Rätten att få ge namn åt alla de nya exoplaneter som upptäcks tycks bli årets stora debattfråga inom astronomin. Oj vilken stridsfråga det blivit under den senaste veckan. I princip alla "stora" amerikanska astronomiskribenter verkar ha engagerat sig i frågan (Se t.ex UniverseToday). Se också Populär Astronomis artikel om debatten. Vad handlar då denna planetnamnsstrid om?
Det hela började för en månad sedan när företaget Uwingus VD, Dr Alan Sterns, meddelade att företaget skulle anordna en omröstning om bästa namn för planeten som upptäckts kring Alpha Centauri (läs min tidigare artikel HÄR). Sagt och gjort. På företagets websida kan man nu föreslå ett namn. Det kostar 99 cent och pengarna ska gå till forskning. Det hade väl inte blivit en så stor affär av detta om inte IAU (Internationella Astronomiska Unionen) gått i taket över detta påfund som man tydligen tyckte hotade IAU:s monopol vad gäller att ge namn åt himlakroppar. Representanter för IAU sågade Uwingu jämns med fotknölarna minst sagt och tog ära och heder från allt det företaget sysslar med. Till saken hör att Alan Stern, VD:n på Uwingu inte är vem som helst. Han har haft en hög position inom NASA och är bl a projektledare för rymdsonden New Horizons. Han var 2007 med på Time Magazines lista över de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Stern blev förstås ursinnig över IAU:s uttalanden.
Hur går det då i denna namnstrid? Sannolikt får väl IAU sista ordet, men det verkar ha rört upp en hel del känslor. Forskarna är splittrade i två olika läger. En del tycker att det blir kaotiskt om varje exoplanet ska få udda namn som inte hänger ihop. Andra tycker att det är självklart att man ska kunna ge lite roligare namn till exoplaneter än en massa bokstavsbeteckningar efter stjärnnamnen. Kanske läge för en kompromiss där planetens "efternamn" anger stjärnans namn, medan "förnamnet" kan vara föremål för omröstning. Planeten skulle då kunna heta Planetnamn Alpha Centauri. Kanske ännu bättre tvärtom där planetnamnet blir efternamn, t.ex Alpha Centauri Planetnamn. Om man sedan ger den första upptäckta planeten kring en stjärna ett namn som börjar på A och nästa ett namn som börjar på bokstaven B osv så får man lite ordning på namnen dessutom.
Hur går det då i Uwingus omröstning vad gäller exoplaneten Alpha Centaui B b? Just nu leder "Rakhat" före "Caleo" och "Amara". Omröstningen pågår till 22 april.
tisdag 16 april 2013
måndag 15 april 2013
Titius-Bodes lag tillämpas i sökandet efter exoplaneter
I mitten av 1700-talet formulerade de två tyska astronomerna Johann Daniel Titius och Johann Elert Bode en "lag" som anger matematiska samband beträffande planeternas avstånd från solen. Denna Titius-Bodes lag förutsade också var ännu ej upptäckta planeter i vårt solsystem borde finnas. Formeln lyder enligt följande:
där k=-∞, 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.
Det innebär att a blir 0,4; 07; 1; 1,6; 2,8; 5,2; 10; 19,6; 38,8
Det visade sig att formeln i stort sett stämde inte bara för de i början av 1700-talet kända planeterna: Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus, utan i viss mån också för de planeter som senare skulle komma att upptäckas: Uranus (1781), Neptunus (1846) och Pluto (1930, och 2006 omdefinierad som dvärgplanet). Mellan Mars och Jupiter finns ingen planet, men formeln stämmer väl för asteroidbältet och dess största himlakropp, dvärgplaneten Ceres. Diagrammet nedan visar att det t o m Uranus är en riktigt god överensstämmelse mellan lag och verklighet.
Graphical plot using data from table to the left
(Diagrammet är hämtat från engelskspråkiga Wikipedia)
Tabellen nedan visar att felprocenten är relativt liten ända tills man kommer till Neptunus. Däremot stämmer Pluto väl in på Neptunus beräknade avstånd enligt Titius-Bodes lag.
