Jupiters galileiska månar i fokus i veckan

Ett par av Jupiters s.k galileiska månar (upptäckta av Galileo redan för ca 400 år sedan) har varit i fokus på den stora europeiska planetkonferensen i Madrid i veckan som gått. Det är dels månen Europa, dels månen Ganymedes.

Europa har allt sedan rymdsonden Galileos utforskningar för mer än 15 år sedan varit av stort intresse för alla planetforskare. Observationerna av månen visade på att det med stor sannolikhet finns underjordiska oceaner på denna måne. Många forskare har därför förespråkat att ytterligare rymdsonder ska sändas till Jupitersystemet för att studera Europa och övriga Jupitermånar lite djupare. Rymdsonden Juno är som bekant på väg mot Jupiter och når dit i juli 2016. Även ESA har gett klartecken för en rymdsond till Jupiter och dess månar. Det är sonden JUICE som planeras att sändas iväg år 2022 för att särskilt studera Jupitermånar. Nu presenteras en forskningsrapport där man uppmanar eventuella Europa-månlandare att förbereda sig på att gräva djupt om man ska hitta något vatten. Vid månen Europas yta lär det nämligen bli svårt att hitta vatten.

Månen Europa fotograferad av rymdsonden Galileo (Bildkälla: NASA)

Månen Europa består huvudsakligen av sten med en metallisk kärna. Månen har ett lager med vatten, ca 100 kilometer tjockt, under det isiga skal som täcker planetens yta. Det som håller vattnet flytande är den gravitationella påverkan som Jupiter har på månen. Forskningsrapporten visar att eventuellt flytande vatten relativt snabbt, åtminstone ur ett kosmiskt perspektiv, dunstar bort från Europas yta. Det går på några tiotusental år. Man tror t o m att det är ovanligt med vatten på fem kilometers djup. De underjordiska oceanerna finns sannolikt på 20-25 kilometers djup.

En annan spännande nyhet för alla oss amatörastronomer presenterades på konferensen. En grekisk amatörastronom har med hjälp av ett relativt enkelt teleskop lyckats kartlägga Jupitermånen Ganymedes yta! Det handlar om kartläggning av månens albedo, dvs hur månens yta reflekterar ljus. Det visar på att amatörastronomer, med hyfsat bra utrustning kan bidra till utforskningen av vårt solsystem. Läs mer om det hela HÄR.

Månen Ganymedes fotograferad av rymdsonden Galileo (Bildkälla: NASA)

Ny forskning visar att det är tveksamt om "superjordar" är beboeliga

Bland de drygt 800 exoplaneter som hittills upptäckts finns ett drygt 60-tal planeter som kategoriseras som s.k "superjordar". Det är jordliknande planeter, men de är större än jorden (Se mitt tidigare inlägg om "exoplaneternas periodiska system" HÄR). Forskarna har tidigare haft gott hopp om att den här typen av planeter skulle kunna vara beboeliga trots sin storlek. Man har uppskattat att det kan finnas miljarder planeter med massor som är uppemot tio gånger jordens massa och att dessa planeter är uppskalade jordar med goda förutsättningar för liv om de bara kretsar på rätt avstånd från sina resektive stjärnor och uppfyller ett antal andra krav som är gynnsamma för att liv ska uppkomma. Nu presenteras dock forskning som visar att det kanske inte är så.

På European Planetary Science Congress i Madrid presenterades en forskningsstudie som visar på att många sådana planeter utvecklats på ett sätt som minskar chanserna för att liv ska kunna uppstå och bestå över tid. Några viktiga faktorer för liv på vår jord är förekomsten av en atmosfär, vulkanisk aktivitet, förekomsten av ett magnetfält och plattektonik. Vulkanism och plattektonik bidrar till ett kretslopp som reglerar klimat och förflyttar ämnen som ingår i "livets byggstenar". Magnetfältet, som skapas av att jorden har en flytande metallisk kärna, bidrar till att atmosfären inte förstörs.

