Vårt solsystem har en svans likt en komet!

Rymdsonden IBEX (Interstellar Boundary Explorer) har för första gången kartlagt solsystemets svans. Jo, likt en komet har solsystemet en svans. Den är dock inte lika spektakulär som en kometsvans, utan tvärtom mycket svår att identifiera. IBEX har nu kartlagt svansens struktur och funnit att den är formad som en fyrklöver. Även andra stjärnor har en svans, så det är i och för sig inte konstigt att även vår sol har en. Forskarna vet inte hur lång svansen är, men de tror att partiklarna i svansen successivt glesnar ju längre ut från solen man kommer. Videon nedan beskriver denna nästan osynliga svans mer i detalj.

(Källa: NASA)

IBEX studerar solsystemets gränsområden mot den interstellära rymden. Denna rymdsond har som huvudsaklig uppgift att räkna atomer. Sonden studerar det som kallas för "det lokala interstellära molnet", som är ett moln vari solsystemet just nu befinner sig. Läs mer om IBEX HÄR.

En blå exoplanet

Som jag skrev igår har Hubbleteleskopet lyckats fastställa färgen på en exoplanet. Det rör sig om planeten HD 189733b och den är djupblå till färgen. Ingen ovanlig färg på en planet kan man anta, eftersom vi i vårt solsystem har flera planeter som är blå. Förutom jorden är också Uranus och Neptunus blå.

Illustration av den blå planeten (Bildkälla: ESA/NASA)

HD 189733b liknar dock ingen av solsystemets blå planeter. Det är över 1.000 grader varmt på planetytan, det regnar glas (!) och planeten härjas av stormar med vindhastigheter på 7.000 kilometer per timme! Denna planet är inte så värst långt bort, bara 63 ljusår ifrån oss. Den kretsar kring stjärnan på bara ca 4 miljoner kilometers avstånd.

Rymdsonden New Horizons har fångat Pluto och Charon på bild

Rymdsonden New Horizons har ganska prick två års färd kvar till Pluto och dess månar, men har redan nu på avstånd fångat Pluto och den stora månen Charon på bild. Bra jobbat!

(Bildkälla: NASA)

Exoplanetkartan ritas om - igen!

Även om Keplerteleskopet verkar ha gjort sitt (läs HÄR) har forskarna arbete som räcker i åratal för att analysera alla de data som teleskopet har samlat in. Nya forskningsrapporter presenteras i en strid ström och det är svårt att sovra bland alla nya forskningsrön. Exoplanetutforskningen är fortfarande i sin linda, trots 900 upptäckta exoplaneter.

Planetary Habitability Laboratory (PHL) har tagit fram en bild som illustrerar alla (inte riktigt alla, men nästan) exoplanetfynd så här långt. Bilden visar var i Vintergatan som planeterna finns. Det finns ett par stora kluster, rödbrunfärgade i bilden, med till synes mängder med exoplaneter. Det är dels det lilla område på stjärnhimlen som Keplerteleskopet studerat, dels ett område i galaxcentrum som varit föremål för utforskning. Det är sannolikt inte så att det är tätare med exoplaneter i dessa områden, utan de är bara mer utförligt utforskade. Klicka på bilden för att förstora den eller klicka på länken.

(Bildkälla: PHL)

Forskare vid Chicago Universitet och Northwestern University har beräknat att det kan finnas så många som 60 miljarder beboeliga planeter bara i vår galax, Vintergatan. Det är betydligt mer än vad tidigare beräkningar gjort gällande. Forskarna har bedömt att många planeter har ett skyddande molntäcke. Det innebär att den beboeliga zonen kan utvidgas och att det därmed ger fler planeter förutsättningar att vara beboeliga. Det bör dock betonas att det fortfarande är ganska mycket spekulation i alla antaganden om antal beboeliga planeter. Faktum är att vi i dagsläget bara känner till en beboelig planet, jorden. För att en planet ska vara beboelig och utveckla liv krävs framförallt stabilitet ur alla aspekter. Lagom mycket strålning, rätt sammansättning vad gäller atmosfär och rätt ämnessammansättning i övrigt, stabil omloppsbana runt stjärnan, stabil omgivning vad gäller andra planeter, månar, asteroider och meteorer m.m.

