Bundet vatten har upptäckts på månens yta

NASA rapporterar att forskare med hjälp av data som samlats in av den indiska rymdsonden Chandrayaan-1 upptäckt vatten på månens yta. Det är vatten bundet i grus, s.k magmatiskt vatten, som härstammar från månens inre. Det är första gången man upptäcker den här typen av vatten från en rymdsond som kretsar kring månen. I samband med Apolloexpeditionerna upptäcktes magmatiskt vatten i de stenprover som astronauterna tog med sig till jorden.

Forskarna studerade särskilt kratern Bullialdus, nära ekvatorn på månen. Med hjälp av instrumentet Moon Mineraology Mapper på rymdsonden kunde vatten identifieras i månmaterian. Samma instrument upptäckte år 2009  vattenmolekyler vid månens polarområden. Forskarna hoppas nu kunna upptäcka vatten även på andra delar av månytan. Fynd som dessa ger ökad kunskap om bl a de vulkaniska processer som format månen.

Bullialduskratern på månen (Bildkälla: Wikipedia)

Chandrayaan-1 var en indisk rymdsond som kretsade kring månen mellan oktober 2008 och augusti 2009. Med rymdsonden följde en mindre sond som man lät krascha vid månens sydpol. Den materia som kastades upp vid kraschen analyserades och man fann bl a vattenis.

Illustration av Chandrayaan-1 (Bildkälla: Indian Space Research Organisation - ISRO)

Ny metod för att mäta en stjärnas gravitation kan innebära nya exoplanetfynd

Ett forskarteam med forskare från flera ledande universitet har funnit en ny metod att mäta en stjärnas ytgravitation. Upptäckten kan ha stor betydelse för att öka vår kunskap om stjärnors sammansättning och utvecklingsstadie, men också ge oss nya kunskaper om exoplaneter. Vet man en stjärnas ytgravitation så behöver man bara ta reda på stjärnans yttemperatur (vilket är ganska lätt) för att få fram detaljerade fakta om stjärnans storlek, massa m.m. UniverseToday rapporterar om det nya fyndet på sin websida.

Genom att mäta ytgravitationen kan man avgöra om en stjärna är stabil eller på väg att dö. De stjärnor som är i de sista utvecklingsstadierna sväller upp till röda jättestjärnor. Ytgravitationen är låg på dessa gamla stjärnor, medan yngre och mer stabila stjärnor har en högre ytgravitation.

Forskarna har använt sig av data som rymdteleskopet Kepler samlat in. Tekniken går ut på att mäta en stjärnas fladdrande. Vår egen stjärna, solen, är i perioder synnerligen aktiv, vilket syns på solfläckar, solutbrott m.m. Denna aktivitet hos stjärnor gör att  stjärnans ljusstyrka varierar något och att stjärnan ser ut att fladdra. Alla stjärnor fladdrar mer eller mindre, gamla stjärnor mer och unga stabila stjärnor mindre. Om man lyckas mäta storleken på detta fladdrande kan alltså stjärnors status beskrivas mer exakt. Man kan dessutom upptäcka exoplaneter.

Aktivitet på solens yta (Bildkälla: JAXA/NASA/PPARC)

Planeterna som nästan nuddar stjärnor

Förra veckan skrev jag om planeten som kretsar ett varv runt stjärnan på bara 8 och en halv timme (läs HÄR). Det rör sig om en mycket het planet som formligen kokar, eller nästan brinner. Det kan finnas ännu mer extrema planeter. Forskare har upptäckt planetkandidater som nästan nuddar vid stjärnan, med omloppstider på bara 3,5 timmar. Fynden har ännu inte bekräftats vara planeter, men kan mycket väl vara det. NASA rapporterar att ett forskarteam vid Carnegie Institution i Washington har specialstuderat dessa udda planeter.

Illustration av en het exoplanet (Bildkälla: NASA)

Det som förbryllar forskarna är hur dessa planeter kan kretsa så nära stjärnan. Har de verkligen bildats där ur den gas- och stoftskiva som omger stjärnan under dess bildande, eller har de successivt förflyttat sig allt närmare stjärnan. Dessa planeter kan ursprungligen ha varit gasjättar, typ Jupiter, vars gas blåst bort av närheten till stjärnan. Det som återstår är en hård planetkärna som nästan glöder av värmen.

