Asteroiden Vesta tycks vara evigt ung (åtminstone på ytan)

Rymdsonden Dawn lämnade som bekant asteroiden Vesta i september månad för att fortsätta sin färd mot nästa mål; dvärgplaneten Ceres. Under det dryga år som Dawn kretsade kring Vesta samlade rymdsonden in en mycket stor mängd data om denna asteroid. Jag har här i bloggen rapporterat om det mesta kring Dawns observationer (se HÄR), men nu kommer ytterligare fakta. Forskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory som studerat data och bilder från Vesta är förvånade över hur asteroidens yta ser ut. Den verkar vara evigt ung och avviker från andra himlakroppar som liksom Vesta saknar atmosfär i solsystemet. Ytskiktet på Vesta tycks röras om kontinueligt och därmed uppvisa en relativt ung yta. Sådana himlakroppar borde efter årmiljarder bli lite mörkare av framförallt järnpartiklar som träffar ytan. Vår egen måne har t.ex blivit mörkare med tiden. Forskningsresultaten presenteras i två rapporter i tidskriften Nature den 1 november 2012.

Asteroiden Vesta är sannolikt en mycket gammal himlakropp, som bildades när vårt solsystem formades. Den är därför intressant att studera för det är lite av en "solsystemets historiebok" vi ser. En gammal himlakropp har förstås blivit föremål för en och annan kollision under årmiljardernas lopp. Forskarna tror att den översta ytmaterian på Vesta är mycket mobil såtillvida att den sprids lätt över asteroidytan efter meteornedslag. Stora områden av Vesta är också mycket kuperad och har emellanåt omfattande jordskrev. Meteornedslag och jordskred bidrar till att hela tiden förnya asteroidens ytskikt. Rymdsonden Dawn har också observerat områden med betydligt mörkare ytskikt. Ett tag trodde man att de var resultat av relativt sen vulkanisk aktivitet på Vesta. Nu tror man snarare att det rör sig om kolrika meteorer som slagit ner på Vesta.

(Bildkälla: NASA)

En uppskattning som görs är att Vesta under de senaste 3,5 miljarderna år träffats av 300 meteorer/asteroider med diametrar på mellan 1 och 10 kilometer. Det skulle förklara alla mörka fläckar. Nedslagen har dessutom rört om i ytmaterian så mycket att Vesta idag har ett lager på 1-2 meter blandad materia över stora delar av asteroidens yta. Meteornedslag och träffar av större asteroider för med sig att materia från olika håll i solsystemet blandas. Alla himlakroppar är föremål för den här processen. Även jorden har under årmiljardernas lopp tillförts materia från annat håll i solsystemet. Sannolikt var det så som "livets byggstenar" och vatten fördes till jorden.

Nu väntar nästa uppdrag för rymdsonden Dawn: att studera den stora dvärgplaneten Ceres, som den når 2015. Ceres var den första asteroid som upptäcktes, redan 1801. I samband med att Pluto 2006 av den Internationella astronomiska unionen degraderades till dvärgplanet omdefinierade man också ett antal andra himlakroppars status, däribland Ceres. Den blev en av idag fem erkända dvärgplaneter (Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris). Ceres är det största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den är dessutom ganska mörk, så lite närmare studier av Ceres kan ge ökad kunskap om "mörk materia". Inte Mörk materia med stort M, men synlig mörk materia! Lite kryptiskt kanske?!

Rymdsonden Cassini firar 15 år med fin video

Rymdsonden Cassini firade 15 år för två veckor sedan. Nu har NASA släppt en video som visar rymdsondens största ögonblick under dessa år. Det var den 15 oktober 1997 som Cassini sändes upp. Fin video det här!

Jordmånen där Curiosity befinner sig liknar den på Hawaii

Curiosity har nu analyserat den första skopan grus som den samlat in med hjälp av en liten "spade" på en robotarm. Det visar sig att jordmånen på platsen där Curiosity befnner sig påminner, vad gäller mineralsammansättning, om den basaltiska jordmån som finns på Hawaii och som är av vulkaniskt ursprung. Det överensstämmer med de antaganden forskarna tidigare gjort avseende Marssandens sammansättning. Det jordprov som tagits består dels av sand som härrör från det aktuella området och dels av fint stoft som blåst dit. Stora delar av Mars yta är täckt av ett lager med fint stoft. Bilden nedan visar sanddyner blandat med lite större stenar.