Planetary Habitability Laboratory tar fram ett s.k Planetary Habitability Index (PHI) för olika planeter och den senaste bilden, från 10 juli 2013, ser ut så här:

(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)

På topplistan över potentiellt beboeliga planeter återfinns ett flertal av de senaste exoplanetfynden. Även om indexvärden på 0,7-0,8 antyder att planeter är nästan jordlika så fattas det nog en hel del för att forskarna ska kunna utropa att man upptäckt en jordkopia.

Hur ser då en exoplanet ut? Det vet vi inte eftersom vi inte har lyckats ta någon detaljbild av någon exoplanet ännu. Det närmaste man kommit är bilden nedan, som bara skymtar en planet. Planeten är större än Jupiter och tycks vara klarblå till färgen.

Foto av en exoplanet (Bildkälla: Arxiv.org)

Man har för första gången också lyckats bestämma en planets färg. Bilden nedan är en illustration av planeten HD 189733b. Likt jorden är planeten blå. Forskarna tror dock att det är 1.000 grader varmt på planeten, så det är inte precis en jordkopia vi har här. Man har kommit fram till planetens färg genom att studera data från rymdteleskopet Hubble. Läs mer om det här på Popular Science websida.

(Bildkälla: NASA/ESA/M. Kornmesser)

Solsystemets största månar

Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog har på bloggsidan publicerat ett par fina bilder där den relativa storleken för solsystemets största månar visas, se HÄR. Det är intressant att notera hur olika månsystemen ser ut kring planeterna. Jupiter har fyra stora månar och en hel skock små månar, medan Saturnus har en stor måne, ett flertal mellanstora månar och en massa små månar. Jorden har en stor måne och inget mer, medan Mars har två pyttesmå månar. Varken Uranus eller Neptunus har någon riktigt stor måne, men många små. Merkurius och Venus har inga månar alls. Däremot har dvärgplaneten Venus minst 5 månar. Som det kan bli!

Solsystemets största måne, Ganymedes (Bildkälla: NASA)

Häftig bild från Saturnus: En liten måne plöjer genom Saturnusringarna

Rymdsonden Cassini har tagit en fin bild av Saturnusmånen Pan som far fram i den s.k Enckes delning vid Saturnus A-ring. Denna måne, med en diameter på ca 28 kilometer, rensar rent i sin bana runt Saturnus och skapar därmed detta gap i Saturnus ringsystem. Månen skapar också vågmönster i A-ringen.

(Bildkälla: NASA)

NASA:s nästa Marsfordon har presenterats

NASA höll igår en telekonferens där man presenterade sitt Marsprojekt 2020. Det blir, som jag tidigare rapporterat (läs HÄR), en slags Curiositykopia som kommer att ha ungefär samma uppdrag som Curiosity har. Det innebär att söka efter tecken på liv, att samla in prover för vidare analys samt att testa tekniska lösningar som kan komma att vara aktuella vid framtida bemannade Marsfärder. I ett dokument på hela 154 sidor presenteras projektplanen. Dokumentet är framtaget av NASA i samverkan med ett 20-tal forskare med målet att dels möta forskarkrav och dels möta politiska krav. Det senare handlar om att projektet ska verka för att bemannade Marsfärder ska kunna ske i början av 1930-talet. Allt enligt den målbild som president Obama satt upp.

Illustration av nästa Marsfordon (Bildkälla: NASA)

En sak som skiljer detta fordons uppdrag från Curiositys uppdrag är att fordonet ska samla in Marsmateria för vidare transport till jorden, där det ska analyseras. Det är i dagsläget oklart hur den insamlade materian ska sändas till jorden. Sannolikt kommer även detta fordon att ha ett minilab som kan utföra enklare analysarbeten. Projektet bygger vidare på de tidigare Marsprojekten och man kan väl undra lite om det inte går lite väl sakta framåt i utforskningen av Mars. Trots allt är det mer än 7 år tills fordonet landar på Mars och utsikten att det ska finna så värst mycket mer liv på Mars än vad Curiosity gjort är väl inte så stor.