tisdag 19 februari 2013

Möjligt att finna utomjordiskt liv inom 25 år

Forskare vid universitetet i Leiden och vid det holländska institutet för rymdforskning tror att det är möjligt att inom 25 år upptäcka utomjordiskt liv. Detta kan ske med de nya kraftfulla teleskop som är under uppförande eller som planeras att uppföras under de närmaste årtiondena. Ett flertal rymdsondsprojekt med astrobiologiska uppdrag har föreslagits men inte blivit prioriterade. Därför menar nu forskarna att utforskningen är möjlig att göra från jorden. Astrobiology Magazine rapporterar idag om forskningsstudien.

Att finna spår av mer utvecklade livsformer är förstås inte lätt. Det handlar framförallt om att hitta syre i planeters atmosfärer och om att kunna särskilja detta utomjordiska syre från syret i vår egen atmosfär. Forskarna menar att det kan göras med hjälp av en ny teknik som utgår från spektralanalys. Exoplaneters syrelinjer borde vara dopplerförskjutna och borde därmed kunna urskiljas. Om en relativt sett hög halt syre finns kan det vara ett tecken på att det finns växter som via fotosyntes bildar syre. Jordens atmosfär innehåller ca 20% syre, som i allt väsentligt producerats just via fotosyntes. Utan denna biologiska process skulle syret snabbt försvinna ur atmosfären. Syre kan dock produceras även i en kemisk process utan inblandning av växter, så för att säkerställa att en planet har någon form av liv krävs ytterligare studier av atmosfärens sammansättning.

I den forskningsrapport som presenteras (läs rapporten på Arxiv.org) menar forskarna att t.ex European Extremely Large Telescope (E-ELT) med lite tur skulle kunna finna tecken på liv. E-ELT, med sin spegel i 40-metersklassen, ska byggas i Atacamaöknen i Chile och beräknas stå färdig i början av 2020-talet. E-ELT räcker dock inte riktigt till utan det skulle behövas ännu större spegelytor som kan samla in ännu mycket mer ljus. Forskarna anser att dessa speglar kan byggas med lägre precision och därmed betydligt billigare än normalt. Det viktiga är att speglarna kan ta emot stora mängder ljus, inte att de kan ta skarpa bilder m.m. Sådana "ljusinsamlare", stora som ett par forbollsplaner, skulle kunna konstrueras för en rimlig summa pengar och göra det möjligt att upptäcka utomjordiskt liv. Under förutsättning förstås att något sådant existerar.

Det är just nu en snabb utveckling vad gäller kvaliteten på jordbaserade teleskop. Rymdteleskopen kommer utan tvekan att få hård konkurrens. De enorma teleskop som är under uppförande är förstås dyra, men ändå avsevärt mycket billigare än avancerade rymdteleskop. E-ELT beräknas kosta ca 10 miljarder kronor, inkl grundinstrument. Som jämförelse kan nämnas att det jättelika James Webb Space Telescope, som just nu byggs i USA, kommer att landa på minst 50 miljarder kronor! Frågan är hur framtiden ser ut för rymdteleskopen. Med hjälp av kraftfulla datorer och avancerad adaptiv optik kan man numera i stor utsträckning korrigera för de störningar som jordens atmosfär för med sig. Teleskop på jorden är ju dessutom betydligt enklare att serva och bygga ut än rymdteleskop.


Illustration av E-ELT (Bildkälla: ESO)


NASA har dock inte gett upp inför konkurrensen från de jordbaserade teleskopen. SpaceDaily rapporterar om att man på NASA utvecklat ny optisk utrustning till rymdteleskopen som ska kunna ta skarpa foton av exoplaneter. Tekniken går ut på att blockera det starka ljuset från stjärnan. Detta ljus gör att det är extremt svårt att med transitmetoden upptäcka exoplaneter. Det är en teknologi som kan komma att ingå i rymdteleskop under 2020-talet. Idag används i huvudsak s.k indirekta metoder för att upptäcka exoplaneter. Det innebär att teleskopen upptäcker oregelbundenheter i stjärnors rörelser eller i ljuset från en stjärna, vilket tyder på att en planet påverkar stjärnan. Med den nya tekniken hoppas NASA via direktupptäckt hitta nya exoplaneter och få en bättre bild av de som redan upptäckts. Man ska också kunna upptäcka t.ex syre i planeters atmosfärer och därmed finna indikationer på liv på en planet.

En rundtur på Merkurius

Rymdsonden Messenger har nu kretsat kring Merkurius i nästan två år. Utifrån flera tusen fotografierar har en video skapats som visar planeten i detalj. Färgerna är inte "riktiga" utan illusterar bara olika typer av materia på planetytan. De vita och ljusblå områdena är kratrar med omgivning som nyligen bildats. De mörkblå områdena är sådana som domineras av mörkare, lågreflekterande mineraler. De bruna, mer släta områdena är lavaslätter som skapats en gång i tiden när det var vulkanisk aktivitet på Merkurius. Det finns också några lite mindre orange fläckar som är platser där enorma vulkanutbrott har skett. Messenger har nu i princip kartlagt hela planeten i detalj.

