakta färdas över solskivan. Varför skulle man då studera detta? Tanken var att om man från flera olika platser på jorden noggrant mätte Venuspassager så kunde man med hjälp av parallaxberäkning mäta avståndet mellan jorden och solen samt beräkna andra avstånd i vårt solsystem. 100-tals forskare färdas ut till de mest otillgängliga platser och under enorma strapatser för att studera den första Venuspassagen 1761. Det gick åt skogen för de allra flesta på grund av de aldrig kom fram till de ställen från vilka de skulle göra sina observationer eller på grund av att instrumenten gick sönder på skakiga landsvägar. Allra värst gick det för fransmannen Guillaume de Gentil.

Denne fransman var kanske mer entusiastisk än kunnig i sitt värv. När den första Venuspassagen år 1761 infann sig befann han sig ute på havet på väg mot sin destination, Indien. Att studera något på himlavalvet mer detaljerat ute på ett gungande hav gick förstås inte, men skam den som ger sig. de Gentil var hängiven vetenskapen och fortsatte därför oförtrutet mot Indien för att invänta nästa Venuspassage. Den inföll åtta år senare! Efter omfattande förberedelser (han hade ju ganska gott om tid)  inför denna händelse inträffade det som bara inte får hända. På den stora dagen blev det mulet väder, vilket i stort sett helt omöjliggjorde några studier av även denna Venuspassage. Det var bara att packa ihop och ta den långa båtfärden hem. Oturen fortsatte på hemresan och i än högre grad när han kom hem. Läs boken för alla detaljer!

Så vad lär oss denna historia? Att vetenskapsmän var hängivna sin uppgift redan då! Kanske lades grunden till ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt vid utforskningen av vårt solsystem under 1600-talets och 1700-talet av alla dessa entusiastiska vetenskapsmän.



Venus passerar över solskivan 2004 (Bildkälla: David Cortner)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/astropix.html

Det blåser rejält på Mars!

Rymdsonden MARS RECONNAISSANCE ORBITER (MRO) har mätt upp vindar med orkanstyrka på Marsytan. Med vindhastigheter på 45 meter per sekund virvlar planetens röda sand upp i Marsatmosfären.


Blåsigt på Mars (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89935/hirise-clocks-hurricane-speed-winds-in-martian-dust-devils/#more-89935

Solförmörkelse på Mars

Ulf R Johansson, redaktör på Cassiopeiabloggen (som är en väldigt trevlig blogg för övrigt), hade ett inlägg igår om solförmörkelse på Mars. Marsfordonet Opportunity har tagit en bild av solen, när den delvis täcks av Marsmånen Phobos. Kolla här. Se också Ulfs artikel från den 13 oktober om Phobos-Grunt-projektet.

Mars måne Phobos är en liten måne med en diameter på endast ca 20 kilometer. Den kretsar runt Mars på ett medelavstånd av ca 9.400 kilometer. Detta gör att den, trots sin litenhet, kan förmörka en stor del av solskivan. Solskivan är ju också lite mindre för en betraktare på Mars än för oss på jorden, eftersom solen (i genomsnitt) är ca 78 miljoner kilometer längre bort. Mars omloppsbana är dock ganska oval, vilket gör att avståndet till solen varierar mellan 206 och 249 miljoner kilometer. För en framtida Marsbesökare innebär det att solskivans storlek varierar ganska mycket. Beroende på årstid kan man kanske kan tala om "stor sol" och "liten sol"!

Phobos är som sagt en liten stenklump i rymden. Till denna lilla måne ska alltså den ryska rymdsonden Phobos-Grunt bege sig.


Marsmånen Phobos fotograferad av rymdsonden MRO (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/

Mera Mars - Några Phobos-Grunt bilder från ryska rymdmyndigheten Roscosmos

Det är Mars som gäller just nu. Planeten Mars alltså. Förutom planeringen kring ExoMars-projektet (se mitt föregående inlägg) så är det ju två stora rymdsondsprojekt som går av stapeln i november 2011, båda till Mars och dess månar. Enligt senaste beskedet från Ryssland så kan uppskjutningen av rymdsonden Phobos-Grunt (inkl den lilla kinesiska sonden Yinghuo-1) ske redan 7 november 2011. NASA:s rymdsond Mars Science Laboratory, inkl marsfordonet Curiosity, planeras ske drygt två veckor senare, den 25 november.

Den ryska rymdmyndigheten Roscosmos har släppt lite bilder av Phobos-Grunt samt en snygg poster för projektet.


