Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)
onsdag 30 januari 2013
Keplerteleskopet in action igen
NASA meddelar att Kepler-teleskopet är igång igen efter 11 dagars vila. Som jag rapporterade förra veckan (läs HÄR) så har det varit en del tekniska problem med teleskopets positioneringsutrustning. Ännu en av de "reaction wheels", som säkerställer att teleskopet hela tiden är riktat mot exakt samma punkt, krånglade. Det är glädjande nyheter att problemen tycks ha lösts. Vi vill ju ha ett fungerande teleskop i åtminstone ett par år till så att den hinner studera stjärnhimlen under längre tid. Den kan då förhoppningsvis upptäcka ett antal planeter med lite längre omloppstider kring sina stjärnor. Teleskopet upptäcker ju "bara" planeter som passerar över solskivan på en stjärna. Med långa omloppstider tar det några år innan en planet passerar mer än en gång över solskivan. Keplerteamet vill gärna ha tre passager för att säkerställa att det inte är någon störning.
Asteroid passerar rekordnära jorden den 15 februari
En 50 meter stor asteroid passerar på mindre än 30 kilometers avstånd från jorden om två veckor, den 15 februari. Det är nära det, men det finns ingen risk för att den kolliderar med jorden. NASA har dock lite extra koll på denna asteroid som heter 2012 DA14. Sedan asteroidbevakningen blev mer systematisk i början av 90-talet har ingen asteroid av den här storleken passerat så nära jorden som denna.
Om den hade kolliderat med jorden, hade det inte varit katastrofalt globalt sett,men förstås medfört stor förödelse i området som den slog ner i. En liknande asteroid tros ha exploderat över Sibirien 1908 och skapat lokal förödelse över ett relativt stort område. Lyckligtvis är det miljoner år mellan stora asteroidnedslag på jorden.
Filmen nedan beskriver asteroiden och dess bana lite närmare. Läs mer om asteroiden på NASA:s websida.
Om den hade kolliderat med jorden, hade det inte varit katastrofalt globalt sett,men förstås medfört stor förödelse i området som den slog ner i. En liknande asteroid tros ha exploderat över Sibirien 1908 och skapat lokal förödelse över ett relativt stort område. Lyckligtvis är det miljoner år mellan stora asteroidnedslag på jorden.
Filmen nedan beskriver asteroiden och dess bana lite närmare. Läs mer om asteroiden på NASA:s websida.
(Källa: NASA)
Venus ser ut som en gigantisk komet!
ESA:s rymdsond Venus Express har noterat att Venus ser ut lite som en komet ibland. Det är när solvinden trycker på lite mindre än vanligt som planetens jonosfär trycks ut som en ballong, likt en kometsvans (se bilden). Venus jonosfär påverkas kraftigt av variationer i solvinden jämfört med jordens jonosfär som är mer stabil. Att jorden påverkas mindre beror på jordens starka magnetfält.
(Bildkälla: ESA)
tisdag 29 januari 2013
En mer exakt beräkning av den beboeliga zonens storlek har gjorts
Ett stort gäng forskare från flera ledande forskningsinstitut har arbetat för att mer exakt beräkna storleken på den s.k beboeliga zonen kring en stjärna. Resultaten presenteras i en rapport idag på Arxiv.org. De resultat man kommer fram till visar att den beboeliga zonen kring en solliknande stjärna ligger mellan 0,99 och 1,7 astronomiska enheter från stjärnan, dvs något längre ut än tidigare. Det innebär att jorden precis ligger innanför zonen. Vi kan dock vara lugna vad gäller beboeligheten på vår planet (åtminstone ett tag till). Förhållanden i jordatmosfären gör att jordens klimat stabiliseras och jorden blir behagligt beboelig. De nya gränserna för den beboeliga zonen innebär en del förändringar som innebär att ett antal exoplaneter hamnar utanför zonen.
