Saturnusmånen Titan tillhör den närmaste släkten

Saturnus måne Titan är en av de himlakroppar i solsystemet som liknar jorden mest. I och för sig innebär inte det att den tillnärmelsevis kan betraktas vara en beboelig himlakropp. Åtminstone inte för oss människor. Titan tycks tvärtom vara en synnerligen ogästvänlig plats att vistas på om man får döma av de bilder som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens tog 2005 när den landade på månens yta. Ändå har den en hel del av de komponenter som kännetecknar vår egen jord. Den har en tät atmosfär, vilket är ganska ovanligt i vårt solsystem. Den har sjöar som, även om de inte är fyllda av vatten utan av kolväten, kan hysa enklare livsformer. Titan verkar också ha varit geologiskt aktiv. Om man befinner sig på månen och betraktar omgivningarna skulle man kunna se moln som emellanåt ger ifrån sig kraftiga regnskurar, floder som rinner ut i stora sjöar och på sin väg karvar ut floddalar. Nu visar det sig att Titan också har årstider.

Nyligen publicerade bilder från rymdsonden Cassinis observationer av Titan visar att molnen tunnas ut när det närmar sig vår vid månens nordpol. Atmosfären tycks helt enkelt förändras allteftersom årstiderna växlar. Mätningar visar också att yttemperaturen tycks förändras över dygnets timmar. Fram på eftermiddagen blir det något varmare ungefär som på jorden. Temperaturen är dock fortfarande långt över 100 minusgrader Celcius, så vi talar inte om några värmeböljor direkt. Forskare tror att Titan på många sätt liknar jorden som den såg ut för 4 miljarder år sedan, med den stora skillnaden att månen är mycket kallare än jorden någonsin varit.


Titans täta atmosfär gör att vi inte kan se månytan (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astronomy.com/en/News-Observing/News/2012/02/The%20many%20moods%20of%20Titan.aspx

Exoplaneters beboeliga zon kring röda dvärgstjärnor kan vara utvidgade

Forskning visar att den s.k beboeliga zonen kring röda dvärgstjärnor kan vara större än vad man tidigare trott. Dessa stjärnor är mindre och ljussvagare än vår sol och mycket vanliga i vår galax Vintergatan. Upp till 80 procent av alla stjärnor i galaxen kan bestå av sådana dvärgstjärnor. I och med att de är så vanliga riktas en hel del uppmärksamhet på dessa stjärnor vid sökandet efter exoplaneter som kan tänkas hysa någon form av liv. Man hittar också allt fler exoplaneter kring dessa stjärnor, t ex den för ett par veckor sedan upptäckta planeten GJ 667Cc. Jag skrev om upptäckten i ett tidigare inlägg, läs här.

Nu tror alltså forskare att den beboeliga zonen kring dessa stjärnor kan vara betydligt större än vad man tidigare trott. Hittills har man trott att det faktum att stjärnorna är relativt kalla gör att planeterna måste kretsa nära stjärnan för att det ska bli temperaturer på planeterna som tillåter flytande vatten. Om planeter kretsar nära stjärnan är de dessutom lättare att upptäcka med de metoder som exoplanetjägare använder. De passerar ofta över solskivan och kan då upptäckas av t.ex Keplerteleskopet. Närheten till stjärnan kan dock skapa kraftiga tidvatteneffekter som riskerar att eliminera eventuellt vatten på planetytan. Unga röda dvärgstjärnor kan också vara väldigt aktiva och ge ifrån sig kraftiga flares vars strålning som påverkar liv negativt.

Ny forskning visar att planeter som kretsar lite längre ut kan upprätthålla liv om de inte är alltför kalla. Även planeter med mycket is kan vara varmare kring en röd dvärg än kring en stjärna som solen. Orsaken är att istäckta planeter kring röda dvärgar reflekterar mindre av ljuset och kan därmed värmas upp. Den beboeliga zonen kan därför tänkas sträcka sig 10-30 procent längre ut från stjärnan. Kan sedan exoplaneterna ha geologisk aktivitet, plattektonik och annat som hjälper till att skapa en atmosfär, lite lagom växthuseffekt och annat som behövs för att öka beboeligheten, så ökar förutsättningarna för liv.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Extending_the_Habitable_Zone_for_Red_Dwarf_Stars_999.html

Iapetus - en riktigt märklig Saturnusmåne

Iapetus (eller Japetus, som namnet också stavas emellanåt) är en av många märkliga Saturnusmånar. Den liknar mest en valnöt med sin märkliga bergkam som går längs med hela planetens ekvator. Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog skriver idag en lång artikel om denna måne.