(Bildkälla: NASA)

 

Forskare oeniga om när i tiden det var varmt och vått på Mars

Tidskriften New Scientist skrev häromdagen om de senaste forskningsrönen kring klimatet på Mars i en artikel med titeln "Confounded by Mars: Climate history thrown into doubt". Bakgrunden till artikeln är att forskarna är oeniga om planetens klimathistoria. Den gängse uppfattningen är att Mars en gång i tiden var varmare och hade rikligt med vatten i ett flertal floder. Detta är forskarna ganska eniga om, men det man diskuterar är när i tiden förhållandena var sådana och hur länge de varade. Även flodernas storlek och omfattning diskuteras. Flera forskningsrön pekar på att det kan ha varit mer än 3,5 miljarder år sedan Mars upplevde detta lite trevligare klimat och att det bara varade i några tusental år (och inte i hundratals miljoner år). Sedan blev Mars en kall och ogästvänlig planet. Trots alltmer avancerade rymdsonder och Marsfordon så är vår kunskap om Marsklimatet fortfarande ganska grumlig.

Bilden nedan illustrerar hur NASA såg på saken för lite drygt 10 år sedan inför en av många Marsexpeditioner, Mars Polar Lander. Många Marsforskare har nog fortfarande en bild av ett forntida Mars med stora mängder vatten som rinner genom landskapet och ut i stora oceaner.

Illustration av ett tänkt forntida Marslandskap (Bildkälla: NASA)

Allt fler forskare tror numera att Mars alltid varit kall och torr, med endast kortare perioder av lite varmare och fuktigare klimat. Geologer som studerat bilder av floddalar på Mars anser att de borde vara mer integrerade med varandra i nätverk om vatten flutit under längre perioder. Floddalarnas utseende tyder på att det rör sig om stora mängder vatten som endast flödat under kort period och över relativt korta sträckor. Det finns också forskare som tror att vattnet inte flödat på Marsytan utan under ett tjockt islager. Det talar för att det var minusgrader även under den s.k varma perioden. Kanske var klimatet ungefär som på Antarktis idag? Hur har då isen skapats? Jo, genom långvariga snöfall, som tyder på att det ändå varit någon form av vattenkretslopp.

Curiositys bild av en flodbädd på Mars jämförs med en på jorden (Bildkälla: NASA)

Även spåren av lera som rymdsonderna upptäckt kan i flertalet fall ha åstadkommits av underjordiskt tryck och hetta och rent av vid vulkanutbrott och inte av vatten. De spår av lera som geologerna tror skapats i kontakt med vatten är alla från områden på Mars som är minst 3,6 miljarder år gamla. Under samma tidsperiod tycks också "kanalerna" på Mars ha skapats.

Stort område med lermineraler (Bildkälla: NASA)

Ett av Curiositys uppdrag är att analysera just Marslera. Det ska finnas en hel del sådan i Galekratern där Curiosity landade. Det återstår att se om Curiosity finner att leran skapats av vatten eller av vulkaner. Forskarna tror att det kan vara så att just omfattande vulkanutbrott skapat förutsättningar för lite varmare och fuktigare perioder. Det är svårt att förklara dessa värmeperioder på något annat sätt. Solen, som dessutom lyste svagare för några miljarder år sedan, torde ha haft svårt att ge planeten tillräcklig värme.

Forskarna är som sagt inte eniga i klimatfrågan. Många forskare menar att det trots allt måste varit längre varmperioder på Mars. Hur skulle annars de enorma dalgångarna som finns på Mars ha skapats? Det borde ha tagit tiotals miljoner år att forma den typen av landskap med hjälp av ett mycket riktligt vattenflöde.