1 Ceres was considered a planet from 1801 until the 1860s. Pluto was considered a planet from 1930 to 2006. Both are now classified as dwarf planets
(Tabellen är hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)
Titius-Bodes lag har ofta ansetts vara en matematisk lek, där man med lämplig formel lyckats pricka in planeternas placering. Någon vetenskaplig förklaring till dessa samband har inte kunnat presenteras. Det är därför lite intressant att lagen nu används i en forskningsrapport (rapporten finns på Arxiv.org) för att förutsäga var det borde finnas exoplaneter i planetsystem med fyra planeter eller mer. Intressant också att den här studien tangerar en annan studie som också beräknat planetpositioner (Jag skrev en artikel om den i bloggen tidigare idag. Läs HÄR).
Forskarna, från Australian National University, anser att Titius-Bodes lag stämmer bättre på exoplanetsystem än på vårt solsystem. Åtminstone gäller detta de planetsystem som Keplerteleskopet upptäckt. Faktum är att forskarna funnit att lagen i 89% av fallen stämmer lika bra eller bättre för exoplanetsystem än för vårt solsystem. En slutsats som forskarna drar är att Titius-Bodes lag därmed kan användas för att förutsäga var planeter kan finnas. Forskarna har därför studerat ett antal planetkandidater som Keplerteleskopet upptäckt och ger förslag på planetsystem som är särskilt intressanta att studera utifrån just Titius-Bode-sambanden.
Intressant att den gamla lagen trots allt kan tänkas ha viss relevans.
där k=-∞, 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.
Det innebär att a blir 0,4; 07; 1; 1,6; 2,8; 5,2; 10; 19,6; 38,8
Det visade sig att formeln i stort sett stämde inte bara för de i början av 1700-talet kända planeterna: Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus, utan i viss mån också för de planeter som senare skulle komma att upptäckas: Uranus (1781), Neptunus (1846) och Pluto (1930, och 2006 omdefinierad som dvärgplanet). Mellan Mars och Jupiter finns ingen planet, men formeln stämmer väl för asteroidbältet och dess största himlakropp, dvärgplaneten Ceres. Diagrammet nedan visar att det t o m Uranus är en riktigt god överensstämmelse mellan lag och verklighet.
(Diagrammet är hämtat från engelskspråkiga Wikipedia)
Tabellen nedan visar att felprocenten är relativt liten ända tills man kommer till Neptunus. Däremot stämmer Pluto väl in på Neptunus beräknade avstånd enligt Titius-Bodes lag.
| Planet | k | T-B rule distance (AU) | Real distance (AU) | % error (using real distance as the accepted value) |
|---|---|---|---|---|
| Mercury | 0 | 0.4 | 0.39 | 2.56% |
| Venus | 1 | 0.7 | 0.72 | 2.78% |
| Earth | 2 | 1.0 | 1.00 | 0.00% |
| Mars | 4 | 1.6 | 1.52 | 5.26% |
| Ceres1 | 8 | 2.8 | 2.77 | 1.08% |
| Jupiter | 16 | 5.2 | 5.20 | 0.00% |
| Saturn | 32 | 10.0 | 9.54 | 4.82% |
| Uranus | 64 | 19.6 | 19.2 | 2.08% |
| Neptune | 128 | 38.8 | 30.06 | 29.08% |
| Pluto1 | 256 | 77.22 | 39.44 | 95.75% |
1 Ceres was considered a planet from 1801 until the 1860s. Pluto was considered a planet from 1930 to 2006. Both are now classified as dwarf planets
(Tabellen är hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)
Titius-Bodes lag har ofta ansetts vara en matematisk lek, där man med lämplig formel lyckats pricka in planeternas placering. Någon vetenskaplig förklaring till dessa samband har inte kunnat presenteras. Det är därför lite intressant att lagen nu används i en forskningsrapport (rapporten finns på Arxiv.org) för att förutsäga var det borde finnas exoplaneter i planetsystem med fyra planeter eller mer. Intressant också att den här studien tangerar en annan studie som också beräknat planetpositioner (Jag skrev en artikel om den i bloggen tidigare idag. Läs HÄR).
Forskarna, från Australian National University, anser att Titius-Bodes lag stämmer bättre på exoplanetsystem än på vårt solsystem. Åtminstone gäller detta de planetsystem som Keplerteleskopet upptäckt. Faktum är att forskarna funnit att lagen i 89% av fallen stämmer lika bra eller bättre för exoplanetsystem än för vårt solsystem. En slutsats som forskarna drar är att Titius-Bodes lag därmed kan användas för att förutsäga var planeter kan finnas. Forskarna har därför studerat ett antal planetkandidater som Keplerteleskopet upptäckt och ger förslag på planetsystem som är särskilt intressanta att studera utifrån just Titius-Bode-sambanden.
