Allt inför uppskjutningen av MSL

Den flitige Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har sammanställt en tabell med alla fakta inför lördagens uppskjutning av rymdsonden MSL med Marsfordonet Curiosity. På bloggen finns också en kul bild över alla Marsexpeditioner. Det är en hel del rymdsonder som besökt "den röda planeten".

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003274/

Läs också: http://www.planetary.org/blog/article/00003273/

Den beboeliga zonen vad gäller exoplaneter måste inte betyda jordlika förhållanden

Mycket av utforskningen av exoplaneter handlar om att inom ramen för den s.k beboeliga zonen, dvs i ett avgränsat område från en solliknande stjärna, hitta jordliknande planeter och förutsättningar för liv. Det börjar alltmer ifrågasättas om inte detta är en ganska inskränkt syn på "liv", som utgår från jorden som modell. Faktum är ju att det kan finnas helt andra förutsättningar än de vi råkar ha som också kan skapa olika former av liv.


Exoplaneter och den beboeliga zonen (Bildkälla: NASA)

Även om det finns en logik i att söka efter jordliknande planeter, då det ju bevisligen finns liv på jorden, så finns det astrobiologer som vill vidga begreppet "beboelig zon". En grupp forskare vid Washington State University har tagit fram ett system för klassificering av planeter, månar och exoplaneter utifrån två olika faktorer:

1. En "Earth Similarity Index" (ESI), som är en kategorisering av en himlakropps jordlika förhållanden ur olika aspekter.
2. En "Planetary Habitability Index" (PHI), som beskriver vilka kemiska och fysikaliska parametrar som teoretiskt befrämjar möjligheterna till liv under mer extrema förhållanden, som inte är särskilt jordlika.

Tanken är att den stora mängden exoplaneter, och där antalet sannolikt kommer att öka explosionsartat de kommande åren, ska klassificeras mer systematiskt. Snart kommer vi också att hitta en stor mängd exoplanetmånar. Även dessa kan ju ha förutsättningar för liv.  Även om fokus även framöver kommer att vara på jordliknande exoplaneter, så finns det skäl att börja studera även andra typer av planeter menar forskargruppen.

I vårt solsystem lyfts ofta Saturnusmånen Titan upp som ett exempel på en himlakropp där liv kan finnas trots att förhållandena avviker radikalt från förhållandena på jorden. Titans stora sjöar av kolväten kan hysa liv. Faktum är att Titan tillsammans med exoplaneten Gliese 581g (20 ljusår bort) av forskarna rankats högst som himlakroppar med möjlighet till liv. När det gäller jordlika planeter (mätt utifrån ESI) så är Gliese 581 g den planet som hittills visat sig vara mest lik vår jord (indexvärdet 0,89, där jorden = 1,0). Mars och Merkurius har högsta indexvärdet av planeterna i vårt solsystem, 0,70 resp 0,60. När det gäller PHI-indexet så är Titan högst rankat (index 0,64), följt av Mars (0,59) och Jupitermånen Europa (0,47) i vårt solsystem. Av exoplaneterna är återigen Gliese 581 g högst rankat (index 0,49).

Utan tvekan finns det behov av ett mer utvecklat klassificeringssystem för exoplaneterna. Det är också intressant att samma system används för att klassificera planeter och månar i vårt solsystem.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Habitable_Does_not_Mean_Earth_Like_999.html

Läs också: http://www.bbc.co.uk/news/mobile/science-environment-15863549

Akatsuki, en annan "skenande" rymdsond som det finns hopp för

Astrowebb rapporterade igår att den japanska rymdmyndigheten JAXA lyckats genomföra tre större motortändningar på rymdsonden AKATSUKI som hamnade i omloppsbana runt solen istället för att färdas mot Venus. Motortändningarna syftar till att ändra sondens kurs så att den kommer i en bana som så småningom kan möjliggöra en färd mot Venus.

Läs mer på: http://www.astrowebb.com/

Kontakt med Phobos Grunt!

En kommunikationsstation i Perth, Australien, fick tisdag kväll svensk tid kontakt med den ryska rymdsonden PHOBOS GRUNT. Sedan 9 november har ESA hjälpt Ryssland med att försöka få kontakt med rymdsonden som kretsar ett par hundra kilometer ovanför jordytan. Lite modifieringar av stationen i Perth möjliggjorde till slut att man lyckades kommunicera med rymdsonden. Det handlar om väldigt korta tidsintervall då kommunikation kan ske - bara 6 till 10 minuter per gång som sonden passerar. Man har också tvingats sänka signalstyrkan i kommunikationen med sonden, eftersom sondens mottagare är konstruerad att ta emot svaga signaler på långt avstånd. Nu ikväll kommer ytterligare försök att göras för att sända signaler till Phobos Grunt. Möjligen kan man trots allt få styr på den och rikta den mot något lämpligt mål. Mars är kört, men det finns ju en hel del spännande asteroider att utforska.


