Rymdteleskopet TESS ska söka efter exoplaneter

NASA meddelade häromdagen att man satsar på ett nytt rymdteleskop för att söka efter exoplaneter. Teleskopet, som heter TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite), ska sändas upp 2017 med uppdrag att  upptäcka så många exoplaneter som möjligt. Liksom Kepler använder sig TESS av transitmetoden för att upptäcka planeter. TESS ska dock söka i alla riktningar på vår stjärnhimmel och framförallt leta efter planeter i vår närhet. Här skiljer den sig från Kepler som fokuserar på att leta efter planeter i en ganska liten sektor på himlen. En av målsättningarna med TESS är att upptäcka jordliknande planeter i stjärnors beboeliga zoner.

TESS-projektet kommer att ledas av MIT (Massachusetts Institute of Technology). Forskarna hoppas hitta tusentals nya planeter kring ljusstarka stjärnor i vår närhet. En tanke är också att TESS ska hitta objekt som kan vara värdefulla för det kommande James Webb-teleskopet att titta lite närmare på. Detta teleskop är betydligt kraftfullare än TESS och kan mer i detalj studera eventuella planeter och planetkandidater som TESS upptäcker.

Det tycks bli ett intensivt sökande efter exoplaneter under de närmast åren. Det kan behövas. Det går fortfarande ganska trögt vad gäller nya exoplanetfynd.

Illustration av TESS (Bildkälla: MIT)

Spektakulärt NASA-projekt planeras - att fånga in en asteroid

För ett par veckor sedan poppade det upp ett rykte på nätet om ett synnerligen spektakulärt kommande NASA-projekt. Det handlar om att fånga in en mindre asteroid, sätta asteroiden i omloppsbana runt månen och sedan skicka en bemannad rymdsond för att studera den. Det låter som värsta science fiction, men flera källor på nätet, bl a UniverseToday, skriver idag att att det tycks bli verklighet i den budgetplan som nu är under framtagande. Tanken är att en ca 7 meter stor asteroid fångas in av en gigantisk "rymdsondshåv" och sedan placeras lite mer lättåtkomlig kring månen för vidare utforskning. Infångandet ska ske 2019 och astronauters "asteroidpromenad"  2021. Undrar förresten hur det är att promenera på en liten asteroid? Går det överhuvudtaget med tanke på den extremt låga gravitationskraft som stenen utövar på en astronaut?

(Bildkälla: Rick Sternbach/Keck Institute for Space Studies)

Det är inte helt enkelt att leta upp en lämplig asteroid att fånga in på det här sättet. NASA har inte koll på alla dessa små asteroider. Det såg vi inte minst när en mer än dubbelt så stor asteroid exploderade över Ryssland för ett par månader sedan. Den hade man inte koll på. Så inledningsvis gäller det för NASA att hitta en lämplig asteroid att fånga in. När väl asteroid identifierats ska den fångas in utan att slå sönder hela rymdsonden. Det rör sig trots allt om en 500 tons stenklump! Om man väl kommer så långt är det sannolikt inte så svårt att peta in stenen i rätt omloppsbana runt månen. Att sända en rymdsond till asteroiden är förmodligen inte heller så svårt. NASA har ju en enorm precision vad gäller rymdfärder. Däremot kan det vara lite trixigt för astronauterna att hålla tag i stenklumpen och studera den. Frågan är vad de förväntas göra. Hamra på asteroiden? Borra i den? Eller bara känna på den lite? Ja, det här ska bli kul att följa.

En planet slukas av ett glupsk svart hål

ESA:s rymdobservatorium Integral har observerat ett svart hål som har käkat upp en planet (eller möjligen en brun dvärgstjärna - astronomerna är lite osäkra). Observationen har bekräftats av ett flertal andra rymdteleskop såsom ESA:s XMM Newton och NASA:s Swift. Astronomerna tror att den ensamma planeten har kommit för nära  det svarta hålet, som befinner sig ca 47 miljoner ljusår från oss i galaxen NCC 4845. Sannolikheten för en ensam planet att råka ut för detta är extremt liten. Även om ett svart hål är ett synnerligen massivt objekt, i detta fallet rör det sig om en massa som motsvarar ca 300.000 gånger solens massa, så får man trots det  komma relativt nära för att sugas in i det svarta hålet.

(Källa: ESA)

Io - solsystemets mest vulkaniska himlakropp

Jupiters galileiska månar är verkligen intressanta. De uppvisar både likheter och skillnader. Några av dem har tjocka istäcken med stora mängder vatten under isen. En av dem, Io, är den i särklass mest aktiva av solsystemets himlakroppar. Denna måne är ett inferno av vulkanutbrott som emellanåt kan spruta lava 400-500 kilometer upp ovan månytan! Det finns mer än hundra vulkaner på Io och det är inte ovanligt att flera av dem har utbrott samtidigt. Forskare som studerat Io är dock lite förundrade över hur vulkanerna är spridda över månen. De finns inte där de borde finnas helt enkelt.

Bildsekvensen nedan visar ett stort vulkanutbrott som vulkanen Tvashtar hade 2007 när rymdsonden New Horizons passerade förbi. I "filmen" ses faktiskt bara den övre delen av vulkanplymen. Själva vulkanen är en bit ner på månens baksida. I sekvensen syns också två mindre vulkanutbrott, klockan 7 resp klockan 10 i bilden.

