Planeterna som föds fria

Sökandet efter, och utforskningen av, planeter utanför vårt eget solsystem har intensifierats under senare år. Inom kort kommer vi att vara uppe i 1.000 upptäckta exoplaneter. De allra flesta av dessa kretsar kring olika typer av stjärnor. Några få "fria" exoplaneter har upptäckts. Det är planeter som inte kretsar kring en stjärna utan far helt enkelt fram på egen hand i rymden. Vad är deras ursprung? Hur har de hamnat ute i "mörka" rymden utanför all gemenskap? Forskare har trott att de slungats ut ur sina planetsystem med hjälp av andra, större planeters gravitationskrafter. Nu har ett svenskt-finskt forskarteam, lett av Gösta Gahm, astronom vid Stockholms universitet, funnit att de kan födas fria ur små, runda, kalla gasmoln, utan någon stjärnas inverkan. Chalmers rapporterar på sin websida om dessa nya forskningsrön.

I det pressmeddelande som sänts ut meddelas att forskarna riktade flera teleskop mot Rosettnebulosan, ett vidsträckt töcken av gas, stoft och damm som ligger omkring 4.600 ljusår från jorden i stjärnbilden Enhörningen. De mätte upp radiovågor från molnen med hjälp av 20-metersteleskopet i Onsala och med teleskopet Apex i Chile, samt infrarött ljus med teleskopet NTT vid La Silla-observatoriet i Chile. Rosettnebulosan innehåller flera hundra sådana moln, kallade globuletter. Dessa moln är mycket täta och kompakta och kan kollapsa under sin egen tyngd och bilda planeter och t o m bruna dvärgstjärnor.

20-metersteleskopet i Onsala användes i projektet (bildkälla: Chalmers)

De små molnen håller på att kastas ut ur Rosettnebulosan, tror teamet. Under Vintergatans historia har åtskilliga miljoner nebulosor som Rosettnebulosan blommat upp och vissnat bort. I alla dessa nebulosor skapas åtskilliga globuletter.

- Om de små runda molnen bildar planeter och bruna dvärgar, skjuts de ut liksom kulor in i Vintergatans djup. De är så många att de kan utgöra en väsentlig källa till de fritt flytande planeter som upptäckts på senare år, säger Gösta Gahm. Forskare tror att det kan finnas 200 miljarder sådana fria planeter i Vintergatan.

Små, runda, mörka moln i Rosettnebulosan (Bildkälla: Canada-France-Hawaii Telescope/ 2003 och ESO/M. Mäkelä)

Är jorden verkligen en planet?

Ja, det frågar sig Ron Miller på io9:s websida. Det kan tyckas vara på skoj, men det ligger faktiskt lite allvar i frågan. I artikeln hänvisas till Isaac Asimov som ska ha sagt att vårt solsystem består av fyra planeter plus en massa skräp. Det är ju faktiskt så att vi har fyra planeter som är helt dominerande i solsystemet. Alla andra himlakroppar, inkl Merkurius, Venus, jorden, Mars, alla månar, alla miljoner asteroider, alla kometer m.m har en massa som sammantaget motsvarar ett par promille av de fyra stora planeternas totala massa.

(Bildkälla: NASA)

Jupiter har t.ex en massa som är 318 gånger jordens. Jupiter är på många sätt betydelsefull för de små himlakropparna genom att den rensar bort allt som kommer i dess väg och därmed bidrar till att skydda t.ex jorden. Så egentligen, menar Miller, är jorden och övriga småplaneter endast små stenar i solsystemet och helt beroende av Jupiter och de andra stora planeterna. Så det är lite självupptaget att kalla jorden för en planet, objektivt sett. Internationella Astronomiska Unionen (IAU) är därför enligt Miller lite ologiska när de definierar vad som är en planet, dvärplanet etc.

En vacker dag går vi kanske samma öde till mötes som Pluto, som ju reducerades till dvärgplanet. Jag kan ju tänka mig att man behöver ta tag i definitionsfrågan ännu en gång den dagen man upptäckt en stor mängd exoplaneter av olika storlek, med olika omloppsbanor m.m. Nuvarande definitioner kanske helt enkelt inte håller. Enligt IAU är en planet ett objekt som kretsar kring solen och är tillräckligt stor för att dess gravitation ska forma den till hydrostatisk jämvikt  i en rund form. Den ska dessutom ha rensat ut grannskapet på mindre objekt. Frågan är väl om jorden ska ha credit för detta eller om det är Jupiter vi har att tacka för rensningsarbetet. Å andra sidan är det kanske svårt att vara objektiv när det gäller jordens status.

Allmänheten kommer att få ge namnförslag på exoplaneter och exomånar

Internationella Astronomiska Unionen (IAU) kom häromdagen med ett överraskande besked: Allmänheten ska få lämna förslag på namn på nyupptäckta exoplaneter och exomånar. Från att ha varit benhårda motståndare till diverse namntävlingar och initiativ från rymdföretag m.m har man nu alltså svängt i denna infekterade fråga. Det är bara ett par månader sedan som man kategoriskt fördömde företaget Uwingos initiativ att ge exoplaneten Alpha Centauri Bb ett nytt namn (läs HÄR).

Vad innebär då detta beslut? Jo, att exoplaneter kan få lite roligare namn och att du och jag kan vara med och påverka namnen. Även namntävlingar kan vara OK om de först har godkänts av IAU. Utöver det finns en hel del regler kring namnen, bl a att de ska vara kortare än 17 tecken, inte vara kränkande på något sätt på något språk, inte vara namn som kan kopplas till politiker eller militärer och inte vara lika namn för andra himlakroppar. Namnen ska dessutom godkännas av de som upptäckt exoplaneterna.