Två jordliknande exoplaneter som ligger innanför gränserna är HD 40307g och Gliese 581g (med litet frågetecken för den sistnämnda på grund av att förhållandena i planetsystemet Gliese 581 är under diskussion). De nya beräkningarna antyder att en annan exoplanet, HD 85512b, som tidigare ansetts vara inom zonen, rimligtvis måste hamna utanför. Den utsätts för alltför stark strålning av sin stjärna. Just denna planet har hittills rankats som den femte mest beboeliga.på Planetary Habitability Laboratorys websida.
En del exoplaneter har också ganska excentriska banor vilket kan föra dem in och ut ur den beoeliga zonen. Sådana planer i de yttre delarna av den beboeliga zonen har bättre förutsättningar att hysa liv än planeter nära den inre gränsen. Bilden nedan visar var några exoplaneter hamnar enligt den nya definitionen (Klicka på bilden för att förstora den).
Forskarna betonar att planeter nära den inre gränsen för den beboeliga zonen kan ha atmosfärer som kan minska växthuseffekten avsevärt. Detta gäller t.ex jorden. De menar dock att en höjning av yttemperaturen på 5-10 grader på jorden skulle få förödande konsekvenser för det liv vi har idag.
Ovanstående resonemang gäller solliknande stjärnor. Forskarna har också funderat på hur den beboeliga zonen kan se ut kring dvärgstjärnor av olika slag (K- och M-stjärnor). Dessa stjärnor är svalare vilket innebär att eventuella beboeliga planeter kretsar närmare stjärnorna. Sådana planeter är ofta låsta i sin omloppsbana kring stjärnan såtillvida att de ständigt visar samma sida mot stjärnan (som månen mot jorden). Den här typen av planeter kan enligt flera tidigare studier vara beboeliga. Chansen ökar om planeten befinner sig nära den yttre gränsen för zonen. Värmetransport till "nattsidan" av planeten är sannolikt mer effektiv.
Det finns också studier som visar att stabila beboeliga zoner kan finnas kring dubbelstjärnesystem. Det kan tyckas vara komplicerat för en planet som kretsar kring någon av stjärnorna i ett sådant system att hysa liv, men forskarna menar att det är fullt möjligt. Man uppmanar faktiskt att söka efter fler planeter kring stjärnan Alfa Centauri, vår stjärngranne (där man ju upptäckte en exoplanet nyligen, läs HÄR).
Forskarna förordar visserligen att deras nya beräkningsmodell ska användas i studiet av beboeliga planeter, men menar ändå att man, för att inte missa några beboeliga planeter, bör ha en vid syn på det hela. Detta för att inte utesluta planeter med förhållanden liknande de på Venus relativt nyligen eller förhållande på Mars som de såg ut i planetens tidiga historia. Planetary Habitability Laboratory meddelar att man kommer att omklassificera vissa av de beboeliga exoplaneterna i sin katalog, som utgör en viktig faktabas för forskare världen över. Nedan visas den nya beboeliga zonen för olika stjärntyper (grönt fält). Observera att skalan visar mängden solljus i procent av den jorden utsätts för.
Vår beboeliga zon (enligt tidigare definition) jämfört med Kepler 22 (Bildkälla: NASA)
Två jordliknande exoplaneter som ligger innanför gränserna är HD 40307g och Gliese 581g (med litet frågetecken för den sistnämnda på grund av att förhållandena i planetsystemet Gliese 581 är under diskussion). De nya beräkningarna antyder att en annan exoplanet, HD 85512b, som tidigare ansetts vara inom zonen, rimligtvis måste hamna utanför. Den utsätts för alltför stark strålning av sin stjärna. Just denna planet har hittills rankats som den femte mest beboeliga.på Planetary Habitability Laboratorys websida.
En del exoplaneter har också ganska excentriska banor vilket kan föra dem in och ut ur den beoeliga zonen. Sådana planer i de yttre delarna av den beboeliga zonen har bättre förutsättningar att hysa liv än planeter nära den inre gränsen. Bilden nedan visar var några exoplaneter hamnar enligt den nya definitionen (Klicka på bilden för att förstora den).