Ett stort vulkanutbrott på Io (Bildkälla: NASA)

Orsaken till att Io har en så häftig vulkanisk aktivitet är närheten till Jupiter. Jätteplaneten påverkar Io mycket kraftigt med sin starka gravitationskraft och drar så starkt i denna måne att den formligen spyr ut lava. Teoretiska beräkningar på hur denna påverkan skapar vulkanismen stämmer dock inte med de observationer som forskarna gjort. Vulkanutbrotten uppstår systematiskt mer österut än de borde enligt teorierna. Det innebär att ytterligare forskning behövs för att förklara hur månar påverkas av Jupiters tidvattenkrafter.

Io ser nästan ut som ett stekt ägg i bilden nedan!

(Bildkälla: NASA)

Keplerteleskopet testar Einstens teori

Rymdteleskopet Kepler söker som bekant efter planeter kring andra stjärnor, s.k exoplaneter, och har varit framgångsrik i detta sökandet. 115 exoplaneter har upptäckts till dags dato av Kepler. Därutöver har den upptäckt hela 2.740 planetkandidater. Det handlar om signaler som Keplerteleskopet fångat upp som indikerar att det finns planeter kring olika stjärnor. När teleskopet söker efter planeter händer det emellanåt också att den upptäcker dubbelstjärnor. NASA meddelar att Kepler gjort ett mycket intressant fynd. Det rör sig om ett dubbelstjärnesystem där en röd dvärgstjärna kretsar kring en mycket mindre, men betydligt mer massiv vit dvärgstjärna. Gravitationskraften från den vita dvärgstjärnan böjer av ljuset från den röda stjärnan, allt i enlighet med Einsteins allmänna relativitetsteori, som han lade fram för snart 100 år sedan. Keplerteleskopet har kunnat mäta hur strålningen från den röda stjärnan förändras när den vita dvärgstjärnan passerar över solskivan. Filmen nedan illustrerar det hela.

Jupitermånen Europa alltmer intressant

Jupiters måne Europa har alltsedan de två Voyagersonderna passerade Jupiter 1979 intresserat astronomerna. Förekomsten av vatten under ett tjockt istäcke har fått forskare att spekulera i om månen kan ha förutsättningar för att hysa enklare livsformer. Det som krävs för att liv ska uppstå är framförallt att det finns vatten, några av "livets grundämnen" såsom kol, kväve, fosfor, svavel m.m samt någon form av energikälla. Europa har vatten och får energi via de tidvattenkrafter som månen utsätts för i Jupiters närhet. NASA skriver på sin websida om att forskare upptäckt att det finns väteperoxid på Europas yta. Om peroxiden kommer i kontakt med vatten kan det sätta igång processer som skapar enkla organismer, på samma sätt som skedde på jorden för närmare 4 miljarder år sedan.

Rymdsonden Galileos bilder av Europa (Bildkälla: NASA)

Rymdsonden Galileo, som kretsade kring Jupiter mellan 1995 och 2003, upptäckte spår av väteperoxid på några ställen på Europas yta. Nu har man upptäckt att det tycks finnas väteperoxid lite varstans på Europa, även i områden där istäcket är tunt och vattnet kan nå upp till ytan. Forskarna har studerat Europa med hjälp av Keckteleskopet på Hawaii.

Is och vatten på Europa (Bildkälla: NASA)

Det finns få, om ens några, himlakroppar som är så intressanta ur ett astrobiologiskt perspektiv som Europa. Det är synd att det i dagsläget inte finns någon specifik rymdsond som ska besöka denna måne. Vi har visserligen rymdsonden Juno som just nu är på väg till Jupiter (framme 2016) och vi har ESA:s rymdsond JUICE som så småningom (om nästan 20 år!) ska studera Jupitermånarna. Det som behövs är en månlandare till Europa. Den hade kunnat studera denna måne mer i detalj.

Grand Canyon är magnifikt men ändå inget mot Valles Marineris på Mars

Jag har varit på rundresa i USA i två veckor och bland annat besökt Grand Canyon. Det är fantastiskt att stå där vid kanten till denna enorma kanjon som Coloradofloden karvat ut under årmiljonernas lopp. Grand Canyon är ca 450 kilometer lång och mer än 20 kilometer bred som mest. Den är mer än 1.600 meter djup och det är inte utan att man får svindel när man tittar ner i avgrunden.

(Bild: Kari Aartojärvi)

Vid solnedgången blir det nästan magiskt att skåda hur klipporna sakta ändrar färg. Långt där nere i dalen kan Coloradofloden skymtas. När man ser den idag är det svårt att förstå hur denna till synes "fjuttiga" lilla flod kan ha åstadkommit detta enorma ärr i landskapet.

(Bild: Kari Aartojärvi)

I all sin storhet är dock inte Grand Canyon solsystemets största kanjon. Den finns på Mars och heter Valles Marineris. I jämförelse med denna Marskanjon är faktiskt Grand Canyon nästan ingenting! Valles Marineris är ett system av kanjoner som sträcker sig hela 4.000 kilometer över Mars. Den är upp till 200 kilometer bred och hela 7 kilometer djup på det djupaste stället! Undrar just hur det skulle vara att stå vid kanten till denna gigantiska kanjon?! Kanske är det så att den helt enkelt är för stor för att ge det där magiska intrycket som Grand Canyon ger? Lagom är bäst brukar man ju säga, så Valles Marineris må vara solsystemets största kanjon, men Grand Canyon kanske är den vackraste. Vi får väl se om någon framtida astronaut kommer att få skåda över Valles Marineris avgrund på Mars.

(Bildkälla: NASA)

Som synes på bilden nedan sträcker sig Valles Marineris över nästan hela planetskivan.

(Bildkälla: NASA)