Kan det finnas planeter med liv kring vita dvärgar?

Sökandet efter exoplaneter är till stor del inriktad på solliknande stjärnor som förhoppningsvis kan hysa planetsystem som liknar vårt solsystem. Och förhoppningsvis en jordkopia på rätt avstånd från stjärnan. Under senare år har dock forskare börjat intressera sig alltmer för att söka efter planeter kring lite mindre och svalare stjärnor. Dessa små stjärnor är nämligen i klar majoritet bland Vintergatans stjärnor. Det forskas en hel del kring olika typer av dvärgstjärnor och de, relativt små, beboeliga zoner som finns kring dessa. Ett flertal intressanta forskningsartiklar har under senare tid kommit om förhållandena kring dessa stjärnor.

Vi har vita dvärgar som en gång varit klart lysande stjärnor på vår stjärnhimmel men som efter att ha gjort slut på sitt kärnbränsle expanderat kraftigt till en röd jättestjärna. Efter några krampaktiga försök att återfå balansen krymper den så småningom ihop till en mycket kompakt och tät dvärgstjärna som sakta svalnar och dör. Även vår sol går detta öde till mötes om några miljarder år och bli en vit dvärg, ungefär av jordens storlek.

Bilden nedan visar en av de mer kända vita dvärgarna, Sirius B (den lilla ljuspricken nere till vänster) som är partner till stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna, Sirius A. Detta stjärnpar är dessutom inte så värst långt bort, bara lite drygt 8 ljusår. Bilden togs av Hubbleteleskopet 2005. Några planeter där månne?

Kan det existera liv kring sådana döende stjärnor? Ja, det finns forskare som menar att det det är här man borde söka efter liv. I en nyligen publicerad forskningsartikel (se Arxiv.org) påstår några forskare att vita dvärgar är de bästa kandidaterna att söka efter planeter med liv. Tidskriften Sky & Telescope har skrivit en artikel om detta. En sådan stjärna svalnar sakta under några årmiljarder och har en stabil beboelig zon kring sig. Det som krävs är dock att planeter hamnar i den här beboeliga zonen. Planeter som ursprungligen kretsade nära stjärnan har nämligen förtärts i stjärnans röda-jätte-skede. Det krävs att andra himlakroppar tar deras plats. Forskarna tror att planeter som kretsat längre ut från stjärnan kan migrera inåt mot den vita dvärgen i det turbulenta skede som uppstår när stjärnan krymper ihop till en vit dvärg. Ett annat alternativ är att den vita dvärgen lyckas fånga in en planet så att den hamnar i rätt omloppsbana kring stjärnan (vilket nog inte är så lätt).

Även om det finns planeter kring vita dvärgar, varför ska man utforska just dom?. Jo, menar forskarna, det är lättare att upptäcka en eventuell atmosfär kring en planet runt en vit dvärg. I och med att stjärnan är ljussvagare kan planeter lättare identifieras och planeters atmosfärer lättare studeras kring dessa stjärnor. Med tanke på att vi om några år har uppe ett flertal kraftfulla rymdteleskop, framförallt Gaia och James Webb-teleskopet, så menar forskarna att det borde vara ganska lätt att identifiera syre och vattenånga i atmosfären kring en planet vid en vit dvärg. Det vore i så fall goda tecken på liv. En planet med en atmosfär som innehåller syre och vattenånga får dock skynda på sina livsskapande processer. Efter några miljarder år har stjärnan svalnat såpass mycket att den beboeliga zonen krympt och planeten hamnat ute i kylan igen.

Läs också artikel om planeter kring vita dvärgar i Populär Astronomi från 2011. Om eventuella planeter kring andra typer av dvärgstjärnor finns också en hel del skrivet. Jag återkommer inom kort till det.

Årstider på Mars förändrar landskapet

Mars, liksom jorden, har tydliga årstider. Mars rotationsaxel lutar ungefär lika mycket om jordens, vilket ger upphov till ganska stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter. Mars har dock nästan dubbelt så lång vinter/sommar som jorden eftersom den har en omloppstid runt solen på 687 jorddagar. Rymdsonden MRO har under en längre tid studerat Mars nordpol och sett hur landskapet förändras med anledning av dessa temperaturskillnader. Under Marsvintern fryser ca 30 procent av koldioxiden i atmosfären till is och bildar ett halvmetertjockt koldioxidistäcke över de sanddynor som finns vid nordpolen. På våren så spricker isen och koldioxid återfår sin gasform. I denna omvandling dras sand med ner för sanddynornas sluttningar och bildar mörka stråk i landskapet. Marsvinden raderar dock ut dessa spår under sommaren. Sanddynorna förändrar därför successivt utseende under Marsåret.

NASA beskriver det hela mer detaljerat på sin websida och i filmen nedan.

(Källa: NASA)

NASA med i ESA:s Euclidprojekt för att utforska mörk materia och mörk energi

Ett av ESA:s större rymdsondsprojekt det närmaste decenniet är det s.k Euclidprojektet. Det handlar om att sända upp ett rymdteleskop för att försöka bringa klarhet i vad den mörka materian och den mörka energin egentligen är. Rymdteleskopet planeras sändas upp år 2020 och placeras vid solens-jordens Lagrangepunkt 2 (där den för övrigt ansluter till en rad andra rymdteleskop). Nu meddelar både ESA och NASA att även NASA deltar i projektet och bidrar med både instrument och ett gäng forskare.