Eftersom trycket inne i en superjord är kanske 10 gånger större än i jordens inre kan det innebära att dessa planeters inre struktur på ett avgörande sätt skiljer sig från jordens struktur. Det kan rent av vara så att det inte finns någon tydlig uppdelning mellan kärna och mantel i dessa planeter. Om det inte finns någon metallisk kärna riskerar magnetfälten att bli svaga, vilket på ett avgörande sätt minskar förutsättningarna för liv på dessa planeter. Även plattektonik och vulkanism tycks förekomma i mindre omfattning, vilket ytterligare reducerar dessa förutsättningar. Forskarna tror dock att det finns stora skillnader i hur superjordar utvecklats och att det bland dem trots allt kan finnas sådana planeter som i mångt och mycket ser ut som vår jord, fast i större skala.

Det tycks ha funnits vatten även på asteroiden Vesta

Veckans stora nyhet var att Marsfordonet Curiosity har funnit en flodfåra där vatten tycks ha flödat i en ganska strid ström. Det kommer nu också rapporter om att rymdsonden Dawn funnit tecken på vatten på asteroiden Vesta (läs mer om senaste nytt om Dawn HÄR). Genom att kartlägga Vestas yta har forskarna skapat en bild av fördelningen av väte på asteroiden.

(Bildkälla: NASA)

Forskarna har funnit tecken på hydratiserade mineraler på Vesta som sannolikt levererats till asteroiden av dels meteoriter, dels i form av stora mängder damm. Förekomsten av vatten på de jordliknande planeterna, och hur det kommit dit, har varit föremål för debatt bland planetforskare. Studier av Vesta visar på att vatten kan ha förts till asteroiden på ett delvis annat sätt än vad man tidigare trott, vilket också kan påverka teorier om hur planeter och månar har fått vatten. Det kan vara så att vatten bundet i damm landat på asteroidens yta i ett skede av solsystemets historia då dammolnen var omfattande. Fördelningen av hydratiserade mineraler är ojämn. I bilden nedan visar de ljusa partierna var sådan materia finns.

(Bildkälla: NASA)

Vesta tycks vara mer geologiskt komplex än de flesta andra asteroider. Dawns observationer av Vestas yta visar på förekomsten av långa, djupa dalgångar. Forskarna har funderat på hur de har uppkommit. Asteroiden liknar större himlakroppar i och med att den verkar ha en kärna, mantel och skorpa. Den längsta dalgången är större än Grand Canyon och har en längd på hela 465 kilometer, en bredd på 22 kilometer och ett djup på 3 kilometer. Forskarna tror att det kan vara så att det är en krock med en annan större himlakropp som skapat dessa dalgångar.

Bilden nedan togs förra sommaren av Dawn och visar dalgångarna vid ekvatorn.

(Bildkälla: NASA)

Curiosity har upptäckt en flodfåra på Mars

Den senaste veckan har Marsfordonet Curiosity gjort en hel del intressanta upptäckter. Vi nås av en hel del fina bilder på Marsytan. Bland annat har vi fått se en gammal flodfåra, där vatten en gång strömmat. Vi ser idag resterna i form av en flodbädd fylld med grus. Tecken på att vatten flödat på Mars har rapporterats förr, men detta är första gången som man tydligt observerat grus som transporterats av ett vattenflöde.

 

 

(Bildkälla: NASA)

Forskarna tittar särskilt på gruskornens storlek för att försöka avgöra med vilken hastighet vattnet strömmat i flodfåran. Man tror att vattenhastigheten uppgått till ca 1 meter per sekund. Flodens djup kan ha uppgått till mellan en decimeter och uppemot en meter.

När vattnet forsat fram har så mycket grus och sand forslats bort att berg kommit i dagen. Curiositys bilder av berg och sten kan jämföras med motsvarande bilder från jorden.