Intressant att den gamla lagen trots allt kan tänkas ha viss relevans.
Fotokavalkad med bilder från solsystemets olika hörn
Under en vecka samlar NASA:s rymdsonder in en oerhörd mängd data från solsystemets alla hörn. Sonderna tar också en mängd bilder från de planeter, månar m.m som de studerar. Här kommer ett litet urval foton som publicerats under de senaste veckorna. För den som vill fördjupa sig i den enorma bildfloran rekommenderas en titt på NASA:s fotosida.
Vi inleder denna fotokavalkad med ett par bilder från Merkurius (klicka på bilderna för att förstora dem). Kameran sitter på rymdsonden Messenger.
Bilden nedan visar Merkurius nordpol. Bilden har skapats av tusentals bilder som Messenger tagit under två års tid.
Från Mars finns det ännu mycket mer bilder att studera. Planeten gästas ju av betydligt fler "fotografer". Det är dels flera rymdsonder, dels två Marsfordon som löpande levererar finfina bilder. Den första bilden nedan, tagen av rymdsonden MRO, visar vad som kan vara en gammal sovjetisk Marslandare, Mars 3, som landade på Mars i december 1971.
Curiosity är som bekant i full färd med att borra i Marsberget. Det tycks bli en del borrdamm av bilden att dömma!
Slutligen en bild som rymdsonden Cassini tagit av Saturnusmånen Prometheus som håller koll på Saturnus F-ring.
Vi inleder denna fotokavalkad med ett par bilder från Merkurius (klicka på bilderna för att förstora dem). Kameran sitter på rymdsonden Messenger.
Krater som är en kilometer djup (Bildkälla: NASA)
Bilden nedan visar Merkurius nordpol. Bilden har skapats av tusentals bilder som Messenger tagit under två års tid.
(Bildkälla: NASA)
Från Mars finns det ännu mycket mer bilder att studera. Planeten gästas ju av betydligt fler "fotografer". Det är dels flera rymdsonder, dels två Marsfordon som löpande levererar finfina bilder. Den första bilden nedan, tagen av rymdsonden MRO, visar vad som kan vara en gammal sovjetisk Marslandare, Mars 3, som landade på Mars i december 1971.
(Bildkälla: NASA)
Curiosity är som bekant i full färd med att borra i Marsberget. Det tycks bli en del borrdamm av bilden att dömma!
(Bildkälla: NASA)
Slutligen en bild som rymdsonden Cassini tagit av Saturnusmånen Prometheus som håller koll på Saturnus F-ring.
(Bildkälla: NASA)
Många rymdsonder är det!
I samband med att budgetförslaget för NASA för verksamhetsåret 2014 presenterades tyckte många amerikanska forskare att det var klent med nya rymdsondsprojekt. Kritiken var hård mot nedskärningar inom planetutforskningsområdet, men frågan är om det verkligen är så illa. Allt är ju visserligen relativt, men nog har det varit många rymdsonder att följa de senaste åren och många spännande rymdsonder att följa under kommande år. Under de "vilda" 60- och 70-talen, rymdkapplöpningens guldålder, var det förstås oerhört många fler uppskjutningar av både bemannade och obemannade rymdsonder. Både amerikaner och ryssar sände sond efter sond för att studera månen, Venus och Mars. Det är är inte samma kvantitet nuförtiden, men kanske mer fokus på kvalitet. NASA har en kul bild som visar rymdsonder åren 2008 - 2016 (Klicka på bilden för att förstora den). Personligen ser jag fram emot att få följa rymdsonden Dawns observationer av dvärgplaneten Ceres, rymdsonden New Horizons studier av Pluto och dess månar och, kanske mest av allt, rymdsonden Junos utforskning av Jupiter och dess månar. Vilka projekt!
