Kan en måne ha en egen måne?

Kan månar i vårt solsystem i sin tur ha egna månar? Ja den frågan ställdes på planetkonferensen i Frankrike för knappt fjorton dagar sedan. Forskare har lagt fram en teori om att den lite underliga Saturnusmånen Iapetus kan ha haft en egen måne. Iapetus är svart på ena sidan och vit på den andra - lite yin och yang över månen alltså. Månen har dessutom en lång och 10 kilometer hög bergskedja längs ekvatorn. Det gör att månen ser ut som en valnöt! Man tror att månen en gång i tiden roterade mer än 100 gånger snabbare än idag och hastigheten bromsades av att Saturnus slukade Iapetus lilla måne. När den försvann tog den med sig en hel del av Iapetus rotationsenergi på sin resa. Kanske bidrog månen också till den underliga formen på Iapetus.

Rymdsonden CASSINI passerade Iapetus på nära håll i september 2007 och tog en rad bilder. Iapetus är Saturnus tredje största måne med en diameter på ca 1.500 kilometer. Denna måne, liksom flera av de andra stora Saturnusmånarna, upptäcktes av den italienske vetenskapsmannen Cassini 1671.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.scientificamerican.com/podcast/episode.cfm?id=did-saturns-moon-iapetus-once-have-11-10-17

Läs också: http://saturn.jpl.nasa.gov/science/moons/iapetus/

Lite till om 2012 års Venuspassage

Populär Astronomis redaktör Robert Cumming skriver idag på tidskriftens websida om Venuspassagen 2012. Det är ju inte så ofta dessa passager inträffar så det gäller att passa på den 6 juni 2012. Nästa gång det händer är år 2117! Kolla också in den länk som Robert hänvisar till i artikeln - Transitovenus.

Jag funderade på hur det egentligen är med Merkuriuspassager och slog då upp detta i Wikipedia. De tycks ske betydligt oftare, men torde vara svåra att se med tanke på att Merkurius är både mindre och närmare solen än Venus. Det blir bara en liten svart prick på solskivan. Några andra planetpassager framför solskivan förekommer förstås inte då det inte finns några andra planeter mellan oss och solen än just Merkurius och Venus. Däremot kan planeter passera framför varandra, men det krävs teleskop för att studera dessa händelser.

Det finns en intressant artikel om Venuspassager på nätet, skriven av Gunnar Carlin, SAAF, se här. I artikeln förklaras varför Venuspassagerna kommer i par med åtta års mellanrum.

Läs mer här: http://www.popast.nu/2011/10/komet-elenin-kom-av-sig-forbered-dig-istallet-for-venuspassagen-2012.html

Läs också: http://www.saaf.se/IMAGES/PLANETER/gc_venustel104.pdf

Studier av Venuspassager för och nu

NASA:s APOD (Astronomy Picture Of Day) är en gammal fin bild från 2004 som visar en av dessa sällsynta Venuspassager. Nästa Venuspassage är inte långt borta. Den sker faktiskt på vår nationaldag nästa år, men sedan är det hela 105 år till det händer igen. Dom sker i par kan man säga. En Venuspassage följs av en ny åtta år senare, men sedan tar det drygt hundra år tills nästa Venuspassagepar inträffar.

När jag ser den här bilden tänker jag på den lite lustiga men dråpliga berättelsen om Venuspassagerna 1761 och 1769. I Bill Bryson's bok "En kortfattad historik över nästan allting", som är en väldigt underhållande översikt av vetenskapshistorien, beskrivs hur dessa Venuspassager skulle studeras i ett gigantiskt internationellt samarbetsprojekt. Forskare från olika länder gav sig av till mer än 100 platser utspritt över hela jordklotet för att studera denna händelse, när planeten Venus sakta färdas över solskivan. Varför skulle man då studera detta? Tanken var att om man från flera olika platser på jorden noggrant mätte Venuspassager så kunde man med hjälp av parallaxberäkning mäta avståndet mellan jorden och solen samt beräkna andra avstånd i vårt solsystem. 100-tals forskare färdas ut till de mest otillgängliga platser och under enorma strapatser för att studera den första Venuspassagen 1761. Det gick åt skogen för de allra flesta på grund av de aldrig kom fram till de ställen från vilka de skulle göra sina observationer eller på grund av att instrumenten gick sönder på skakiga landsvägar. Allra värst gick det för fransmannen Guillaume de Gentil.

Denne fransman var kanske mer entusiastisk än kunnig i sitt värv. När den första Venuspassagen år 1761 infann sig befann han sig ute på havet på väg mot sin destination, Indien. Att studera något på himlavalvet mer detaljerat ute på ett gungande hav gick förstås inte, men skam den som ger sig. de Gentil var hängiven vetenskapen och fortsatte därför oförtrutet mot Indien för att invänta nästa Venuspassage. Den inföll åtta år senare! Efter omfattande förberedelser (han hade ju ganska gott om tid)  inför denna händelse inträffade det som bara inte får hända. På den stora dagen blev det mulet väder, vilket i stort sett helt omöjliggjorde några studier av även denna Venuspassage. Det var bara att packa ihop och ta den långa båtfärden hem. Oturen fortsatte på hemresan och i än högre grad när han kom hem. Läs boken för alla detaljer!

Så vad lär oss denna historia? Att vetenskapsmän var hängivna sin uppgift redan då! Kanske lades grunden till ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt vid utforskningen av vårt solsystem under 1600-talets och 1700-talet av alla dessa entusiastiska vetenskapsmän.