Stationen i Perth (Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.esa.int/SPECIALS/Operations/SEM4NEZW5VG_0.html

Marsfordonet CURIOSITY:s färd ska bli intressant att följa

SpaceflightNow har en längre artikel idag om Marsfordonet CURIOSITY och dess planerade körning i Marskratern Gale. Denna krater tros vara en gammal sjöbädd och man hoppas finna spår av vatten. Den har också en 5 kilometer hög bergstopp som sticker upp. Tanken är att Curiosity ska klara av att köra i en hel del uppförsbacke och klättra ett antal hundra meter upp för bergskanten. Man får väl anta att det är en ganska flack del av berget det handlar om. Fast fordonet lär klara en lutning på 20 grader! Det är brant det! Forskarna har förhoppningar om att Curiosity ska fortsätta fungera längre än de två år som projektplanen har satt upp och sakta men säkert ta sig än högre upp på berget. Den ska klara av att köra en sträcka på minst 20 kilometer totalt.

Galekratern är i sin helhet lite drygt 150 kilometer bred och anses som ett mycket geologiskt intressant område på Mars.

5 dagar kvar till uppskjutning!


Galekratern och landningsplatsen (Bildkälla: NASA)


Det nyfikna Marsfordonet (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://spaceflightnow.com/atlas/av028/111121gale/index.html

Även exoplaneterna har faser på samma sätt som månen och Venus

Ulf på Cassiopeiabloggen har en intressant artikel idag om exoplaneters faser. Jag håller med Ulf om att man aldrig upphör att fascineras (och det är väl tur det!) över utvecklingen av vår "observationsförmåga". Med hjälp av allt mer sofistikerad utrustning, allt bättre teleskop, allt mer avancerade rymdsonder och rymdteleskop ökar vi vår förmåga att se detaljer som tidigare varit omöjliga att skåda. Vår kunskap ökar samtidigt som det hela tiden också innebär att nya frågeställningar dyker upp.

Det måste ha varit väldigt mycket enklare för tidiga astronomer i historien att förklara universum. Jorden var i centrum och allt annat kretsade runt den i perfekta sfärer. Lätt som en plätt! Det var ju bara att vända blicken mot himlen så kunde man se det uppenbara i denna enkelhet. Sedan började någon astronom observera lite noggrannare och upptäckte till sin förfäran att vissa "stjärnor" periodvis började röra sig åt fel håll - i s.k retrograd rörelse. Då hittade man på epicykler, deferenter och annat kreativt för att återskapa den perfekta geocentriska ordningen.

Sedan kom Copernicus, Brahe, Kepler och Galileo och inledde den vetenskapliga eran och "förstörde" den enkla världsbilden. Det ledde till den heliocentriska världsbildens genombrott. Allt var i stort sett frid och fröjd ända tills en viss Albert Einstein krånglade till det! Hans relativitetsteorier blev nästan omöjliga att förstå och ta till sig. Än värre blev det med kvantfysikens, kvantmekanikens och strängteorins än mer obegripliga teoribildning. Insikten om att universum är en ganska komplicerad historia har växt allteftersom tiden gått. Eller universa kanske man ska säga. Igår sändes ett program på TV om parallella universa och om möjligheten att vara på två ställen samtidigt! Livet är i princip ganska osäkert   :-) 

Så James Webb-teleskopet är nog bara ännu ett litet, men ack så viktigt, steg på vägen mot kunskapen om "hur det egentligen ligger till" med Universum och det hele. Förbannat spännande är det hur som helst!

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/?p=23536

Rymdsonden CASSINI:s närbilder av Saturnusmånen Hyperion

Rymdsonden CASSINI har tagit många fina bilder av den lite udda Saturnusmånen Hyperion och här nedan visas ytterligare en. Den här månen, som är oregelbunden till formen och ca 270 kilometer "på längden", snurrar runt lite hur som helst i sin bana runt Saturnus. Månen ser nästan ut som en tvättsvamp!


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://saturn.jpl.nasa.gov/photos/imagedetails/index.cfm?imageId=4421