(Bildkälla: NASA)
Det finns lediga parkeringsplatser för planeter
Kring ett flertal stjärnor har man upptäckt mer än en planet. De kretsar på varierande avstånd från stjärnorna. I de flesta planetsystem finns "luckor" där ytterligare en eller ett par planeter skulle kunna få plats. Så är det t.ex i vårt solsystem, där det finns ett rejält utrymme mellan Mars och Jupiter. I utrymmet finns idag det s.k asteroidbältet, men där skulle det ha kunnat finnas en planet. Likadant är det kring andra stjärnor. Det visar en forskningsstudie som forskare vid University of California genomfört. Studien redovisas i New Scientist.
När ett planetsystem bildas ur den gasskiva som omger en protostjärna sker en kamp mellan de olika himlakropparna om utrymmet. Ett visst avstånd mellan planeterna behövs för att en planets tillvaro ska bli någotsånär stabil. Är det för tätt mellan himlakropparna börjar de wobbla och riskerar att krocka med varandra. I denna kamp om utrymme händer det också ofta att både små och stora himlakroppar kastas ut ur planetsystemet med hjälp av en annan himlakropps gravitationskraft. Forskare har tidigare trott att planetsystemen med tiden fylls upp för att stabilitet ska uppstå. Så tycks det dock inte vara. Vårt eget solsystem är stabilt, men det tycks fattas en planet mellan Mars och Jupiter. Många forskare tror att det har funnits en större planet där, men att Jupiter för ca 4 miljarder år sedan kastade ut den.
Forskarna har gjort simuleringar som går ut på att peta in ytterligare en planet i kända planetsystem och sedan studera vad som skulle hända under en tidsperiod av 100 miljoner år. I en tredjedel av systemen med 2 eller 3 planeter så löpte planetsystemen amok. I system med fyra planeter var det än svårare att peta in en extra planet. Det fungerade bara i hälften av fallen. Det intressanta är dock att en majoritet av planetsystem med upp till fyra planeter skulle kunna ha plats för ytterligare en planet och fortfarande vara stabila.
Man kan konstatera att naturen inte alltid är perfekt, inte ens i solsystemsskala. Forskarna drar också en annan intressant slutsats. Om man studerar kända och stabila planetsystem och upptäcker sådana här lediga parkeringsplatser för planeter så är det en liten hint om var man bör söka efter planeter. Parkeringsplatsen är kanske inte ledig utan döljer en hittills oupptäckt planet.
När ett planetsystem bildas ur den gasskiva som omger en protostjärna sker en kamp mellan de olika himlakropparna om utrymmet. Ett visst avstånd mellan planeterna behövs för att en planets tillvaro ska bli någotsånär stabil. Är det för tätt mellan himlakropparna börjar de wobbla och riskerar att krocka med varandra. I denna kamp om utrymme händer det också ofta att både små och stora himlakroppar kastas ut ur planetsystemet med hjälp av en annan himlakropps gravitationskraft. Forskare har tidigare trott att planetsystemen med tiden fylls upp för att stabilitet ska uppstå. Så tycks det dock inte vara. Vårt eget solsystem är stabilt, men det tycks fattas en planet mellan Mars och Jupiter. Många forskare tror att det har funnits en större planet där, men att Jupiter för ca 4 miljarder år sedan kastade ut den.
Illustration av planetsystem kring en stjärna (Bildkälla: NASA)
Forskarna har gjort simuleringar som går ut på att peta in ytterligare en planet i kända planetsystem och sedan studera vad som skulle hända under en tidsperiod av 100 miljoner år. I en tredjedel av systemen med 2 eller 3 planeter så löpte planetsystemen amok. I system med fyra planeter var det än svårare att peta in en extra planet. Det fungerade bara i hälften av fallen. Det intressanta är dock att en majoritet av planetsystem med upp till fyra planeter skulle kunna ha plats för ytterligare en planet och fortfarande vara stabila.
Man kan konstatera att naturen inte alltid är perfekt, inte ens i solsystemsskala. Forskarna drar också en annan intressant slutsats. Om man studerar kända och stabila planetsystem och upptäcker sådana här lediga parkeringsplatser för planeter så är det en liten hint om var man bör söka efter planeter. Parkeringsplatsen är kanske inte ledig utan döljer en hittills oupptäckt planet.
söndag 14 april 2013
Är det bättre att satsa på avancerade jordbaserade teleskop än rymdteleskop?