Venus passerar över solskivan 2004 (Bildkälla: David Cortner)

Läs mer på: http://apod.nasa.gov/apod/astropix.html

Det blåser rejält på Mars!

Rymdsonden MARS RECONNAISSANCE ORBITER (MRO) har mätt upp vindar med orkanstyrka på Marsytan. Med vindhastigheter på 45 meter per sekund virvlar planetens röda sand upp i Marsatmosfären.


Blåsigt på Mars (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89935/hirise-clocks-hurricane-speed-winds-in-martian-dust-devils/#more-89935

Solförmörkelse på Mars

Ulf R Johansson, redaktör på Cassiopeiabloggen (som är en väldigt trevlig blogg för övrigt), hade ett inlägg igår om solförmörkelse på Mars. Marsfordonet Opportunity har tagit en bild av solen, när den delvis täcks av Marsmånen Phobos. Kolla här. Se också Ulfs artikel från den 13 oktober om Phobos-Grunt-projektet.

Mars måne Phobos är en liten måne med en diameter på endast ca 20 kilometer. Den kretsar runt Mars på ett medelavstånd av ca 9.400 kilometer. Detta gör att den, trots sin litenhet, kan förmörka en stor del av solskivan. Solskivan är ju också lite mindre för en betraktare på Mars än för oss på jorden, eftersom solen (i genomsnitt) är ca 78 miljoner kilometer längre bort. Mars omloppsbana är dock ganska oval, vilket gör att avståndet till solen varierar mellan 206 och 249 miljoner kilometer. För en framtida Marsbesökare innebär det att solskivans storlek varierar ganska mycket. Beroende på årstid kan man kanske kan tala om "stor sol" och "liten sol"!

Phobos är som sagt en liten stenklump i rymden. Till denna lilla måne ska alltså den ryska rymdsonden Phobos-Grunt bege sig.


Marsmånen Phobos fotograferad av rymdsonden MRO (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/

Mera Mars - Några Phobos-Grunt bilder från ryska rymdmyndigheten Roscosmos

Det är Mars som gäller just nu. Planeten Mars alltså. Förutom planeringen kring ExoMars-projektet (se mitt föregående inlägg) så är det ju två stora rymdsondsprojekt som går av stapeln i november 2011, båda till Mars och dess månar. Enligt senaste beskedet från Ryssland så kan uppskjutningen av rymdsonden Phobos-Grunt (inkl den lilla kinesiska sonden Yinghuo-1) ske redan 7 november 2011. NASA:s rymdsond Mars Science Laboratory, inkl marsfordonet Curiosity, planeras ske drygt två veckor senare, den 25 november.

Den ryska rymdmyndigheten Roscosmos har släppt lite bilder av Phobos-Grunt samt en snygg poster för projektet.


Poster för projektet (Bildkälla: Roscosmos)

Det mest spännande med Phobos-Grunt-projektet är att ett av målen är att landa på Marsmånen Phobos och plocka upp ca 200 gram ytmateria som ska tas med tillbaka till jorden för detaljerad analys. Ett spännande projekt minsann!




Bild på Phobos-Grunt (Bildlälla: Roscosmos)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/89914/phobos-grunt-the-mission-poster/

Blir Ryssland en ny partner i ExoMars-projektet?

ESA:s generaldirektör Jean-Jacques Dordain meddelade på torsdagen att diskussioner nu förs med den ryska rymdmyndigheten Roscosmos om ryskt deltagande i det stora ExoMars-projektet. Projektet som ursprungligen var ett amerikanskt-europeiskt samarbetsprojekt för att år 2016 resp 2018 sända upp rymdsonder och rymdfordon till Mars har hamnat i vissa finansiella problem. NASA har meddelat att man kan komma att få svårigheter att bidra med resurser i form av pengar och teknologi i den omfattning som var planerad. NASA:s budgetförutsättningar är helt enkelt för oklara för att man ska kunna ge klartecken för fortsatt utvecklingsarbete. ESA, som har drivit detta projekt som ett av sina mest prioriterade, vad gäller rymdsonders utforskning av solsystemet, riskerar därmed att få ta en större del av projektets kostnader. Det är i skenet av denna händelseutveckling man ska se inviten till Ryssland att vara med i projektet.

Det kan ju tänkas att Ryssland faktiskt är intresserade. Planeten Mars står ju högt på prioriteringslistan även i de ryska rymdplanerna. Rymdsonden Phobos-Grunt planeras sändas mot Mars redan om fyra veckor. Kanske kan ett ryskt deltagande i ExoMars innebära att en bättre samordning sker mellan alla Marsexpeditioner.

ESA vill ha svar från Ryssland senast i januari 2012 om intresset för att deltaga i projektet. Om Ryssland inte är intresserade så kan det tänkas att hela ExoMars-projektet komprimeras till en enda uppskjutning av rymdsond, inkl möjligen ett Marsfordon, 2018. Rysslands bidrag skulle kunna vara att ställa upp med raketen för uppskjutning av rymdsond 2016. Det handlar om stora pengar. Hela ExoMars-budgeten är hos ESA budgeterad till närmare 13 miljarder kronor. Hittills har man säkrat 8 miljarder, så mer pengar behövs. Nuvarande finansiering räcker till en uppskjutning och då handlar det om år 2018.


ExoMars rymdsond inkl landare för uppdraget 2016 (Bildkälla: ESA)

Läs mer på: http://www.spacenews.com/civil/111013-esa-invites-russia-exomars.html