Solförmörkelse på Mars

Ulf R Johansson, redaktör på Cassiopeiabloggen (som är en väldigt trevlig blogg för övrigt), hade ett inlägg igår om solförmörkelse på Mars. Marsfordonet Opportunity har tagit en bild av solen, när den delvis täcks av Marsmånen Phobos. Kolla här. Se också Ulfs artikel från den 13 oktober om Phobos-Grunt-projektet.

Mars måne Phobos är en liten måne med en diameter på endast ca 20 kilometer. Den kretsar runt Mars på ett medelavstånd av ca 9.400 kilometer. Detta gör att den, trots sin litenhet, kan förmörka en stor del av solskivan. Solskivan är ju också lite mindre för en betraktare på Mars än för oss på jorden, eftersom solen (i genomsnitt) är ca 78 miljoner kilometer längre bort. Mars omloppsbana är dock ganska oval, vilket gör att avståndet till solen varierar mellan 206 och 249 miljoner kilometer. För en framtida Marsbesökare innebär det att solskivans storlek varierar ganska mycket. Beroende på årstid kan man kanske kan tala om "stor sol" och "liten sol"!

Phobos är som sagt en liten stenklump i rymden. Till denna lilla måne ska alltså den ryska rymdsonden Phobos-Grunt bege sig.


Marsmånen Phobos fotograferad av rymdsonden MRO (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/

Mera Mars - Några Phobos-Grunt bilder från ryska rymdmyndigheten Roscosmos

Det är Mars som gäller just nu. Planeten Mars alltså. Förutom planeringen kring ExoMars-projektet (se mitt föregående inlägg) så är det ju två stora rymdsondsprojekt som går av stapeln i november 2011, båda till Mars och dess månar. Enligt senaste beskedet från Ryssland så kan uppskjutningen av rymdsonden Phobos-Grunt (inkl den lilla kinesiska sonden Yinghuo-1) ske redan 7 november 2011. NASA:s rymdsond Mars Science Laboratory, inkl marsfordonet Curiosity, planeras ske drygt två veckor senare, den 25 november.

Den ryska rymdmyndigheten Roscosmos har släppt lite bilder av Phobos-Grunt samt en snygg poster för projektet.


Poster för projektet (Bildkälla: Roscosmos)

Det mest spännande med Phobos-Grunt-projektet är att ett av målen är att landa på Marsmånen Phobos och plocka upp ca 200 gram ytmateria som ska tas med tillbaka till jorden för detaljerad analys. Ett spännande projekt minsann!




Bild på Phobos-Grunt (Bildlälla: Roscosmos)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89914/phobos-grunt-the-mission-poster/

Blir Ryssland en ny partner i ExoMars-projektet?

ESA:s generaldirektör Jean-Jacques Dordain meddelade på torsdagen att diskussioner nu förs med den ryska rymdmyndigheten Roscosmos om ryskt deltagande i det stora ExoMars-projektet. Projektet som ursprungligen var ett amerikanskt-europeiskt samarbetsprojekt för att år 2016 resp 2018 sända upp rymdsonder och rymdfordon till Mars har hamnat i vissa finansiella problem. NASA har meddelat att man kan komma att få svårigheter att bidra med resurser i form av pengar och teknologi i den omfattning som var planerad. NASA:s budgetförutsättningar är helt enkelt för oklara för att man ska kunna ge klartecken för fortsatt utvecklingsarbete. ESA, som har drivit detta projekt som ett av sina mest prioriterade, vad gäller rymdsonders utforskning av solsystemet, riskerar därmed att få ta en större del av projektets kostnader. Det är i skenet av denna händelseutveckling man ska se inviten till Ryssland att vara med i projektet.

Det kan ju tänkas att Ryssland faktiskt är intresserade. Planeten Mars står ju högt på prioriteringslistan även i de ryska rymdplanerna. Rymdsonden Phobos-Grunt planeras sändas mot Mars redan om fyra veckor. Kanske kan ett ryskt deltagande i ExoMars innebära att en bättre samordning sker mellan alla Marsexpeditioner.

ESA vill ha svar från Ryssland senast i januari 2012 om intresset för att deltaga i projektet. Om Ryssland inte är intresserade så kan det tänkas att hela ExoMars-projektet komprimeras till en enda uppskjutning av rymdsond, inkl möjligen ett Marsfordon, 2018. Rysslands bidrag skulle kunna vara att ställa upp med raketen för uppskjutning av rymdsond 2016. Det handlar om stora pengar. Hela ExoMars-budgeten är hos ESA budgeterad till närmare 13 miljarder kronor. Hittills har man säkrat 8 miljarder, så mer pengar behövs. Nuvarande finansiering räcker till en uppskjutning och då handlar det om år 2018.


ExoMars rymdsond inkl landare för uppdraget 2016 (Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.spacenews.com/civil/111013-esa-invites-russia-exomars.html

James Webb-teleskopet kontra Hubbleteleskopet - vad är skillnaden?