Jag tänkte denna söndag i ett par inlägg reflektera lite över vägval vad gäller sökandet efter exoplaneter i vår galax, Vintergatan. Jag blir emellanåt förvånad över vad som tycks vara en brist på strategiskt tänkande inom astronomisk forskning. Mycket av utforskning av exoplaneter tycks ske mer eller mindre ad hoc. Den här första artikeln handlar teknologiska vägval - om rymdteleskop kontra jordbaserade teleskop.
Vi står vid en punkt då viktiga vägval behöver göras. Om det är forskarna eniga. Det finns en viss frustration bland forskare över att det är så svårt att finna planeter som liknar jorden. Att upptäcka jordkopior är varje exoplanetforskares dröm och ett av de viktigaste målen för exoplanetforskningen. Det har så här långt gått trögt. Antalet upptäckta exoplaneter närmar sig visserligen 900, men det är till helt övervägande del stora och mycket heta planeter som upptäckts. Stora gasplaneter i all ära, men det är jordliknande planetfynd vi väntar på. Vad krävs för att ett genombrott ska ske? Kanske en mer utvecklad exoplanetstrategi med tydliga mål för utforskningen. Kanske flera mer specialiserade projekt snarare än ett fåtal projekt som ska studera allt.
Jag har tidigare här i bloggen ifrågasatt NASA:s rymdsondsstrategier (läs HÄR). Då handlade det om utforskningen av vårt solsystem. Samma problem finns vad gäller utforskningen av exoplaneter. Bristen på en tydlig strategi gör att NASA mycket väl kan bli omkört av ESO, av olika forskningsinstitut och av universitet som med hjälp av avancerade jordbaserade teleskop upptäcker jordliknande planeter. Det sker en snabb teknologisk utveckling inom området just nu. Mer om det nedan, men först lite om NASA:s planer.
NASA planerar att sända upp rymdteleskopet TESS 2017 (läs min artikel om teleskopet HÄR). TESS har i uppdrag att söka efter exoplaneter kring stjärnor i vår närhet. Även om det kan tänkas hitta jordstora exoplaneter är teleskopet sannolikt inte tillräckligt kraftfullt för att studera dem mer i detalj. Teleskopets uppgift kan därför snarare bli att ge uppdrag till ett annat och mycket kraftfullare teleskop, James Webb-teleskopet (JWST), som sänds upp i slutet av 2018. JWST-projektet är det i särklass dyraste av NASA:s pågående projekt. Häromdagen lämnade Obamaadministrationen sitt budgetförslag för 2014 och i den fortsätter man finansieringen av JWST. Projektet kommer att ha kostat över 50 miljarder kronor när det väl är dags för uppskjutning av teleskopet 2018!
Är det verkligen rimligt att satsa mångmiljardbelopp (i dollar) på nya rymdteleskop i den ekonomiska situation som många av rymdnationerna befinner sig i. Trots teleskopets enorma potential att upptäcka nya världar och ge oss en ny kunskap om universum och dess utveckling; är det verkligen värt pengarna? Jag för min del börjar tveka, trots att jag vet vad t.ex Hubbleteleskopet betytt för astronomins utveckling. Orsaken till min tvekan är att vi för dessa pengar kunde ha finansierat flera mycket stora rymdsondsprojekt + ett tiotal mindre rymdsondsprojekt + ett eller ett par enormt avancerade jordbaserade teleskop + en hel skock små jordbaserade teleskop. Och tänk om uppskjutningen av JWST misslyckas? Vilken mardröm!
Paul Gilster på Centauri Dreams tänker i samma banor i en artikel där han funderar på framtida exoplanetutforskning (läs HÄR). I artikeln funderar han på vilken av upptäcktsmetoderna som egentligen är att föredra. De olika metoderna har sina fördelar och nackdelar. Ett intressant projekt som nämns i artikeln är det s.k Minervaprojektet. Det handlar om att installera en ny typ av relativt små teleskop på klassisk mark, uppe på Mount Palomar i Kalifornien. Teleskopen använder sig av både radialhastighetsmetoden och transitmetoden och ska användas för att upptäcka jordstora exoplaneter kring stjärnor i vår närhet. Det rör sig om ett multiteleskopsystem där man med fyra 0,7 metersteleskop med stor flexibilitet ska kunna utforska olika stjärnor och söka efter planeter. Under en treårsperiod ska stjärnor inom 75 ljusår från oss studeras. Projektet verkar vara så långt gånget att man redan nästa år kan börja observationerna. Hela projektet går, enligt Gilster, på i sammanhanget fjuttiga 3,5 miljoner dollar!! Kanske är det den här typen av projekt man i större utsträckning borde satsa på?
