Spektakulärt NASA-projekt planeras - att fånga in en asteroid

För ett par veckor sedan poppade det upp ett rykte på nätet om ett synnerligen spektakulärt kommande NASA-projekt. Det handlar om att fånga in en mindre asteroid, sätta asteroiden i omloppsbana runt månen och sedan skicka en bemannad rymdsond för att studera den. Det låter som värsta science fiction, men flera källor på nätet, bl a UniverseToday, skriver idag att att det tycks bli verklighet i den budgetplan som nu är under framtagande. Tanken är att en ca 7 meter stor asteroid fångas in av en gigantisk "rymdsondshåv" och sedan placeras lite mer lättåtkomlig kring månen för vidare utforskning. Infångandet ska ske 2019 och astronauters "asteroidpromenad"  2021. Undrar förresten hur det är att promenera på en liten asteroid? Går det överhuvudtaget med tanke på den extremt låga gravitationskraft som stenen utövar på en astronaut?

(Bildkälla: Rick Sternbach/Keck Institute for Space Studies)

Det är inte helt enkelt att leta upp en lämplig asteroid att fånga in på det här sättet. NASA har inte koll på alla dessa små asteroider. Det såg vi inte minst när en mer än dubbelt så stor asteroid exploderade över Ryssland för ett par månader sedan. Den hade man inte koll på. Så inledningsvis gäller det för NASA att hitta en lämplig asteroid att fånga in. När väl asteroid identifierats ska den fångas in utan att slå sönder hela rymdsonden. Det rör sig trots allt om en 500 tons stenklump! Om man väl kommer så långt är det sannolikt inte så svårt att peta in stenen i rätt omloppsbana runt månen. Att sända en rymdsond till asteroiden är förmodligen inte heller så svårt. NASA har ju en enorm precision vad gäller rymdfärder. Däremot kan det vara lite trixigt för astronauterna att hålla tag i stenklumpen och studera den. Frågan är vad de förväntas göra. Hamra på asteroiden? Borra i den? Eller bara känna på den lite? Ja, det här ska bli kul att följa.

En planet slukas av ett glupsk svart hål

ESA:s rymdobservatorium Integral har observerat ett svart hål som har käkat upp en planet (eller möjligen en brun dvärgstjärna - astronomerna är lite osäkra). Observationen har bekräftats av ett flertal andra rymdteleskop såsom ESA:s XMM Newton och NASA:s Swift. Astronomerna tror att den ensamma planeten har kommit för nära  det svarta hålet, som befinner sig ca 47 miljoner ljusår från oss i galaxen NCC 4845. Sannolikheten för en ensam planet att råka ut för detta är extremt liten. Även om ett svart hål är ett synnerligen massivt objekt, i detta fallet rör det sig om en massa som motsvarar ca 300.000 gånger solens massa, så får man trots det  komma relativt nära för att sugas in i det svarta hålet.

(Källa: ESA)

Io - solsystemets mest vulkaniska himlakropp

Jupiters galileiska månar är verkligen intressanta. De uppvisar både likheter och skillnader. Några av dem har tjocka istäcken med stora mängder vatten under isen. En av dem, Io, är den i särklass mest aktiva av solsystemets himlakroppar. Denna måne är ett inferno av vulkanutbrott som emellanåt kan spruta lava 400-500 kilometer upp ovan månytan! Det finns mer än hundra vulkaner på Io och det är inte ovanligt att flera av dem har utbrott samtidigt. Forskare som studerat Io är dock lite förundrade över hur vulkanerna är spridda över månen. De finns inte där de borde finnas helt enkelt.

Bildsekvensen nedan visar ett stort vulkanutbrott som vulkanen Tvashtar hade 2007 när rymdsonden New Horizons passerade förbi. I "filmen" ses faktiskt bara den övre delen av vulkanplymen. Själva vulkanen är en bit ner på månens baksida. I sekvensen syns också två mindre vulkanutbrott, klockan 7 resp klockan 10 i bilden.