Illustration av Euclid (Bildkälla: ESA)

Euclid, som är bestyckad med ett 1,2 metersteleskop ska studera hela 2 miljarder galaxer vad gäller form, ljusstyrka och fördelning över stjärnhimlen. Teleskopet ska titta tillbaka ca 10 miljarder år i universums historia och ge oss mer fakta om universums expansion och hur den kan tänkas påverkas av mörk materia och mörk energi. Universum består enligt beräkningar av 23 procent av mörk materia och den bidrar genom gravitationskrafter till att sakta ner expansionen. Likväl accelererar expansionen, vilket förklarats av att det måste finnas någon form av mörk energi som bidrar till detta. Den mörka energin beräknas stå för ca 73 procent av Universum. Återstår alltså bara 4 procent som utgör det synliga universum. Vad den mörka materian och den mörka energin är vet man inte och får väl betecknas som naturvetenskapens största frågetecken.

Det finns många teorier om vad mörk materia kan tänkas vara. Allt från att det kan röra sig om neutriner till andra mystiska partiklar. Forskare har också framlagt teorier om att det finns enorma mängder med mörka himlakroppar (bruna dvärgar, planeter, dvärgplaneter, asteroider m.m) som susar omkring i den "tomma rymden" och som skulle kunna vara en del av denna mörka materia. Den mörka energin är än mer mystisk. I veckan som gick presenterades ännu en teori, denna gången från en fysiker vid CERN, Dragan Hajdukovic, som uppmärksammats i ett flertal veteskapstidskrifter (se bl a New Scientists websida). Hajdukovic tror att det kan finns en stor mängd partiklar, materia och antimateria, som ändrar tillstånd så fort att vi inte kan observera det. Dessa partiklar har olika laddning, vilket innebär att de kan ge energi som bidrar till att accelerera universums expansion.

Teorin ska testas på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia. Tanken är att om man kan påvisa en diskrepans i Eris omloppsbana runt solen så skulle det kunna förklaras av dessa partiklar som påverkar den såpass mycket att den får en annan bana än vad som föranleds av gravitationskrafterna i solsystemet.

Euclidprojektet är en del i ESA:s "Cosmic Vision 2015-2025" (Läs min artikel om detta HÄR). NASA har dessutom ett eget projekt på gång för att utforska mörk energi. Projektet, WFIRST, handlar också om ett rymdteleskop, som är planerad att sändas upp först en bit in på 2020-talet, kanske så sent som 2025. Förutom mörk energi ska den också observera exoplaneter. Vi får väl se om frågetecknen om mörk materia och mörk energi kan rätas ut så småningom.

Årets stora rymdbegivenhet - kometer!

I fjol var Venuspassagen årets stora rymdhändelse. I år kan det bli kometer. Det är inte varje år som det passerar ljusstarka kometer tätt förbi vår jord. I år är det stor chans att vi kan få se flera stycken. Den första, Pan STARRS, kommer redan 11-12 mars och den andra och förhoppningsvis riktigt ljusstarka, ISON, i slutet av november. Robert Cumming ger oss på Populär Astronomis websida lite.fakta inför kometbesöken.  

Kometen ISON:s bana runt solen (Bildkälla: NASA)

Två rejäla solutbrott med bara några timmars mellanrum

2013 kan bli ett riktigt solår. Då tänker jag inte på varma, soliga dagar utan på en högaktiv sol som får utbrott lite då och då. Året har i alla fall börjat med en hel del solutbrott. Igår kom det faktiskt två rejäla utbrott med bara några timmars mellanrum. Dessa koronamassutkastningar kan ställa till det för satelliter, kommunikationsutrustning m.m om de är riktade mot jorden. Det andra utbrottet igår skedde i riktning mot jorden, men tycks inte ha varit tillräckligt kraftigt för att åstadkomma några störningar. Utbrotten som visas i filmen nedan fångades av kameran på rymdsonden SOHO.

(Källa: NASA)

Solens korona i närbild

En liten minisatellit, Hi-C, har lyckats ta den hittills skarpaste bilden på solens korona. Det knappa 2 meter långa teleskopet lyckades ta 165 bilder på de ca 10 minuter som flygningen tog innan den landade på jorden igen. Bilderna togs redan i juli 2012, men publiceras alltså först nu. Det ser lite turbulent ut minst sagt! Läs mer på NASA:s websida HÄR.

(Bildkälla: NASA)

Saturnusmånar som håller rent i sin omloppsbana

Rymdsonden Cassini har tagit en bild som visar två av Saturnus små månar. Den större av månarna heter Prometheus och den mindre Pan (det lilla objektet mitt i bilden). Prometheus är ca 136x79x59 kilometer och Pan ca 34x31x21 kilometer. Förutom att det är en fin bild är det intressant att se hur månarna håller rent i sin omloppsbana runt Saturnus. De skapar helt enkelt rejäla gap i planetens ringsystem. Klicka på bilden för att förstora den.

(Bildkälla: NASA)

Månarna ser ut som två små stenar i jämförelse med det enorma ringsystemet som Saturnus stoltserar med. Hur ser då månarna egentligen ut? De är som synes av bilderna nedan som de flesta andra små månar, lite oregelbundna till formen.

Närbild på Prometheus (Bildkälla: NASA)

Suddig bild på Pan (Bildkälla: NASA)