Så här kommer en rundtur på Merkurius!



måndag 18 februari 2013

Jakten på exomånar intressant

Nya exoplaneter upptäcks visserligen numera nästan varje vecka, men trots mycket avancerade instrument är det svårt att "se" dessa planeter kring stjärnor som är betydligt mer massiva och ljusstarka än även de största planeterna. Det är ju därför så få små planeter har upptäckts. Vår sol är ju faktiskt över 300.000 gånger så massiv som jorden. Diametern är 109 gånger jordens. Att överhuvudtaget kunna upptäcka jordstora planeter kring stjärnor är därmed en prestation. Att då försöka hitta månar som kretsar kring planeter vid andra stjärnor är väl som att leta efter en nål i en höstack. Det är dock några som försöker.


Illustration av en exomåne kring en Saturnusliknande planet (Bildkälla: NASA)

Varför är då exomånar intressanta. Av flera skäl faktiskt. Dels finns det goda chanser att en måne kan hysa liv om den antingen kretsar kring en planet som är inom den beboeliga zonen eller på annat sätt får nödvändig energi för att liv ska utvecklas och bestå. Dels är upptäckter av exomånar intressanta för att öka förståelsen för hur månar bildas kring planeter.

Det här med liv på månar har diskuterats en hel del ända sedan Voyagerrymdsonderna kring 1980 passerade Jupiter och Saturnus. De upptäckte t.ex att Jupitermånen Europa var istäckt och sannolikt hade en flytande ocean under istäcket. Upptäckten bekräftades i slutet av 1990-talet av rymdsonden Galileo. Under 2000-talet har rymdsonden Cassini upptäckt att Saturnusmånen Enceladus sprutar ut stora mängder vatten i enorma fontäner från månytan. Dessa två månar plus ytterligare ett par i solsystemet skulle kunna ha förutsättningar för att hysa liv. Särskilt Europa anses vara kanske den mest intressanta himlakroppen att studera ur astrobiologisynpunkt. Trots att månarna är långt ifrån den beboeliga zonen i vårt solsystem gör närheten till Jupiter resp Saturnus att dessa månar via tidvattenkrafter får energikickar som startar processer som skulle kunna få mikroorganismer att trivas. På jorden finns det mikroorganismer (bakterier m.m) som tycks trivas alldeles utmärkt i de mest ogästvänliga miljöer man kan tänka sig.


Illustration av en exomåne kring en gasplanet (Bildkälla: NASA)

Den andra intressanta aspekten med månstudier är att försöka få en bild av hur månar kring andra stjärnor egentligen bildas. Faktum är ju att solsystemets månar tycks sakna någon riktig logik. Vår egen måne är t.ex väldigt stor i förhållande till jorden och den enda månen av betydelse i de inre delarna av solsystemet. Numera tror man att månen bildats genom en kollision mellan jorden och en annan himlakropp. Även månarna kring Jupiter och Saturnus är lite udda. Jupiter har fyra stora månar och minst ett 60-tal små månar. Saturnus däremot har en stor måne (Titan) och närmare tio mellanstora månar + ytterligare ca 50 små månar. Varför har månsystemen kring dessa två planeter utvecklats så olika? Även Neptunus (med månen Triton som kretsar "baklänges" kring planeten) och dvärgplaneten Pluto (med månen Charon som är nästan lika stor som Pluto) har udda månar. Hur har det blivit så här? Ser det likadant ut på andra ställen i vår galax? Kanske kan studier av exomånar ge svar på alla våra frågor.

Hur upptäcker man då exomånar? I princip på samma sätt som man upptäcker exoplaneter, antingen att månen gravitationellt påverkar en planet och den då rör sig oregelbundet eller att månen passerar över solskivan på en stjärna och förmörkar den såpass mycket att det kan mätas.

Läs mer om jakten på exomånar på NASA:s websida.

Allt om rymdvädret

Upptäckte idag en alldeles eminent svensk blogg om Rymdväder. Här tycks finnas det mesta man behöver veta om aktuellt rymdväder. Hur har jag missat den här sidan?? Hursomhelst finns nu Rymdväder med i länklistan som finns här till höger.

NASA:s Image of the Day är en magnifik solbild! Bilden, som är tagen av rymdsonden SDO, är visserligen bearbetad för att tydligare visa utbrottets loopform, men visst är det vackert!