(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)
Forskarna betonar att planeter nära den inre gränsen för den beboeliga zonen kan ha atmosfärer som kan minska växthuseffekten avsevärt. Detta gäller t.ex jorden. De menar dock att en höjning av yttemperaturen på 5-10 grader på jorden skulle få förödande konsekvenser för det liv vi har idag.
Ovanstående resonemang gäller solliknande stjärnor. Forskarna har också funderat på hur den beboeliga zonen kan se ut kring dvärgstjärnor av olika slag (K- och M-stjärnor). Dessa stjärnor är svalare vilket innebär att eventuella beboeliga planeter kretsar närmare stjärnorna. Sådana planeter är ofta låsta i sin omloppsbana kring stjärnan såtillvida att de ständigt visar samma sida mot stjärnan (som månen mot jorden). Den här typen av planeter kan enligt flera tidigare studier vara beboeliga. Chansen ökar om planeten befinner sig nära den yttre gränsen för zonen. Värmetransport till "nattsidan" av planeten är sannolikt mer effektiv.
Det finns också studier som visar att stabila beboeliga zoner kan finnas kring dubbelstjärnesystem. Det kan tyckas vara komplicerat för en planet som kretsar kring någon av stjärnorna i ett sådant system att hysa liv, men forskarna menar att det är fullt möjligt. Man uppmanar faktiskt att söka efter fler planeter kring stjärnan Alfa Centauri, vår stjärngranne (där man ju upptäckte en exoplanet nyligen, läs HÄR).
Forskarna förordar visserligen att deras nya beräkningsmodell ska användas i studiet av beboeliga planeter, men menar ändå att man, för att inte missa några beboeliga planeter, bör ha en vid syn på det hela. Detta för att inte utesluta planeter med förhållanden liknande de på Venus relativt nyligen eller förhållande på Mars som de såg ut i planetens tidiga historia. Planetary Habitability Laboratory meddelar att man kommer att omklassificera vissa av de beboeliga exoplaneterna i sin katalog, som utgör en viktig faktabas för forskare världen över. Nedan visas den nya beboeliga zonen för olika stjärntyper (grönt fält). Observera att skalan visar mängden solljus i procent av den jorden utsätts för.
(Bildkälla: Planetary Habitability Laboratory)
måndag 28 januari 2013
Kan det finnas planeter med liv kring vita dvärgar?
Sökandet efter exoplaneter är till stor del inriktad på solliknande stjärnor som förhoppningsvis kan hysa planetsystem som liknar vårt solsystem. Och förhoppningsvis en jordkopia på rätt avstånd från stjärnan. Under senare år har dock forskare börjat intressera sig alltmer för att söka efter planeter kring lite mindre och svalare stjärnor. Dessa små stjärnor är nämligen i klar majoritet bland Vintergatans stjärnor. Det forskas en hel del kring olika typer av dvärgstjärnor och de, relativt små, beboeliga zoner som finns kring dessa. Ett flertal intressanta forskningsartiklar har under senare tid kommit om förhållandena kring dessa stjärnor.
Vi har vita dvärgar som en gång varit klart lysande stjärnor på vår stjärnhimmel men som efter att ha gjort slut på sitt kärnbränsle expanderat kraftigt till en röd jättestjärna. Efter några krampaktiga försök att återfå balansen krymper den så småningom ihop till en mycket kompakt och tät dvärgstjärna som sakta svalnar och dör. Även vår sol går detta öde till mötes om några miljarder år och bli en vit dvärg, ungefär av jordens storlek.
Bilden nedan visar en av de mer kända vita dvärgarna, Sirius B (den lilla ljuspricken nere till vänster) som är partner till stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna, Sirius A. Detta stjärnpar är dessutom inte så värst långt bort, bara lite drygt 8 ljusår. Bilden togs av Hubbleteleskopet 2005. Några planeter där månne?