Mer utforskning krävs, det är alla eniga om. Vi får väl se om Curiosity så småningom kan tala om för oss hur det ligger till med Marsklimatet. Eller måste vi vänta på en Marslandare eller ett Marsfordon som kan borra ner sig några meter genom ytskiktet? ExoMars kan kanske finna svar på forskarnas frågor om den så småningom sänds iväg till Mars 2018 eller så.

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 3

Här kommer tredje delen i min lilla serie av stora ögonblick under de senaste 50 åren av rymdsonders utforskning av vårt solsystem. Det kan vara lite kul att studera rymdsondshistorien. Det är NASA som har sammanställt sin topplista. Läs mina tidigare artiklar här:

Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 1
Rymdsondernas utforskning av solsystemet firar 50 år, del 2

Här kommer nu placeringarna 21-30 i topplistan:

Plats 30: Rymdsonden Mariner 2 blir första rymdsond att flyga förbi en annan planet i vårt solsystem då den passerar Venus den 14 december 1962. Avståndet till planeten är drygt 34.000 kilometer och den hinner observera Venus atmosfär och yta i ca 42 minuter. Bl a mäter sonden upp en yttemperatur på minst 425 grader C. Marinersonden upptäcker också att planeten roterar i motsatt riktning mot det normala i vårt solsystem (Är inte detta samma "stora ögonblick" som NASA redan rankat på plats 35??)


(Bildkälla: NASA)


Plats 29: Rymdteleskopet Hubble observerar spåren av kometen Shoemaker-Levy 9:s nedslag efter att den kraschat i Jupiteratmosfären i juli 1994. Själva kraschen observerades endast av rymdsonden Galileo som var perfekt placerad för att studera denna märkliga händelse (Jag antar att Galileo kommer betydligt högre upp på NASA:s rankinglista). Både Hubbleteleskopet, Galileo och jordbaserade teleskop kunde sedan under en lång tid se tydliga märken av nedslagen från den sönderbrutna kometen. Effekterna av nedslagen var betydligt större än väntat.


Hubbleteleskopets bild som visar märken av nedslagen (Bildkälla: NASA)


Plats 28: Första amerikanska närbilden av månen från en rymdsond, Ranger 7. Denna sond hann ta en rad bilder av månen innan den kraschade på månytan 31 juli 1964. Rymdsondens fotografering var ett led i förberedelserna inför Apollofärderna till månen.


(Bildkälla: NASA)


Plats 27: Rymdsonden Mars Reconnaissance Orbiter gav en helt ny bild av Mars när den flög över polerna och fångade detta isiga Marslandskap. Mars bestod inte enbart av ett sterilt och stenigt landskap utan visade sig ha en massa spännande klippformationer m.m. Rymdsonden är fortfarande i full action och levererar löpande intressanta bilder från Mars.


(Bildkälla: NASA)


Plats 26: Rymdsonden Messenger blir den första sond som skickas i omloppsbana runt planeten Merkurius. Tidigare hade sonden Mariner 10 passerat Merkurius, men nu fick vi för första gången tillfälle att studera planeten under en mycket längre period och dessutom betydligt mer detaljerat. Messenger kretsar fortfarande kring denna solsystemets innersta planet. Många fina bilder har det blivit på planetens kraterfyllda yta, bl a den här som visar en av solsystemets största kratrar, Calorisbassängen.


Den stora Calorisbassängen på Merkurius (Bildkälla: NASA)


Plats 25: Den ryska rymdsonden Venera 9 sänder en av de första bilderna från en annan planet när den lyckas landa på Venus i oktober 1975. Under 53 minuter överlever sonden planetens tuffa miljö och skickar några suddiga bilder.


(Bildkälla: NSSDC Photo Gallery


Plats 24: De två Voyagersonderna passerar Jupiter och sänder detaljerade bilder från denna jätteplanet till oss på jorden. Kunskapen om Jupiter, dess atmosfär, dess magnetosfär och dess månar ökar dramatiskt i och med Voyagersondernas utforskning. Voyager 1 tog den här bilden som visar de märkliga molnformationerna kring Jupiters stora röda fläck.