Ett stort vulkanutbrott på Io (Bildkälla: NASA)

Orsaken till att Io har en så häftig vulkanisk aktivitet är närheten till Jupiter. Jätteplaneten påverkar Io mycket kraftigt med sin starka gravitationskraft och drar så starkt i denna måne att den formligen spyr ut lava. Teoretiska beräkningar på hur denna påverkan skapar vulkanismen stämmer dock inte med de observationer som forskarna gjort. Vulkanutbrotten uppstår systematiskt mer österut än de borde enligt teorierna. Det innebär att ytterligare forskning behövs för att förklara hur månar påverkas av Jupiters tidvattenkrafter.

Io ser nästan ut som ett stekt ägg i bilden nedan!

(Bildkälla: NASA)

Keplerteleskopet testar Einstens teori

Rymdteleskopet Kepler söker som bekant efter planeter kring andra stjärnor, s.k exoplaneter, och har varit framgångsrik i detta sökandet. 115 exoplaneter har upptäckts till dags dato av Kepler. Därutöver har den upptäckt hela 2.740 planetkandidater. Det handlar om signaler som Keplerteleskopet fångat upp som indikerar att det finns planeter kring olika stjärnor. När teleskopet söker efter planeter händer det emellanåt också att den upptäcker dubbelstjärnor. NASA meddelar att Kepler gjort ett mycket intressant fynd. Det rör sig om ett dubbelstjärnesystem där en röd dvärgstjärna kretsar kring en mycket mindre, men betydligt mer massiv vit dvärgstjärna. Gravitationskraften från den vita dvärgstjärnan böjer av ljuset från den röda stjärnan, allt i enlighet med Einsteins allmänna relativitetsteori, som han lade fram för snart 100 år sedan. Keplerteleskopet har kunnat mäta hur strålningen från den röda stjärnan förändras när den vita dvärgstjärnan passerar över solskivan. Filmen nedan illustrerar det hela.

Jupitermånen Europa alltmer intressant

Jupiters måne Europa har alltsedan de två Voyagersonderna passerade Jupiter 1979 intresserat astronomerna. Förekomsten av vatten under ett tjockt istäcke har fått forskare att spekulera i om månen kan ha förutsättningar för att hysa enklare livsformer. Det som krävs för att liv ska uppstå är framförallt att det finns vatten, några av "livets grundämnen" såsom kol, kväve, fosfor, svavel m.m samt någon form av energikälla. Europa har vatten och får energi via de tidvattenkrafter som månen utsätts för i Jupiters närhet. NASA skriver på sin websida om att forskare upptäckt att det finns väteperoxid på Europas yta. Om peroxiden kommer i kontakt med vatten kan det sätta igång processer som skapar enkla organismer, på samma sätt som skedde på jorden för närmare 4 miljarder år sedan.

Rymdsonden Galileos bilder av Europa (Bildkälla: NASA)

Rymdsonden Galileo, som kretsade kring Jupiter mellan 1995 och 2003, upptäckte spår av väteperoxid på några ställen på Europas yta. Nu har man upptäckt att det tycks finnas väteperoxid lite varstans på Europa, även i områden där istäcket är tunt och vattnet kan nå upp till ytan. Forskarna har studerat Europa med hjälp av Keckteleskopet på Hawaii.

Is och vatten på Europa (Bildkälla: NASA)

Det finns få, om ens några, himlakroppar som är så intressanta ur ett astrobiologiskt perspektiv som Europa. Det är synd att det i dagsläget inte finns någon specifik rymdsond som ska besöka denna måne. Vi har visserligen rymdsonden Juno som just nu är på väg till Jupiter (framme 2016) och vi har ESA:s rymdsond JUICE som så småningom (om nästan 20 år!) ska studera Jupitermånarna. Det som behövs är en månlandare till Europa. Den hade kunnat studera denna måne mer i detalj.

Grand Canyon är magnifikt men ändå inget mot Valles Marineris på Mars

Jag har varit på rundresa i USA i två veckor och bland annat besökt Grand Canyon. Det är fantastiskt att stå där vid kanten till denna enorma kanjon som Coloradofloden karvat ut under årmiljonernas lopp. Grand Canyon är ca 450 kilometer lång och mer än 20 kilometer bred som mest. Den är mer än 1.600 meter djup och det är inte utan att man får svindel när man tittar ner i avgrunden.

(Bild: Kari Aartojärvi)

Vid solnedgången blir det nästan magiskt att skåda hur klipporna sakta ändrar färg. Långt där nere i dalen kan Coloradofloden skymtas. När man ser den idag är det svårt att förstå hur denna till synes "fjuttiga" lilla flod kan ha åstadkommit detta enorma ärr i landskapet.