Kan det existera liv kring sådana döende stjärnor? Ja, det finns forskare som menar att det det är här man borde söka efter liv. I en nyligen publicerad forskningsartikel (se Arxiv.org) påstår några forskare att vita dvärgar är de bästa kandidaterna att söka efter planeter med liv. Tidskriften Sky & Telescope har skrivit en artikel om detta. En sådan stjärna svalnar sakta under några årmiljarder och har en stabil beboelig zon kring sig. Det som krävs är dock att planeter hamnar i den här beboeliga zonen. Planeter som ursprungligen kretsade nära stjärnan har nämligen förtärts i stjärnans röda-jätte-skede. Det krävs att andra himlakroppar tar deras plats. Forskarna tror att planeter som kretsat längre ut från stjärnan kan migrera inåt mot den vita dvärgen i det turbulenta skede som uppstår när stjärnan krymper ihop till en vit dvärg. Ett annat alternativ är att den vita dvärgen lyckas fånga in en planet så att den hamnar i rätt omloppsbana kring stjärnan (vilket nog inte är så lätt).
Även om det finns planeter kring vita dvärgar, varför ska man utforska just dom?. Jo, menar forskarna, det är lättare att upptäcka en eventuell atmosfär kring en planet runt en vit dvärg. I och med att stjärnan är ljussvagare kan planeter lättare identifieras och planeters atmosfärer lättare studeras kring dessa stjärnor. Med tanke på att vi om några år har uppe ett flertal kraftfulla rymdteleskop, framförallt Gaia och James Webb-teleskopet, så menar forskarna att det borde vara ganska lätt att identifiera syre och vattenånga i atmosfären kring en planet vid en vit dvärg. Det vore i så fall goda tecken på liv. En planet med en atmosfär som innehåller syre och vattenånga får dock skynda på sina livsskapande processer. Efter några miljarder år har stjärnan svalnat såpass mycket att den beboeliga zonen krympt och planeten hamnat ute i kylan igen.
Läs också artikel om planeter kring vita dvärgar i Populär Astronomi från 2011. Om eventuella planeter kring andra typer av dvärgstjärnor finns också en hel del skrivet. Jag återkommer inom kort till det.
Vi har vita dvärgar som en gång varit klart lysande stjärnor på vår stjärnhimmel men som efter att ha gjort slut på sitt kärnbränsle expanderat kraftigt till en röd jättestjärna. Efter några krampaktiga försök att återfå balansen krymper den så småningom ihop till en mycket kompakt och tät dvärgstjärna som sakta svalnar och dör. Även vår sol går detta öde till mötes om några miljarder år och bli en vit dvärg, ungefär av jordens storlek.
Bilden nedan visar en av de mer kända vita dvärgarna, Sirius B (den lilla ljuspricken nere till vänster) som är partner till stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna, Sirius A. Detta stjärnpar är dessutom inte så värst långt bort, bara lite drygt 8 ljusår. Bilden togs av Hubbleteleskopet 2005. Några planeter där månne?
Kan det existera liv kring sådana döende stjärnor? Ja, det finns forskare som menar att det det är här man borde söka efter liv. I en nyligen publicerad forskningsartikel (se Arxiv.org) påstår några forskare att vita dvärgar är de bästa kandidaterna att söka efter planeter med liv. Tidskriften Sky & Telescope har skrivit en artikel om detta. En sådan stjärna svalnar sakta under några årmiljarder och har en stabil beboelig zon kring sig. Det som krävs är dock att planeter hamnar i den här beboeliga zonen. Planeter som ursprungligen kretsade nära stjärnan har nämligen förtärts i stjärnans röda-jätte-skede. Det krävs att andra himlakroppar tar deras plats. Forskarna tror att planeter som kretsat längre ut från stjärnan kan migrera inåt mot den vita dvärgen i det turbulenta skede som uppstår när stjärnan krymper ihop till en vit dvärg. Ett annat alternativ är att den vita dvärgen lyckas fånga in en planet så att den hamnar i rätt omloppsbana kring stjärnan (vilket nog inte är så lätt).