Förutom den här typen av små teleskop finns också flera stora observatorier runtom i världen som upptäcker alltfler exoplaneter. Det ska bli intressant att t.ex följa ESO:s, det europeiska sydobservatoriets, arbete under de närmaste åren. Ett flertal mycket avancerade teleskop, såsom VLT, Alma, samt om några år E-ELT, kan komma att göra väl så många fynd som rymdteleskopen.
Så vilka vägval behöver då göras? Sannolikt handlar det om att rymdteleskop och jordbaserade teleskop kompletterar varandra. Det som behövs är därför kanske i steg 1 en strategi över vad man ska studera och inte med vilken utrustning. Om det handlar artikel 2 nedan. När man har en tydlig inriktning för utforskningen av exoplaneter bör vägval avseende teleskop m.m göras.
Vi står vid en punkt då viktiga vägval behöver göras. Om det är forskarna eniga. Det finns en viss frustration bland forskare över att det är så svårt att finna planeter som liknar jorden. Att upptäcka jordkopior är varje exoplanetforskares dröm och ett av de viktigaste målen för exoplanetforskningen. Det har så här långt gått trögt. Antalet upptäckta exoplaneter närmar sig visserligen 900, men det är till helt övervägande del stora och mycket heta planeter som upptäckts. Stora gasplaneter i all ära, men det är jordliknande planetfynd vi väntar på. Vad krävs för att ett genombrott ska ske? Kanske en mer utvecklad exoplanetstrategi med tydliga mål för utforskningen. Kanske flera mer specialiserade projekt snarare än ett fåtal projekt som ska studera allt.
Illustration av ett planetsystem (Bildkälla: ESO)
Jag har tidigare här i bloggen ifrågasatt NASA:s rymdsondsstrategier (läs HÄR). Då handlade det om utforskningen av vårt solsystem. Samma problem finns vad gäller utforskningen av exoplaneter. Bristen på en tydlig strategi gör att NASA mycket väl kan bli omkört av ESO, av olika forskningsinstitut och av universitet som med hjälp av avancerade jordbaserade teleskop upptäcker jordliknande planeter. Det sker en snabb teknologisk utveckling inom området just nu. Mer om det nedan, men först lite om NASA:s planer.
NASA planerar att sända upp rymdteleskopet TESS 2017 (läs min artikel om teleskopet HÄR). TESS har i uppdrag att söka efter exoplaneter kring stjärnor i vår närhet. Även om det kan tänkas hitta jordstora exoplaneter är teleskopet sannolikt inte tillräckligt kraftfullt för att studera dem mer i detalj. Teleskopets uppgift kan därför snarare bli att ge uppdrag till ett annat och mycket kraftfullare teleskop, James Webb-teleskopet (JWST), som sänds upp i slutet av 2018. JWST-projektet är det i särklass dyraste av NASA:s pågående projekt. Häromdagen lämnade Obamaadministrationen sitt budgetförslag för 2014 och i den fortsätter man finansieringen av JWST. Projektet kommer att ha kostat över 50 miljarder kronor när det väl är dags för uppskjutning av teleskopet 2018!
Illustration av JWST (Bildkälla: NASA)
Är det verkligen rimligt att satsa mångmiljardbelopp (i dollar) på nya rymdteleskop i den ekonomiska situation som många av rymdnationerna befinner sig i. Trots teleskopets enorma potential att upptäcka nya världar och ge oss en ny kunskap om universum och dess utveckling; är det verkligen värt pengarna? Jag för min del börjar tveka, trots att jag vet vad t.ex Hubbleteleskopet betytt för astronomins utveckling. Orsaken till min tvekan är att vi för dessa pengar kunde ha finansierat flera mycket stora rymdsondsprojekt + ett tiotal mindre rymdsondsprojekt + ett eller ett par enormt avancerade jordbaserade teleskop + en hel skock små jordbaserade teleskop. Och tänk om uppskjutningen av JWST misslyckas? Vilken mardröm!