Poster för projektet (Bildkälla: Roscosmos)

Det mest spännande med Phobos-Grunt-projektet är att ett av målen är att landa på Marsmånen Phobos och plocka upp ca 200 gram ytmateria som ska tas med tillbaka till jorden för detaljerad analys. Ett spännande projekt minsann!




Bild på Phobos-Grunt (Bildlälla: Roscosmos)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89914/phobos-grunt-the-mission-poster/

Blir Ryssland en ny partner i ExoMars-projektet?

ESA:s generaldirektör Jean-Jacques Dordain meddelade på torsdagen att diskussioner nu förs med den ryska rymdmyndigheten Roscosmos om ryskt deltagande i det stora ExoMars-projektet. Projektet som ursprungligen var ett amerikanskt-europeiskt samarbetsprojekt för att år 2016 resp 2018 sända upp rymdsonder och rymdfordon till Mars har hamnat i vissa finansiella problem. NASA har meddelat att man kan komma att få svårigheter att bidra med resurser i form av pengar och teknologi i den omfattning som var planerad. NASA:s budgetförutsättningar är helt enkelt för oklara för att man ska kunna ge klartecken för fortsatt utvecklingsarbete. ESA, som har drivit detta projekt som ett av sina mest prioriterade, vad gäller rymdsonders utforskning av solsystemet, riskerar därmed att få ta en större del av projektets kostnader. Det är i skenet av denna händelseutveckling man ska se inviten till Ryssland att vara med i projektet.

Det kan ju tänkas att Ryssland faktiskt är intresserade. Planeten Mars står ju högt på prioriteringslistan även i de ryska rymdplanerna. Rymdsonden Phobos-Grunt planeras sändas mot Mars redan om fyra veckor. Kanske kan ett ryskt deltagande i ExoMars innebära att en bättre samordning sker mellan alla Marsexpeditioner.

ESA vill ha svar från Ryssland senast i januari 2012 om intresset för att deltaga i projektet. Om Ryssland inte är intresserade så kan det tänkas att hela ExoMars-projektet komprimeras till en enda uppskjutning av rymdsond, inkl möjligen ett Marsfordon, 2018. Rysslands bidrag skulle kunna vara att ställa upp med raketen för uppskjutning av rymdsond 2016. Det handlar om stora pengar. Hela ExoMars-budgeten är hos ESA budgeterad till närmare 13 miljarder kronor. Hittills har man säkrat 8 miljarder, så mer pengar behövs. Nuvarande finansiering räcker till en uppskjutning och då handlar det om år 2018.


ExoMars rymdsond inkl landare för uppdraget 2016 (Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.spacenews.com/civil/111013-esa-invites-russia-exomars.html

James Webb-teleskopet kontra Hubbleteleskopet - vad är skillnaden?

Det politiska budgetkäbblet i den amerikanska kongressen fortsätter och det är fortsatt oklart med NASA:s budget för kommande budgetår. Det återstår att se hur det går med JAMES WEBB-teleskopet (JWST). Så länge inga definitiva beslut fattats fortsätter utvecklingsarbetet. Man har faktiskt byggt en fullskalemodell av teleskopet i aluminium och stål i syfte att ge politiker och allmänhet en bättre förståelse av hur stort, komplext och avancerat ett sådant här rymdteleskop är. Modellen ställs upp idag utanför Maryland Science Center i Baltimore, men har redan varit på turné i flera amerikanska och europeiska städer.


JWST-modellen

Om man skulle jämföra JWST med Hubble, hur skulle en sådan jämförelse se ut?