(Bildkälla: NASA)

söndag 17 februari 2013

Senaste nytt från Curiosity

Under veckan som gått har Marsfordonet Curiosity utfört en hel del arbete. Den har tagit de första proverna från en sten genom att borra ett hål som är 1,6 centimeter brett och 6,4 centimeters djupt. Återstår att se om analysen av materian visar på att det en gång i tiden runnit vatten i området. Om så är fallet kan organiskt kol ha bevarats i stenen. Kol anses vara själva ryggraden i det som utgör livets byggstenar. Analysresultaten kan  komma att påverka den fortsatta färdplanen för Curiosity. Målet för fordonet är egentligen att studera förhållandena vid Marsberget Aeolis Mons (Mount Sharp), men skulle analysen av borrmaterian visa något av intresse kan färden mot berget bli fördröjd.


Borrhålet (Bildkälla: NASA)


Forskare har också klurat på vad det där skinande "föremålet" som Curiosity fick syn på för en dryg vecka sedan egentligen är (läs min tidigare artikel om detta HÄR). Man tror helt enkelt att den underliga formationen består av hårdare bergarter som stått emot Marserosionen bättre än omgivningen. Den har putsats av vinden så den blänker! Ingen metall alltså, vilket ju i och för sig hade varit en sensation.


Sten som blänker (Bildkälla: NASA)

lördag 16 februari 2013

Meteorer, asteroider och kometer

Fredag den 15 februari 2013 kommer att gå till historien som den stora meteor- och asteroiddagen. När man talar om stora meteorer någotsånär i närtid brukar man ta upp händelsen år 1908 då Tunguska i Sibirien drabbades av en exploderande meteor som ödelade några tusen kvadratkilometer skog. Igår drabbades centrala Ryssland återigen av en meteor, som åstadkom en hel del skada. Förhoppningsvis skadades ingen människa allvarligt av nedfallande stenar eller splitter. Även relativt små meteorer kan ställa till med stor skada på grund av den mycket höga hastighet som de har och den enorma energi de därmed bär på. Meteoren över Ryssland kan ha haft en hastighet på uppemot 50.000 kilometer i timmen!


Skogen vid Tunguska ser ut som plockepinn efter meteor (Bildkälla: Wikipedia)


Meteoren som drabbade Ryssland igår bröts sönder i mindre delar. Bilden nedan visar hur en av dessa gjorde ett nästan 10 meter stort hål i isen på en sjö.


(Bildkälla: ITAR-TASS Itar Tass Photos/Newscom)

Det konstiga var att meteornedslaget skedde samma dag som lilla asteroiden 2012 DA14 (ca 50 meter i diameter) passerade jorden. Enligt NASA har de två stenklumparna inget med varandra att göra. Det är väl närmast unikt att en asteroid susar förbi jorden på mindre än 30 kilometers avstånd samma dag som en hyfsat stor meteor (15-17 meter i diameter och med en vikt på närmare 10.000 ton enligt rapporterna) exploderar och en massa stenar slår ner på jorden.


Illustration av asteroiden 2012 DA14


Det visar att NASA, trots intensivt arbete under de senaste åren, inte har full koll på alla de nära-jorden-objekt som kan hota jorden. Det är inte helt lätt att ha koll på mindre objekt än några tiotal meter i diameter. Enligt NASA:s NEO-program (NEO= Near Earth Objects) finns det minst 1.300 asteroider med diametrar på mer än 140 meter som är potentiellt farliga och skulle kunna hota jorden. Lyckligtvis är sannolikheten trots allt ganska liten att en sådan asteroid krockar med jorden.

De flesta meteorer och asteroider passerar jorden på behörigt avstånd. Det gör emellanåt också kometer. 2013 kommer två kometer att runda solen och lysa upp vår stjärnhimmel. Jag har skrivit om dom tidigare här i bloggen, men det tål att upprepas att vi redan i mars kan få se en komet på vår stjärnhimmel. Det är kometen PanSTARRS som vi hoppas få se i mitten av mars.I november är det dags för årets stora komethändelse, ISON. Det kan bli något alldeles extra. Kometer är dock lite oberäkneliga, så man vet aldrig hur ljusstarka de blir. Något annat som brukar vara synnerligen oberäkneligt är vädret, åtminstone där jag normalt befinner mig (Göteborg alltså). Det är tyvärr mer regel än undantag att mulet väder förstör nöjet.

Ett par rymdsonder kommer under de närmaste åren att sändas upp för att studera asteroider lite närmare. 2014 sänds japanska rymdsonden Hayabusa-2 upp och 2016 NASA;s rymdsond OSIRIS-REx. Rymdsonden Dawn har som bekant under 2012 ingående studerat den stora asteroiden Vesta och är nu på väg mot en annan spännande himlakropp, dvärgplaneten Ceres.

torsdag 14 februari 2013

En hälsning på Alla Hjärtans Dag från Cassini

Rymdsonden Cassini skickar idag en hälsning för att påminna oss alla om Alla Hjärtans Dag. Tjusigt! Några månar har fått vara med också.


(Bildkälla: NASA)