Paul Gilster på Centauri Dreams tänker i samma banor i en artikel där han funderar på framtida exoplanetutforskning (läs HÄR). I artikeln funderar han på vilken av upptäcktsmetoderna som egentligen är att föredra. De olika metoderna har sina fördelar och nackdelar. Ett intressant projekt som nämns i artikeln är det s.k Minervaprojektet. Det handlar om att installera en ny typ av relativt små teleskop på klassisk mark, uppe på Mount Palomar i Kalifornien. Teleskopen använder sig av både radialhastighetsmetoden och transitmetoden och ska användas för att upptäcka jordstora exoplaneter kring stjärnor i vår närhet. Det rör sig om ett multiteleskopsystem där man med fyra 0,7 metersteleskop med stor flexibilitet ska kunna utforska olika stjärnor och söka efter planeter. Under en treårsperiod ska stjärnor inom 75 ljusår från oss studeras. Projektet verkar vara så långt gånget att man redan nästa år kan börja observationerna. Hela projektet går, enligt Gilster, på i sammanhanget fjuttiga 3,5 miljoner dollar!! Kanske är det den här typen av projekt man i större utsträckning borde satsa på?
Illustration av ett par Minervateleskop (Bildkälla: Caltech)
Förutom den här typen av små teleskop finns också flera stora observatorier runtom i världen som upptäcker alltfler exoplaneter. Det ska bli intressant att t.ex följa ESO:s, det europeiska sydobservatoriets, arbete under de närmaste åren. Ett flertal mycket avancerade teleskop, såsom VLT, Alma, samt om några år E-ELT, kan komma att göra väl så många fynd som rymdteleskopen.
Så vilka vägval behöver då göras? Sannolikt handlar det om att rymdteleskop och jordbaserade teleskop kompletterar varandra. Det som behövs är därför kanske i steg 1 en strategi över vad man ska studera och inte med vilken utrustning. Om det handlar artikel 2 nedan. När man har en tydlig inriktning för utforskningen av exoplaneter bör vägval avseende teleskop m.m göras.
Astrobiologer diskuterar framtida utforskning av exoplaneter
Här följer del 2 i mina reflektioner vad gäller framtida utforskning av exoplaneter. Läs del 1 HÄR.
Den eminenta tidskriften Astrobiology Magazine har nästan dagligen intressanta artiklar på sin websida. Förutom nyhetsförmedling anordnar man emellanåt debatter mellan forskare. En sådan debatt handlar om framtida utforskning av exoplaneter. Själva debatten hölls i samband med Astrobiology Science Conference i höstas. En hel del intressant framfördes och jag ska försöka sammanfatta det viktigaste nedan.
Det finns ett missnöje bland forskare över att NASA inte tycks ha någon riktig strategi i sökandet efter planeter med förutsättningar för liv. Exoplanetutforskningen är lite ad hoc. En av forskarna efterlyser en "Terrestrial Planet Finder", dvs ett rymdteleskop med uppgift att söka efter jordkopior. Trots att exoplanetforskningen är ett synnerligen hett område just nu tycks området hamna mellan stolarna i den strategiplanering som det amerikanska forskarsamfundet gör och som utmynnar i den s.k Decadal Survey. Denna survey är forskarnas syn på vad NASA bör prioritera. Strategiprocesserna hänger helt enkelt inte med i den snabba utveckling som skett vad gäller utforskning av exoplaneter.
Terrestrial Planet Finder var ett förslag på NASA-projekt som dock inte blev prioriterat. Projektidéen byggde på ett avancerat teleskopsystem som skulle kunna upptäcka jordliknande planeter. Många forskare hoppas fortfarande på att projektet så småningom blir av.
Några av de stora strategiska frågorna när det gäller exoplanetutforskning lyfts i debatten:
Den eminenta tidskriften Astrobiology Magazine har nästan dagligen intressanta artiklar på sin websida. Förutom nyhetsförmedling anordnar man emellanåt debatter mellan forskare. En sådan debatt handlar om framtida utforskning av exoplaneter. Själva debatten hölls i samband med Astrobiology Science Conference i höstas. En hel del intressant framfördes och jag ska försöka sammanfatta det viktigaste nedan.