(Bildkälla: NASA)

 

Forskarna jämför också de sedimentavlagringar som finns på jorden respektive på Mars. Dessa solfjäderformade avlagringar upvisar många likheter. Videon nedan jämför Death Valley i Kaöifornien med Gale-kratern på Mars.

(Källa: NASA)

Curiositys äventyr på Mars har börjat bra. Det ska bli mycket spännande att följa dess fortsatta färd mot berget Aeolis Mons (Mount Sharp). Den 26 september genomfördes den hittills längsta dagsetappen, "hela" 48,9 meter.

Det finns förresten en rolig blogg om Curiosity. Den heter SarcasticRover (kolla HÄR). Via Twitter (kolla HÄR) kommer det emellanåt riktigt sarkastiska kommentarer om Curiositys förehavanden. Kul!

Gigantiskt hett gasmoln runt Vintergatan

Ulf på Cassiopeiabloggen (kolla HÄR) har en intressant nyhet att förtälja. Det tycks vara så att ett mycket stort moln omsluter Vntergatan. Molnets existens är tydligen inte 100-procentigt bekräftad ännu, men rymdobservatorier, såsom Chandra, XMM-Newton och Suzako är i full färd med att djupare undersöka det hela.

(Bildkälla: NASA)

Hubbleteleskopet har tittat riktigt djupt, 13 miljarder ljusår bort

Hubbleteleskopet har tittat djupare ut i universum än någonsin tidigare och utifrån en stor mängd fotografier, som tagits under en 10-årsperiod, skapat denna fantastiska bild.

(Bildkälla: NASA)

Bilden, som NASA kallar eXtreme Deep Field, visar en mycket liten del av universum på djupet. I bilden syns både närliggande galaxer och galaxer som befinner sig väldigt långt bort. Bilden visar faktiskt hela 5.500 galaxer! Här finns galaxer som existerade redan 450 miljoner år efter Big Bang, dvs för 13,2 miljarder år sedan. Det ljus som når oss kommer alltså från galaxer under utveckling.

Vilken bild! Man inser verkligen hur stort universum är. Undrar just hur många stjärnor och planeter som kan tänkas finnas i detta mycket begränsade område av vårt universum?

En tanke som slår en är också vilka bilder vi ska få se när James Webb-teleskopet (JWST) sänds upp. Teleskopets speglar har nu levererats och det är inga små grejer! Se bara på den senaste videon från JWST-projektet.

(Källa: NASA)

 

Häftig animation visar den stora mängd asteroider som upptäckts

UniverseToday har en artikel om den enorma mängd asteroider som dagligen upptäcks. Det finns en video av Scott Manley på Youtube som illustrerar den närmast explosionsartade utvecklingen vad gäller upptäckta asteroider under de senaste 30 åren. I början av animationen ser man, förutom de innersta planeterna, några ljusa prickar som indikerar asteroider. I slutet av animationen ser det ut som ett heltäckande bälte runt solsystemet och man nästan undrar hur en enda rymdsond kan passera detta bälte utan att krossas av en stenbumling. Det gäller dock att komma ihåg att skalan är extremt krympt och att avstånden i realiteten mellan asteroiderna är enorma. Sannolikheten för en krock är därför minimal.

(Källa Scott Manley/Youtube)

 

I nederkant till vänster i videon finns en räknare som snabbt tickar uppåt för alla nyupptäckta asteroider. Antalet ökar kraftigt under 2000-talet och uppgår nu till drygt 500.000 i den databas som skapats för att dokumentera asteroiderna. När sedan rymdobservatoriet WISE (Wide-field Infrared Survey Explorer) sändes upp i slutet av 2009 upptäcktes en mycket stor mängd nya asteroider. WISE  scannar skyn i infrarött ljus, vilket möjliggör upptäckter av även mycket mörka himlakroppar som inte reflekterar så mycket solljus.