Även om det finns planeter kring vita dvärgar, varför ska man utforska just dom?. Jo, menar forskarna, det är lättare att upptäcka en eventuell atmosfär kring en planet runt en vit dvärg. I och med att stjärnan är ljussvagare kan planeter lättare identifieras och planeters atmosfärer lättare studeras kring dessa stjärnor. Med tanke på att vi om några år har uppe ett flertal kraftfulla rymdteleskop, framförallt Gaia och James Webb-teleskopet, så menar forskarna att det borde vara ganska lätt att identifiera syre och vattenånga i atmosfären kring en planet vid en vit dvärg. Det vore i så fall goda tecken på liv. En planet med en atmosfär som innehåller syre och vattenånga får dock skynda på sina livsskapande processer. Efter några miljarder år har stjärnan svalnat såpass mycket att den beboeliga zonen krympt och planeten hamnat ute i kylan igen.
Läs också artikel om planeter kring vita dvärgar i Populär Astronomi från 2011. Om eventuella planeter kring andra typer av dvärgstjärnor finns också en hel del skrivet. Jag återkommer inom kort till det.
söndag 27 januari 2013
Årstider på Mars förändrar landskapet
Mars, liksom jorden, har tydliga årstider. Mars rotationsaxel lutar ungefär lika mycket om jordens, vilket ger upphov till ganska stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter. Mars har dock nästan dubbelt så lång vinter/sommar som jorden eftersom den har en omloppstid runt solen på 687 jorddagar. Rymdsonden MRO har under en längre tid studerat Mars nordpol och sett hur landskapet förändras med anledning av dessa temperaturskillnader. Under Marsvintern fryser ca 30 procent av koldioxiden i atmosfären till is och bildar ett halvmetertjockt koldioxidistäcke över de sanddynor som finns vid nordpolen. På våren så spricker isen och koldioxid återfår sin gasform. I denna omvandling dras sand med ner för sanddynornas sluttningar och bildar mörka stråk i landskapet. Marsvinden raderar dock ut dessa spår under sommaren. Sanddynorna förändrar därför successivt utseende under Marsåret.
NASA beskriver det hela mer detaljerat på sin websida och i filmen nedan.
NASA beskriver det hela mer detaljerat på sin websida och i filmen nedan.
(Källa: NASA)
lördag 26 januari 2013
NASA med i ESA:s Euclidprojekt för att utforska mörk materia och mörk energi
Ett av ESA:s större rymdsondsprojekt det närmaste decenniet är det s.k Euclidprojektet. Det handlar om att sända upp ett rymdteleskop för att försöka bringa klarhet i vad den mörka materian och den mörka energin egentligen är. Rymdteleskopet planeras sändas upp år 2020 och placeras vid solens-jordens Lagrangepunkt 2 (där den för övrigt ansluter till en rad andra rymdteleskop). Nu meddelar både ESA och NASA att även NASA deltar i projektet och bidrar med både instrument och ett gäng forskare.
Euclid, som är bestyckad med ett 1,2 metersteleskop ska studera hela 2 miljarder galaxer vad gäller form, ljusstyrka och fördelning över stjärnhimlen. Teleskopet ska titta tillbaka ca 10 miljarder år i universums historia och ge oss mer fakta om universums expansion och hur den kan tänkas påverkas av mörk materia och mörk energi. Universum består enligt beräkningar av 23 procent av mörk materia och den bidrar genom gravitationskrafter till att sakta ner expansionen. Likväl accelererar expansionen, vilket förklarats av att det måste finnas någon form av mörk energi som bidrar till detta. Den mörka energin beräknas stå för ca 73 procent av Universum. Återstår alltså bara 4 procent som utgör det synliga universum. Vad den mörka materian och den mörka energin är vet man inte och får väl betecknas som naturvetenskapens största frågetecken.