Det politiska budgetkäbblet i den amerikanska kongressen fortsätter och det är fortsatt oklart med NASA:s budget för kommande budgetår. Det återstår att se hur det går med JAMES WEBB-teleskopet (JWST). Så länge inga definitiva beslut fattats fortsätter utvecklingsarbetet. Man har faktiskt byggt en fullskalemodell av teleskopet i aluminium och stål i syfte att ge politiker och allmänhet en bättre förståelse av hur stort, komplext och avancerat ett sådant här rymdteleskop är. Modellen ställs upp idag utanför Maryland Science Center i Baltimore, men har redan varit på turné i flera amerikanska och europeiska städer.


JWST-modellen

Om man skulle jämföra JWST med Hubble, hur skulle en sådan jämförelse se ut?

• JWST kommer i huvudsak att studera rymden i infrarött medan Hubble i huvudsak observerat i de optiska och ultravioletta våglängderna
• JWST är 22x12 meter (solsköldens storlek) medan Hubble "bara" är 13,2x4,2 meter. JWST är nästan lika stort som ett Boeing 737-plan!
• JWST har en primärspegel med en diameter på 6 meter medan Hubbles primärspegel "bara" är 2,4 meter i diameter. Eftersom det är spegelareans storlek som avgör hur mycket ljus som ett teleskop kan samla in så innebär detta att JWST-spegeln har en area som är ca 7 gånger större än Hubblespegelns. Bättre upplösning, större vidvinkel m.m ger än större möjligheter.
• JWST ska placeras vid den s.k Lagrangepunkten nr 2 (L2), som är en punkt 1,5 miljoner kilometer från jorden där solens och jordens gravitationskrafter på ett objekt tar ut varandra. Hubbleteleskopet kretsar runt jorden på endast 570 kilometer höjd. Medan Hubble kunde skickas upp med rymdfärjan så krävs en kraftigare raket för JWST som placerar ut den så att den kan ta sig till L2, där den ska skyddas mot störande ljus från solen, jorden och månen med hjälp av sin stora solskärm. Väl på plats följer den sedan med jorden i dess rotation runt solen. Vid L2-punkten (som förstås inte är en liten punkt i universum) finns redan ett annat rymdteleskop - Herschel + ytterligare några rymdsonder som observerar olika aspekter av universum. Även den kinesiska rymdsonden Chang'e 2 befinner sig här. Det europeiska rymdobservatoriet Gaia ska också hit så småningom. Det tycks bli trångt! Hoppas dom inte krockar med varandra!
• Med JWST hoppas man ska kunna se universums barndom och de allra första galaxerna, som avlägsnar sig mycket snabbt i ett expanderande universum. Galaxerna har hög rödförskjutning i sitt spektrum. Ett teleskop som ser i infrarött är därvid en fördel jämfört med ett optiskt teleskop. JWST kan sägas komplettera Herschelteleskopet som också observerar i infrarött, fast i lite andra våglängder. Herschelteleskopets primärspegel är också mindre, 3,5 meter i diameter.

Spegeljämförelse Hubble-JWST (Bildkälla: NASA)



JWST ska placeras ut långt från jorden (Bildkälla: NASA)

På en punkt är dock de två teleskopen väldigt lika. Både Hubble-teleskopet och JWST har varit duktiga på att överskrida sina respektive budgetar!

På NASA:s Hubblesite finns mängder med fina fotografier som Hubble-teleskopet tagit under årens lopp. Det finns bl a en stor avdelning med bilder av solsystemets planeter, månar och andra objekt, se här. Hubbleteleskopets bilder är fantastiska! Undrar just vad James Webb-teleskopet skulle kunna åstadkomma?

Läs mer på: http://www.jwst.nasa.gov/comparison.html

Saturnusmånen Titan liknar jorden i många avseenden

Saturnus måne Titan, solsystemets näst största måne efter Jupitermånen Ganymedes, är lik jorden i många avseenden. I en artikel i Astrobiological Magazine beskrivs dessa likheter och att det finns goda möjligheter till enklare livsformer på denna avlägsna måne. Titan har nämligen en kväverik atmosfär, ett klimat och en geologi som liknar jordens samt flytande oceaner. Forskare vid Institute of Space Sciences i Barcelona har närmare studerat de data som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens samlade in när den år 2005 landade på Titans yta. Minisondens observationer har fascinerat astrobiologerna, som menar att det är angeläget att utforska Titan ännu mer utförligt i ett nytt rymdsondsprojekt och med en landare som innehåller mer avancerad utrustning än vad Huygens hade med sig. Den hann dessutom bara observera Saturnusmånens yta i 90 minuter innan batterikraften tog slut.