(Bildkälla: NASA)

Bergskedjan vid ekvatorn är dubbelt så hög som Mount Everest! Den är ca 20 kilometer hög på sina ställen och lika bred och sträcker sig i princip helt rak längs med hela Iapetus ekvator. Den har en stor mängd kratrar vilket antyder att det handlar om en gammal formation. Hur har då denna bergskedja bildats? En teori är att månen haft en ring vars materia bestående av en mängd stora och små objekt av månens gravitation fallit ner på ytan och bildat denna bergskedja. Om det är så, varför finns då inte motsvarande formationer på andra månar?

Det kan vara så att det just på Iapetus har funnits de rätta förutsättningarna. När planeter och månar bildades så var stora delar av solsystemet fyllt av mindre objekt som "blev över". Dessa stenblock bombarderade de nybildade planeterna och månarna. En del av dem hamnade också i omloppsbana runt planeter, men också runt månar. Ringsystem kunde då bildas. Månen Iapetus kretsar på mer än 3 miljoner kilometers avstånd från Saturnus. Den hade därmed ett stort "eget luftrum" som kan tänkas ha innehållit en stor mängd sådana objekt. Dessa kan ha kommit att påverkas av Iapetus gravitation och bildat en ring runt månen. Så småningom tror vissa forskare att dessa stenblock föll ner på månytan av gravitationskrafterna och skapade det som idag ser ut som en bergskedja. Enligt forskare som förespråkar denna teori kan även Uranusmånen Oberon ha en liknande bergskedja.

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003389/

Vi kan vara lugna - inget rör sig (än så länge) fortare än ljuset!

Rapporterna från september 2011 från forskare vid Gran Sasso-laboratoriet i Italien om neutrinos som for fram i hastigheter som översteg ljusets var tydligen lite fel i alla fall. Det visar sig nu att det var något fel på mätutrustning alternativt en kontakt som inte var helt kurant. Det senare skulle då ha påverkat partikeldetektorns klocka så att tidsmätningen blev fel.

Ja, det är inte lätt med mekanisk utrustning när man har med snabbfotade neutrinos att göra. Hur som helst var det ändå för väl att man kunde förklara det hela. Det hade ju blivit lite väl stort paradigmskifte om stora delar av fysikens grundlagar måste omformuleras.

Läs mer på: http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3416012.ece

En kort video om årstider på Mars

Emily Lakdawalla på Planetary Society har lagt ut en video där hon förklarar årstider på Mars nord- och sydpol och hur de skiljer sig åt beroende på framförallt Mars elliptiska bana runt solen. Avståndet till solen är som kortast ca 206 miljoner kilometer och som längst 249 miljoner kilometer. Denna stora skillnad påverkar förstås temperaturen. Det blir lite extra kallt vid sydpolen helt enkelt.

Kolla videon! Den är intressant och lärorik!

(Källa: Youtube)

Den vattenfyllda exoplaneten

Hubbleteleskopet har studerat en exoplanet, GJ 1214b, som upptäcktes 2009. Vid upptäckten var det en av de första planeter där man identifierade en atmosfär, men teleskopet har nu funnit att den tycks vara en riktig vattenvärld. Den liknar inga andra planeter utan bildar en helt egen klass i och med att en mycket stor del av dess massa tycks bestå av vatten.


Illustration av denna vattenplanet (Bildkälla: NASA/ESA)

Planeten, som är en s.k superjord, med en diameter motsvarande 2,7 jorddiametrar, kretsar nära sin stjärna, en röd dvärg. Avståndet är endast 2 miljoner kilometer, vilket gör att planeten har en yttemperatur på hela 230 grader Celcius. Utifrån beräkningar av planetens densitet har man funnit att den tycks innehålla avsevärt mycket mer vatten än jorden och betydligt mindre tung materia. Den är "bara" 40 ljusår bort och anses vara en god kandidat för lite djupare studier när väl James Webb-teleskopet kommer upp i rymden.

Denna vattenplanet verkar inte vara så värst gästvänlig. Det liknar mest en kokande vattenkittel!

Läs mer på: http://www.universetoday.com/93672/more-details-from-hubble-reveal-strange-exoplanet-is-a-steamy-waterworld/#more-93672

Partiell solförmörkelse sedd från rymdsonden SDO

En ganska spektakulär bild presenteras idag av NASA. Det är rymdsonden SDO som tagit bilden då månen täcker delar av solskivan. Häftigt!


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.universetoday.com/93675/a-mardi-gras-moon-crossing/#more-93675