Här nedan har vi en hel skock exoplaneter som skulle må väl av lite roligare namn.

(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)

De två Marsmånarna i en ny häftig film

Curiosity har tagit en massa bilder på de två Marsmånarna Phobos och Deimos, som NASA gjort en liten film av. Riktigt bra bildkvalitet! Man ser t o m kratrarna på Phobos.

(Källa: NASA)

En nova på stjärnhimlen!

Det är inte ofta man kan titta på en supernova eller en nova med en fältkikare, men nu är det läge att leta fram sin gamle kikare. Populär Astronomi och Cassiopeiabloggen skriver utförligt om novan, som går att hitta i stjärnbilden Delfinen. Den går att finna tätt intill den s.k sommartriangeln, som består av de ljusstarka stjärnorna Deneb, Vega och Altair. Det krävs dock lite klar himmel, vilket tyvärr är sällsynt här i Göteborg.

Keplerteleskopet gick inte att laga

NASA:s team som arbetar med Keplerteleskopet har nu gett upp försöken att få rätsida på de tekniska problem som teleskopet råkade ut för i maj i år. Teleskopet tappade helt enkelt förmågan att stabilt observera det område på stjärnhimlen som den riktat in sig på. NASA ska nu klura på om teleskopet kan ges något annat vetenskapligt uppdrag. Återstår att se vad det kan tänkas bli.

Keplerteleskopet har upptäckt 135 exoplaneter och flera tusen planetkandidater. Teleskopet har inneburit en revolution för utforskningen av planeter kring andra stjärnor. Trist att tekniska problem sätter stopp för detta framgångsrika projekt.

Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)

Kan asteroider vara en naturtillgång?

Det kryllar av asteroider i jordens närhet. Dessa s.k Near Earth Objects (NEO:s) uppgår faktiskt till minst 10.000! Den tiotusende NEO:n, som fick namnet 2013 MZ5, upptäcktes i slutet av juli (läs mer om sökandet efter nära-jorden-asteroider på NASA:s websida HÄR). När man ser bilden nedan, som visar dessa asteroiders omloppsbanor, kan man bli en aning skrämd. Man skulle nästan kunna tro att asteroider kolliderar med jorden stup i kvarten. Så är det dock inte. Det är trots allt mycket sällan som sådana kollisioner sker.

(Bildkälla: NASA)

Även om asteroidkollisioner är sällsynta, så utgör de likväl ett hot mot jorden. Med anledning av det satsar bland annat NASA en hel del pengar på forskningen om asteroider. Det har under senare år lett till att man inte bara bör se på asteroider som ett hot mot jorden utan också som en tillgång. Asteroider bedöms nämligen innehålla en hel del grundämnen och mineraler som kan vara värdefulla för oss jordbor. Forskare och en del industriföretag har därför börjat titta på möjligheterna att utvinna dessa ämnen från någon lämplig asteroid. Om så sker så handlar det om en lagom stor NEO som kan nås relativt enkelt med en "gruvbrytningssond". Mycket utforskning återstår dock innan gruvdrift kan påbörjas på en asteroid.

Rymdsonden med det dinosaurieliknande namnet OSIRIS-REx sänds upp i september 2016 i syfte att undersöka asteroiden 101955 Bennu (även kallad 1999 RQ36). Den ska plocka med sig lite asteroidmateria till jorden för närmare analys. Sondens vetenskapliga uppdrag är att, genom att studera asteroidens sammansättning och eventuell förekomst av organisk materia, ge oss ökad kunskap om hur solsystemet bildades. Genom dessa studier kan också en hel del  nyttig information samlas in för framtida utvinning av ämnen från asteroider. Ett deluppdrag är också att försöka utröna hur stor kraft som behövs för att knuffa en asteroid av Bennus storlek (ca 500 meter i diameter) ur dess omloppsbana. Om någon av alla asteroider kring jorden kommer för nära oss kan det vara bra att veta vad som krävs för att putta till den lite så att vi inte hotas. Läs mer om  rymdsonden OSIRIS-REx och dess uppdrag i Astrobiology Magazine.

Illustration av OSIRIS-REx kring asteroiden Bennu (Bildkälla: NASA)

Akronymen NEO har man ju känt till ett tag men nu får vi lära oss ytterligare en akronym, ERO, som står för Easily Retrievable Objects. Det handlar om små asteroider som kan fångas in med en "asteroidfångare" och transporteras till en mer stabil punkt, där det är lättare att utföra gruvdrift. De s.k Lagrangepunkterna, som är punkter där två olika himlakroppars gravitation tar ut varandra, kan vara platser där ERO:s kan placeras. Två sådana punkter (L1 och L2) finns nära jorden. UniverseToday skriver om detta idag på sin websida. Man har också en lista på 12 små asteroider som kan vara lämpliga att plocka ner. Det är förstås inte helt lätt att fånga in en asteroid som far fram i hög hastighet. Det gäller ju också att inte putta till den av misstag så att den far mot jorden. Bilden nedan är en konceptbild som NASA presenterat. Det är onekligen lite scinece-fiction över det hela!

(Bildkälla: NASA)

Mer reguljär gruvdrift på en asteroid kan möjligen komma att ske framåt 2030-talet. Det är å ena sidan lite fascinerande att tänka sig gruvdrift på en annan himlakropp med alla de tekniska utmaningar det innebär. Å andra sidan är det lite skrämmande att vi här på jorden lyckats uttömma våra naturtillgångar till den milda grad att vi måste ut och skövla i rymden.