Illustration av ett exoplanetsystem (Bildkälla: NASA)
Det finns ett missnöje bland forskare över att NASA inte tycks ha någon riktig strategi i sökandet efter planeter med förutsättningar för liv. Exoplanetutforskningen är lite ad hoc. En av forskarna efterlyser en "Terrestrial Planet Finder", dvs ett rymdteleskop med uppgift att söka efter jordkopior. Trots att exoplanetforskningen är ett synnerligen hett område just nu tycks området hamna mellan stolarna i den strategiplanering som det amerikanska forskarsamfundet gör och som utmynnar i den s.k Decadal Survey. Denna survey är forskarnas syn på vad NASA bör prioritera. Strategiprocesserna hänger helt enkelt inte med i den snabba utveckling som skett vad gäller utforskning av exoplaneter.
Terrestrial Planet Finder var ett förslag på NASA-projekt som dock inte blev prioriterat. Projektidéen byggde på ett avancerat teleskopsystem som skulle kunna upptäcka jordliknande planeter. Många forskare hoppas fortfarande på att projektet så småningom blir av.
Illustration av TPF (Bildkälla: NASA)
Några av de stora strategiska frågorna när det gäller exoplanetutforskning lyfts i debatten:
- Kring vilken typ av stjärnor ska vi söka efter exoplaneter? Ofta talar man om att fokusera på de solliknande stjärnorna, men kanske finns skäl att också studera lite svalare stjärnor (M-klass). Dessa är ju trots allt i majoritet i vår galax. Häromdagen kom en forskningsrapport som beräknar antalet jordliknande planeter till kanske 100 miljarder kring just den här typen av stjärnor (läs HÄR)! De är också enklare att studera, men frågan är om det är "rätt" stjärnor att titta på om vi vill upptäcka en jordkopia.Å andra sidan så är det kanske fel att bara titta på solliknande stjärnor bara för att vår jord råkar kretsa kring en sådan. Det är kanske också fel att vara så fokuserad på jordkopior.
- Hur ska vi se på den beboeliga zonen? I januari i år föreslog forskare en ny definition som innebär att jorden nästan hamnar utanför den beboeliga zonen (läs HÄR). Definitionen visar att faktorer som planetatmosfärers sammansättning, "energitillskott" från en annan himlakropp (t.ex Jupiters månar får energi från Jupiter) m.m kan skapa förutsättningar för liv även utanför den beboeliga zonen. Därför borde man kanske ha en vidare syn på beboelighet på en himlakropp. Det kan innebära att exomånar kan vara väl så beboeliga som exoplaneter.
- Ska vi fortsätta fokusera på jordlika planeter som kretsar relativt nära stjärnorna eller ska vi bygga mer avancerade rymdteleskop som kan upptäcka planeter som kretsar lite längre från stjärnorna men ändå inom den beboeliga zonen? I dagsläget sker en stor del av observationerna utifrån vad som kan observeras och inte utifrån vad som bör observeras. Det är naturligt så här i inledningen av exoplanetutforskningen, men i förlängningen bör vi göra tydligare val av vad som ska observeras.
- Planeter har visat sig vara väldigt olika vad gäller utveckling, sammansättning m.m. Kanske är vi för enkelspåriga när vi letar efter jordkopior. Andra utvecklingslinjer kan finnas som också leder till att liv utvecklas på en planet. "Beboelig zon" och en planets beboelighet är verkligen relativa begrepp. Faktum är att jorden under långa perioder av sin utveckling varit en synnerligen ogästvänlig plats. Likväl har liv upprätthållits. Om väl liv uppkommer på en himlakropp kan det överleva långa perioder av värme eller kyla eller under andra "omöjliga livsbetingelser". Se bara på de mikroorganismer, s.k extremofiler, som lever kring heta källor, under enormt tryck i djuphaven eller på mycket torra platser här på jorden.
Så vilka vägval bör då göras? Om det lär forskarna inte vara eniga. En del vill fokusera på jordliknande planeter kring solliknande stjärnor. En del vill titta närmare på dvärgstjärnor och leta efter planeter runt dem. Andra vill lägga mer forskningsresurser på att öka vår kunskap om eventuell förekomst av liv på månar såsom Europa, Titan och Enceladus. Debatten lär fortsätta, men någon slags strategiskt vägval åtminstone vad gäller kommande rymdsondsprojekt bör tas. NASA, ESA och andra rymdmyndigheter har inte råd att utforska allt utan måste prioritera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)