(Bild: Kari Aartojärvi)

I all sin storhet är dock inte Grand Canyon solsystemets största kanjon. Den finns på Mars och heter Valles Marineris. I jämförelse med denna Marskanjon är faktiskt Grand Canyon nästan ingenting! Valles Marineris är ett system av kanjoner som sträcker sig hela 4.000 kilometer över Mars. Den är upp till 200 kilometer bred och hela 7 kilometer djup på det djupaste stället! Undrar just hur det skulle vara att stå vid kanten till denna gigantiska kanjon?! Kanske är det så att den helt enkelt är för stor för att ge det där magiska intrycket som Grand Canyon ger? Lagom är bäst brukar man ju säga, så Valles Marineris må vara solsystemets största kanjon, men Grand Canyon kanske är den vackraste. Vi får väl se om någon framtida astronaut kommer att få skåda över Valles Marineris avgrund på Mars.

(Bildkälla: NASA)

Som synes på bilden nedan sträcker sig Valles Marineris över nästan hela planetskivan.

(Bildkälla: NASA)

Ett flertal nya rymdsondsuppdrag till Mars i pipeline

Det är en intensiv utforskning av den "röda planeten" just nu och mer ska det bli. Vi kommer att få se ett flertal rymdsonder till Mars de närmaste åren. Alla de stora rymdnationerna är med på banan och planerar för Marsprojekt. Här nedan ges en översikt av läget.

MAVEN
Först i tur (i konkurrens med den indiska sonden som beskrivs nedan) att sändas mot Mars är NASA:s rymdsond MAVEN (Mars Atmosphere and Volatile Evolution) som sänds upp redan i november 2013. Sonden ska framförallt studera atmosfären och magnetfältet kring Mars. Målet är att få ökad förståelse för hur planeten successivt fått en allt tunnare atmosfär genom att den förlorat atmosfäriska gaser ut i rymden. Tanken är att man därmed ska kunna få en bild av planetens klimathistoria. Tidigare Marsstudier visar på att planeten haft stora mängder vatten, vilket tyder på ett helt annat klimat än det vi idag ser på denna iskalla och ökentorra planet. En teori är att Mars haft ett mycket starkare magnetfält som skyddat planeten från solvinden. När magnetfältet försvagades tilläts solvinden torka ut planeten. Rymdsonden går in i omloppsbana kring Mars i oktober 2014.

Illustration av MAVEN (Bildkälla: NASA)

Mangalyaan - Mars Orbiter Mission
Sent i höst (oktober-november) ska också den indiska rymdmyndigheten ISRO sända iväg en rymdsond mot Mars. Emily Lakdawalla har skrivit en del om projektet på Planetary Societys bloggsida. När sonden når Mars under 2014 ska den in i en elliptisk omloppsbana. Avståndet till Mars kommer att variera mellan 372 kilometer och ca 80.000 kilometer. Sondens uppdrag är framförallt att studera Marsatmosfären, men också att kartlägga planetens sammansättning.

Illustration av Mangalyaan (Bildkälla: ISRO)

InSight
NASA:s nästa Marslandare, InSight, sänds upp i mars 2016, med uppdraget att utforska planetens sammansättning och temperatur m.m. Den ska landa på Mars i september samma år och verka i två år. Landaren bygger på ungefär samma teknologi som Phoenixlandaren som damp ner på Marsytan 2008. Syftet är att få ökad kunskap om Mars sammansättning och om hur en planet som Mars bildas och utvecklas. Uppdraget handlar mycket om geofysisk utforskning - att studera seismisk aktivitet, värme etc. Landaren är bl a utrustad med en avancerad borr som ska borra några meter ner i Marsmaterian. Landningen ska ske i ett slättområde som heter Elysium Planitia, som visar tecken på att ha varit vulkaniskt aktivt.