(Bildkälla: NASA)


Plats 23: Rymdsonden Cassini upptäcker att Saturnusmånen Enceladus sprutar ut stora mängder vatten och is från geysrar vid planetens sydpol. Det antyder att det kan finnas en stor underjordisk ocean under ytan på denna måne.


(Bildkälla: NASA)


Plats 22: Rymdsonden Voyager (igen) med dess guldskiva med ljudinformation om jorden till en eventuell avlägsen civilisation.


Montering av guldskivan på Voyager 1 (Bildkälla: NASA)


Plats 21: Mariner 4 blir i juli 1965 först med att passera planeten Mars. Databehandling var synnerligen primitiv och långsam. Bilden visar hur tekniker "översätter" digital information till en bild.


(Bildkälla: NASA)

Ja, vad ska man säga om den här listan? Väldigt NASA-dominerat, vilket jag påpekat tidigare. De två "ögonblicken" i rymdhistorien med placeringarna 21 och 22 kan väl diskuteras om de hör hemma på 50-bästalistan. Åtminstone inte så högt på listan.

Fortsätter följer inom kort med NASA:s rankinglista, platserna 11-20.

Planer finns att medvetet krascha rymdteleskopet Herschel på månen!

Emellanåt poppar det upp en del konstiga nyheter i rymdmedia. Man tror knappt att det är sant när man läser dom. En sådan nyhet spreds på några websidor i helgen (se bl a SpaceflightNow): Att ESA planerar att krascha sitt mycket framgångsrika rymdteleskop Herschel på månen! Medvetet alltså! Orsaken till denna drastiska åtgärd är att rymdteleskopets "kylväska" (flytande helium), håller på att ta slut. Instrumenten i Herschel kyls nämligen ner till 0,3 grader över den absoluta nollpunkten. När heliumet som kyler ner instrumenten tar slut värms de upp och tappar sin känslighet. Herschel blir därmed oanvändbar. Teleskopets placering vid solens/jordens Lagrangepunkt 2 är inte helt stabil, vilket gör att ESA vill styra Herschel därifrån. Frågan är bara vart den ska styras? Ett förslag som en forskargrupp lagt är att styra teleskopet mot månen och medvetet krascha den mot månytan. Syftet skulle vara att kraschen skulle kunna identifiera vatten under månytan, på samma sätt som 2009 då rymdsonden LCROSS slog ned på månytan. Då upptäckte forskarna lite vatten i kratern.

Herschel-teleskopet i rymden 2009 (Bildkälla: ESA)

Finns det då planer på en Herschel-krasch? Ja, det verkar faktiskt så. Jag rotade runt lite på nätet och hittade en ESA-sida som beskriver planerna (se stycket 1.2.2 HÄR). Det verkar vara aktuellt med kraschlandning redan i maj-juni 2013. Så kan det alltså gå med ett av de stora rymdteleskopen. Nedan visas en av alla de fantastiska bilder som Herschel tagit. Det är stjärnan Fomalhaut med dess märkliga stoftring. Kring stjärnan finns också den numera beryktade exoplaneten Fomalhaut b.

(Bildkälla: ESA)

Rymdfartens globalisering och privatisering

Ariespace har flera intressanta artiklar på sin websida om hur rymdfarten blir alltmer globaliserad. Från att ha varit en rymdkapplöpning mellan två länder, USA och Sovjetunionen, på 1960-talet har ett flertal andra länder tillkommit. Inte minst Europa har under de senaste årtiondena börjat visa framfötterna genom flera framgångsrika rymdteleskop- och rymdsondsprojekt. Bland de nya aktörerna ser vi också bl a Kina, Japan och Indien.

En annan trend som Arielspace lyfter fram är privatiseringen, eller kommersialiseringen, som i och med SpaceX framgångar med färderna till rymdstationen blivit alltmer tydlig. Förutom SpaceX har vi Boeing, ULA, Orbital Sciences, Virgin Galactic, Blue Origin, Sierra Nevada, XCor, ATK och allt vad dom heter. Omfattande testverksamhet pågår och inom några år lär vi få se ett antal av dessa företags rymdfarkoster genomföra uppdrag åt NASA.