En illustration av Huygens på Titans yta (Bildkälla: ESA)

Titan har en mycket tät atmosfär. Den är ca 50% tätare än jordens och forskarna tror att förhållandena på Titan i många avseenden liknar de som fanns på jorden för några miljarder år sedan. Denna måne ger därför möjligheter att studera de processer som jorden genomgått och som så småningom skapade liv på jorden. En intressant aspekt vad gäller atmosfären på Titan (och på jorden) är att man tror att asteroider och kometer bidragit till att skapa atmosfären. I ett inlägg här i bloggen förra veckan (se här) skrev jag om teorin om att jordens oceaner har sitt ursprung från kometer. Andra forskare tror att kometerna lämnat ett viktigt bidrag vad gäller vatten, men att det snarare är ett "bombardemang" av asteroider som är huvudorsak till våra oceaner. För fyra miljarder år sedan kan asteroider ha innehållit så mycket is att de skapat oceanerna.

Trots att Titan och jorden skiljer sig åt i många avseenden, framförallt vad gäller avstånd till solen och storleken på himlakropparna, så tycks de ändå ha likheter i sin utveckling. Även Titan har kolliderat med vattenrika asteroider och kometer. Det underliga med Titan är den rika förekomsten av metan. Det formligen regnar metan på denna måne. Forskarna tror att Titan löpande producerar metan som förs vidare till dess atmosfär. Hur denna process ser ut är en av de saker som de spanska forskarna skulle vilja studera ytterligare med hjälp av en ny rymdsond, med landare, till denna fascinerande måne.

Läs mer på: http://www.astrobio.net/exclusive/4273/the-hazy-history-of-titan’s-air

Astronauten som stal en kamera på månen

För lite drygt 40 år sedan landade Apollo 14 på månen. Bland besättningsmedlemmarna fanns astronauten Edgar Mitchell. Han är en av få människor som haft lyckan att promenera på månen. En fin bild av denna unika händelse finns också. Man hade ju förstås med sig en kamera för att föreviga detta historiska ögonblick. Denna kamera höll på att bli kvar på månen, men "räddades" hem av astronaut Mitchell, som beslöt att behålla kameran som ett minne av resan. Det var ganska vanligt att astronauterna behöll diverse prylar efter sina månfärder. Han glömde dock att fylla i lite blanketter om detta. Dessutom har han det lite dåliga omdömet att försöka sälja kameran via auktion. Det har nu gjort att den idag 81-årige Mitchell sannolikt kommer att ställas inför rätta anklagad för stöld av NASA-egendom!

Denne Mitchell är en lite udda figur och har bl a framfört att han tror på UFO:n m.m, men det kanske man kan tillåta en gammal astronaut att få göra. Så vad ska man säga om detta?! Byråkrater och paragrafryttare finns överallt, men det här måste väl ändå slå något slags rekord! Pinsamt NASA!!


Mitchell på månen (Bildkälla: NASA)

Läs den sorglustiga historien på: http://www.universetoday.com/89880/america-vs-astronaut-the-case-of-the-lifted-lunar-camera/#more-89880

Vad hände på den fjärde dagen av den stora planetkonferensen?

Jag rapporterade förra veckan lite sammanfattningar från den då pågående planetkonferensen i Frankrike, som jag fångat in via Planetary Societys blog. Den eminente bloggaren Emily Lakdawalla rapporterade flitigt från dag 1-3 och från dag 5, men verkar ha glömt bort dag 4. Jag har därför försökt hitta information på annat håll från denna dag. Det mest intressanta rapporteras nedan i punktform.

• Planeten Uranus och dess märkliga lutning har jag avhandlat i ett särskilt inlägg (läs här). Det man kan tillägga är att det som talar emot teorin om att Uranus kolliderat med andra himlakroppar är att planetens månar kretsar runt den längs planetens ekvator, dvs månarnas banor "lutar" också. Om planeten utsatts för en kollision borde månarna ha roterat runt Uranus poler. Man tror att Uranus ändå har utsatts för en kollision med en större himlakropp, men att det skedde när Uranus fortfarande var en protoplanet och att det förklarar att även månarna så att säga följde med protoplaneten och bildades i sin nuvarande form och med nuvarande omloppsbanor.
• Asteroiden Minerva är till dags dato en av endast fyra asteroider med två månar. Minervas månar upptäcktes så sent som 2009. Asteroiden är relativt stor (156 km i medeldiameter) , medan de två månarna bara är 4-5 kilometer i diameter. En omfattande forskning pågår för att försöka få reda på asteroidens sammansättning och ursprung. Det man hittills funnit är att Minerva är ovanligt rund för att vara en asteroid. De tre andra asteroiderna (Sylvia, Eugenia och Kleopatra) med två månar är alla mer avlånga i formen.
• Planeten Venus har ett tunt ozonlager, vilket jag också skrev om i ett inlägg förra veckan (läs här). Det man kan tillägga är att upptäckten gjordes genom att Venus absorberade ultraviolett ljus från stjärnor.

(Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.europlanet-eu.org/outreach/index.php?option=com_content&task=view&id=140&Itemid=41