• JWST kommer i huvudsak att studera rymden i infrarött medan Hubble i huvudsak observerat i de optiska och ultravioletta våglängderna
• JWST är 22x12 meter (solsköldens storlek) medan Hubble "bara" är 13,2x4,2 meter. JWST är nästan lika stort som ett Boeing 737-plan!
• JWST har en primärspegel med en diameter på 6 meter medan Hubbles primärspegel "bara" är 2,4 meter i diameter. Eftersom det är spegelareans storlek som avgör hur mycket ljus som ett teleskop kan samla in så innebär detta att JWST-spegeln har en area som är ca 7 gånger större än Hubblespegelns. Bättre upplösning, större vidvinkel m.m ger än större möjligheter.
• JWST ska placeras vid den s.k Lagrangepunkten nr 2 (L2), som är en punkt 1,5 miljoner kilometer från jorden där solens och jordens gravitationskrafter på ett objekt tar ut varandra. Hubbleteleskopet kretsar runt jorden på endast 570 kilometer höjd. Medan Hubble kunde skickas upp med rymdfärjan så krävs en kraftigare raket för JWST som placerar ut den så att den kan ta sig till L2, där den ska skyddas mot störande ljus från solen, jorden och månen med hjälp av sin stora solskärm. Väl på plats följer den sedan med jorden i dess rotation runt solen. Vid L2-punkten (som förstås inte är en liten punkt i universum) finns redan ett annat rymdteleskop - Herschel + ytterligare några rymdsonder som observerar olika aspekter av universum. Även den kinesiska rymdsonden Chang'e 2 befinner sig här. Det europeiska rymdobservatoriet Gaia ska också hit så småningom. Det tycks bli trångt! Hoppas dom inte krockar med varandra!
• Med JWST hoppas man ska kunna se universums barndom och de allra första galaxerna, som avlägsnar sig mycket snabbt i ett expanderande universum. Galaxerna har hög rödförskjutning i sitt spektrum. Ett teleskop som ser i infrarött är därvid en fördel jämfört med ett optiskt teleskop. JWST kan sägas komplettera Herschelteleskopet som också observerar i infrarött, fast i lite andra våglängder. Herschelteleskopets primärspegel är också mindre, 3,5 meter i diameter.

Spegeljämförelse Hubble-JWST (Bildkälla: NASA)



JWST ska placeras ut långt från jorden (Bildkälla: NASA)

På en punkt är dock de två teleskopen väldigt lika. Både Hubble-teleskopet och JWST har varit duktiga på att överskrida sina respektive budgetar!

På NASA:s Hubblesite finns mängder med fina fotografier som Hubble-teleskopet tagit under årens lopp. Det finns bl a en stor avdelning med bilder av solsystemets planeter, månar och andra objekt, se här. Hubbleteleskopets bilder är fantastiska! Undrar just vad James Webb-teleskopet skulle kunna åstadkomma?

Läs mer på: http://www.jwst.nasa.gov/comparison.html

Saturnusmånen Titan liknar jorden i många avseenden

Saturnus måne Titan, solsystemets näst största måne efter Jupitermånen Ganymedes, är lik jorden i många avseenden. I en artikel i Astrobiological Magazine beskrivs dessa likheter och att det finns goda möjligheter till enklare livsformer på denna avlägsna måne. Titan har nämligen en kväverik atmosfär, ett klimat och en geologi som liknar jordens samt flytande oceaner. Forskare vid Institute of Space Sciences i Barcelona har närmare studerat de data som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens samlade in när den år 2005 landade på Titans yta. Minisondens observationer har fascinerat astrobiologerna, som menar att det är angeläget att utforska Titan ännu mer utförligt i ett nytt rymdsondsprojekt och med en landare som innehåller mer avancerad utrustning än vad Huygens hade med sig. Den hann dessutom bara observera Saturnusmånens yta i 90 minuter innan batterikraften tog slut.


En illustration av Huygens på Titans yta (Bildkälla: ESA)

Titan har en mycket tät atmosfär. Den är ca 50% tätare än jordens och forskarna tror att förhållandena på Titan i många avseenden liknar de som fanns på jorden för några miljarder år sedan. Denna måne ger därför möjligheter att studera de processer som jorden genomgått och som så småningom skapade liv på jorden. En intressant aspekt vad gäller atmosfären på Titan (och på jorden) är att man tror att asteroider och kometer bidragit till att skapa atmosfären. I ett inlägg här i bloggen förra veckan (se här) skrev jag om teorin om att jordens oceaner har sitt ursprung från kometer. Andra forskare tror att kometerna lämnat ett viktigt bidrag vad gäller vatten, men att det snarare är ett "bombardemang" av asteroider som är huvudorsak till våra oceaner. För fyra miljarder år sedan kan asteroider ha innehållit så mycket is att de skapat oceanerna.

Trots att Titan och jorden skiljer sig åt i många avseenden, framförallt vad gäller avstånd till solen och storleken på himlakropparna, så tycks de ändå ha likheter i sin utveckling. Även Titan har kolliderat med vattenrika asteroider och kometer. Det underliga med Titan är den rika förekomsten av metan. Det formligen regnar metan på denna måne. Forskarna tror att Titan löpande producerar metan som förs vidare till dess atmosfär. Hur denna process ser ut är en av de saker som de spanska forskarna skulle vilja studera ytterligare med hjälp av en ny rymdsond, med landare, till denna fascinerande måne.

Läs mer på: http://www.astrobio.net/exclusive/4273/the-hazy-history-of-titan’s-air