Illustration av InSight (Bildkälla: NASA)

ExoMars: Trace Gas Orbiter resp Marsfordon
Den europeiska rymdmyndigheten ESA och den ryska rymdmyndigheten Roscosmos har kommit överens om upplägget för det gemensamma ExoMars-projektet. Två rymdsondsuppskjutningar, 2016 resp 2018, ska ske där den första är den s.k Trace Gas Orbiter (TGO) 2016, som också inkluderar en landare med det kryptiska namnet Entry, Descent anl Landing Demonstrator Module (EDM). Liksom så många andra Marsprojekt är uppdraget att försöka utröna om liv existerat på Mars. TGO ska studera Marsatmosfären och bl a söka efter metan, som kan vara en indikator på aktiva biologiska eller geologiska processer.

År 2018 sker uppskjutning av sond nr 2 i ExoMars-projektet. Den inkluderar en landare samt ett Marsfordon. Den tycks ha samma typ av uppdrag som NASA:s Curiosity, dvs att borra efter liv. Detta fordons borr ska kunna tränga ner 2 meter under Marsytan. Tanken är att försöka finna organisk materia som inte förstörts av den starka strålningen vid Marsytan.

Ryssland, som kom in ganska sent i projektet efter att NASA beslutade sig för att hoppa av, bidrar med både raketer för uppskjutning av rymdsonderna och med landaren i "ExoMars 2". ESA står för landaren i "ExoMars 1" samt med Marsfordonet. Båda rymdmyndigheterna står för olika typer av instrument.

Illustration av Trace Gas Orbiter (Bildkälla: ESA)

Marsfordonet (Bildkälla: ESA)

NASA:s Marsprojekt 2020
Som jag skrivit tidigare här i bloggen (se HÄR) planerar NASA för ett Marsprojekt 2020, som inkluderar ytterligare ett Marsfordon. Projektet liknar till stor del det nuvarande Curiosity-projektet.

Kommersiella färder till Mars?
Multimiljardären Dennis Tito, den förste privatperson som år 2001 besökte den Internationella rymdstationen ISS, har inom ramen för Inspiration Mars Foundation annonserat om planer på en rymdfärd till Mars redan 2018. Tanken är att ett flertal kommersiella rymdbolag ska samarbeta i ett projekt som syftar till att sända två "amatörastronauter" i en bana runt Mars och tillbaka till jorden. Just 2018 ligger jorden och Mars perfekt i linje för att en rymdsond likt en boomerang ska kunna flyga runt Mars och åter till jorden. Nästa sådant tillfälle blir inte förrän år 2031. Året 2018 är även perfekt med tanke på att solaktiviteten väntas vara på en låg nivå i solens 11-åriga cykel. Det gäller ju att se till att Marsastronauterna inte utsätts för alltför mycket strålning under färden mot Mars. Det hela beräknas vara i ca 500 dagar. Återstår att se om man verkligen hinner få till ett projekt på de 5 år som återstår.

Illustration av Marssonden (Bildkälla: Mars Inspiration Foundation)

Ett annat kommersiellt projekt som varit på tapeten det senaste året är MarsOne. Detta något "galna" projekt har som målsättning att etablera en bosättning på Mars 2023. Dessförinnan ska diverse förnödenheter sändas till Mars med hjälp av en Marslandare. Det hela ska finansieras via TV-intäkter. Personligen skulle jag bli väldigt förvånad om det här projektet blir verklighet. Information om projektet finns HÄR.


Kina?
Även den kinesiska rymdmyndigheten CNSA har förstås Marsplaner, men de tycks vara lite mer på sikt. Reuters rapporterade i höstas att Kina först 2030 planerar att genomföra ett rymdsondsprojekt med målet att hämta Marsmateria till jorden. Massmedia rapporterade också i början av december ifjol om de kinesiska planerna att odla grönsaker på Mars i ett stort växthus. Vi får väl se om inte också Kina snart rapporterar om ett kommande Marsprojekt. Den kinesiska rymdmyndigheten är inte så värst kommunikativ om sina planer.

Japan?
Japanska rymdmyndigheten JAXA har inte meddelat några konkreta Marsplaner, men planerar, enligt websidan Physorg, att sända upp ett rymdteleskop någon gång under 2013 med uppgift att bl a studera Marsatmosfären.

Illustration av teleskopet (Bildkälla: JAXA)

Som synes blir det många projekt som i detalj kommer att utforska planeten Mars. Till ovanstående ska förstås läggas alla nu pågående Marsprojekt. Flera av dem kommer sannolikt att pågå ytterligare några år, så det blir nästan lite trångt i luftrummet ovan Mars.