Ju mer exoplanetfynd som presenteras, ju mer fascinerande är det att skåda den stora mångfalden vad gäller planetsystemens form och sammansättning. Vårt eget solsystem verkar inte på något sätt vara typisk för hur planetsystem bildas och utvecklas. Det bör dock påpekas att vår kunskap om planetsystem fortfarande är ganska begränsad. Det kommer nya forskningsrön nästan varje vecka. Vi får väl se om någon form av allmängiltig teori för planetsystem så småningom kan formuleras.

Förlängt uppdrag för asteroidjägaren WISE

NASA meddelar att rymdteleskopet WISE  åter ska studera nära-jorden-asteroider. WISE, med sitt 40-centimeters teleskop och sin infrarödkamera har varit i viloläge ett tag, men ska nu alltså återinträda i tjänst för ytterligare en treårsperiod. Under 2010-2011 bidrog WISE starkt till vår kunskap om potentiellt farliga asteroider och meteorer. Under 2010 observerade WISE hela 158.000 objekt och kartlade dessa mer i detalj. Det nya uppdraget är en fortsättning på det gamla, vilket innebär att den dels ska kartlägga nära-jorden-objekt, dels studera objekt som skulle kunna fångas in och studeras mer i detalj. Läs mina tidigare inlägg om WISE-teleskopet HÄR.

(Bildkälla: NASA)

En bild av alla oss som vinkade till Saturnus

NASA har gjort ett kollage av alla oss som vinkade till Saturnus och till rymdsonden Cassini när den riktade sin kamera mot jorden för en månad sedan. NASA fick in 1.400 bilder av vinkande människor från mer än 40 länder och det är det man gjort en bild av.

(Bildkälla: NASA)

Det blev en riktigt bra bild av Saturnus, med dess ringar, och av jorden och månen också.

(Bildkälla: NASA)

Jättelikt vulkanutbrott på Jupitermånen Io

New Scientist rapporterar att ett jättelikt vulkanutbrott har iakttagits på Jupitermånen Io. Denna måne är den i särklass mest vulkaniska himlakroppen i vårt solsystem. Det beror på att den kretsar nära Jupiter och påverkas av planetens gravitationskraft. Lustigt nog observerades detta vulkanutbrott med ett teleskop som själv står på en gammal vulkan. Det rör sig om Keck-teleskopet på Mauna Kea i Hawaii.

Det sker vulkanutbrott på Io nästan konstant. Detta utbrott sprutade lava som täckte en yta på hela 31 kvadratkilometer. Utbrottet är det största på några år, men likväl betydligt mindre än det utbrott som skedde år 2001, då  lava spreds över 100 kvadratkilometer. Alla vulkanutbrott slätar ut ytan på Io och döljer meteornedslag m.m. Bilden nedan togs av rymdsonden Galileo som studerade denna måne ingående.

(Bildkälla: NASA)

Meteorer, meteoriter, meteoroider - vad är skillnaden?

Vad är det egentligen för skillnad på asteroider, meteorer, meteoriter och meteoroider? Från svenskspråkiga Wikipedia har jag saxat följande:

"Meteor, även stjärnfall, (av grekiska mete’oros, i luften befintlig) är det ljusstreck som kortvarigt syns på stjärnhimlen när en liten interplanetär kropp, en meteoroid, med hög hastighet faller in i jordatmosfären. Många meteoroider har sitt ursprung från kometer. I kometbanorna finns rester av kometen, som bildar en så kallad meteorström. Då jorden möter en meteorström uppstår en meteorskur, många meteorspår riktade från samma radiant på himlen. De flesta meteoroiderna når aldrig jordytan. Ljusskenet uppstår på cirka 100 km höjd, när meteoroiden förångas vid kollision med luftmolekylerna. De som ändå når jordytan kallas meteoriter".

En asteroid är en stor meteoroid. Ljusstarka meteorer kallas eldklot. Om en sådan exploderar så blir det en bolid. American Meteor Society har tagit fram en fin plansch som visar de olika typerna av "rymdstenar".