Det finns många teorier om vad mörk materia kan tänkas vara. Allt från att det kan röra sig om neutriner till andra mystiska partiklar. Forskare har också framlagt teorier om att det finns enorma mängder med mörka himlakroppar (bruna dvärgar, planeter, dvärgplaneter, asteroider m.m) som susar omkring i den "tomma rymden" och som skulle kunna vara en del av denna mörka materia. Den mörka energin är än mer mystisk. I veckan som gick presenterades ännu en teori, denna gången från en fysiker vid CERN, Dragan Hajdukovic, som uppmärksammats i ett flertal veteskapstidskrifter (se bl a New Scientists websida). Hajdukovic tror att det kan finns en stor mängd partiklar, materia och antimateria, som ändrar tillstånd så fort att vi inte kan observera det. Dessa partiklar har olika laddning, vilket innebär att de kan ge energi som bidrar till att accelerera universums expansion.
Teorin ska testas på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia. Tanken är att om man kan påvisa en diskrepans i Eris omloppsbana runt solen så skulle det kunna förklaras av dessa partiklar som påverkar den såpass mycket att den får en annan bana än vad som föranleds av gravitationskrafterna i solsystemet.
Euclidprojektet är en del i ESA:s "Cosmic Vision 2015-2025" (Läs min artikel om detta HÄR). NASA har dessutom ett eget projekt på gång för att utforska mörk energi. Projektet, WFIRST, handlar också om ett rymdteleskop, som är planerad att sändas upp först en bit in på 2020-talet, kanske så sent som 2025. Förutom mörk energi ska den också observera exoplaneter. Vi får väl se om frågetecknen om mörk materia och mörk energi kan rätas ut så småningom.
Illustration av Euclid (Bildkälla: ESA)
Euclid, som är bestyckad med ett 1,2 metersteleskop ska studera hela 2 miljarder galaxer vad gäller form, ljusstyrka och fördelning över stjärnhimlen. Teleskopet ska titta tillbaka ca 10 miljarder år i universums historia och ge oss mer fakta om universums expansion och hur den kan tänkas påverkas av mörk materia och mörk energi. Universum består enligt beräkningar av 23 procent av mörk materia och den bidrar genom gravitationskrafter till att sakta ner expansionen. Likväl accelererar expansionen, vilket förklarats av att det måste finnas någon form av mörk energi som bidrar till detta. Den mörka energin beräknas stå för ca 73 procent av Universum. Återstår alltså bara 4 procent som utgör det synliga universum. Vad den mörka materian och den mörka energin är vet man inte och får väl betecknas som naturvetenskapens största frågetecken.
Det finns många teorier om vad mörk materia kan tänkas vara. Allt från att det kan röra sig om neutriner till andra mystiska partiklar. Forskare har också framlagt teorier om att det finns enorma mängder med mörka himlakroppar (bruna dvärgar, planeter, dvärgplaneter, asteroider m.m) som susar omkring i den "tomma rymden" och som skulle kunna vara en del av denna mörka materia. Den mörka energin är än mer mystisk. I veckan som gick presenterades ännu en teori, denna gången från en fysiker vid CERN, Dragan Hajdukovic, som uppmärksammats i ett flertal veteskapstidskrifter (se bl a New Scientists websida). Hajdukovic tror att det kan finns en stor mängd partiklar, materia och antimateria, som ändrar tillstånd så fort att vi inte kan observera det. Dessa partiklar har olika laddning, vilket innebär att de kan ge energi som bidrar till att accelerera universums expansion.
Teorin ska testas på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia. Tanken är att om man kan påvisa en diskrepans i Eris omloppsbana runt solen så skulle det kunna förklaras av dessa partiklar som påverkar den såpass mycket att den får en annan bana än vad som föranleds av gravitationskrafterna i solsystemet.
Euclidprojektet är en del i ESA:s "Cosmic Vision 2015-2025" (Läs min artikel om detta HÄR). NASA har dessutom ett eget projekt på gång för att utforska mörk energi. Projektet, WFIRST, handlar också om ett rymdteleskop, som är planerad att sändas upp först en bit in på 2020-talet, kanske så sent som 2025. Förutom mörk energi ska den också observera exoplaneter. Vi får väl se om frågetecknen om mörk materia och mörk energi kan rätas ut så småningom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)